Print Friendly

Epilogen

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EPILOGEN
FREDEN mellan Ryssland och Finland i Moskwa den 13 mars
blev lika orättfärdig som det ryska överfallet den 30 november
var. Lämnat ensamt och efter ryssarnas överraskande genombrott
väster om Viborg med sin södra kust hotad, nödgades Finland
ehuru obesegrat inställa striden. Freden, obilligare än befarat,
riktade genom avträdelsen av Hangö och omstakningen av gränsen vid Salla sin spets även mot Sverige. Men än mer än Salla
och Hangö sörjer ej blott Finland utan hela Norden förlusten
i Karelen. En tusenårig och blomstrande västerländsk kulturbygd har förvandlats till en asiatisk domän. Det Stalin-Molotovska diktatet skall i historien minnas som en farsot, undan vilken de erövrade landsdelarnas hela befolkning flydde med skräck
och fasa.
Finland räddade dock ett ting, det omistligaste: sin frihet, som
kanske mången den 30 november trodde förlorad. Finland kämpade sig rent från det Kuusinenska folkförräderiet. Och Finland
har i sin hjältestrid en outsinlig källa till nya nationella hjältedåd.
Finlands historia från oktober till mars är ett mörkt blad i Nordens. Det är kapitlet om maktens triumf över rätten och om de
nordiska staternas försummelser att i våldets tid sörja för den
yttre frihetens värnande. Det är knappast en tillspetsning att
säga, att det under 1930-talet i Sverige skulle ha inneburit en all- ·
varlig hämsko på arbetet att förbättra 1925 års raserade försvar,
ifall blotta tanken på ett samordnat nordiskt värn – närmast
då avseende Finland och Sverige eller de tre fennoskandiska staterna – diskuterats på allvar. När Kivimäkis regering 1935
genomförde Finlands nordiska orientering, vars bakgrund var av
militärpolitisk art ehuru utan några statliga arrangemang, ville
man i det övriga Norden knappast observera denna bakgrund.
När Ålandsplanen uppställdes som ett första försök att uti det
skärpta läget samordna Sveriges och Finlands försvar i en viktig
brännpunkt, förlamades från början denna ansats till följd av den
agitation, som från de mest skilda och oftast mycket grumliga ut- 156
~—~ — -~—————-
Epilogen
gångspunkter igångsattes i Sverige. Och när försvarsförbundstanken efter det finsk-ryska kriget äntligen vann allmän anklang,
kunna förhandlingarna knappast ens börja, innan en ny del av
Norden utsatts för den hänsynslösaste stormaktsaggression. Man
erinrar sig nu, att det var en teolog, biskop Eyvind Berggrav, som
för ett år sedan i en mäktig appell sporde efter realiteterna i och
bakom det i fraser inhöljda begreppet Norden. Föga kunde han
då ana det svar, som stormakterna nu givit.
I dessa ödestunga dagar med deras uppfordran till svensk samling båtar det föga att förgrämt gräva i det förflutna. Det må
anstå till ljusare tider att genom en återblickande granskning av
den svenska politiken mera ingående summera våra erfarenheter
och lärdomar på gott och ont. En eftergranskning måste ta sikte
främst på en kall värdering av de realpolitiska faktorerna i syfte
att komma ifrån frasernas och misstänkliggörandets halvheter
och skevheter i domsluten. Ett ärligt ståndspunktstagande, en
självrannsakan i samvetsfrågans form, behöver varken utmynna
i lovprisande eller fö.rdömande. Den innebär blott ett tvång för envar att för sin enskilda del besvara frågan, hur han själv om han
försatts i ansvarig ställning skulle ha handlat, icke med hänsyn
till efteråt kända omständigheter utan med hänsyn till de då aktuellt föreliggande. Samma självrannsakan är önsklig ej blott i
Sverige utan även i Finland för att en ny och fastare grund för
det framtida förhållandet skall byggas på uppriktighet och tillit
från ömse håll.
Sverige har haft lätt att förstå, att det finländska folket, i synnerhet genast efter den smärtsamma Moskwafreden, känt bitterhet över att Sverige ej kunde bistå Finland med militära förband
eller ej tillät genomtåg för västmakterna. Sverige hade skenet
emot sig. I den krets, som står bakom Svensk Tidskrift, var det
i krigets första skede en tämligen allmän uppfattning, åt vilken
vi då också gåvo uttryck, att Sverige trots sina försvarsförsummelser men efter en högeligen behövlig beredskapstid skulle om
nödvändigt till sist sluta upp vid Finlands sida, i sitt eget och den
nordiska kulturens samfällda intressen. Vi trodde då, att Tysklands gamla antikominternintresse, omsorg om orubbade malmleveranser och obenägenhet för ytterligare rysk expansion i
Östersjön å ena sidan samt västmakternas bedyrade nitälskan för
de små neutralas rätt å andra sidan skulle sammanlöpa och ge de
övriga skandinaviska staterna handlingsfrihet. Men när Stor- 157
Epilogen
britannien genom Churchill öppnade sin kampanj för utvidgningen av krigsfronten till de neutrala staterna, rubbades en av
de angivna förutsättningarna, och om Tysklands hållning kunde
aldrig någon annan säker hållpunkt skaffas än att Sverige i bästa
fall skulle ha avstängts från tillförsel av viktiga förnödenheter, nå-
got som i sin tur skulle ha ökat vårt beroende av västmakterna.
Även om dessa beräkningar från officiellt håll både framställts
olika och kunde värderas olika, ansågo vi det icke möjligt att
negligera de angivna allvarliga riskerna för Sveriges indragande
i stormaktskriget När man nu besinnar, att Englands kränkande
av det norska territorialvattnet och Tysklands angrepp på Norge
skett trots att Finlandsfrågan likviderats och utan något samband
med denna, kan det svårligen hävdas att regeringen bedömde lä-
get för mörkt. Det var nog ingen billig undanflykt, när statsrådet
Domö i sitt Malmötal i slutet av februari yttrade att Sverige kan
ha sitt krig kvar, sedan eller om Finland lyckats vinna fred. Ej
ens Finland kunde med någon större säkerhet se sin räddning i
Fennoskandiens uppslutning kring västmakterna, ty Finland hade
då inom sina egna gränser måst föra krig både mot Ryssland och
Tyskland, med stor risk att demoleras.
När den interventionistiska stämningen i Sverige mot slutet av
kriget förtunnades, berodde det alltså ej på försvagad känsla för
Sveriges ansvar. Den stora tillströmningen av militära och civila
frivilliga under de sista krigsveckorna talade i sin mån ett motsatt språk.
Man kan ställa sig frågan, hur Sverige skulle ha handlat, om det
tysk-finska kriget pågått isolerat och Sverige haft ryggen fri.
Sannolikt skulle opinionen i Sverige ha varit mycket delad, ty
intet litet fredligt land kastar sig tveklöst ut i krigets kaos. Men
den starka, spontana folkstämningen för Finland, manifesterad
i den månggrenade hjälpverksamheten, skulle i sådant fall – det
är vår bestämda tro- icke ha kunnat förenas med en passiv åsyn
av Finlands lemlästande.
Om meningsbrytningarna kring interventionsfrågan numera
till en följd av utvecklingens eget svar mattats både i Sverige och
Finland, hindrar detta icke i enskildheter välgrundad kritik av
vårt lands officiella hållning. Det är sannolikt icke möjligt att
hävda, att Sveriges bristande försvarsförberedelser ensamt varit
avgörande för att Sverige ställde sig utanför kriget, ty faran för
storkrigets överflyttning hit hade alltid funnits, men ett bättre
158
Epilogen
rustat Sverige skulle i vart fall ha kunnat leverera större materiell hjälp. Huruvida Sverige under månaderna före krigsutbrottet inlade all tänkbar kraft i sitt diplomatiska stöd åt Finland
står ännu öppet. Frivilligfrågan beröres på annan plats i detta
häfte. Olika uppfattningar finnas om den anslutning, som frivilligrörelsen kunnat få med ett raskare grepp av den förra regeringen och ett starkare stöd av samlingsregeringen; men även om
det är sant att ingen frivillig hindrats att gå ut, kunde regeringen
och det socialdemokratiska partiet närstående ha inlagt större positivt intresse att skyndsamt främja rörelsens utväxande. Slutligen ha regeringens – främst statsministerns men ej blott dennes utan även utrikesministerns och jordbruksministerns – uttalanden ibland varit föga lyckliga, därför att de varit föga ägnade
att samla opinionen och stärka leden i Sverige.
Utan att vilja riva upp en partipolitisk strid måste vi i denna
korta resume särskilt fastslå statsministerns bristande omdöme i
sina deklarationer. I slutet av november ville han anställa en offentlig utrikespolitisk debatt, trots att man då omöjligen kunnat
undgå att för Ryssland kungöra den neutrala hållning, som den
gamla koalitionsregeringen beslutat inta i händelse av ett rysktfinskt krig; hr Bagge klandrades mycket för att han reste motstånd mot en offentlig debatt och lyckades i detta sitt uppsåt, men
när det ryska överfallet en vecka efteråt kom, borde ingen ha varit tacksammare än statsministern för att en offentlig neutralitetsdeklaration före krigsutbrottet inhiberades. Den 16-februarikommuniken med dess kallt avfattade nej till sändarrdet av militära
förband kom lika olägligt med hänsyn till de då pågående fredsförhandlingarna. Och utställarrdet i pressen till allmänhetens beskådande av tacksägelsebreven var i allt sitt utvädrande av
svenska folkets mest instängda luft en föga uppbygglig akt. Om
statsministerns informationsverksamhet varit av den art, att den
kunnat mera skada än gagna det gemensamma intresset, är det
vilseledande av statsministern att intala sig att klandret och missnöjet hade en partipolitisk biavsikt. Och fastän kritiken ibland
sköt över målet, framfördes den dock i första hand av de kretsar,
som burit den tyngsta bördan i hjälparbetet för Finland och som
mera intresserade sig för Nordens trångmål än för svensk inrikespolitik.
Det fanns i Sverige efter kriget en i alla kretsar levande vilja
att bidra till Finlands återuppbyggande. Från ledande håll hade
159
,-·
.>.
Epilogen
även dokumenterats en positiv vilja, låt vara starkare och svagare,
att för framtiden från nya och fastare utgångspunkter dryfta det
nordiska försvarets samordnande. Efter den hemsökelse, som under de senaste dygnen drabbat Norden och som ställer Sverige inför livsviktiga avgöranden, kunna alla dessa föresatser gå om
intet. Vad som än må hända oss, vilja vi dock aldrig släppa tron
på att den nordiska tanken, med dess ömsesidiga förpliktelser av
politisk, kulturell och humanitär art, skall överleva även de svå-
raste olyckor, som ödet nu har i beredskap för oss.
För svenskheten i Finland, bryggan till det svensk-finska samarbetet, kan överflyttningen av den oändliga skaran evakuerade
innebära svåra intrång. Med största oro för de gamla svenskbygderna har man i Sverige måst emotse den svåra omplanteringen.
Det vill emellertid synas, som om den finländska regeringen vore
angelägen att leda omflyttningen i sådan riktning att största möjliga hänsyn tas till språkförhållanden. En sådan storsint finsk
politik vid lösandet av landets svåra inre folkvandringsproblem
skulle än mer befästa den beundran och förbundenhet, som det
svenska folket nu känner för Finlands folk.
Den 12 april 1940.
160

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner