Print Friendly

Erik Alm; Småpartierna i valet

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ALM:
Småpartierna i valet
Hur har det gåttför småpartierna i årets
val och har de några chanser i
fortsättningen att spela någon politisk
roll? Byrådirektör Erik Alm besvarar
dessafrågor och kartlägger
småpartierna. Inte minst intressant är
analysen av de olika kommunistiska
partiernas framtidsutsikter. Att KDS
och Miljöpartiet lever vidare kan man
vara säker på. Även de övriga
småpartierna torde fortsätta
uppmuntrade av sina lokalaframgångar
och – i kommunisternas fall – av sina
framgångar med infiltrationsarbetet i
fackföreningar och andra
organisationer.
Sedan 1917 har den svenska partifördelningen i riksdagen varit ungefär som den
nuvarande. Under trettiotalet fanns två
kommunistpartier. På 60-talet satt Bertil
Rubin som oberoende representant för
Medborgerlig Samling. 1977-79 satt två
utbrytare ur VpK som representanter för
ApK i riksdagen. Det finns dock ett antal
mindre partiorganisationer, med bl a må-
let att ta sig in i riksdagen och konkurrera med de nuvarande riksdagspartierna.
Kommer någon av dem att lyckas? Speciellt bör man fråga sig vilka chanser de
små kommunistsekterna till vänster om
VpK har att ta sig in i de beslutande
församlingarna.
En första fråga att reda ut är varför
väljarna röstar på ett visst parti. Om man
utgår från att de röstar för att påverka
samhället i en av dem önskad riktning,
kommer man till några olika kriterier för
partivaL Man röstar naturligtvis på ett
parti som vill påverka samhället i den
önskade riktningen. Det räcker dock
inte. Partiet skall också kunna påverka
samhället i denna riktning. Det kräver
dels att partiet innehåller kompetent
folk, dels att det har en chans att få vara
med och bestämma. l)etta senare gör att
partier som uppfattas som alltför små får
svårt att få röster. För att kompensera
vad de saknar i förmåga att påverka,
måste de ha något särskilt att komma
med när det gäller i vilken riktning de vill
påverka. Låt oss utifrån detta se på våra
småpartier och bedöma deras framtid.
KDS och Miljöpartiet
Två ”stora” småpartier finns , KDS och
Miljöpartiet. Kristen Demokratisk Samling är det äldsta småpartiet. KDS har
452
kämpat på sedan 1964 och har varierat
mellan l,4 och 2 procent av väljarkåren.
Senast gick partiet framåt från l ,4 till l ,9
procent. Partiet är långt ifrån riksdagen,
men har fått fotfäste i 6 landsting och c:a
2/3 av landets kommuner. Tidigare har
KDS problem varit att dess politik varit
intressant för en alltför liten grupp medan resten av väljarna inte kunnat urskilja dess profil. I årets val fick KDS en
något kraftigare profil med familjepolitiken och miljöpolitiken. KDS starka lokala förankring gör att partiet kommer
att leva kvar länge än, men det torde
dock även i framtiden få svårt att nå en
bredare väljarkår. Dess chans i dagsläget
är att en total folkpartistisk genomklappning lämnar ett antal väljare hemlö-
sa.
Miljöpartiet bildades för ett år sedan.
Det seglade upp hastigt i vissa opinionsundersökningar, men, sedan väljarna
sett hur lite som i verkligheten fanns
bakom det fina namnet, sjönk väljarstö-
det ihop till l ,7%. Partiet fick dock
platser i ett 90-tal kommuner, medan
partiet närstående lokala partier kom
med i ett tiotal kommuner. Det innebär
att Miljöpartiet har fått det lokala fotfäste som ger det styrka att fortsätta. Det
är farligt att i detta läge tro att Miljöpartiet saknar framtida chanser. I Västtyskland fick de gröna arbeta länge innan de
fick dagens styrka, då de håller på att
passera fridemokraterna som Västtysklands tredje parti.
Jämförelsen med de gröna håller i flera
avseenden. Även om miljöpartiet till en
ganska stor del tar sina väljare från mitten, ligger många av de tongivande personerna inom partiet en bra bit till vänster. Resultatet har också blivit att partiets program är mycket kraftigt inriktat
på statlig och kommunal planering och
reglering, även om inte alla programför·
fattama verkar vara medvetna om denna
följd av programmets förslag.
Inslaget av vänster i Miljöpartiet för·
stärks av att en del vänsterorganisa·
tioner inte arbetar under eget namn utan
istället försöker verka genom att intill·
rera andra organisationer. Offensivgruppen i SSU är ett typiskt exempel på det·
ta. Miljöpartiet kommer att bli ett tack·
samt mål för sådan infiltration. Partiet är
relativt svagt organisatoriskt med fä
medlemmar varav många är politiskt
oerfarna.
De små kommunistpartierna
Det finns fyra kommunistpartier bland
småpartierna. Arbetarpartiet Kommunisterna bröt sig ur VpK 1977. Det var
missnöjt med VpKs bara 95%-iga stöd
till Moskva. Det var också missnöjt med
VpKs utveckling från ett industriarbetar·
parti till ett missnöjes- och flumparti
byggt på de offentliganställda. ApK har
dock inte lyckats hitta någon egen nisch.
De väljare som delar partiets missnöje
med VpKs flumpolitik har istället gått tiD
socialdemokraterna, medan få väljare är
så attraherade av ApKs extra stora
Moskvavänlighet att de väljer att lämna
V pK.
ApK gick i år tillbaka i riksdagsvalet
från 0,2% till O, l %. I kommunalvalet
gick partiet tillbaka från 19 mandat till II
och åkte ur 5 av de 14 kommuner därdet
varit representerat. Partiets chanser inför framtiden är begränsade men inte
obefintliga. De Moskvavänligaste ko!Dmunisterna i Danmark stod utanför folketinget flera val under 60-talet, men
hölls under armarna av Sovjet och kunde
komma tillbaka I973 . Trots ApKs låga
valsiffror kan man inte helt avskriva partiets framtida chanser.
Sveriges Kommunistiska Parti bildades 1967 som en Kinavänlig utbrytning ur VpK med namnet KFML. I970
ställde KFML upp i valen på bred front ,
men fick bara 0,4%. KFML fick ett enda
mandat, i Ströms kommunfullmäktige.
Till 1973 förhandlade KFML med VpK
om valsamverkan, men när detta sprack
bytte man namn till SKP och gick fram
på egen hand. Resultatet blev lika magert som 1970; ett mandat, i Gällivare
kommun. (Mandatet i Ström försvann
genom en kommunsammanslagning).
1976 fördubblade partiet sitt mandatantal genom ett andra Gällivaremandat,
medan riksdagsvalet gick fortsatt illa.
SKP hade dock en framgång genom att
det SKP-dominerade Sollentunapartiet
fick 5 mandat. I979 gick det än sämre än
tidigare i riksdagsvalet, med bara 0,2 %
av rösterna (men dock 65 röster fler än
ApK).
I kommunerna hade emellertid SKP
större framgång. Det fick 6 mandat. Förutom de två i Gällivare fick SKP mandat
i Vallentuna, Mariestad, Laxå och Hofors. Dessa kommuner har inget gemensamt mer än att SKP har koncentrerat
stora resurser till målet attjust där (samt
iett fåtal andra kommuner) få kommunala mandat. Partiet gick kommunalt inte
ut med sitt allmänpolitiska program utan
med lokala missnöjesfrågor.
I år hade SKP till slut insett det meningslösa i att delta i riksdagsvalet. Det
koncentrerade sina resurser helt till
kommunalvalen. Det hade också fram- 453
gång och ökade till 3 mandat i Mariestad
och Gällivare och kom in i Vadstena men
ställde i gengäld inte upp i Hofors. SKP
har nu fått ett litet lokalt fotfäste, men
utöver ett fåtal kommuner är partiet
mycket svagt och torde få stora svårigheter i framtiden. Det saknar i alltför hög
grad en egen politisk profil, och deras
Moskvafientlighet är svår att logiskt
kombinera med dess kommunism.
SKPs grundläggande problem har varit att partiet har innehållit för många
intellektuella, som i längden har haft
svårt att smälta det kommunistiska budskapet. Man kan här jämföra med VpK,
som har dragit till sig de icke intellektuella akademikerna och därför inte alls
har samma problem med budskapets trovärdighet.
KPML(r) bildades I970 under namnet
KFLM(r) som en vänsterutbrytning ur
KFML. Ledaren, Frank Baude, var
missnöjd med KFMLs valresultat och
med att han inte själv var partiledare för
KFML. Baude tog med sig Göteborgsavdelningen av KFML, och Göteborg har
därefter varit KFML(r)s starka fäste.
1973 ställde KFML(r) upp i valen på
bred front, men fick bara 0,2 % i riksdagsvalet och mindre än l % i samtliga
kommuner. 1976 insåg KFML(r) det
meningslösa i att delta i riksdagsvalet.
Det koncentrerade sig på kommunerna
och fick mer än l % i Göteborg och Lysekil.
Till 1979 hade förbundet döpt om sig
till parti och hette KPML(r). Det fortsatte med samma valtaktik och lyckades nu
få ett mandat i Lysekil. I årets val blev
det två ytterligare mandat i Göteborg
och Gislaved.
KPML(r)s politik kan närmast beskri- 454
vas som en än vulgärare variant av VpK.
Det är (numera) starkt Moskvavänligt
och stöder exempelvis invasionen i Afganistan. KPML(r) och SKP visar att ett
vänsterextremistiskt missnöjesparti kan
vinna mandat i lokala val och att väljarnas medvetenhet om demokratins värde
och kommunismens oförenlighet med
demokratin är så liten att extremkommunistiska partier kan få en del röster
om det har slående lokala paroller.
Socialistiska Partiet bildades i början
av 70-talet under namnet Revolutionära
Marxisternas Förbund. Den ideologiska
grunden var tron på Trotskij i motsats till
tron på Stalin hos KFML och KFML(r).
RMF samarbetade och samarbetar med
motsvarande rörelser i utlandet som en
del av den trotskistiska fjärde internationalen. RMF bytte namn till Kommunistiska Arbetarförbundet och fick 1976
2769 röster i riksdagsvalet. 1979 gick det
än sämre med l 802 röster.
Till 1982 hade förbundet, liksom tidigare KFML och KFML(r) funnit att
svenska folket hellre stöder partier än
förbund, så det ombildade sig till Socialistiska Partiet, till synes omedvetet om
de associationer detta namn ger dem
som var med på 30-talet. Det nya namnet
gav en viss framgång: Partiet fick 3911
röster. Det har ännu inte lyckats få nå-
gon riktigt stark lokal förankring av den
typ KPML(r) och SKP har och dess
kommunalvalresultat var svaga.
Trenden är ändå hotfull. Extremvänstergrupperna fiskar i grumliga vatten. Den främsta målgruppen för deras
missnöjespolitik, speciellt för den skickligaste gruppens, KPML(r), är den arbetslösa ungdomen. Detta ger framgång,
dels för att delar av de arbetslösa är desillusionerade i fråga om vårt samhälle,
dels för att arbetslösa ungdomar har gott
om tid för politik. De som är arbetslösa
p ga bristande skolutbildning har dessutom svårt att genomskåda extremvänsterns förenklade propaganda och
faller lätt för särskilt KPML(r)s antiintellektuella budskap. De övriga grupperna
har ännu inte lyckats att helt sänka sig
till KPML(r)s nivå och kan därför fortfarande ha svårt att nå utanför den halvintellektuella medelklass som är kommunisternas kärntrupp.
Centrumdemokraterna
Förutom de kommunistiska grupperna,
KDS och Miljöpartiet fanns det bara ea
parti som deltog så seriöst i valet att de
resultat är värt att omnämnas. Det •
Centrumdemokraterna. Partiet har bildats med de danska Centrumdernom
terna som förebild men har också delvis
lånat åsikter av Framstegspartiet Det
har dock inte Framstegspartiets oseriösa
inställning till det politiska arbetet.
Det bildades i mitten av 70-talet, na
socialchefen John Görnebrand i Silllfit.
hamn som främsta namn. Han hade gjort
sig känd som förespråkare för en friaR
alkoholpolitik och ledde ett lokalt mi
nöjesparti i Simrishamn. CD tog kontUt
med andra lokala missnöjespartierförall
försöka knyta ihop dem till en riksorpnisation, men har inte lyckats särskilt vi
med detta. Det har nu mandat i Simrit
hamn, Båstad, och Svalöv men har hall
svårt att på allvar etablera sig utanfår
dessa kommuner trots flera försök.
1976 fick CD c:a l 500 röster i Jib.
dagsvalet, 1979 blev det 2348 och 191Z
2710. Centrumdemokraternas f111111-
gångschans ligger i att utrymmet till hö-
ger om moderaterna blir så stort att ett
nytt parti får plats där. Man kan jämföra
med Framstegspartiet i Norge som fått
4,5 % just genom att lägga sig till höger
om H~yre, som i sin iver att erövra mittfältet inte har bevakat sin högerflygel ordentligt.
Framtidsutsikter
Av småpartierna är KDS och Miljöpartiet förankrade över hela landet. Deras
politiska nisch är tillräckligt stor för att i
åtskilliga kommuner ge dem det stöd
som behövs för en plats i kommunfullmäktige. Detsamma kan sägas om APK i
Norrbotten. I övrigt kan småpartier till
vänster och höger få kommunala mandat
om de hittar bra lokala frågor och gör ett
tillräckligt energiskt lokalt politiskt arbete. Att KDS och MP lever vidare kan
man vara säker på. Även de övriga torde
fortsätta uppmuntrade av sina lokala
framgångar och i kommunistpartiernas
fall av sina framgångar med infiltrationsarbetet i fackföreningar och andra organisationer.
Till slut en liten fundering över våra
små riksdagspartier. VpK har legat stadigt kring 5% i tolv år. Det har dock
under tiden till stor del bytt väljare, från
industriarbetare till anställda inom vård- 455
och utbildningssektorn. Politiskt utnyttjar VpK det missnöje som uppstår, när
socialdemokraterna emellanåt försöker
föra en någorlunda realistisk politik.
VpKs basgrupp av medelutbildade inom
den offentliga sektorn kommer att växa
med åren och VpKs identifikation med
dem bli allt starkare. VpK har därför en
god social och ideologisk grund att stå
på.
Folkpartiet var för tjugo år sedan
tjänstemännens parti, medan arbetarna
stödde (s), bönderna (c) och företagarna
och de högre tjänstemännen (h). Nu är
tjänstemännen delade mellan (m) och (s)
och folkpartiet har förlorat sin sociala
bas. KDS försöker ta folkpartiets frikyrkliga väljare och centern med Karin
Söder försöker ta nykteristerna. Någon
bärande ideologi att bygga sitt parti på
har folkpartiet inte heller. Varje försök
att starta ett nytt parti på folkpartiets
nuvarande bräckliga grund skulle skändligen misslyckas, och i längden måste det
innebära, att folkpartiet är mycket illa
ute, om det inte lyckas hitta någon social
eller ideologisk grund att stå på.
Inom politiken gäller i längden lagen
om det naturliga urvalet. Ett parti behö-
ver en politisk nisch för att överleva, och
de existerande politiska nischerna fylls,
om de inte är alltför små, ut av gamla
eller nybildade partier.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner