Print Friendly

Eric Krönmark; Sveriges försvar

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIC KRÖNMARK:
Sveriges fårsvar
Norden med omgivande havsområden harfått
ökad strategisk betydelse och stormakternas
militära övervakning och manöververksamhet
intensifieras. Tack vare investeringarna i
utbildning och materiel under 60-talet är Sveriges
forsvar i dag respektingivande. Skulle det
emellertidförsvagas, ökar stormakternas önskan
att höja kapaciteten i vårt grannskap. Eftersom
dejredstida driftskostnaderna tar en allt större
del av försvarsanslagen är det nödvändigt att
skära nedfredsorganisationen for attfå loss
tillräckliga medel till materiel, utbildning och
beredskap, skriverforsvarsminister Eric
Krönmark.
Försvarsfrågor har en tendens att väcka upp·
rörda känslor tillliv. Kanske är detta naturligt
eftersom en seriös diskussion om militära frå-
gor tvingar oss att tänka på svåra och obehagliga företeelser som våld, motvåld och rätten
till självförsvar – allt det vi mest av allt vill
undvika. strutsreaktioner blir lätt följden. Är
verkligheten obehaglig är det enklare att blunda.
Det senaste årets internationella utveckling
har givit oss en påminnelse om hur snabbt till
synes stabila förhållanden kan ändra sig. Vi
har också fått demonstrerat att inte ens de
mäktigaste staterna har kontroll över skeenden
som berör deras intressen. Samtidigt kan vi
notera att stormakternas militära förmåga –
både på kärnvapenområdet och det konventionella – genomgår ett kvalitativt språng, som
gör det möjligt att snabbt sätta in stora styrkor
också över långa avstånd.
Kärnvapnen har tillfört motsättningarna
mellan stormaktsblocken en ny dimension –
självbevarelsedriften. Men kärnvapnen har
inte undanröjt motsättningarna och kärnvap·
nen är så förödande att de i en viss mening
försvagar innehavarnas möjligheter att agera;
ingen riskerar med öppna ögon en kärnvapenkatastrofför annat än oomtvistligt vitala intressen. Supermakterna är i denna mening sin egen
styrkas fångar, något som lämnar större man- . överutrymme för mindre stater och politisktsociala krafter inom dessa, att utmana den bipolära världsordningen från det kalla krigets
dagar. U r många synvinklar är detta något
positivt; från stabilitets- och säkerhetssynpunkt
är det kanske inte så. Fler självständiga aktörer
och ett ständigt ökande ömsesidigt beroende
mellan nationerna medför att störningar och
konflikter kan få oöverskådliga följder.
l vår egen närhet har inte minst utvecklingen
på de strategiska vapnens område medfört att
Norden med omgivande havsområden fått
ökad strategisk betydelse. Vi kan avläsa detta i
form av ökad militär aktivitet i vårt grannskap,
tex när det gäller stormakternas militära övervakning och i manöververksamheten.
Störningar i de faktorer, som hittills skapat
balans och stabilitet i Norden, påverkar naturligtvis oss själva, men även våra grannar och
Europasituationen i stort.
Konsekvenserna av en nedskärning
En del av dessa faktorer, t ex den strategiska
vapenutvecklingen hos supermakterna, kan vi
göra mycket litet åt. Andra kan vi påverka. En
viktig fråga vi svenskar måste ställa oss är:
vilka är de möjliga konsekvenserna av det
svenska försvarets minskade styrka relativt omvärlden?
Vi kan fortfarande med rätta säga att vi har
ett respektingivande försvar. Det beror på att vi
ännu kan leva på de investeringar i utbildning
och – i ännu högre grad – i materiel som
gjordes på 60-talet. Det är främst utvecklingen
i framtiden som är oroande.
Olika olycksbådande trender var och är sjukdomstecken. De fredstida driftskostnaderna
har tagit en ständigt växande andel av försvarsanslagen. Pengarna har inte räckt som avsett
till materiel och repetitionsutbildning. Vi lever
i en för stor kapprock för att kunna få medel
över till en modernisering av försvaret som står
i samklang med den säkerhetspolitiska och den
miliär-tekniska utvecklingen.
Det är helt nödvändigt att bryta denna ut- 437
veckling. Annars kommer vi på tio års sikt att
stå med ett föråldrat försvar, men fortfarande
till dryga kostnader. Det är också nödvändigt
sett i ett mer kortsiktigt perspektiv: Vi är observerade i utlandet. Där drar man ut trenderna
och ser vart utvecklingen bär hän. Risken är att
man vill gardera sig i tid.
En fortsatt urholkning skulle inom några år
leda till att vi når en gräns där andra länder
kan ifrågasätta inte bara vår förmåga utan också vår vilja att leva upp till vår deklarerade,
väpnade neutralitet. Överskrids denna gräns
finns risker att stormaktsblocken söker kompensera bortfallet av svensk försvarskapacitet
genom ökad närvaro i vårt grannskap med högre politisk spänning som följd.
Utvecklingen måste vändas
Det tar lång tid att vända försvarsutvecklingen.
Förberedelserna för 1982 års försvarsbeslut
startade omedelbart efter det att det förra fattades 1977. Det hotande gapet mellan mål och
medel i vår försvarspolitik var en av utgångspunkterna för de planeringsanvisningar som
trepartiregeringen gav de militära myndigheterna 1977. Det var nödvändigt att få kontroll
över utvecklingen och att sammanväga de ekonomiska realiteterna och framtidens försvar.
Studierna har entydigt visat att försvaret
måste öka sin förmåga på en rad väsentliga
områden. Den framtida militära hotbilden ställer större krav på:
– beredskapen, dvs vår förmåga att snabbt
mobilisera vår krigsorganisation med full
effekt
– rörligheten hos förband till lands, till sjöss
och i luften
438
– luftförsvaret, som är av avgörande betydelse för vår förmåga att mobilisera och
flytta våra stridskrafter till utsatta områ-
den.
Ser vi till dessa krav och jämför dem med
den faktiska utveckling som har ägt rum under
70-talet kan vi lätt konstatera att utvecklingen
ofta gått på tvärs mot den önskvärda. Antalet
moderna förband som snabbt kan kraftsamlas
till olika delar av vår gräns har i grova drag
halverats. Deras beredskap har genom inställda repetitionsövningar ofta gått ned. Materiel
som ger eldkraft och rörlighet och repetitionsutbildning som ger stridsförmåga direkt efter
mobilisering har fått utgöra ”budgetregulatorer” när löner och andra fredstida driftskostnader kapat åt sig ständigt nya, oförutsedda
procent av försvarsanslagen .
Att hejda och vända denna utveckling i en
kärv samhällsekonomisk situation är problematiskt. Men det är nödvändigt!
Gör vi det inte, står vi på tio års sikt med en
stor, men föråldrad militär apparat. Ett sådant
försvar skulle inte kunna fylla sin stabiliserande, krigsavhållande roll i det nordiska sä-
kerhetsmönstret. Den svenska alliansfria politiken syftande till neutralitet i krig skulle förvandlas till en neutralistisk politik, vilket är
något kvalitativt helt annorlunda.
Jag tycker mig ha förmärkt en mer seriös ton
i den svenska försvarsdiskussionen efter Afghanistan. Det är färre knäfall för bysnillen som
föreslår ensidig svensk nedrustning som exempel för omvärlden (vi har faktiskt nedrustat
under 70-talet utan att andra följt efter, snarare
tvärt om). I stället inser fler av de tidigare
likgiltiga att frågor om militärt våld, eller hot
om våld, kan angå också oss i vår priviligierade
del av världen.
Anledningen är beklaglig, men tillnyktringen
är välkommen därför att den borde kunna utgöra grunden för en saklig diskussion om det
framtida försvaret med utgångspunkt från de
krav svensk säkerhetspolitik ställer.
Beslutssituationen är svår. Å ena sidan har
vi ett oavvisligt krav att leda in försvarsutvecklingen i banor som står i samklang med den
säkerhetspolitiska och militär-tekniska utvecklingen. Å andra sidan är den samhällsekonomiska situationen sådan att den yttersta återhållsamhet med de offentliga utgifterna är nödvändig om vi skall få balans i ekonomin. Vad
som krävs är just beslut och ansvarstagande.
Arten av de beslut som måste fattas framgår
av ÖB:s s k perspektivplan. Enligt en enig militärledning måste försvaret lägga ned 16 fredsförband även om försvaret får ett realt tillskott
på 750 milj kr om året från och med nästa
femåriga försvarsbeslut 1982. I ett lägre ekonomiskt alternativ måste ännu fler läggas ned,
flygindustrin avvecklas och s k kategoriklyvning av värnpliktiga införas.
Detta är en typ av beslut som ger få politiska
poäng. Frestelsen är stor att välja politiskt och
ekonomiskt billiga, kortsiktiga lösningar.
Den svenska säkerhetspolitikens framtida
trovärdighet kräver dock att hela det politiska
samfundet vågar ta ansvar för kraftfulla, och
ibland smärtsamma, beslut. Det säger sig självt
att dessa beslut måste bli desto svårare ju lägre
de ekonomiska ramarna är om vi skall få balans
i försvarets utveckling. Att tänka sig framtida
ramhöjningar av en storlek som gör det möjligt
att konservera organisationens storlek och samtidigt modernisera den i takt med tidens och
framtidens krav är inte realistiskt.
Fredsorganisationen måste skäras ned
Enligt min bestämda mening finns det bara ett
realistiskt och på en gång ansvarskännande alternativ. Mot bakgrund av den noll-tillväxt i
reala termer, som fOrsvaret levt med under 70-
talet, kommer det att krävas en icke obetydlig
ramhöjning nästa forsvarsbeslutsperiod 1982-
87. Denna måste kombineras med kraftfulla
strukturfrirändringar, främst inom fredsorganisationen. Det betyder forbandsindragningar
och fortsatt minskning av fast anställd personal. Endast den vägen kan vi få loss tillräckliga
medel – till materiel, utbildning och beredskap
– fOr att upprätthålla ett forsvar som även i
framtiden effektivt kan stödja vår självvalda
neutralitetspolitik.
Med en sådan lösning kommer det fortfarande att vara rationellt att bygga fOrsvaret på den
allmänna värnplikten, även om dess konkreta
utformning delvis kan behöva ändras.
Jag skrev inledningsvis att forsvarspolitiska
frågor väcker starka känslor. Dessa kan ta sig
olika uttryck. Somliga gör helt barocka sam- 439
mankopplingar mellan våra egna forsvarsansträngningar och militär våldsanvändning for
offensiva syften. Andra kan känna trygghet i
symboler och institutioner. I botten ligger i
bägge fallen den avsky och fruktan vi känner
fOr våldet som maktpolitiskt instrument.
Om vårt mål är att undvika att utsättas for
våld, eller hot om våld, måste vi akta oss for att
styras av känslor. Vi måste kyligt – eller om
man så vill cyniskt – värdera den internationella utvecklingen och realistiskt och aktivt
fullfolja vår traditionella säkerhetspolitik. I
denna intar det svenska forsvarets styrka en
central roll – långt mer central i omvärldens
ögon än de flesta svenskar fOreställer sig.
För en konservativ, traditionellt fOrsvarsvänlig opinion innebär detta en utmaning. Det
samhällsekonomiska läget kräver att vi prioriterar hårt med sikte på forsvarets säkerhetspolitiska funktionsduglighet. Inte att vi till varje
pris slår vakt om organisation eller institutioner.
Med detta häfte av tidskriften följer ett inbetalningskort
avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1981.
(Prenumerationspris för pensionärer: 60:-).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner