Print Friendly

Erik Anners; Arvid Fredborgs memoarer

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
Arvid Fredborgs memoarer
När Arvid Fredborg utgav boken
”Bakom Stålvallen” 1943 var han den
förste som nådde ut till världsopinionen
med den ohyggliga sanningen om
judeförföljelsernas oerhörda
omfattning. Nu har han kommit med sin
första memoarbok i vilken han skildrar
tiden som korrespondent i Berlin men
också de nationella strömningarna
bland studenterna på 30-talet.
Erik Anners är f d professor i rättshistoria vid Stockholms Universitet.
Sällan i svensk tidningshistoria torde en
så ung man ha betrotts med ett så ansvarsfullt uppdrag, som när Svenska
Dagbladet våren 1941 skickade den 25-
årige Arvid Fredborg till Berlin som utrikeskorrespondent. Han saknade till på
köpet journalistutbildning. Däremot
hade han en för sina år gedigen idepolitisk och historisk skolning. Han hade
också för sin ålder mycket resande i Europa bakom sig. Och han behärskade
tyska, engelska och franska; därtill talade han av purt intresse ungerska.
Chefredaktören Ivar Andersons beslut
visade sig vara ett lyckokast. Fredborgs
rapportering blev snabbt uppmärksammad. Han kunde också per kurirpost ge
Ivar Anderson värdefulla informationer,
som åtminstone vid ett tillfälle fick betydelse för den svenska beredskapen.
Sedan Fredborg återkommit år 1943 –
med Gestapo i hälarna – publicerade
han efter sex veckors intensiva ansträngningar boken ”Bakom stålvallen”. Den
gav en häpnadsväckande rik och väldokumenterad bild av de inre förhållandena
i Tredje riket och en kylig kartläggning
av dess utrikes- och militärpolitik. Boken blev snabbt en succe i den västra
världen.
Efter ett mellanspel som utgivare av
tidskriften Obs!, en politiskt ingalunda
betydelselös insats i 1940-talets antisocialistiska opposition, återgick Fredborg
till Svenska Dagbladet med stationeringar på olika håll i Europa. Därefter blev
han professionell politisk-ekonomisk
konsult, med en fil dr-grad i historia i
bagaget.
Nu har han alltså givit sig tid att författa sina memoarer (Norstedts). Få nutida
svenskar har så stora anledningar att
göra det. De som känner honom närmare
vet att han i det fördolda varit välinformerad iakttagare av det som skett i det
som syntes ske. I det svenska samhället
är han en av dessa främmande och färgrika fåglar, som passar bäst ute i världen.
Den har varit hans naturliga arbetsfält.
Han kan förvisso fylla många memoarböcker med upplevelser och högintressanta iakttagelser.
Den första boken böljar bra, även om
släkthistoriken är väl namnuppfylld;
Fredborg har över huvudtaget en svaghet för att nämna personers namn utan
att alltid tillräckligt presentera dem. Han
berättar fängslande om sin uppväxt och
om sin utbildning genom studier och resor. Utbildningen i historia och språk
(så när som på ungerskan) var mera konventionell.
Historien lärde honom emellertid
överblick och perspektiv. Språken, talade med perfekt accent, gav honom
kontaktmedlen för hans kommande internationella verksamhet. Så gjorde också resorna över snart sagt hela Europa,
ofta företagna under bekymmersamma
ekonomiska villkor. Men hans fasta vilja
övervann då som senare alla svårigheter,
ibland också hårresande sådana.
studenttiden
Han engagerade sig livfullt i studentlivet
och särskilt i studentpolitiken. Han var
glödande svensk nationalist på den
grund som skapats av sekelskiftets stora
svenska nationalister, kanske främst Harald Hjärne. Här företer memoarerna i
vis mån en lucka. Fredborg förklarar
inte tillräckligt den dåtida svenska nationalismens idebakgrund. Den var på en
487
gång storsvensk och europeisk. Jag tillhörde själv kretsen och erinrar mig att vi
samtidigt var svenska nationalister och
politiskt medvetna europeer. Tanken var
att om valje folk bildade en stat skulle ett
balanstillstånd kunna skapas, där varje
nation alltefter sin egenart skulle med- .
verka till Europas yttre försvar och inre
politiska och kulturella harmoni. Detta
senare led är förklaringen till den starka
känsla för det europeiska enhetsverket,
som framträdde inom högerpartiet under
1950- och 60-talen fram till dess arvtagares, Moderata samlingspartiets, helhjärtade engagemang härför.
Från denna utgångspunkt var det naturligt att svenska nationalister länge
med sympati följde Tysklands kamp mot
Versailles-fördraget. Brytningen med
tysk politik kom med Hitlers alltmer
ohöljda imperialism. Fredborg var redan
som ung student skakad inför denna. Ändock lugnades han troligen, liksom vi
andra, till en tid av Winston Churchills
Hitler-porträtt i mitten av 30-talet i
”Great Contemporaries”, där Adolf
Hitler framställdes som en visserligen
hänsynslös men på det hela taget realistisk och resonabel statsman.
Med Miinchen 1938 och framför allt
inmarschen i Prag våren 1939 fick alla
förhoppningar om en harmoni mellan de
europeiska nationalstaterna ett tvärt
slut. Efter Prag böljade den tyska pressen tala om återupprättandet av Otto den
stores rike. Det räckte med en blick i
Putzgers historieatlas för att se att detta
måste medföra ett underkuvande av
många europeiska folk. Nazisternas uppförande – inåt och utåt – visade att det
rentav skulle bli fråga om ett förslavande.
Från den tidpunkten var – som Fredborg visar – svenska nationalister och
tyska nazister fiender. Det första uttrycket härför från svenskt nationalistiskt
studenthåll var den av Fredborg redigerade Heimdals årsskrift från våren 1939.
Fortsättning följde i skriften ”Den
svenska linjen” sommaren 1940, som veterligen väckte konsternation och förbittring på den tyska legationen. Denna
reaktion blev inte mindre av att föreningen Heimdal hösten 1940 under dramatiska former uteslöt sina nazistiska medlemmar.
Fredborg behandlar också tillkomsten
av det informations- och motståndscentrum som ”Samfundet den svenska linjen” utgjorde. l denna svåra tid svek
nämligen inte de unga nationellt sinnade
studenterna sina ideal. De flesta av dem
tillbringade åratal i beredskapstjänst vid
gränserna. De upplevde- med grämelse
följderna av socialdemokratiens bristande förståelse för försvarets behov. De
som tjänstgjorde ute i fältförbanden under åren 1940-1941 visste av självsyn
hur otillräcklig utrustning och utbildning
var. Fredborg gör full rättvisa åt dessa
reaktioner inom de nationella studentkretsarna.
Destination Berlin
Sedan kom Arvid Fredborg till Berlin.
Åtskilligt av vad som sägs i memoarerna
står också i boken ”Bakom stålvallen”,
som förtjänar att läsas om igen av historiskt intresserade. Det nya i memoarboken är att Fredborg skildrar sina och sin
hustrus levnadsförhållande och sitt yrkesliv i Berlin med alla dess svårigheter
och faror. Dessa var högst reella. Inom
Gestapo misstänktes han för att vara
engelsk spion. Hans insatser som antinazistisk nationell svensk under studenttiden låg honom naturligtvis också i fatet. Märkligast i detta avsnitt är skildringarna av hans sätt att effektivt arbeta
som journalist trots bristen på yrkeserfarenhet. Men här blev hans framstående
kontaktförmåga och hans trofasthet i
vänskap till ovärderlig hjälp. Han fick ett
otal trogna vänner och medhjälpare.
Tack vare historikerns förmåga att kritiskt sålla fram material ur den tyska
pressen kunde han rapportera mycket
som den nazistiska ledningen absolut
inte ville se publicerat utomlands. Undra
på att han blev impopulär hos denna.
Till hans viktigaste av löjanden hör
upplysningarna om massmorden på judar och polacker. l boken ”Bakom stålvallen” kunde han i augusti 1943 berätta
att antalet avlivade judar i varje fall översteg 2 miljoner och polacker l miljon.
Han kunde ge ohyggliga detaljer om avrättningarna eller riktigare sagt om det
fabriksmässiga mördandet – ” . . . vid
andra tillfällen har man använt gas i särskilda kamrar…” Sedan skulle det visa
sig att siffrorna var mycket högre och att
det hela gjordes i avsikt att göra slut pä
Europas judar. Men Fredborg skrev vad
han trodde sig veta och kunna stå för ar
1943.
Ingen kan förta honom hedern av att
ha varit den förste som nådde ut till
världsopinionen med den ohyggliga sanningen om judeförföljelsernas oerhörda
omfattning.
I ett par avslutande kapitel: ”Några
reflexioner om nazismen” och ”Epilog
till Berlin – Bakom stålvallen”, går han
något vid sidan av memoarernas väsentliga syfte. l det sistnämnda skildrar han
– kanske väl utförligt men med berättigad stolthet – mottagandet av sin sensationella bok. Avsnittet har sitt intresse,
ty det visar hur snabbt boken kunde spridas och vilken utomordentlig verkan den
gjorde inom hela den civiliserade värld,
som inte låg under nazistiskt eller kommunistiskt förtryck. _
I sina reflexioner om nazismen ger sig
Fredborg på den inte alldeles lätta uppgiften att närmare belysa nazismens
ideologiska och sociala bakgrund. Om
detta har det skrivits hekatomber av
böcker, och ämnet är snart sagt outtömligt. Men Fredborgs sällsynta kombination av att vara historiker och ha varit
observatör på platsen ger hans synpunkter ett särskilt värde. Han betonar
bl a det ocialistiska, närmare bestämt
det egalitärt kollektivistiska draget i nazismen.
Detta torde vara i stort sett riktigt. För
nazismen var den liberala individualismen med dess medborgarideal en styggelse. Nazisternas människaideal var
den ständigt offervillige och lydige soldaten. För personlig frihet och lycka fanns
ingen plats i det tredje riket – utom för
489
toppskiktet. Den marscherande SA-, SSeller Wehrmachtskolonnen till tonerna
av militärmarscher interfolierade med
taktfasta sånger ur hesa soldatstrupar representerade människans högsta tillvaro. Några ekonomiska socialistiska teorier av nämnvärd omfattning utvecklade
nazisterna däremot inte. Deras socialism
var präglad av militarism, inte av humanitet. Detta militaristiska drag i nazismen förbigår Fredborg i stort sett. Men
det hör till bilden.
Hur det kommer sig att den våg av
nationalism och socialism, som präglade
1800-talets och det begynnande 1900-talets Europa till en tid, fick så militaristiska uttrycksformer just i Tyskland är
emellertid ett problem för sig. Fredborg
är ursäktad; han har skrivit sina memoarer och inte en historisk studie.
Det är numera sällan som det i Sverige
publiceras memoarer av det intresse och
den räckvidd som präglar Arvid Fredborgs ”Destination Berlin” . Man vill
gärna hoppas på, ja, kräva en fortsättning. Fullföljer han detta sitt memoarverk har han goda utsikter att skapa en
klassiker och en historisk källa av högt
värde.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 110:- kronor för år 1986. (Prenumerationspris för pensionärer: 95:-)
Nr 1/1986 utkommer den 6 februari.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism