Print Friendly

Enhet eller splitring i Uppsala

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Hovpredikant GUNNAR DAHMEN:
Enhet eller splittring
i Uppsala?
Uppsala kommer i sommar att dra till sig
uppmärksamheten från helt världen.
I juli sammanträder omkring 800
delegater från 82 länder samt ytterligare ca 500 experter till kyrkornas
världsråds fjärde generalförsamling.
Hovpredikanten, teol.lic. Gunnar
Dahmen redogör i denna artikel för
bakgrunden till sammankomsten
och diskuterar de frågor, som kommer
att tas upp till behandling.
När Roms kyrka vid början av 1000-
talet skickade en försoningsdelegation
till Konstantinopel blev resultatet en bestående schism. När tyske kejsaren omkring 500 år senare kallade Luther till
Worms för att söka förebygga splittring
i riket blev resultatet en delad kyrka.
När sedan Luther och Zwingli träffades’
i Warburg för att söka hålla samman den
evangeliska delen skiljdes lutheraner och
reformerta åt. När Gustav Vasa kallade Olaus Petri och Peder Galle till Västerås blev detta inledningen till Sveriges
utbrytning ur den katolska kyrkan. Historiskt sett är stora kyrkomöten långt
ifrån riskfria, även när de sammankallas
för enhetens skull. Hur ska det gå i Uppsala 1968? Man väntar omkring 800 delegater från 232 medlemskyrkor från 82
länder. Därtill omkring 500 experter och
observatörer, bland de senare också ett
15-tal katoliker med rätt att yttra sig.
Ryktet att påven skulle göra besök kan
avskrivas. Öppningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka den 4 juli, där Martin
Luther King skulle ha stått i predikstolen, inleder Kyrkornas Världsråds fjärde
generalförsamling.
Vårt land har en gång tidigare varit
värd för ett internationellt kyrkomöte.
Ekumeniska mötet i Stockholm 1925 var
Nathan Söderbloms försök att efter
första världskriget samla den splittrade
kristenheten till en gemensam ansträngning att lindra tidens nöd och visa vilja
till enighet. Lärofrågor var dock för ömtåliga för att kunna diskuteras. Sedan
dess har den ekumeniska rörelsen gått
212
vidare. När efter andra världskrigets
slut kyrkorna möttes i Amsterdam 1948
och bildade Kyrkornas Världsråd med
säte i Geneve, vågade man tala öppet om
kyrkornas närmande till varandra som
kyrkor. Vid en generalförsamling i New
Delhi 1962 sprängdes den dittills utpräglat västerländska prägeln genom anslutning av en rad nya asiatiska och afrikanska kyrkor. Nu kom också Rysslands
ortodoxa kyrka med i kretsen. En konferens i Geneve 1966 om kyrkornas roll
i vår tids tekniska och sociala utveckling markerade ytterligare denna förskjutning. Samtidigt en förskjutning
från lärofrågorna till de praktiska frå-
gorna. Man söker nu åstadkomma en
samlad, enhetlig opinion i politiska och
sociala frågor. Man har tagit upp en rad
brännande frågor – befolkningsfrågan,
livsmedelsfrågan, fredsfrågan, u-hjälpen
-och utarbetet vissa rapporter som underlag för sektionsvis behandlade frågor.
Radikala signaler
Bibelns ”änkor och faderlösa” betyder i
våra dagar miljoner hungrande och ofria
människor. Vår skyldighet gentemot
dem grundar sig på kristna uppfattningar av begreppet människan och hennes
plikt mot nästan. Man vädjar till kyrkorna att besinna sitt ansvar. Upplyst
självintresse, heter det, har icke visat sig
tillräckligt. Man konstaterar att kolonialismen ibland synes ersatt av nya former
av ekonomisk dominans från industrinationernas sida. Man säger att det finns en
kristen opinion som menar, att man
måste stödja revolutionen, men samtidigt
varnas också för blodsutgjutelse och
våld. Tydligen har man, i avsikten att
icke inför de nya medlemmarna identifieras med en kyrka som söker status quo,
hissat radikala signaler och använt ord
som t.ex. revolution utan att egentligen
ha räknat med att detta ord innebär
våldsam omstörtning. Uppsala kan bli en
plattform för opinionsyttringar som går
längre än man tänkt. Man kan komma i
samma svårigheter som Martin Luther
King gjorde, att hävda icke-vålds-principen.
Mötet har som motto ”Se jag gör allting nytt” (Joh. Uppenbarelse). Men vad
är nytt och vad är gammalt? Kyrkornas
Världsråds hittills gjorda politiska engagemang har gått genom ett utskott, vars
verksamhet nu ska prövas. På sin tid uttalade man sitt anatema över president
Kennedys Kubabojkott. Var det ett uttryck för ett kristet samvete? Det är icke
riktigt att beteckna rådets uttalanden
som antiamerikanska, men det är klart
att USA är mycket mera sårbart för
kyrklig kritik än vad östmakterna är.
Den ryska kyrkans medlemskap har också inbjudit till en viss försiktighet för att
icke i onödan förstöra de möjligheter till
kristen gemenskap över muren som detta kan vara en början till. Kyrkornas
Världsråd har ingen lätt uppgift. Generalsekreteraren, amerikanen Eugen Carson Blake är en praktisk man, som ska
söka hålla samman en enhet mellan dem
som t.ex. vill, att man skall fördöma förföljelserna i öster och dem som vill, att
man inte ens skall samlas till en för länge
sedan utlyst konferens på Cypern. Starkast torde påtryckningarna vara i riktning mot ”revolution”. Men uttalanden
i denna riktning skulle, har det sagts,
åter göra kyrkan till en partiledare –
förut svart, nu ljusröd eller eldröd.
Missionens innebörd
Samtidigt som man vunnit en viss enhet
– i varje fall så långt att man mellan
förut fientliga kyrkor nu kan föra en
vänskaplig ”dialog”- hotas man av en
ny splittring som gäller frågan hur kristendom och kyrka skall förhålla sig till
världen. Den hetaste diskussionen torde
komma att utspelas i den sektion som
kallas ”Renewal in Mission”. Själva ordet mission har fått en ändrad innebörd.
Bakom denna ligger en ny teologi som
hotar att öppna en spricka som går rätt
igenom kyrkor och nationella gränser.
Mission innebär, heter det enligt dessa
nya tanker, icke att man med evangeliets förkunnande värvar proselyter. Mission är att engagera sig i världens angelä-
genheter. Det nya slagordet är ”The
world is the agenda”. Välvilligt tolkat
kan detta vara en behövlig erinran om,
att kyrkan icke får isolera sig från tidens
nöd, att kyrkan icke äger rätt att fly
världen utan leva i världen. Kyrkan
skall vara en myndig medhjälpare till
Gud i den fortsatta skapelsen. Ett gammalt teologiskt uttryck säger, att de
kristna skall vara i världen och icke av
världen. Den tanken tycks man dock
icke se som ett tillräckligt uttryck för de
213
kristnas skyldigheter i världen. De nya
tankarna som vunnit insteg icke minst
vid sekretariatet har av kritiken betecknats som ett frieri för världen och en risk
att kyrkan i sitt försök att vinna hela
världen kan förlora sin själ. Om dessa
nya signaler till politisk aktivitet är innebörden av bibelordet ”tyda tidernas
tecken” så har man kommit ett bra stycke bort från den ursprungliga betydelsen
som syftar på tecknen för Jesu andra ankomst. Ett möte i Sigtuna i början av
detta år av förberedande karaktär mellan nordiska deltagare röjde principiella
motsättningar. Framförallt norrmännen
ställde sig tveksamma inför de många
deklarationerna om kyrkans gärning i
världen.
Efter sigtunadebatten skrev Vår Kyrka en ledare ”2\r vi helt oense?”. Det sades att det var två väckelser som möttes,
den gamla individualistiska och den
”nya” socialt medvetna ”varvid tyvärr
tills vidare ingen ljuv musik uppstår”.
Vår Kyrka såg dock generöst på de norska invändningarna och visade på möjligheten av en ”gemensam kraftutveckling”. I en ledare någon tid senare betecknades den norska kritiken som ”enögd och orättvis, stundom direkt osannfärdig”.
sekulariseringen
De nya teologiska signalerna med sin positiva syn på ”sekulariseringen” som
strängt taget en välsignad möjlighet för
kyrkorna, har också konsekvenser för
såväl synen på bibeln som gudstjänstens
214
form och innehåll. Kan vi bevara de traditionella formerna av ritual och symboler? Har inte kyrkorna ofta i sin strävan
att vända sig till Gud vänt sig bort från
människorna? Kan man tjäna Gud på ett
nytt sätt i en ny värld? Människan är nu
”myndig”. Kr då Gud detroniserad? Hit
hör frågan om liturgiska experiment och
nya böner. Måste vi ha nya symboler?
Olov Hartman menar att rapportens syn
på människan är för optimistisk. ”Gudstjänsten sådan den här avtecknar sig, är
bara till för sunda och harmoniska människor.”
Uppsala kommer att bli en uppmärksammad plattform, väl bevakad av hela
världens press och radio-TV. På en gång
något löftesrikt för kristenheten men
också en stor risk. Det kan bli en manifestation av enhet över gränser och alla
slag av motsättningar, men det kan också
ge en bild av triviala tvister, även om det
inte behöver bli en upprepning av ”Rö-
varsynoden” i Efesus. Katolska kyrkan
deltar icke i överläggningarna, men klart
är att Vatikankonciliet skapat ett nytt
ekumeniskt klimat. Uppsala kan drunkna i ett pappersberg av stenciler och trå-
kiga sammanträdesanföranden i en ekumenisk-teologisk jargong, men också bli
en möjlighet för uppmärksammade personliga inlägg och manifestationer. Intresset knyter sig naturligtvis som alltid
till delegater österifrån framförallt den
ryska kyrkans delegater. Men också till
asiater och afrikaner, som företräder nya
kyrkor. Den föregående generalförsamlingen förlades till New Delhi för att
därmed understryka de nya kyrkornas
plats i kristenheten. Sverige får betraktas som en slags neutral plattform, där
nytt och gammalt kan mötas. Generalsekreteraren, Eugen Carson Blake är
ganska ny i sitt ämbete. Framträdande
namn kommer att bli presidenten Kaunda från Zambia, patriarken Nicodim
från Moskva, patriarken Athenagoras
från Istanbul, ärkebiskoparna av Canterbury och York. Bland de svenska deltagarna kan nämnas docent Lars Thunberg från Svenska ekumeniska institutet,
biskop Sven Silen, som i Rom följde Vatikankonciliet, samt professor Gustaf
Wingren, Lund. Icke-prästerliga delegater är Blenda Ljungberg och Ragnar Lassinanti.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner