Print Friendly

Ensam i bräcklig farkost: Umbäranden till havs

Av Sten Niklasson | 14 juni 2019



Att ge sig ut till havs på egen hand är alltid en risk, men de ensamseglare som tillryggalägger tusentals sjömil utan sällskap riskerar bokstavligen både liv och förstånd. Ändå är det få som nöjer sig med sin första seglats. Sten Niklasson skriver om några av 1900-talets mest namnkunniga äventyrare.

En fängslande personlighet i ensamseglarnas skara var den mångbegåvade fransmannen Alain Gerbault. Han deltog som flygare i första världskriget, blev civilingenjör, internationell bridgemästare, elitfotbollsspelare och tennisstjärna. Om någon visste vad exponeringen i det mediala rampljuset och kändisskapets tomhet innebär, var det Gerbault. I grunden en djupt ensam människa, letade han i hela sin levnad efter det som bortom pengar, berömmelse och karriär ger livet mening.

I sin gaffelriggade kutter Firecrest tillbringade Gerbault två år med att segla ensam i Medelhavet. Då och då stannade han till för att spela tennis och blev omsider fransk mästare.

Den 5 april 1924 gav sig han sig tyst och stilla iväg från Cannes i den då ganska slitna Firecrest utan att ha berättat om sina planer för någon. Efter över 100 dygn med hårt väder, rigghaverier och skörade segel anlöpte han New York, där han till sin fasa möttes av hurrande människor och ett jättelikt mediauppbåd. Ett år senare, då han bland annat passat på att vinna en Davis Cup-final i tennis, var han redo att lämna allt oviktigt ståhej bakom sig och ånyo gå till sjöss.

Från Balboa Bay i Panama gav han sig ut på en ensamresa Jorden runt med den nyrustade Firecrest,. Den tog honom till Galapagos, Gambier-, Marquesas- och Tuamotuöarna i Polynesien samt till Mangareva, som anses vara en de ljuvligaste öarna i Söderhavet. Efter att ha avböjt ett erbjudande att stanna och bilda familj på denna ö, seglade han vidare till Tahiti, Bora Bora, Samoa och de sällan besökta Wallisöarna. Där grundstötte han på ett korallrev och började simma mot stranden i tron att båten var räddningslöst förlorad. Till sin häpnad upptäckte han efter en stund att Firecrest flöt efter honom på insidan revet. Orsaken, visade det sig, var att hon förlorat sin fyra ton tunga blyköl i bränningarna på revet och sålunda lättad ridit in i lagunen på vågorna. Med hjälp av ett franskt örlogsfartyg lyckades Gerbault efter flera veckor bärga kölen och tillverka de tio nya meterlånga bronsbultar som var oundgängliga för att få den på plats igen.
Trots att han erbjöds hövdingestatus och ett bekymmersfritt liv på Wallis, drog Gerbault åter till havs.

Den 24 juli 1929 tog sig Gerbault och den nu svårt nedgångna Firecrest in till Cherbourg. Under den sex år långa seglingen hade han loggat 40 000 sjömil och tillbringat 700 dygn ensam på öppet hav. Han tilldelades hederslegionen och donerade Firecrest till den franska sjökrigsskolan i Brest som emellertid lyckades sänka henne under bogsering.

Tre år senare lämnade Gerbault Marseille på sin nybyggda kutter för att ytterligare en gång söka den ensliga atoll, där han kunde slå sig ner och äntligen få ro. Han letade förgäves i nio år. 1941 landsteg han, svårt malariasjuk, i Dili, Timor, där han dog den 16 december. 1947 flyttade den franska flottan hans kista till Bora Bora, där Gerbault begravdes med militära hedersbetygelser vid den lagun han sagt sig älska mest.

Byggnadsingenjören Ed Miles i Memphis var en ivrig anhängare av Broderskapsrörelsen. 1926 hade han byggt en liten jakt vid namn Sturdy, med vilken han avsåg att ensam segla runt Jorden och bedriva en världsomspännande värvningskampanj för rörelsen. Efter ett bittert gräl med sin hustru lämnade han New York och anlöpte Gibraltar efter 45 dygn. Sturdy var ovanligt nog utrustad med motor, vilket blev hennes öde. I närheten av Port Said totalförstördes hon av en bränsleexplosion. Miles klarade emellertid livhanken, åkte tillbaka till USA, skilde sig, började bygga Sturdy II och gifte om sig med en kvinna som skulle fungera som sekreterare, hjälppredikant och PR-ansvarig. Han utrustade sin nya fru med flyg- och tågbiljetter till Sydostasien, fraktade Sturdy II till Port Said och fortsatte därifrån ensam sin avbrutna segling mot Singapore, Ceylon, Indonesien och Japan. Redan i Indien hade emellertid den nya frun fått nog och till Miles stora besvikelse återvänt till USA.

Miles seglade på och predikade oförtrutet sitt fredsbudskap. När han efter en lång färd österut över Stilla Havet nådde San Francisco, skilde han sig också från fru nummer två och seglade båten till Matzalan i Mexico, där han gifte sig för tredje gången, nu med en österrikisk dansös. Denna dam visade sig emellertid redan vara gift och ha äktat Miles bara för att få uppehållstillstånd i USA. Det blev skilsmässa för tredje gången.

Allt seglande, predikande och kärlekstrassel hade ruinerat Miles. Segt och envetet drog han sig fram med tillfälliga jobb. 1944 ställde han upp som presidentkandidat utan att ha mer än några futtiga dollar i kampanjkassan. Inte oväntat vann Roosevelt. Men inte ens nederlaget i politiken krossade Miles. Hans sista projekt blev att skriva och ge ut en bok med sina tankar. Men bara ett ex blev tryckt.

Panamakanalen invigdes den 15 augusti 1914. Dessförinnan måste alla fartyg som seglade mellan Stilla Havet och Atlanten passera Sydamerikas sydspets Kap Horn (som egentligen är en udde på en liten ö, 200 sjömil söder om Cape Forward på fastlandet) och trassla sig igenom det 580 km långa Magellans sund mellan Eldslandet och det sydamerikanska fastlandet. De måste då rida ut de ständiga stormarna i The Roaring Forties och The Screaming Fifties, det vill säga de fyrtionde och femtionde breddgraderna.

I Sydatlanten rusar stormvindarna österut förbi Godahoppsudden i södra Afrika ut i Indiska Oceanen. Om man bortser från några småöar, såsom de ensliga Crozetöarna och den ödsliga Kerguelen, är det 5 000 sjömil till närmaste land, som är Australien. Seglaren kommer på vägen dit också att möta kyla och drivis i Södra, eller som den också kallas, Antarktiska Oceanen. Stormbältet går vidare förbi Tasmanien och Nya Zeeland. Vindarna har fri framfart i ytterligare 6 000 sjömil, tills de möter sitt enda hinder. De pressas in i det sund, som kallas Drakesundet mellan Kap Horn i norr och Grahams Land i söder. Där kan deras fulla ursinne utlösas, och passagen blir till varje sjömans mardröm.

Den förste som i en liten båt rundade Kap Horn den svåraste vägen från öst till väst mot vind och sjö var norrmannen Alfons Möller Hansen. Han rundade hornet 1934 i en stadig kutter med namnet Mary Jane som ritats av Colin Archer, och som också hyste hunden Mate och katten Sailor. Det tog honom 110 dygn att ta sig från Buenos Aires till ön Chiloe, vilket betyder en seglad dygnsmedeldistans om bara 30 sjömil och svåra förhållanden. Efter en kort vila seglade Hansen vidare längs Chiles kust. Där hittade man några månader senare vrakspillror efter Mary Jane. Hansen var borta för alltid.

En person som inte riktigt platsar i ensamseglarnas brokiga skara var John Voss, som i likhet med Slocum och Drake fört befäl i stora segelfartyg. Han bör i alla fall nämnas, eftersom han gick till ytterlighet när det gällde att hitta på äventyrliga, publicitetsdragande seglatser i små båtar och faktiskt, därtill tvingad, genomförde delar av de långa seglingarna ensam.

1913 utkom den första utgåvan av boken The venturesome voyages of Captain Voss i Japan. I denna märkliga bok beskrivs hur Voss för åttio dollar köpte en över hundra år gammal stridskanot, riggade den med tre korta master, och med början 1901 seglade den över tre världshav. Äventyret började i sällskap med en kanadensisk journalist, Norman Luxton, som enligt Voss inte hade någon sjövana, och som hade lockats av ett löfte om en belöning om 2 500 dollar. Luxton själv hävdade i en egen bok att han innehade styrmansbrev, och var den som egentligen kom på hela idén med världsomseglingen. Han avvisade Voss påstående om belöning, och kontrade med antydningar om att Voss i berusat tillstånd skulle ha mördat den tasmanske besättningsman som under ett skede av färden ersatte den sjuke Luxton. De flesta, som tagit del av båda dessa versioner, verkar sätta mest tilltro till Voss. Denne tillbringade sina sista år med att vara busschaufför i Kalifornien och slutade sina dagar den 27 februari 1922 vid 71 års ålder. Den märkliga kanoten som bär namnet Tilikum finns fortfarande till beskådande i sjöfartsmuseet i Victoria, Canada.

Många håller argentinaren Vito Dumas för en av de största världsomseglarna. Han var, som han själv uttryckte saken, ”kedjad till nuets och morgondagens trampkvarn” ända tills han bestämde sig för att ”ta farväl, kanske för evigt” av sitt dittillsvarande liv genom att segla ensam över haven.

Under tjugofem år gjorde Dumas upprepade ensamseglingar, som krävde utomordentligt sjömanskap och enastående uthållighet. Flera gånger seglade han sin tio meter långa Legh II utan uppehåll över 7 000 sjömil. Han gjorde vidare under tolv och en halv månad en världsomsegling, som tog honom genom The Roaring Forties och runt Kap Horn. Under denna segling loggade han 20 420 sjömil och anlöpte hamn endast tre gånger.

Den 6 juli 1942, mitt under brinnande krig, lämnade Dumas Montevideo med kurs mot Afrika. Han tvingades under de första fyrtio timmarna oavbrutet stå till rors för att klara en storm med vindar upp till 30 sekundmeter. Vågorna slog hål i förskeppet som började läcka. Dumas lyckades provisoriskt täta läckan med segelduk men skadade sig allvarligt i händerna under arbetet i den svåra sjögången. Han högra arm svullnade upp och feber satte in. Den första stormen följdes omgående av en ny. Efter två dygns kamp för att rädda båten från undergång hade febern stigit till över 40 C, och en illavarslande lukt kändes från den helt obrukbara armen. Dumas insåg att han måste amputera armen med den primitiva utrustning – en yxa och en sjömanskniv – som stod till förfogande. Men innan han hann påbörja operationen förlorade han medvetandet. Han skriver:

”Jag vet inte hur länge jag var utslagen men vid tvåtiden på natten den 12 juli vaknade jag. Kojen var genomfuktig. Kunde en brytande sjö ha tagit sig in genom ventilerna? Men jag visste att de var väl stängda. När jag rörde mig kändes armen lättare. Tack och lov! I min arm hade en gapande sår öppnat sig. Det var nära åtta centimeter långt och varet flöt ur det.”

Den 24 juli drabbades Dumas av ännu en storm, denna gång med orkanstyrka. I trettio timmar satt han till rors för att försöka segla undan ovädret men tvingades till slut av smärta och trötthet ligga bi med drivankare. Med alla luckor stängda redde han sig en bädd av genomvåta kläder på durken och förlorade på nytt medvetandet.

Femtiofem dygn efter avfärden från Montevideo anlöpte Dumas Kapstaden. Efter vad han fått utstå, skulle man kunna anta att han stannade där. Så icke. Efter ett par dagars vila inledde Dumas nästa etapp, de 7 400 sjömilen till Wellington, Nya Zeeland, dit han kom efter 104 dygn. Så gott som omgående fortsatte Dumas över Stilla Havet mot Valparaiso, vars hamnljus han siktade efter ytterligare sjuttioen dagars segling utan landkontakt. Seglingen var fullbordad.

Francis Chichester föddes i England 1901. Han for vid 18 års ålder till Nya Zeeland och Australien, där han hade en rad yrken, bland annat som gruvarbetare, skogshuggare, fastighetsmäklare och förläggare. Han tog tidigt flygcertifikat och grundade ett litet flygbolag. Som en av flygets pionjärer gjorde han 1929 den andra enmansflygningen någonsin från England till Australien. Med sitt lilla dubbelvingade sjöflygplan Gipsy Moth (ett namn som senare skulle utnyttjas på hans segelbåtar) flög han över Tasmanska sjön i bägge riktningarna trots ett haveri, som kostade honom fyra fingrar på ena handen. Senare försökte han flyga till England via Japan och Sibirien men tvingades avbryta försöket i Japan efter att i den lilla hamnstaden Katsuura ha kraschat mot en högspänningsledning och ådragit sig ett flertal frakturer.

Först när han vid 53 års ålder återkom till England, upptäckte Chichester seglingen. Han visste då att han hade en allvarlig cancer. Men med starkt stöd från sin hustru Sheila deltog han trots sin sjukdom i den första organiserade tävlingen över Atlanten för ensamseglare och vann. Redan då hade emellertid Chichester börjat planera ett ännu mera ambitiöst projekt, nämligen en ensamsegling Jorden runt med stopp enbart i Sydney. Båten ritades av engelsmannen John Illingworth och var med sin storlek, 16,5 meter, egentligen dåligt lämpad för att seglas av en ensam, äldre man, som dessutom var svårt sjuk.

Gipsy Moth IV seglade ut från Plymouth i augusti 1966 och anlände till Sydney fyra månader senare. I januari 1967 kastade Chichester loss igen och fullbordade sin segling på sammanlagt 226 dygn. Efter en triumfatorisk ankomst, och efter att ha blivit adlad av drottningen, trodde alla att Chichester skulle sluta med ensamsegling. Gipsy Moth IV hamnade på National Martitime Museum i Greenwich, där hon står uppallad inte långt från den berömda teklippern Cutty Sark. Men redan 1970 lät Chichester bygga Gipsy Moth V för att delta i Atlantseglingen 1972.

Åskådarna vid starten i Plymouth kunde tydligt se att allt inte var som vanligt med Sir Francis. Ett fockskot rappade ur, och seglet släpade i sjön. Men Chichester satt till synes uttröttad kvar i sittbrunnen. Elva dygn senare siktades Gipsy Moth V av ett lastfartyg 300 sjömil väster om La Coruna i Spanien med kurs mot England. Den 29 juni uppsnappades ett radiomeddelande, i vilket Sir Francis bad sin son Giles möta honom i Brest. Meddelandet slutade: ”Jag är klen, jag fryser.”

I gryningen den 1 juli tog sig Giles Chichester och ytterligare en man över till Gipsy Moth V i en skeppsbåt från en engelsk fregatt. Två dygn senare angjorde de England sydkust. Det blev Sir Francis sista havsfärd. Han avled på Naval Hospital i Plymouth den 25 augusti 1972.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism