Print Friendly

Epoken Salazar

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör GUNNAR UNGER:
Epoken Salazar
Man har inte kunnat undgå intrycket
att på de senaste decennierna den
patriotiska offervilja, som otvivelaktigt
utmärkte den unge Salazar, mer eller
mindre omärkligt för honom själv
övergick i en gammal mans skumögda
och halsstarriga maktvilja, skriver
Gunnar Unger i denna artikel. Att han
inte störtats har uppenbarligen mer än
något annat berott på att folkflertalet
befarat att en revolution skulle medföra
en återgång till politisk och ekonomisk
anarki. Det tycks alltså ha varit folkets
fruktan för något ännu värre som
åtminstone på senare tid varit Salazars
starkaste stöd – i sanning ett bittert
öde för den som ville vara – och länge
betraktades som – sitt folks räddare.
I och med att professor Marcello Caetano i slutet på september utsågs till Portugals premiärminister och avlade sin
ärobetsed inför presidenten bekräftades
också formellt vad som sedan åtskilliga
veckor i realiteten redan stått klart: att
Salazars tid var ute.
Det är en ur flera synpunkter märklig epok, som därmed gått till ända. Redan tidsmässigt är den någonting enastående. På papperet blev Salazar om
man så vill diktator år 1932, då han utnämndes till premiärminister. Men i
praktiken hade han varit det ända sedan 1928, då han som nybliven finansminister förbehöll sig total kontroll
över statsbudgeten. Denna diktatur har
alltså utövats av en och samme man i
40 år, vilket torde vara ett rekord åtminstone i vår världsdel.
Men väl så märklig är diktaturens
uppkomst. Diktatorer som Lenin resp.
hans kommunistiska efterföljare i skilda länder eller som Mussolini och Hitler ha samtliga kommit till makten med
stöd av en extrem och aktivistisk politisk rörelse. En diktator som FrancoSalazars iberiske kollega – har kommit
till makten därför att han efter ett
pronuciamiento, som resulterade i ett inbördeskrig, råkade bli överbefälhavare
för den segrande sidans styrkor. Därtill
kommer att alla dessa personer haft
hjälp av mäktiga utomstående intressegrupper: Lenin av den kejserliga tyska
generalstaben, Mussolini av det italiens- ,
ka kungahuset och dess anhängare, Hitler av det tyska näringslivet och Franco
av den spanska kyrkan- samt Mussolini och Hitler! Salazar gar inte att jämföra med nagon av de nämnda. Han
kom nämligen till makten uteslutande i
kraft av sin egen personliga kapacitet.
Detta förhallande är sa egendomligt
att det kräver belysningen av en kort
historisk tillbakablick. Sedan republiken
utropats i Portugal1910, blev landet till
internationellt åtlöje och framställdes
som ett exempel pa oefterrättliga politiska förMllanden. Från 1911 då den republikanska författningen antogs till
1926 då den »nationella revolutionen»
inleddes, förbrukades 8 presidenter –
varav en mördades – och 44 ministä-
rer. Under samma period ägde mer än
20 revolter och kuppförsök rum och 158
strejker inregistrerades. Ett ständigt osä-
kerhetstillstånd rådde i landet. Enbart
under de fem sista åren av »demokratiskt-republikanskt» styre exploderade
inte mindre än 325 bomber i huvudstaden. Varje budget uppvisade ett deficit,
som i genomsnitt belöpte sig pa 5 miljoner pund. Statsskulden uppgick slutligen till 70 miljoner pund, escudon sjönk
till 1/30-del av guldvärdet och levnadskostnaderna 25-dubblades.
Revolten 1926
I maj 1926 utbröt i staden Braga i
norra Portugal en militärrevolt, som syftade till att söka bringa ordning i detta
kaos. Landet stod inför en ekonomisk
katastrof och en sanering av statsfinanserna var det grundläggande villkoret
för nationell pånyttfödelse. Finansminis- 459
terportföljen hade ursprungligen anförtrotts åt en general, som själv påstås ha
yttrat att han inte visste något annat
om finanser än att hans egna befann sig
i en beklaglig oordning. Efterhand insåg
man dock nödvändigheten av att vända
sig till en expert och någon rekommenderade en ung, okänd professor i nationalekonomi vid det ryktbara universitetet i Coimbra, Antonio d’Oliveira Salazar. Han tillkallades, antog erbjudandet, men satt en vecka senare åter på
tåget till Coimbra. Den unge mannen
hade haft den oerhörda djärvheten att
begära vetorätt i budgetfrågor och denna hemställan hade givetvis inte kunnat
godtas av hans regeringskolleger, som
vägrade att ställa sig under finansministerns förmyndarskap.
Militärjuntan fick nu visa sin totala
oförmåga att bemästra den finansiella
krisen och nödgades slutligen hänvända
sig till Nationernas Förbund med begä-
ran om ett lån. Som villkor för lånet
förbehöll sig emellertid folkförbundet en
kontroll, som i realiteten skulle ha berövat Portugal dess självständighet, och
denna lösning ansåg man sig på portugisiskt håll av prestigehänsyn inte kunna godta. Den nya regimens framtidsutsikter tedde sig i detta läge mycket mörka. Vändpunkten i diktaturens och det
moderna Portugals historia utgjordes av
en förnyad hänvändelse från militärjuntan till Salazar och dennes definitiva
övertagande av finansministerportföljen
på våren 1928.
Salazar var då politiskt sett en novus
460
homo. Han föddes 1889 som son till en
fattig bonde i övre Beira och fick – i
likhet med Stalin men utan alla jämfö-
relser i övrigt – sin första utbildning i
ett prästseminarium. I början på 1920-
talet, då Portugal, som antytts, genomgick en svår ekonomisk efterkrigskris,
hade Salazar som många andra patrioter
anslutit sig till den nybildade katolska
centern i hopp om att kunna lämna nå-
got bidrag till en förbättring av förhållandena. Han medarbetade regelbundet i
partiets tidning och valdes till deputerad. Efter att ha deltagit i en dags förhandlingar i parlamentet avbröt han sin
politiska bana och återvände full av
vämjelse till universitetet. .Anda sedan
dess bevarade han en inrotad misstro
mot det parlamentariska systemet – så-
dant det praktiserats i Portugal.
Positiv finanspolitik
När Salazar för andra gången erbjöds
finansministerportföljen lät han sig, vis
av skadan, endast med största svårighet övertalas. Först sedan regeringen
gått med på att de facto tillerkänna honom diktatoriska finansfullmakter åtog
han sig uppdraget att söka sanera det
ekonomiska tillståndet. Sin offentliga
programförklaring slutade han med att
betona att han icke bett om att få bli
finansminister och att det varje dag gick
tåg från Lissabon till Coimbra. Man har
svårt att tänka sig en mindre insmickrande debut. Men Salazar fick aldrig
anledning att ta tåget till Coimbra. Fem
år senare var han landets konseljpresident och verklige ledare.
Hans finanspolitik ledde till ett snabbt
och positivt resultat. Varje budget från
och med hans tillträde som finansminister visade överskott, statsskulden gäldades på rekordtid, escudon stabiliserades
etc. Det finns ingen anledning att ingå
på hur Salazar uppnådde de statsfinansiella framgångar, som en gång bedömdes som ett mirakel och då tillvann honom internationell ryktbarhet och beundran. Själv tycks han ha ansett att
förklaringen helt enkelt stått att finna i
de två lösenord >>sparsamhet och hederlighet», som han satt som motto för
sin förvaltning.
Efter att i början uteslutande ha befattat sig med den finansiella rekonstruktionen övergick han småningom till
att söka rationalisera diktaturen och ge
den ett program för framtiden. Han
drog upp riktlinjer för en ny författning, som skulle skapa en ny politisk
ordning på korporativ grundval. Denna författning som i sin korporativa del
otvivelaktigt är inspirerad av Mussolinis Carta di Lavoro, men i övrigt närmast för tanken till den kortlivade
austro-fascistiska regimen under Dollfuss
och Schuschnigg, antogs år 1933 genom
en folkomröstning och gäller med vissa
ändringar än i dag. Salazar och hans anhängare har alltid varit måna om att
betona att Estado Novo-den nya staten – icke är någon diktatur, utan en
konstitutionell statsform under vilken
frihet råder i landet. Detta är uppenbadigen en lek med ord. De demokratiska inslagen i författningen är omgivna med så starka reservationer att de
saknar varje reell betydelse. Presscensur
råder, de medborgerliga friheterna kan
även i övrigt godtyckligt beskäras och
regeringen har följaktligen möjlighet att
dirigera valen. Nationalförsamlingen,
vars kontrollerande och lagstiftande befogenheter är jämförelsevis ringa har
inget inflytande på regeringsbildningen
och står relativt maktlös inför presidentens upplösningsrätt. I praktiken råder
ett enpartisystem. Åtskillig tid efter Salazars maktövertagande bildades en sammanslutning, som dock inte vill kalla sig
parti, den Nationella Unionen, med uppgift att stödja regimen och dess kandidater brukar bli valda till vad det än
gäller.
”Estado Novo”
När Salazar tillkallades för att rädda
sitt land var det alltså som framgått i
egenskap av fackman och han stöddes
icke av något parti eller någon inflytelserik grupp. Med sina finansiella reformer som enda plattform påbörjade han
så en veterligt helt på egen hand – låt
vara med Marcello Caetanos biträde! –
planerad samhällelig nydaning. Kven
om de traditionellt samhällsbevarande
elementen: kyrkan, krigsmakten, byrå-
kratin och plutokratin ansett det vara
med sina intressen förenligt att underordna sig hans ledning, kan de inte rimligen sägas ha varit hans uppdragsgivare. Estado N ovo grundades i mycket hög
461
grad på Salazars personliga auktoritet.
Själv har han framhållit att ingenting
annat än nationell stolthet och socialt
ansvarsmedvetande, än känslan av en
förpliktelse mot nationen förmådde honom att ingripa i politiken. Kven om
det låter som en konventionell fras är
den förmodligen sann.
Och därmed kommer man fram till
det kanske allra märkligaste med Salazars diktatur, ändå märkligare än dess
exceptionella långvarighet och dess exceptionella uppkomst – nämligen diktatorns exceptionella personlighet. Ty inte
ens hans bittraste motståndare har nå-
gonsin bestridit hans personliga integritet, som varit något av en uppenbarelse
i ett land, vars politiska liv så länge dominerats av korruption och nepotism.
Också hans fiender har alltid hyst en
motvillig respekt för vissa av hans egenskaper. Dit hörde hans enorma arbetsförmåga och energi, parade med en
osjälviskhet, som haft prägeln av asketism. Dit hörde hans patriotism och hans
fromhet. Dit hörde hans klara, logiska,
analyserande intelligens. Dit hörde hans
tillbakadragenhet och modesti; han avvisade varje form av personkult, vigde
sitt liv åt sitt arbete och levde privatim som gammal ungkarl i småborgerlig
anspråkslöshet på en lön, som våra socialdemokratiska jämlikhetsivrare i statsråds- och statssekreterarklassen skulle
snörpa på munnen åt.
Ja, Salazar har i sanning varit en sällsam diktator utan motsvarighet i samtiden: denna inbundna, svala, vemodiga
462
och en smula världsfrämmande professorstyp med sitt förakt för maktens emblem och jordisk vinning. Hans katolska
tro, hans vetenskapliga intellekt och
hans latinska kultur har gjort att han
stått fullkomligt främmande för alla
slags politiska religioner och totalitära
samhällssystem. Hans samhällssyn har
varit patriarkalisk och auktoritär; man
kan få en känsla av att han betraktat
sig som en lärare och sitt folk som ett
begåvat, lättjefullt och alltför individualistiskt barn, som han genom en tålmodig uppfostran velat bibringa först
och främst disciplin och arbetsamhet och
därefter de nödvändiga kunskaperna.
Sannolikt har just detta varit kärnpunkten i hans och Portugals problematik. Frånsidan av hans osjälviskhet har
varit ett slags omänsklighet; ett andligt
högmod, som mer och mer isolerade honom från hans folk, kom honom att
stelna i en förlegad dogmatik och förmådde honom att rida spärr mot en utveckling, som han i längden inte kunnat
hindra. Hans inställning till Portugal har
kunnat erinra om de Gaulles till Frankrike – »La France c’est moi» – och
han har liksom de Gaulle hämtat inspiration hos Barres och Maurras långt mer
än hos vår tids nationella diktatorer.
Men han har saknat de Gaulles politiska
intuition och smidighet, hans förmåga
att snabbt anpassa sig efter förändrade
omständigheter och konsekvenserna har
varit ödesdigra. Ty alla föresatser och
ansträngningar till trots är Portugals situation i dag mer än prekär.
Upplyst despot
Salazar hade länge betydande framgångar, som stärkte hans ställning både
inåt och utåt. Så sent som efter andra
världskrigets slut stod han på höjden av
prestige. I motsats mot sina förolyckade
kolleger i Italien och Tyskland hyllades
han som en upplyst despot och eftersom
han lyckats undgå Francos öde att ha
ett inbördeskrigs blod på sina händer,
hyllades han ganska allmänt som en god
diktator. Han hade skickligt lyckats lotsa sitt land genom världskriget med
hjälp av en neutralitetspolitik, som erinrade om den svenska och var väl så
inbringande. Portugals kolonialpolitik
ansågs ännu vid denna tid som ett föredöme i humanitet genom sin assimilationsteori, som uteslöt varje rastänkande. Efter kriget blev Portugal medlem
av både Nato och Efta. Och framför
allt: den politiska och ekonomiska stabiliteten i landet bevarades.
Men priset har varit dyrt: stagnation
och ofrihet. Den ortodoxa finanspolitik,
som varit så bra på 1920-talet kunde
visserligen fortfarande balansera budgeten men däremot inte stimulera samhällsekonomin och korporatismen har förblivit en papperskonstruktion. Nationalinkomsten per capita är den lägsta i Västeuropa- drygt 2.000 kr. perår-men
antalet analfabeter är det högsta, omkring 40 procent. Förändringens vind
över Afrika har kommit strider att
flamma upp i Portugals »transoceana
provinser», som innebär svåra påfrestningar av både nationell och internationell art. Försvaret slukar 7-8 procent
av bruttonationalprodukten och närmare 50 procent av statsbudgeten. Uppemot 200.000 man står under vapen i de
upproriska provinserna och den mer eller mindre illegala emigrationen tilltar
ständigt i omfång, inte blott till följd av
de dåliga arbetslönerna i hemlandet utan
också på grund av ungdomens önskan
att slippa värnplikt och krigstjänst.
Samtidigt ökas Portugals internationella
isolering såsom den sista »kolonialistiska» staten i Västeuropa. Men inte nog
med det. I motsats till den fortgående
uppmjukning av diktaturen, som ägt
rum i Spanien, har i Portugal trycket
hårdnat. De medborgerliga friheterna
har ytterligare inskränkt och den politiska polisen – PIDE – har med brutala
metoder undertryckt den särskilt bland
de intellektuella växande oppositionen.
Man har inte kunnat undgå intrycket
att på de senaste decennierna den patriotiska offervilja, som otvivelaktigt utmärkte den unge Salazar, mer eller
mindre omärkligt för honom själv övergick i en gammal mans skumögda och
halsstarriga maktvilja. Ett typiskt utslag
463
av denna maktvilja har varit hans vägran att utpeka en efterträdare vilket förvisso inte underlättat Portugals problematiska belägenhet. Att Salazar trots
många kuppförsök inte störtats har uppenbarligen mer än något annat berott
på att folkflertalet befarat att revolution skulle medföra en återgång till politisk och ekonomisk anarki. Oppositionen har varit splittrad och makdös och
inte kunnat erbjuda något alternativ.
Det tycks alltså ha varit folkets fruktan
för något ännu värre, som vid sidan av
polisen och armen åtminstone på senare
tid varit Salazars starkaste stöd – i
sanning ett bittert öde för den som ville
vara, och länge betraktades som, sitt
fosterlands räddare.
Marcello Caetano, en gång Salazars
nära medarbetare och förtrogne, men sedan åtskillig tid på viss kritisk distans
från den gamle diktatorn, får förvisso
en allt annat än lätt uppgift när han nu
gradvis och försiktigt skall försöka avveckla epoken Salazar, den på gott och
ont märkligaste i Portugals historia se~
dan Pombals upplysta despoti för 200 år
sedan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner