Print Friendly

Korruptionen finns här också

Av Fredrik Segerfeldt | 7 maj 2010

Sverige brukar beskrivas som ett av världens minst korrupta länder. Men stämmer den bilden verkligen? Är det inte snarare så att vi vant oss vid de demokratiska övertramp som sker i kommuner där samma parti haft makten länge, undrar Fredrik Segerfeldt, projektledare för Enpartistaden.

Världens minst korrupta land, möjligen i konkurrens med Finland, Kanada och Singapore. Så brukar Sverige beskrivas, inte minst med stöd av internationella jämförelser.

Men dessa undersökningar, som Transparency Internationals Corruption Perception Index, handlar inte om graden av korruption, utan om graden av uppfattad korruption. Ett land kan mycket väl vara korrupt utan att människor förstår eller inser det.

Ur det perspektivet är det intressant att fråga sig hur man ska beskriva ett land där en underorganisation till det parti som styrt landet under merparten av de senaste 100 åren, administrerar den skattefinansierade arbetslöshetsförsäkringen, där polisen samarbetar med denna organisation för att kontrollera identitet och kollektivavtal hos utländska lastbilschaufförer och där offentliga myndigheter hotar arbetslösa med indragna bidrag om de inte demonstrerar för det styrande partiet.

En neutral bedömare skulle kalla det korruption, eller möjligen vanstyre. I Sverige tar vi dock dessa förhållanden för givna och betraktar dem som naturliga och normala. ”Så har vi alltid haft det, och det funkar bra.” Det är metakorruption, som är så stor att man inte ser den.

Hur och om korruption uppfattas handlar alltså om hur människor har socialiserats i, eller vant sig vid, företeelser. Det som genusteoretiker brukar kalla normaliseringsprocess, när kvinnor successivt ”lär sig” att det är normalt att få stryk av sin man, kan alltså mycket väl existera även när det gäller korruption. Och frågan är om så inte är fallet i Sverige.

Inför valet 2006 var undertecknad med och drev Timbroprojektet www.enpartistaten.se, för att synliggöra denna metakorruption, främst genom att samla alla pusselbitar på en plats. De reaktioner projektet fick tyder på att vi var något allvarligt på spåret, och att det gick att bryta normaliseringen.

Men politisk korruption finns inte bara på metaplanet och på riksnivå, utan även i mikroformat på kommunal nivå. Allt som oftast beror det på att ett parti suttit vid makten på en ort under väldigt lång tid, och att såväl den politiska ledningen som kommunen i övrigt vant sig vid det och accepterar nepotism och demokratiska övertramp. ”Så har vi alltid haft det, och det funkar bra.”

För att belysa dessa tendenser har Timbro nu dragit igång projektet www.enpartistaden.se. Där granskar undertecknad konsekvenserna av långa maktinnehav i landets kommuner. Först ut är en rapport om Malmö, arbetarrörelsens stad par excellence. Socialdemokratin har styrt staden i 85 av de senaste 91 år och håller den i ett järngrepp.

Ilmar Reepalu tillåts hockeytackla sina motståndare i kommunfullmäktige och kalla dem för ”snorvalp” och ”lilla flicka”. Han tillåts på egen hand ta beslut om affärer i hundramiljonersklassen mellan kommunen och sina kompisar. Och han använder kommunens opolitiska tjänstemän för att bedriva socialdemokratisk propaganda. Är man stark man så är man.

Men det handlar inte bara om Reepalu. Ett annat exempel är Jan Svärd, ett före detta socialdemokratiskt gatuborgarråd och fortfarande förtroendevald politiker som varit ombud vid partikongressen 19 gånger. Han får hyra Malmö stads reklamstolpar för 490 000 kronor i månaden, och hyr dem sedan vidare till reklamköpare för 1,8 miljoner kronor. Och Malmö stad trycker en broschyr som gör reklam för Svärds verksamhet.

Eller ta badmintonklubben Aura, som i nästan två decennier har fått hyra sin lokal av Malmö stad till mycket rabatterade priser. Och har kunnat hyra vidare delar av lokalen till marknadsmässiga priser. Dessutom har klubben struntat i att utföra det underhåll den är skyldig till. Ordföranden i Aura heter Kent Andersson. Han är också ett av stadens socialdemokratiska kommunalråd.

Eller hur kommer det sig att det anses normalt att socialdemokraten Ilmar Reepalu instiftar en professur vid Malmö högskola, till socialdemokraten Willy Brandts minne, vid ett institut lett av den just nämnde socialdemokraten Kent Andersson? Forskningsområdet är migration och etniska relationer, den socialdemokratiska ledningens största politiska misslyckande. Det på papperet oberoende kommunala bostadsbolaget MKB, lett av det före detta socialdemokratiska kommunalrådet i Landskrona, Allan Karlsson, bestämde sig samtidigt för att delsponsra professuren.

Det finns lång rad exempel. Vi publicerar dem regelbundet på www.enpartistaden.se och tar gärna emot tips på andra konsekvenser av långa maktinnehav, såväl från Malmö som från andra kommuner.

Sedan förra valet har vi fått åtminstone tillstymmelsen till debatt om villkoren för politisk maktutövning i Sverige. Men hur våra kommuner styrs är det mindre diskussion om. Det är dags att ändra på det.

Fredrik Segerfeldt är företagare, fri skribent och projektledare för www.enpartistaden.se.

Uppdatering: Sedan detta skrevs har SVT Debatt valt att ta bort en debattartikel med ett liknande innehåll. Läs mer i Resumé och i Dagens Media.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner