Print Friendly

Erik Anners; En kulturtradition i upplösning

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
En kulturtradition i upplösning
För att skriva historia på en tidnings
kultursida eller ännu merför att skriva en
lärobok i historia måste man hafaktiska
kunskaper, understryker professor Erik
Anners i denna artikel. Det räcker inte med
de allmänna översikteT, som undervisningen
i svenska skolor numera bjuder på. Han
analyseTar några exempelfrån tidningar, i
ettfall en kulturskribent som han annars
menar kan vara lysande skicklig. Han slutar
emellertid med en verklig historiker och med
vad denne har att ge.
Under senare år har allt starkare verop höjts
över grundskolans och gymnasiets oförmåga
att ge eJverna de nödvändiga färdigheterna
och baskunskaperna. Det är sannerligen inte
lärarnas fel. Större delen av dem har fortfarande en så god utbildning att de mycket väl
skulle kunna gå i land med uppgiften. Men
de får inte på grund av läroplanerna.
Vanligast är klagomålen över de bristande
kunskaperna i svenska, matematik och främmande språk. Men det finns ett annat områ-
de, där bristerna också är svåra, fast de inte
tager sig lika dramatiska uttryck, nämligen
historia. Grundskolans kurser i historia är
otillräckliga som underlag för gymnasiet och
gymnasiets kurser i sin tur otillräckliga för
den universitetsutbildning, där historia ingår i ämneskombinationen.
Felet med gymnasiet är i och för sig inte
det pedagogiska grepp man tagit på ämnet.
Historien presenteras inte – som förr – i
utvecklingslinjer utan i horisontella tvärsnitt. Eleverna läser t ex medeltiden i ett
block med integration av ideologisk, politisk,
social, ekonomisk och kulturell historia samlad i en helhetsbild. Detta är på sitt sätt bra
för dem som inte skall fortsätta att läsa historia. De får med sig ut i arbetslivet en mer
levande bild av det väsentliga i de olika historiska perioderna än vad som gavs förr i världen. Nackdelen är bristen på skelett i form
av kännedom om tillräckligt många fakta
och årtal, varförutan de historiska kunskaperna blir ytliga impressioner utan sammanhang och därför utan egentligt intresse. Det
hjälper inte att veta en hel del ur olika infallsvinklar om t ex korstågen, när man inte
vet när de ägde rum eller vad de hade för
278
betydelse i de stora utvecklingssammanhangen.
Att dylika brister skulle kunna avhjälpas
med relativt enkla medel är en sak för sig.
Här är det nu fråga om deras följder efter
nära två decenniers s k skolreformer. Uttrycken är, som sagt, inte dramatiska, och de
visar sig först efter hand. Med de börjar nu
bli så pass vanliga att yrkeshistorikern måste
känna sig oroad. Hur kommer med tiden
den kulturdebatt att se ut, där många av
deltagarna inte vet vad de talar om så snart
de skall eliskutera historia eller belysa aktuella ft-ågor med historiska exempel. Det
blir sålunda allt vanligare i dagspressen med
grova förväxlingar av historiska personligheter. Ett typfall : I Expressen skulle för någon
tid sedan en ”kulturexpert” skriva en stump
om Gustaf Il Adolfs häst. Den inleddes så
här: Den 6 november 1632 spanar en utvakad kung Gustaf Il Adolf ut över falten vid
Lutzen. Dimman ligger tät och på andra sidan slagfältet väntar general Tilly med sina
soldater …
Den som inte kan skilja på Tilly och Wallenstein avslöjar ju därmed en förödande
brist på kunskaper, nödvändiga för att förstå 30-åriga krigets förlopp.
Läroböckerna
Värre blir det när misstag av liknande slag
smyger sig in i läroböckerna. I så fall kan det
hända – om inte lärarna ingriper – att generation efter generation av elever i god tro
läser in felaktiga fakta eller tolkningar. Ett
exempel på det senare: I en under 1970-talet
allmänt använd lärobok i historia för gymnasiet skulle författarna ge eleverna idehistoriskt material för att belysa skillnaden mellan diktatur och demokrati. De ställde mot
varandra Ludvig XIV:s berömda ord: Staten, det är jag, och Abraham Linealns lika
berömda formuleringar i hans tal vid Gettysburgom en regering av folket för folket och
genom folket. Eleverna uppmanades så att
kommentera denna ideologiska antites.
De flesta av dem tror förmodligen fortfarande att Ludvig XIV omfattade en statsrättslig ideologi av samma typ som Hitler.
”Staten, det är jag” – det verkar onekligen
som ett uttryck för totalitära maktanspråk.
Men vad Ludvig XIV ville säga var att i det
genom feodalismen liksom genom provinsernas och städernas otaliga lokala privilegier splittrade Frankrike var han den enda
sammanhållande kraften. I teorin var han
en suverän monark av Guds nåde, i praktiken hade han på det hela taget mindre möjligheter att få sin vilja igenom än en nutida
demokratisk statsminister.
Nå, än sedan, frågar någon. Även om så-
dana misstag – i pressen och i läroböckerna
– skulle bli allt vanligare, vad spelar det för
roll? Helt enkelt den att en seriös kulturdebatt med tiden kan bli omöjlig, därför att
deltagarna talar gallimatias. Det är inte alldeles likgiltigt för bevarandet av en kulturtradition, att debatten i kulturfrågorna – för
all del också i de politiskt ideologiska frå-
gorna – har substans i form av en bas i
korrekta fakta. Så stor betydelse som historia, inte minst idehistoria, har för och i denna debatt är det faktiskt av icke ringa ,·ikr,
om de historiska fakta som åberopas är korrekt återgivna eller icke.
En kultursida
Verkligt allvarligt blir det när kulturskribenter, som disponerar rikt tillmätt utrymmer i de stora massmedia, t ex en stor daglig
rikstidning, sprider tex idehistoriska tolkningar som är helt orimliga därför att vederbörande inte har kunnat tolka en historisk
text eller bild korrekt. Vad Dagens Nyheters
kultursidor under nu ganska många år har
åstadkommit av ignorans, slarv eller medvetna vilseföranden är närmast häpnadsväckande. Särskilt gäller detta den krets av
marxister, som i en obesvarad kärlek till historiens gudinna brukar placera ideutveckling, historiska händelser och personligheter
liksom socialekonomiska utvecklingsförlopp
i marxismens Prokrustessäng. Om den historiska verkligheten inte passar det marxistiska schemat knådar man till den – huvudsaken är att man får sina tolkningar att stämma.
Ibland kan man naturligtvis hoppas att
vantolkningen beror på en blandning av
okunnighet och slarv, snarare än på marxistiskt läseri. Eu sådant typfall gav nyligen
Torsten Ekbom , då han avslutade serien
”Vårsalongen” i D med en analys av
Jacques Callots etsningar från 30-åriga krigets tidevarv. Så länge Ekbom håller sig till
det han begriper, nämligen Callots geniala
fönnåga att realistiskt skildra verkligheten –
”l Callots svit Les Miseres et les Malheurs de
la Guerre får man känslan att möta en modern pressfotograf i arbete under 30-åriga
kriget” – är allt gott och väl. Men sedan ger
han sig in på att kritisera Leverlins omdöme
om Callot: ”Han tecknade kriget och den
militära rättvisan, skriver Levertin, med
279
mörk och obeveklig objektivitet såsom religiöst nödvändiga institutioner”.
Det stämmer inte, tror Ekbom. Han menar att Callot är en förstucken oppositionsman, en samhällskritiker, som genom en raffinerad teknik protesterar mot ”råheten och
likgiltigheten för det mänskliga lidandet” i
den militära straffrättskipningen liksom mot
”det cyniska hyckleriet i den himmelska
rättvisan”. Ekbom anmärker att Callot visserligen var katolik, såvitt vi vet inte uttalat
antiklerikal. Men, säger Ekbom, ”i denna
scen går budskapet fram kristallklart ännu
efter tre och ett halvt sekel”.
Vad är det då för scen Ekbom åberopar?
Jo, Callots bekanta etsning ”De hängdas
träd”, som beskriver en militär massavrättning under 30-åriga kriget. I trädet dinglar
ett tjugotal avrättade, en ytterligare delinkvent förs upp för stegen och bödeln bereder sig just att sparka honom ut i luften.
Samtidigt håller en ämbetsklädd präst –
också stående på stegen – fram ett kors mot
den olycklige. Scenen inramas av trupper i
stram parad med officerare och fanor för
fronten. Men i denna med fotografisk realism tecknade bild finns ett skenbart disharmoniskt inslag. Vid trädets rot pågår ett tärningsspel mellan två besynnerliga figurer –
vårdslöst klädda, utan hatt och uniformsrock. Spelet följs med tydlig spänning av
några officerare.
Ekbom tolkar scenen så här: ”Callot visar
sin avsky genom två detaljer. Några knektar
vänder demonstrativt ryggen mot fasorna
och spelar tärning på en bastrumma” och
tillägger ”Prästen, om i beskäftigt frälsarnit
följet· efter den dömde på stegen och viftar
280
med sitt kors, är den andra detaljen”.
Att Ekbom är okunnig i 1600-talets militärstraffrätt skall inte läggas honom till last.
Det är en specialitet bland andra, och ingen
kulturskribent kan behärska allt det han
skriver om. Men skall han publicera en tolkning av ett konstverk, där han åberopar
straffrättshistoriskt material, är han rimligen skyldig att sätta sig in i vad det är fråga
om.
Det har han inte gjort och hugger därför i
sten så gnistorna flyger om honom.
Tärningsspelet är så långt ifrån en demonstration av ”råhet och likgiltighet” som tänkas kan. Det är ett straffrättstekniskt förfarande – ”tärningskast på liv och död” – som
förekom i den dåtida militärstraffrätten.
Om en trupp begått myteri eller visat feghet
i strid tillämpade man den romerska decimationen. Var tionde man togs ut och avrättades. Vid uttagningen hände det ofta att
man använde tärningsspel för att välja ut
offren. Ett annat fall – och det är troligen
vad vi ser illustrerat hos CaBot – var när
flera personer tillsammans gjort sig skyldiga
till t ex rån eller stöld. Om man inte ville
hänga alla och med dåtida primitiva processteknik, där erkännande eller två vittnen
krävdes för fällande dom, inte kunde fastställa vem som var huvudansvarig, tillgreps
också ofta tärningsspel. I det låg en gudsdom – Gud själv visade genom spelets utgång vem som var den skyldige. Om Ekbom
läst på en smula och helst gjort sig mödan att
studera bilden av tärningsspelet i ett förstoringsglas hade han sluppit begå en svår fadäs. De ömkliga tärningsspelarna vid trumman hade kunnat ge honom en ledtråd.
Han borde också läst pi’t innebörden av
scenen med prästen. Bödeln och prästen
gjorde båda sitt inträde pi’t avrättningsplatsen som officiellt agerande ämbetsmän nå-
gon gång på l l00-talet. Prästens uppgift var
att bereda den dömde till döden och ge honom religionens tröst. Den katolska kyrkans
lära sade att det främst gällde att rädda den
dömdes själ. Om han än i sista ögonblicket
bekände sin tro på Gud och ångrade sitt
brott var hans själ icke förtappad. Han hade
samma möjlighet som rövaren på korset, till
vilken Jesus sade: Sannerligen säger jag dig,
i dag skall du vara med mig i paradiset.
Ännu på 1600-talet var gudstron och själens
frälsning alldeles avgörande fr;tgor för varje
människa, även för den svåraste brottsling.
Äldre tiders straffrätt blir överhuvudtaget
inte begriplig om man inte förstår att den
långt in på 1700-talet genomsyrades av den
katolska medeltidskyrkans moralteologi. Reformationen medförde därvidlag ingen ändring.
En annan kulturskribent
Ekboms tolkning av Gallots etsning som alltså skulle vara ett vittnesbörd om dåtida samhällskritik, är så felaktig att den närmast är
löjeväckande. Orsaken till vantolkningen är,
som så ofta eljest på den kulturradikala sidan, okunnighet i historia och en slapp likgiltighet inför uppgiften att taga reda på
fakta. Man får en ide om att ett visst material
stöder egna (anakronistiska) föreställningar.
Så svänger man ihop något. Det gör inte
saken bättre att Ekbom är en lysande skribent med stor förmåga att finna precisa och
slagkraftiga formuleringar och en fin känsla
för de litterära områden han behärskar. Så
mycket större är ju risken att även kuriösa
påhitt av det slag han presterat i tolkningen
av Callot blir uppfattade som seriösa inlägg i
kulturdebatten.
Dessbättre finns fortfarande kulturskribenter, som inte ger avkall på mödan att läsa
historia först och skriva sedan. En men ett
lejon är Stig Strömholm, som det kan vara
lämpligt att säga några ord om – till tröst i
det mörka läge, som ovan skildrats. Han har
nämligen för något halvår sedan publicerat
en samling essayer, väsentligen historiska så-
dana, under samlingsrubriken ”Miniatyrporträtt: Mest fransmän” (Norstedts). De
präglas till sitt innehåll av hans ofantliga lärdom, vilken han dessbättre bär med det behag, som endast tillkommer en naturgiven
pennans mästare. Här är inte platsen att ut- 281
förligare presentera hans essayer. Det får
vara nog att åberopa dem som föredömliga
mönster i genren. För att bara nämna ett
exempel: Att skriva om kardinal de Retz –
den för så många välbekante ”koadjutorn” i
Alexander Dumas’ Myladys son – är inget
lätt företag. Åtskilliga har med större eller
mind re framgång försökt sig på det förut.
Men Stig Strömholm lyckas ge denna solitära och samtidigt tidstypiska 1600-talsgestalt ur den franska frondens rika galleri av
originella personager nya facetteringar. Åt
den som läst kardinalens memoarer med
dess mördande satiriska personporträtt
torde Strömholms studie ge en njutningsfylld timma av historisk upplevelse. Så länge
sådana skribenter som han finns, kan man
ännu hysa förhoppningar om den svenska
kulturdebattens historiska sida.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism