Print Friendly

Engelsk politik

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ENGELSK POLITIK
Av fil. lic. ARVID FREDBORG
SEDAN början av detta år står England under intrycket av det
kommande valet på senvåren eller försommaren 1950. Det kan
tyckas vara en lång slagskugga. Men nästa val är också viktigare
än de flesta hittillsvarande. Det kommer mindre att vara en dom
över den engelska Labourregeringens hittillsvarande politik än
ett utslag för framtiden.
Skall det engelska arbetarpartiet få fullmakt att fortsätta sin
omvandling av Storbritanniens näringsliv och den engelska samhällsstrukturen eller skall landet under de kommande åren ledas
efter andra principer~
Det är allbekant, att det är svårt att ändra en socialistisk samhällsbyggnad. Nationaliseringar skapa otvivelaktigt verkliga faits
accomplis. Man kan reprivatisera men man kan icke lika lätt återställa arbetsglädje och initiativkraft. Socialismen är en mentalitet. Den medför en annan – och för många betydligt bekvämare
– ansvarsfördelning än den som råder i en samhällsbyggnad med
privat näringsliv. Bortsett från svårare fall av misshushållning
eller maktmissbruk kan det ofta vara omöjligt att ställa någon
särskild person till ansvar. Socialismen skyddar ofta de sina. Ofta
framgå ju dess verkningar först genom jämförelse med utlandet.
Men vem kan bli ansvarig för att en mängd saker icke hänt, att
en rad uppfinningar icke kommit till stånd, att en rad affärer
icke gjorts~
I England liksom i andra länder appellerar socialismen till en
rad egenskaper hos människan, bättre och sämre. Den brittiska
arbetarregeringen har under sin ämbetsutövning begagnat sig av
detta. Den har på samma gång undvikit alltför våldsamma överdrifter. Många människor är benägna att säga – blev det inte
värre! Den har dessutom haft en god portion tur.
Dess finanspolitik har kunnat inregistrera flera viktiga framgångar, främst genom den amerikanska hjälpen. Det är ju en
verklig ödets ironi, att den europeiska återhämtningen är en så-
dan kardinalfråga för USA, att det tvingats att hjälpa en rad
282
Engelsk politik
länder, där Marshall-leveranserna måste bidraga till att stärka
de sittande socialistiska regeringarna.
Sist men icke minst har den brittiska regeringen kunnat draga
fördel av oppositionens svaghet. De konservativa ha ännu icke
kunnat effektivt anpassa sig efter förändringen att åter vara ett
oppositionsparti. Nederlaget 1945 drabbade dem dessutom helt
oväntat. Deras partiorganisation existerade till stora delar endast
på papperet och nederlagsstämningen lade sig förlamande över
partiet.
Anpassningen efter den nya ställningen har gått mycket långsamt och kan ännu icke anses vara avslutad. Nederlagsstämningen
har likväl till större delen försvunnit, och partiapparaten har
både kvantitativt och kvalitativt stärkts.
Ledarproblemet är däremot ännu olöst. Winston Churchill förenar i sig en sådan rad funktioner, att det icke är märkligt att
hans ledarskap över partiet lämnar åtskilligt övrigt att önska.
Främst har detta skadats genom hans uppträdande i parlamentet.
»Torsdagsgrälet» med Morrison har i längden blivit enformigt
och de ryckvisa ingripandena vid de mest oväntade tillfällena
ha förorsakat stor förvirring inom oppositionens led och motsvarande skadeglädje i regeringskretsar. A andra sidan är Churchill
fortfarande statsmannen, medan Labour-männen kvarstannat på
väsentligt lägre trappsteg. Det är alltjämt en himmelsvid skillnad mellan Churchills tänkande i breda linjer och arbetarpartiets slätstrukna personer och småskurna och partibetonade uppfattningar. Dock finnas inom Labour två män av format – Sir
Stafford Cripps och hälsovårdsminister Aneurin Bevan. Den förre
har visat ett mod, som är minst sagt ovanligt. Därför blir han
sannolikt heller aldrig sitt partis ledare. Den senare går på en
helt annan linje. Han är socialisten par excellence. Men det som
ställer honom i en särklass är att han verkligen är fullt övertygad socialist, brinnande i anden, ja den ende revolutionärt tänkande man av format som arbetarpartiet förfogar över.
Den brittiska regeringen och oppositionen har sedan flera må-
nader på allt sätt rustat sig för det stundande valet. Regeringen
har plötsligt upptäckt, att man kan upphäva ransoneringar. Omedelbart före ett viktigt fyllnadsval slopades sålunda sötsaksransoneringen. En slump? Ingalunda, under den tid, som kommer,
skall man säkerligen bevittna den ena lättnaden efter den andra
-om den amerikanska hjälpen fortsätter. Ty det är den som gör
lättnaderna möjliga.
283
Arvid Fredborg
Det fatala för Labour är dock, att man icke fått sin omutlige
finansminister att falla in i denna politik. Hans senaste budget
var tvärtom en trist fortsättning av Austerity utan de små uppmuntringar, som borde ha varit lämpliga med tanke på valet. Sir
Stafford har naturligtvis rätt. England har ej råd med mera. Man
kan naturligtvis heller ej begära av honom, att han skall ge nå-
gon uppmuntran åt City, lindra den konfiskatoriska beskattningen
av de förmögna eller på något annat sätt lätta kapitalets bördor.
Det hör nu till det som en socialistisk finansminister ej gör, även
om han kanske i sitt hjärta inser nyttan av detta för hela samhället.
Budgeten är sålunda ett klent propagandanummer för regeringen. Den räknar ju rentav med höjning av livsmedelspriserna
utan lönekompensation. Men den kan heller ej utnyttjas av de
konservativa. De kunna peka på den fantasilöshet, som utmärker
den, på frånvaron av djärva tag. Men den kan t. ex. icke säga
ett ord om begränsningen av livsmedelssubventionerna.
I slutet av fjolåret rådde pessimism inom regeringspartiet. Det
var tydligt, att den konservativa partiorganisationen avsevärt
stärkts, fler och fler tecken började visa sig på att medelklassen
började överge Labour. Med den relativt starka anslutning, som
det konservativa partiet haft och har bland arbetarna, i synnerhet i vissa områden, var detta ett dystert tecken, som kunde tyda
på att majoriteten skulle gå förlorad vid ett parlamentsval. Ett
par Gallup-undersökningar gåvo likaså ett starkt negativt utslag
för regeringspartiet.
I februari och mars vände sig stämningen plötsligt. Anledningen
var framför allt att regeringen lyckades vinna fyllnadsvalet i
South Hammersmith. I och för sig voro röstetalen ingen uppmuntran – ökningen av valmanskåren gjorde majoriteten för regeringen reellt mindre än röstetalen i och för sig visade. Labour
fick 1945 38,23% av valmanskåren bakom sig och endast 37,05%
nu, medan motsvarande siffror för de konservativa voro 27,65 och
33,12 %. Men den omständigheten att de konservativa åtminstone
i valkampanjens tidigaste skede väntat sig att vinna kretsen och
mänskligt att döma borde ha kunnat vinna den inverkade starkt
förlamande på oppositionen och uppmuntrande på regeringspartiet. När man läste dess press efter South Hammersmith kunde
man få uppfattningen, att utgången var en förkrossande seger
för regeringen. Så var det nu ej, ehuru man i arbetarpartiets högkvarter kunde med fog glädja sig åt att oppositionens anstorm
284
-~
Engelsk politik
någorlunda kunnat slås tillbaka och den obrutna raden av segrar
vid fyllnadsvalen hållas.
Den förskjutning som dessa visat är likväl tillräcklig för att
reducera regeringens parlamentsgrupp med omkring 70 platser
vid ett val, d. v. s. minska dess flertal från ca 190 till 50 platser,
vilket är något under vad man brukar räkna såsom en arbetsduglig majoritet.
Den konservativa nedslagenheten och tillfredsställelsen inom
Labour i februari och mars skulle emellertid inom kort förändras
genom utgången av kommunalvalen i april. När South Hammersmith diskuterats inom det konservativa partiet förutspådde också
erfarna valmakare detta.
Vid kommunalvalen kunde nämligen de konservativa nästan
automatiskt räkna med framgångar eftersom den tredjedel av
kommunalrepresentanterna, som skulle ersättas, valts under den
tid, som betecknats såsom Labours toppår – 1946. Frågan var
endast hur relativt stor den konservativa frammarschen skulle
bli. Skulle den ligga i linje med röstökningarna vid fyllnadsvalen~ Eller skulle den vara mindre7 Resultaten bleve i landsorten,
att de konservativa och independents erövrade majoriteten i
Middlesex (runt London), Essex, West Riding och Northumberland
och förlorade den i Carmarthen med vinster på sammanlagt drygt
300 mandat, svarande emot en nettoförlust för Labour på drygt
250 platser. Detta var snarare starkare konservativ tendens än vid
fyllnadsvalen.
I centrum för intresset stod Londons County Council. Den brittiska huvudstaden hade sedan 1934 haft Labour-majoritet och
denna position hade på allt sätt omhuldats av Mr Herbert Morrison. Det blev också tydligt, att regeringen lade verklig vikt vid
att behålla denna tidiga erövring och ansåg sig kunna göra det.
Bland de konservativa räknade man dock med att vinna platser
– en rätt allmän uppskattning gav Labour 78 platser, de konservativa 48 (d. v. s. 20 vinster) och liberalerna 3.
När utgången nu i stället blev 64 för både Labour och de konservativa samt l liberal (Sir Percy Harris, som sedan 1907 representerat Bethual Green i L. C. C. eller underhuset) var detta ett
nederlag för regeringen som i betydelse vida övergick dennes relativa seger i South Hammersmith.
Ett närmare studium av de olika kretsarna visar en jordskredsartad konservativ framryckning. Partiet erhöll en klar majoritet
av rösterna med 1,526,000 mot 1,405,000 Labour, 37,000 liberaler,
285
>’
Arvid Fredborg
27,000 kommunister och något över 1,000 fascister. Det erövrade
36 platser, däribland alla tre platserna i South Hammersmith med
betryggande majoritet. Men dess höga röstetal även i arbetarpartiets högborgar är talande. I Poplar t. ex. uppnådde en konservativ kandidat 4,237 röster emot Labour-kandidatens 13,219,
eller nästan en fjärdedel.
Inom det konservativa partiet rådde jubel, när utgången blev
bekant. Eden, som talade den 8 april i sin valkrets, uttalade, att
detta i sanning var ett uppmuntrande budskap och lord W oolton
sade, att utgången bättre avspeglade den allmänna opinionen än
något fyllnadsval till parlamentet. Inom Labour rådde stor förvirring. Partisekreteraren Morgan Phillips deklarerade visserligen, att motgången endast skulle vara temporär. Men arbetarpartiet i London utfärdade en deklaration, som visade vilken
stämning som rådde där.
»London har tillfälligt förvirrats (been bewildered) av tories,
som ha dragit in rikspolitiska ämnen i kommunalvalen. Vi veta,
att våra 15 år av maktutövning komma att framstå såsom en
glänsande period i L. C. C:s historia. Vi skola fortsätta kampen
för Londons folk.»
Labours nederlag var alltså klart. Men betydelsen av detta får
ej överskattas. Visserligen ökade valdeltagandet i L. C. C.-valen
från 26 till 39 %. Men det ligger fortfarande långt under frekvensen vid parlamentsvalen. Vidare äro kommunalvalen även i andra avseenden icke direkt jämförbara med parlamentsvalen. Väljare kunna mycket väl föredraga att se konservativa i de kommunala församlingarna och Labour-män i parlamentet eller vice
versa.
Slutligen kan den besvikelse som otvivelaktigt präglade stämningen inför Sir Staffords budget ha påverkat London-valen. Visserligen gjorde de konservativa stora framsteg även på andra
håll. Men det var påfallande att dessa framsteg voro måttliga i
en del grevskap, där det valdes före budgeten, utom i Lancashire,
där de konservativa vunno 12 platser från Labour före budgetens
offentliggörande.
För Labour-regeringen är likväl utgången av kommunalvalen
ett mene tekel. Det synes också ha föranlett en omfattande undersökning av orsakerna.
Viktigare än själva utgången av valen i London kan likväl
efterspelet till dessa bli. Engelsmännen äro känsliga när det gäller »bad losers». Om arbetarpartiet hade konstaterat, att utgången
286
Engelsk politik
blivit en borgerlig majoritet, låt vara i minsta laget men byggd
på ett klart väljarunderlag, skulle ingen ha kunnat säga något.
Men i stället begagnade sig partiet av åldermännen och ordfö-
randen till att skapa en »arbetsduglig» majoritet, för Labour, trots
att detta var i klar minoritet inom väljarkåren.
Utöver de 129 stadsfullmäktigerepresentanterna utgöres den
kommunala representationen i London av 21 åldermän och en ordförande. Alla 22 väljas av stadsfullmäktige, hittills i allmänhet
proportionellt efter partiernas styrka. Några formella bestämmelser om detta finnas likväl icke.
Av åldermännen skulle 11 avgå vid detta tillfälle. De återstå-
ende 10 tillhörde alla Labour. Med hjälp av dessa 10, som valts
av stadsfullmäktige tidigare, när partiställningen var en annan,
valde Labour-gruppen en ny ordförande från sina egna led. Därigenom fick partiet, när det gällde att välja ersättare för de avgående 11 åldermännen – i detta val kunde nämligen Labours
10 kvarstannande åldermän ej rösta – en röststyrka av 65 röster
(64 +l) plus en utslagsröst emot 65 (64 konservativa och l liberal) utan utslagsröst.
Hela planen höll på att gå om intet därigenom att en av arbetarpartiets stadsfullmäktige var allvarligt sjuk. Men sedan han
kunnat bäras till sammanträdet, kunde planen utföras.
De konservativa skummade av vrede. Deras ordförande, Henry
Brook, betecknade det hela som ett lumpet trick, som obstruerade
London-bornas klart uttalade vilja. Var detta vad de röstat för~
Om de hade önskat en fortsättning av den politik, som förts sedan 1934, hade de sagt ifrån detta.
Den ende liberalen, Sir Percy Harris, betecknade det hela som
en skandal.
Inför opinionens tryck kunde arbetarpartiet icke fullfölja sin
avsikt att tillsätta alla åldermän från sitt eget läger. Men det
nådde sitt mål att säkerställa en majoritet för sig. Frågan är dock,
om icke detta kan bli dyrköpt. Med fog har det tolkats såsom en
tendens att icke respektera folkviljan, när den går partiet emot.
Kommunalvalens utgång ha givit de konservativa vind i seglen. Deras tillförsikt har stigit och motståndarnas sjunkit. Men
under det år som återstår innan valen äga rum, komma med all
sannolikhet många kastningar att inträda. Utgången kommer må-
hända att bli beroende av omständigheter som i dag icke kunna
förutses. Kanske kommer t. o. m. utrikespolitiken att spela en roll
– vilket den icke gör i dag.
287
Arvid Fredborg
Man skall icke vara blind för att det finns en utrikespolitisk
skiljelinje mellan regering och opposition. Socialisterna ha lärt
sig mycket sedan den tid, då de trodde sig kunna förvärva Sovjetunionens vänskap genom en »socialistisk» utrikespolitik. Men
många ha blåa illusioner ännu i dag. Först och främst finnas så-
dana personer inom vänsterflygeln. För några veckor sedan kallade Tribune Winston Churchill för »Stalins atombomb». Den
amerikanska atombomben nedvärderade tidskriften väsentligt. Var
det den som hade hindrat ryssarna från att gripa makten i Finland, Österrike eller Norge, liksom de gjorde i Tjeckoslovakien
Ingalunda. Ȁr det inte snarare det faktum, att de demokratiska
och socialistiska krafterna i dessa länder ha varit alltför vaksamma, styvnackade och levande för att låta sig undermineras
och förstörash
Utan att ett ögonblick underskatta betydelsen av de »demokratiska och socialistiska» krafterna i dessa och andra länder måste
nog konstateras, att en dylik tolkning av det nuvarande skeendet
är typisk just för den brittiska vänsterflygelns illusionstänkande.
För Labour blir huvudfrågan, på vilken linje partiet skall
stanna. Fortsätter man med socialiseringarna riskerar man att
stöta bort medelklassen som icke endast är viktig genom sitt eget
röstetal utan också genom sin påverkan av opinionen inom arbetarnas egna led. Blåser man stopp riskerar man en sprängning
av partiet. Vänsterflygeln består av verkligt hårdföra män, med
Aneurin Bevan i spetsen, och har sagt ifrån, att man måste fortsätta.
Mycket tyder på att regeringen gärna skulle vilja komma ifrån
sin dogmatiska socialiseringslinje. Någon gång upphör ju den
amerikanska hjälpen och då om ej förr blir man beroende av vilket arbete, som presteras av industrimännen och finansens folk
i ej mindre grad än av kroppsarbetarnas. Men en hel generations
socialistiska agitation ligger som tunga blyvikter kring fötterna.
Skall Labour »förråda sina ideer»t Det tragiska är ju, att man
först hos sina anhängare drivit in föreställningen, att dessa ideer
äro allena saliggörande och till på köpet sakrosankta, innan man
ordentligt undersökt, om de äro hållbara. Skulle någon komma till
uppfattningen, att så icke är fallet, är han eller hon bunden av
att de redan blivit en trossak. Då återstår intet annat än cynism
eller Ivor Thomas’ väg. Den senare torde få vilja välja.
Sannolikt kommer därför Labour att söka kryssa mellan Scylla
och Charybdis. Det är bundet till sina dogmer och måste därför
288
·.-~ ·:_”
Engelsk politik
prestera tillräckliga »framsteg» på vägen mot det socialistiska
samhället för att icke kunna anklagas för att ha »svikit».
De konservativa åter ha en annan problemställning. För dem
gäller frågan hur man skall driva en opposition mot regeringen,
som resulterar i att man vinner valen. Skall det ske genom att
man följer regeringen i stort och utövar detaljkritik~ Eller skall
man lägga fram en plan till ett nytt samhälle, trots att denna
plan kan angripas av Labour såsom reaktionär, när den måste
röja upp i den snårskog, som bildats av en planlös socialpolitik~
De konservativa äro medvetna om riskerna av detta. De ha i flera
år nu bedrivit ett intensivt forskningsarbete om »det nya samhället», det moderna samhället. De ha därvid kommit fram till
en rad lösningar, som visa djärvt grepp och större förståelse för
vad som rör sig i tiden än det mera gammalmodiga regeringspartiet. Men frågan är om man skall lägga fram dessa lösningar,
även om de delvis måste bli impopulära för ögonblickeU
De konservativa ha alltså delvis samma problem som Sir Stafford
Cripps. Hur skall man kunna regera vettigt i en hård tid utan
att bli impopulär~ De ha dessutom ännu mycket att göra i sin
organisation, i sin parlamentsgrupp och i sin propagandaverksamhet. På skickligheten i denna hänger mycket, om ock ej allt.
289

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner