Print Friendly

Ensam i bräcklig farkost: Världen runt

Av Sten Niklasson | 31 maj 2019



Bland ensamseglarna intar de som seglat hela jorden runt en särställning, skriver Sten Niklasson. Särskilt värda att uppmärksammas är de första få, som utan den jippobetonade kommersiella uppbackning och det tekniska stöd som ofta präglar nutida seglingar, korsade alla de stora haven och också rundade de tre hornen Godahoppsudden i Afrika, Kap Leeuwin i Australien och Kap Horn i Sydamerika.

Skall man vara riktigt noga, kan det tilläggas att ett fartyg som seglar jorden runt längs de fyrtionde och femtionde breddgraderna måste passera ytterligare två kap, nämligen South East Cape på sydspetsen av Tasmanien och South West Cape, som är sydudden på Stewartön och i sin tur skiljs från sydön på Nya Zeeland genom Foveauxsundet.

Joshua Slocum föddes i Nova Scotia 1844. Han hade gått till sjöss i tonåren, arbetat hårt och fått sitt första befäl redan vid tjugofem års ålder. Efter några år blev han delägare och befälhavare i ett fullriggat fartyg om 1800 ton med namnet Northern Light.

1871 gifte sig Slocum med Virginia Walker, som skulle följa honom på flertalet av hans resor med Northern Light och föda sju barn ombord. När Virginia på en resa till Buenos Aires blev svårt sjuk och dog vid trettiofem års ålder, var Slocum otröstlig och enligt en av sina söner ”som ett skepp utan roder”.

Under ett besök i Massachusetts två år senare träffade Slocum sin kusin Hettie, en stilig kvinna på tjugofyra år. Tycke uppstod, och de båda beslöt att gifta sig. Bröllopsresan skedde med barken Aquidneck som fick last av fotogen till Montevideo. Två av Slocums söner var med ombord. Den äldste, Victor, var bara fjorton år, men mönstrade på som styrman. Resan var drabbad av olyckor från början till slut. Kolera grasserade i Brasilien, besättningen rymde, Aquindeck tvingades i karantän av myndigheterna, en ny besättning shanghajades och visade sig bestå av mördare och rånare, myteri utbröt, och Slocum tvingades skjuta två besättningsmän. Med en ny besättning anträdde Aquindeck hemresan men visade sig ha fått smittkoppor ombord. Efter att ha begravt flera döda besättningsmän till havs, seglade Slocum fartyget med tre mans besättning i full storm. Till följd av en misslyckad vändning drev Aquindeck på nyåret 1887 upp på en sandbank vid Guaracasava och knäckte kölen.

Efter att ha tvingats sälja det förlista fartyget med last och allt, beslöt Slocum att bygga en segelbåt med material som låg kvar runt vraket och ta sig hem med familjen. Båten, eller kanoten som Slocum kallade den, blev tio meter lång och riggades med tre master och djonksegel. Bambuknippen surrades fast längs sidorna för att öka flytförmågan. Det tog tre månader att bygga båten som döptes till Liberdade. Namnet inspirerades av Brasiliens beslut att avskaffa slaveriet.

Efter sju månader i kanoten under en äventyrlig resa norrut längs Sydamerikas kust, via Västindien och Barbados upp mot Nordamerikas östkust, anlände Slocum med hustru och barn till Washington DC i december 1888. Hettie ville aldrig mera gå till sjöss, vilket, efter allt hon fått utstå under sin första långresa, är en begriplig inställning.

Slocum, vars långa erfarenhet som befälhavare på segelfartyg inte längre ansågs vara av värde i de ångdrivna skeppens begynnande tidevarv, drog sig fram en tid med diverse småuppdrag. Så, genom en tillfällighet, inträffade något som skulle ge honom en framträdande plats i seglingshistorien.

Båten, som en gång varit en vacker slup, drygt tolv meter lång över stäv och fem meter bred över mittspant, hade kölsträckts 1801. Där hon låg, uppsläpad av mulåsnor på en åker flera kilometer från stranden i Fairhaven, New Bedford, var hon i alla avseenden ett vrak. Hon hade ägts av en pensionerad valfångarkapten, som mest på skämt hade skänkt båten till sin gamle vän Slocum.

Slocum var femtio år gammal, när han första gången besiktigade sitt nyförvärv. Visserligen hade han förstått att hon var i behov av upprustning, men inte att hon var i så eländigt skick. Han lät sig emellertid inte nedslås, utan bestämde sig för att med hjälp av sina besparingar sätta den gamla slupen i stånd och segla henne i kustfart med styckegods. Upprustningsarbetet spant för spant och bordplanka för bordplanka krävde tretton månaders hårt arbete. Till slut var dagen för sjösättning inne. ”Må lycka och välgång följa Spray på haven”, uttalade New Bedfords skolfröken Stella Wright och krossade en butelj vin mot stäven.

Det visade sig att Spray var så snabb och sjövärdig, att hon till och med kunde segla ifrån ångfartygen. Trots att Slocums frakttaxor bara var hälften så höga som ångbåtarnas, var speditörerna likväl svåra att övertyga. Trött på motgångarna och utled på käbblet med sin hustru Hettie, som haft svårt att fördra hans totala koncentration på Spray, beslutade sig Slocum för att göra vad ingen annan gjort, nämligen segla hela jorden runt ensam.

Den 24 april 1895 gav han sig iväg på en seglats, dittills utan motstycke i sjöfartens historia. I motsats till sina sentida efterföljare hade Slocum inget vindroder som tillät automatisk styrning medan seglaren sov. Inte heller hade Spray utrustats med hjälpmaskin som kunde föra henne ut ur stiltjebälten och bort från läkuster. Slocum saknade också kommunikationsmöjligheter via radio och telefon. Hans gamla kronometer kostade 15 dollar att laga, varför han lämnade den hemma och nöjde sig med en enkel plåtväckarklocka. Hans skeppskassa bestod av 1 dollar och femtio cent.

Det visade sig snart att Spray höll kurs alldeles utmärkt med surrat roder, och att hon red ut hårt väder bättre än många större fartyg. Slocum fann emellertid att hennes rigg med en enda mast och en tung storbom, dryga tio meter lång, var alltför osmidig till havs. Han lät därför under resans gång rigga om henne till yawl med två master, vilket gav fler alternativ beträffande segelföring.

Slocums äventyr under den 46 000 sjömil långa resan finns beskrivna i hans bok Sailing alone around the world (1899). En av de sällsammare episoderna handlar om en våldsam stormnatt utanför Azorerna, då Slocum låg svårt febersjuk i kajutan. När han vaknade till i rullningarna, fick han syn på en storvuxen man i ålderdomliga kläder, som stod till rors. På morgonen, då Slocum frisknat till och kravlade upp på däck, fann han sig på nytt vara ensam. Spray låg exakt på kurs efter nittio sjömil i full storm.

Många dråpliga situationer beskrivs. Slocum lyckades till exempel hålla pirater stången genom att sprida ut mattstift på däck. Vilda tjut av smärta från sydamerikanska infödingar som nattetid smugit sig ombord på den ankrade Spray, bekräftade effektiviteten i denna metod.

Ett av Slocums största problem var att inte ha någon att tala med ombord. Han var nämligen övertygad om att talförmågan genom långvarig tystnad skulle gå förlorad. Men praktisk som han var löste han problemet genom att ständigt föra en högljudd dialog med sig själv, båten och stjärnorna.

Den 27 juni 1898 återvände Slocum till utgångspunkten på USAs östkust.

Fyra år efter sin hemkomst köpte han efter åtskilliga påstötningar från Hettie en liten lantgård på Marthas Vineyard. Det dröjde emellertid inte länge förrän Slocum hade fått nog av familjelivet på landet och flyttade tillbaka till kajutan på Spray.

Trots sin berömmelse fick Slocum ett olyckligt slut i livet. Åtta år efter sin världsomsegling åtalades han för att ha våldfört sig på en tolvårig flicka ombord på Spray. Han erkände otillbörligt närmande, dömdes till fängelse och blev så småningom frigiven med svårt fläckat rykte. De sista åren led han av svimningsanfall och var mentalt nedgången. Också Spray var i dåligt skick efter år av eftersatt underhåll.

Den 14 november 1904 seglade Slocum ut med Spray från Vineyard Haven med kurs mot Sydamerika. Han hördes aldrig mera av. Av Spray hittades inte en vrakspillra. Men Slocums enastående bedrift skulle inspirera många.

Sten Niklasson är författare och före detta generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism