Engelskans avtryck
Svenskar älskar verkligen det engelska språket. Vi är stolta över våra engelskkunskaper och missar sällan ett tillfälle att visa det. Mer och mer av såväl yrkeslivet som ledigheten upptas av engelskan. Birgit Häggkvist visar med sin bok Välkommen och please come in (Natur & Kultur, 2018) hur engelskan har gjort stora avtryck på användningen av svenska språket och vad detta säger om svenskar som folk, skriver Pontus Westerholm.
Författaren klargör att det inte är användandet av andra språk eller förekomsten av låneord i svenskan som hon vill kritisera. Däremot har engelskan fått en status som den inte förtjänar. Hon liknar det vid det fåniga användandet av franskan eller latin genom historien för att visa sig kultiverad. Engelskan är kulturen och elitens språk. Effekten blir en försämrad svenska.
Häggkvist visar med mängder av exempel hur man i svenska dagstidningar använder engelska på ett sätt som sänker kvaliteten på texten och visar på en nedvärderande syn på svenska språkets förmåga att uttrycka sig. Det är dock inte enbart användandet av engelska ord och fraser som kritiseras utan också svenskar bristande behärskning av sitt egna språk. Engelska talesätt och grammatiska konventioner letar sig ständigt in i den skrivna och talade svenskan. I slutändan blir det ofta bara fel och missförstånd.
De flesta svenskar byter dagligen fram och tillbaka mellan svenska och engelska. Många ser och läser mer engelsk media än svensk. Våra kunskaper om svenska språket blir därefter. Även om det är vårt modersmål så har språkförståelsen blivit allt ytligare. Många språk har blandat in engelska ord och uttryck men det som boken beskriver är något avsevärt flyktigare. Engelska uttryckssätt används i svenskt tal utan att för den delen bli till permanenta låneord. När man pratar så flödar uttrycken hastigt, man får en vana av att antingen kasta in det passande engelskan som man avser eller avbryta tanken för att leta det rätta svenska uttrycket. Häggkvist menar i att i alla fall journalister som skriver borde ha förmågan att uttrycka budskapet på svenska, utan engelska inslag.
Det hade varit intressant att se en mer utförlig analys om varför engelskan har blivit så viktig för svenskar. Men istället för de mer samhällsfokuserade frågorna så ligger mycket av fokuset på språkliga fel som författaren hittat i svensk media.
Boken har över femtio sidor med citat innehållande språkfel och anglicismer plus ett sexton sidor långt appendix med ytterligare citat. För en bok på drygt tvåhundra sidor skapar det en porös känsla. Är det här alla anglicismer som Häggkvist hittade medan hon skrev boken? Nog hade man behandlat ämnet med en bråkdel av de sidor som nu fylls till bredden med alla exempel på fel. Visst illustrerar det poängen. Men det gör inte boken någon tjänst när läsaren tröttas ut av att läsa sida efter sida med citat. Till slut bläddrar man bara förbi dem.
Häggkvist vana att skriva skönlitteratur lyser igenom på gott och ont. Språket är varierande och underhållande. Men det saknas struktur bland den stora mängden korta avsnitt. De viktiga poänger som görs om språket och det moderna Sverige försvinner mellan citaten och den rikliga kritiken mot svenska språkvårdsbelackare.
Men i slutändan väger bokens tillkortakommanden lätt. Man ska inte döma den för vad den inte är. Boken är en stridsskrift för vårdandet av svenska språket. Trots ytliga brister så är det ändå effektfull och roande läsning.
Nog skäms man för sin egna slarvig svenska och alla engelska inslag när man läser Häggkvists bok. Men den inspirerar ändå till förbättring. Det är ett läsvärt försvar av svenskans förmåga att stå på egna ben.
Pontus Westerholm är tidigare ordförande för föreningen Heimdal och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola 2018