Print Friendly

En välformulerad dom över död man

Av Peter J Olsson | 28 oktober 2016

Att koka ner essensen av en människas liv och gärning till en runa är en grannlaga uppgift, men utförs den väl väcker den både nyfikenhet och känslor av släktskap. Peter j Olsson har läst en samling runor författade av en mästare – en samling som utgiven postumt har blivit en sorts runa i sig.

Tidningars dödsrunor över mer eller mindre kända personer är ofta läsvärda. Känner man den bortgångne eller om det är en offentlig person är det bra att påminnas om en livsgärning i dess helhet. Är det en tidigare obekant kan man glädjas över vad de gjort, sagt och bidragit med; och inse att ett fungerande samhälle innebär en gemenskap även med dem som man aldrig bytt ett ord med. Vi är förbundna med andra svenskar genom band av kultur, grannskap eller bara genom att våra liv förutsätter varandras:

Ty vårt samhälle bygger på arbetsdelning, och människors arbete och dåd kommer andra till nytta. Den duktige och engagerade läraren har en vidare betydelse än bara för sina elever, den hårt arbetande småföretagaren bygger allas vårt samhälle, alla som går till jobbet om morgonen bidrar till det gemensamma bästa. Och till detta läggs våra roller som familjemedlemmar, vänner eller i föreningslivet. Allt kommer fram i dödsrunorna, och det visar sig att nästan varenda en av oss bidrar med sitt. Och det kan utläsas där, och vi kan uppskatta det.

Vardagslivet blir en seger för civilisationen, som i en av de psalmer som ofta väljs vid begravningar i Svenska kyrkan, nummer 183 av matematikadjunkten Bengt E Nyström:

För kraften och viljan, för stegets svikt,
För klara och stränga bud,
För jordisk gärning och jordisk plikt
Jag tackar dig himlarnas Gud.

När en släkting eller känd person avlider är det alltså på sin plats med en summering av den dödes livsgärning. I svensk kyrklig tradition finns prästens griftetal, från början mycket kort eftersom det hölls vid graven – för dem som anses behöva lite mer kunde en så likpredikan hållas. Och tryckas, ty det var lite mer betydelsefulla personer, eller i alla fall avlidna med släktingar som hade råd med att ge ut en småskrift.

Med tidningarnas inträde blev den tryckta runan mer för gemene man. I dag lämnas författandet oftast till anhöriga och vänner. Vilket möjligen gör att de blir än mer koncentrerade på den dödes goda sidor.

I pressens begynnelse skrevs dödsrunorna oftare av redaktionen. En av mina kandidatuppsatser från Lunds universitet – den i historia – handlade om dödsrunor i 1880-talets Malmö, eller rättare sagt om vilka normer man kunde utläsa ur dessa. Då var det osignerat redaktionellt material och ibland kunde även de mörkare sidorna skymta fram: Där var den politiskt extreme Malmöborgaren, där skrevs om den rättshaveristiske och processande rektorn, där fanns akademikern som inte levde upp till de stora förväntningar hans ungdoms talanger gav upphov till.

Lite tråkigt att detta är allt som är känt om personen efter 150 år, men det speglar en värld där tidningarna främst skrev om det som låg nära och var känt av många i läsekretsen: Då kan man inte skriva vad som helst.

Dödsrunor kan också ha en tendens att bidra till att skapa ett tydligt budskap om världen. Så förstås när avlidna politiker harangeras på ledarsidor, av politiska vänner och motståndare – ingen ger upp de meningsskiljaktigheter som funnits. Men man berömmer sig oftast om en finess.

För att få en definition av vad som i detta fall menas med finess kan man gå till en samling jag just läst. Nämligen ett urval dödsrunor författade av den konservative nestorn William F Buckley: A Torch Kept Lit: Great Lives of the Twentieth Century (Crown Forum 2016). Buckley själv dog 2008, så boken är dessutom ett exempel på en annan form av hyllning: att visa på hans verk. Utgivare är James Rosen, som också gjort ett bra arbete i att sätta in de beskrivna personerna och händelserna i ett sammanhang.

I stor utsträckning är det kända personer, till exempel de under perioden bortgångna amerikanska presidenterna, men några av de utvalda dödsrunorna handlar också om Buckleys familj eller medarbetare.

Främst är texterna hämtade från tidskriften National Review, Buckleys skapelse från 1955 och en del av hand livsverk – bredvid tv-programmet Firing Line och hans böcker och föredrag. Tidskriften var ett aktivt initiativ att återuppväcka konservatismen i USA, som han ansåg vara i fara på 50-talet, och har fortsatt i den andan. Som det uttrycktes i första numret: National Review ”stands athwart history, yelling Stop!”.

Särskilt har tidningen verkat för att definiera bort delar av den amerikanska högern från anständigheten. Och att den tidigt gjorde upp med den sydstatssegregationen och George Wallace liksom med det extrema John Birch Society, var klokt, National Reviews strid med Ayn Rand och hennes anhängare är knappast lika avgjord.

Men sett i perspektivet är det inte konstigt att National Review varit den tydligaste motståndaren till Donald Trumps kidnappning av det republikanska partiet. Under primärvalen utkom en hel specialutgåva mot honom. Och under devisen #nevertrump har man fortsatt kampen mot honom även efter att han blev presidentkandidat.

De strider som kan märkas i detta urval av dödsrunor kanske inte är så levande fortfarande, men de värjstick som författaren utdelar kan nog uppfattas än i dag. Som hans inledning av runan över Ayn Rand:

”Ayn Rand is dead. So, incidentally, is the philosophy she sought to launch dead; it was, in fact, stillborn.”

Hårda ord, men detta exempel betyder inte att Buckley i runorna delar upp världen i goda konservativa och onda motståndare till höger och vänster. Han har ofta uppskattande ord att säga även om dem som inte håller med honom. Så gällde uppenbarligen även i umgängeslivet. Han lydde det råd han redan som tonåring i ett brev fick från sin fader:

”When I went into the Army, I learned the importance of tolerance, and the importance of a sence of proportion about all matters – even in regard to religion, morality etc… I found that there was actually very few prerequisites to a good friend: he had to have a good sence of humor, a pleasant personality and a certain number of common interests.”

Däremot skrev fadern ingenting om att man borde avstå från att med alla medel intellektuellt angripa meningsmotståndares åsikter och argument. Tur det, annars kanske världen varit ett fantastiskt polemiskt författarskap fattigare. Som i dessa dödsrunor. Läs dem, och håll med eller förfäras; men låt er underhållas.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner