Print Friendly

Erik Anners; En kamp mot överheten

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
EN KAMP MOT ÖVERHETEN
U
nder det andra världskriget ångrade vi i
Sverige många gånger
1925 års nedrustningsbeslut. Ett nästan lika fatalt beslut fattade
de svenska statsmakterna år 1972. Därmed började den långa nedrustning,
som faktiskt pågår än i dag och som
kunde ha fatt katastrofala följder.
Ar 1972 ingick i beslutet att Sverige
efter tio år inte längre skulle ha några
jagare eller fregatter, fartyg som dittills
svarat for den uthålliga ubåtsjakten. Ersättning planerades inte!
Sovjetunionen drog med all rätt slutsatsen att Sverige intelängre skulle kunna
forsvara den svenska skärgården mot en
basering av annan makts flottstyrkor –
överellerundervattenytan. SO\jetsflotta
inledde därfor en stort upplagd och
välkamouflerad spanings- och forberedeloeoffensiv mot den svenska skärgården- från Karlskrona till Kalix- for
att i krig kunna utnyttja Sveriges marina
l karnp rnot överhetetl. Örlog och debatt. Hans von
Hofsten. Bokforlaget T Fischer & Co AB 1993
svaghet och hindra Nato från att göra
det. Sannolikt hade man också avsikten
att göra svenskarna uppmärksamma på
hur allvarligt man på sovjetisk sida bedömde forsvagningen av det svenska
marina neutralitetsforsvaret.
Det är överflödigt att här redogöra
for de otaliga mer eller mindre allvarliga
incidenter, som den sovjetiska offensiven ledde till. Den mest remarkabla var
naturligtvis den sovjetiska ubåten U 137:s
grundstötningutanforKarlskrona. Vackrare syn lär den svenska flottan inte fa se
på lång tid framöver.
De dramatiska och inte sällan skrämmande händelserna i den svenska skärgården under de sovjetiska operationerna har nu fatt sin belysning i en
sammanfattande bok av en av de mest
uppmärksammade svenska aktörerna
under den sovjetiska ubåtsaktionen mot
Sverige, nämligen den for någon tid
sedan avlidne kommendörkaptenen
Hans von Hofsten. Boken har utgivits
av brodern Gustaf von Hofsten – som
till den broderliga insikten i Hans von
Hofstens psykologi har fordelen att vara
304 SvENsK TrosKRIFT
sjöofficer, han också.
Boken har fatt titeln ”I kamp mot
överheten. Örlog och debatt”. Men det
är inte enbart en debattbok utan också
en självbiografi, där fårfattaren skildrar
sin ungdom och sin utbildning liksom
karriären fram till chefspositionen på en
jagarbrygga. Av den tämligen konventionella skildringen av de egna levnadsödena framgår emellertid ett faktum av verklig betydelse i det historiska
sammanhang, där von Hofsten senare
skulle framträda: han hade en naturlig
fallenhet får navigation i skärgård och
manövrering av snabba, lätta fartyg. Eftersomjust den svenska skärgården är ett
av de svåraste områdena i världen får
militär (får den delen också civil) navigation var dessa fårdigheter en stor tillgång. Von Hofsten fårstod uppenbarligen mer än de flesta av sina överordnade
och kolleger den sjömilitära problematiken i samband med den so\jetiska
offensiven. Förmodligen fårstod han
också bättre än de flesta vad som ur
sjömilitär synpunkt krävdes får att sätta
stopp får de so\jetiska kränkningarna av
svenskt territorium. Den av hans broder
tillfogade dokumentationen av hans
debattinlägg bör noga studeras av varje
läsare, som vill tränga närmare in i detta
viktiga skeende i det svenska fårsvarets
historia.
Ja, är det historia, eller har vi att räkna
med att det återuppståndna Ryssland
fortsätter de sjömilitära operationerna
mot Sverige? Säkerligen står den ryska
statsledningen i så fall inte bakom. Men
det är med tanke på den ryska byråkratins strängtsegregerade organisationfullt
möjligt att en specialapparat inom den
ryska marinen fortsätter operationerna,
om inte annat så av moraliskt-patriotiska skäl. Men med en fortsatt rysk
demokratisk regim kommer antagligen
sådana efterdyningar av det kalla kriget
att efterhand försvinna.
Hans von HofStens i och får sig
nyttiga och upplysande bok ger emellertid också anledning till ett antal reflexioner över vissa allvarliga principiella frågor.
För det första: skall en officer, hög
eller låg, engagera sig i en fårsvarspolitisk debatt med utnyttjande av de speciella kunskaper som han fatt i sin utbildning eller betrotts med, fast de var
hemlighållna?
För det andra: om en officer framträ-
der som debattör och riktar kritik mot
politiker eller överordnade, hurstarka är
då kraven på bevisning? Och har Hans
von Hofsten uppfYllt dessa krav?
På den fårsta frågan kan kort och gott
svaras att det kan en officer visst göra,
fast på egen risk. De repressalier han far
räkna med bör han bära utan klagan i
medvetande om att en ämbetsman, som
framträder som folktribun, tager påtagliga personliga risker i sin karriär. Men
SVENSK TIDSKRIFT 305
han bör tagaledning av Immanuel Kants
moraliska sats att varje människa bör
handla s:’i att hans handlingssätt kan upphöjas till allmän lag. Sannolikt kommer
en stunds eftertanke infår Kants varning
att leda till att obetänksamma engagemang avstyrs.
Den andra fclgan – med fåljdfclga –
är sv:’irare att besvara. Det är uppenbart
att kraven p:’i bevisning m:’iste vara
mycket starka- fast till sin karaktär olika
– om det gäller politiker eller militära
kolleger. Politiker är nämligen publika
personer, de har ställt sig själva i
offentlighetens ljus och formar kring sin
person en politisk bild.
Att beskylla en viss politiker får att
svika sitt land därfår att han bedriver en
politik som han anser riktig får Sverige,
men man själv anser skadlig, är fårfelat.
Politikern har rätt till sina värderingar,
och far st:’i får dem infår väljarna.
Annorlunda är det med en militär
kollega, t ex en överordnad. Om kritiken här g;’ir över en viss snäv gräs,
innefattar kritiken beskyllning får ~äns?-
tefel – och ju längre kritiken g;’ir, ju
längre kommer man in p:’i det straffrättsliga planet.
Följdfclgan är allts:’i: Har Hans von
Hofsten uppfyllt beviskraven i sin kritik? Som exempel kan vi taga beskyllningarna mot Torsten Engberg som
fårsvarsstabschef och som militärbefälhavare i Mellersta Militäromddet.
Engberg skulle ha fort ÖB bakom ljuset
genom att utelämna ”obekväma fakta
som han bedömde skulle misshaga den
politiska ledningen”. Detta skulle ha
bidragit till att ”Sverige i vissa skeden
inte vidtog de åtgärder som var möjliga
och nödvändiga får att fl fram ett avgö-
rande där vi resolut kunnat avslöja och
undanröja Sovjets militära verksamhet
p;’i svenskt territorium”. Hans von Hofsten tillägger att ”det finns ocks:’i flera
indikationerp;’i att TorstenEngbergi sin
nuvarande befattning (boken är publicerad 1993) som militärbefälhavare i
Mellersta Militäromcldet agerar p;’i ett
likartat sätt i samband med inträffade
ub:’itskränkningarinommilitäromcldet”.
Hans von HofSten säger själv rent ut att
”detkännsfårrnig utomordentligtotrevligt att dra fram n:’igonting som är s:’i
allvarligt, men samtidigt s;’i sv:’irt att bevisa”.
Ja, man fårst:’ir honom; det enda han
kan framfåra som bevisning är ”informationer, som jag senare fatt tillg;’ing
till”, ”initierade källor som hävdar”,
”att det g;’itt till p:’i det sätt jag har
beskrivit har jag erfarit från ett antal
mycket trovärdigakolleger, somjaglitar
p;’i”, ”det finns ocks:’i flera indikationer
p:’i” etc.
Anonyma källor och subjektiva bedömningar far allts:’i motivera allvarliga
anklagelser, som till p;’i köpet är sv:’ira
eller omöjliga att motbevisa. Författaren
306 SVENSK TIDSKRIFT
motiverar sitt handlingssätt med att han
måste säga det han sagt, därför att han
inte kan se att han ”har någon annan
möjlighet än att säga det här om jag vill
fortsätta att vara en sanningssägare efter
måttet av min förmåga. Innehållet har så
stor betydelse att det heller inte är min
privatsak om detta hålls hemligt eller
ej”.
Dessa Hans von Hofstens ord avslöjar
mycket i hans tankevärld. Så skall nämligen inte en ”officer och debattör”
tänka, för då har han tappat sinnet för
proportioner. Fenomenet i fråga har
blivit allt vanligare under trycket av
massmedia. Den disciplin och den strä-
van efter stillsam pliktuppfyllelse, som
utbildning och yrkesmiljö skall ge en
officer, vars uppgift kan bli att bestämma
över människoliv, bryts ibland ner av
massmediaslockelser. Publiciteten, ställningen som vårs tids ljusgestalt ”debattören” förvrider omdömet- och så börjaravslöjandena” flöda underivriga (och
tacksamma) hejarop från tv, radio och
press.
Boken hade tjänat en välmenande
och duglig officers minne bättre om de
obestyrkta anklagelserna hade strukits.
Vad han haft att säga är viktigt nog ändå.
Pärmarför inbindning av årgång 1992
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6
SvENsK TIDSKRIFT 307

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism