Print Friendly

En tvivelaktig lagstiftning

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN TVIVELAKTIG LAGSTIFTNING
Av kanslirådet, jur. dr CURT ROHTLIEB
FöRBUD har ju blivit ett universalmedel för att höja näringslivet.
Knappt någon näringsgren har undgått detta. Jordbrukets yttre
rationalisering har alltsedan 1947, då ett program för jordbrukspolitiken tog fast form, varit föremål för utredningar, som resulterat i en lag den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag). Sådant förvärv får ej ske utan
tillstånd av lantbruksnämnd annat än i vissa fall, och i ett flertal
fall måste nämnden vägra sökt tillstånd.
Lagstiftningen har därvid tagit sikte på två företeelser som dock
ej blivit närmare belysta, utan tydligen förutsatts vara välbekanta.
Spekulation i jordbruksfastigheter och kapitalplacering av köpare
till sådana ha utan närmare motivering av lagstiftaren betecknats
såsom otillåtna. Blott undantagsvis och när »särskilda skäl» föreligga, skall förvärv i sådant syfte tolereras. Men vad menas egentligen med »spekulation» eller kapitalplacering? Och vilken roll spela
dessa företeelser i förvärvslivet?
Rörande spekulationsköp heter det i departementschefens motivering emfatiskt, att endast en mening kan hysas om deras fördärvlighet. Något försök att komma till klarhet om den roll och
den uppgift spekulationen intager i byteshushållningen har ej ens
försökts. Mera förstående yttrar sig departementschefen om kapitalplacering, som anses kunna vara till nytta ibland ur allmän
synpunkt. Men är ej kapitalplacering just spekulation? Kan man
här alls tala om någon analys av denna fråga? Tankegången är av
primitivaste slag.
Spekulation är i själva verket förutsättningen för allt ekonomiskt
framåtskridande. Med framåtskridande är alltid en risk förbunden.
Inom industrin är väl detta rätt allmänt erkänt, ehuru man i vida
kretsar betraktar den vinst, som måste kunna påräknas för att
uppväga risken, såsom något åtminstone suspekt. För jordbruket
gäller i grunden detsamma, men av sociala skäl är man benägen
att lägga en hämsko på en utveckling, som man fruktar skall lända
563
Curt Rohtlieb
till men för landsbygdens struktur. Här är emellertid endast fråga
om den spekulation, som har jordbruksfastighet till föremål.
Alla nya metoder, varje ny produktionsväg, innefatta ett osäkerhetsmoment, en risk. Spekulation är resultatet av ekonomisk förtänksamhet. Att taga den risken är att spekulera. Utan risktagande
ingen ny företagsamhet. Att det sedan finns avarter av spekulation,
vilka måste stävjas, är en annan sak.
Men all spekulation är förbunden med väntande, och alltså en
uppoffring från den, som avstår från en omedelbar förmån för att
ernå framtida gottgörelse. Man måste därför betrakta det spekulativa väntandet såsom en produktionsfaktor lika väl som arbetet och
naturtillgångarna. Inom nationalekonomin är detta sista ju en allmänt erkänd tes.
Men då man vid försök med nya metoder ger sig till tåls med
att skörda vinst av investering i jordbruksfastigheter, måste man
alltid taga en extra risk utöver den som rutinarbetet, bl. a. på grund
av vädrets makter, alltid har. Kommer den nya tekniken, de nya
metoderna att ge avsedd vinst? En modern nationalekonom, A. C.
Pigou, har utgått från att till de traditionella produktionsfaktorerna
måste läggas ytterligare en kategori, omfattande olika slag av riskbärande. I den nyaste, på svenskt språk tillgängliga sammanfattningen av ekonomisk teori och politik inordnar Carsten Welinder
denna ersättning för risk under begreppet företagarvinst eller investeringsvinst. En sådan spekulationsvinst är alltså fullt normal,
men därav följer naturligtvis ej att all spekulation för jordbruksfastigheter måste godtagas. Skall man inskrida mot mindre önskvärda former, bör man framför allt se till, att man ej stryper den
företagsamhet, som spekulerar i förbättrade metoder.
Man behöver blott tänka sig att i nuvarande läge ingen längre
ville taga någon risk för igångsättande av nya metoder och att
stagnation sålunda uppstode, för att inse, vilken värdefull faktor
spekulationen utgör. Ett kategoriskt underkännande av spekulationen såsom ekonomiskt incitament gör därför långt mera skada än
nytta. Träffande sammanfattar professor Sune Carlson i en undersökning om företagsledning och företagsledare sina synpunkter härvidlag i den slutsatsen, att utnyttjandet av den fria prisbildningen
ej sker gratis, utan är en tidskrävande, kostsam och riskfylld procedur.
Ett underkännande av kapitalplaceringar i jordbruksfastighet är
likaledes av tvivelaktig nytta. Skall kapitalet blott gå till industrin?
Eller varför får penningkapital ej placeras i så säkra och produk- 564
En tvivelaktig lagstiftning
tiva objekt som jordbruksfastigheter? Frågan har nära samband
med förbudet mot spekulation i sådan fastighet.
Från flera myndigheter vitsordas, att jordbruksfastigheter för
kapitalplacering ofta förvärvas av kyrkliga myndigheter, och detta
torde vara fullt legitimt. statsmakterna ha själva förordat att de
ecklesiastika förvaltningsorganen skulle placera medel i fast egendom på landet.
Måhända kan syftet med dylika förvärv anses såsom »särskilt
skäl» för meddelande av tillstånd till förvärvet. Oklarheten i sådant
avseende leder tydligen dock lätt till godtycke. Från regeringshåll
försäkrades, att tillståndsgivningen skulle bli mycket liberal. Men
sådana förespeglingar trollas lätt bort. Notoriskt ha jämväl borgerliga kommuner gjort kapitalplaceringar i jordbruksfastighet. Och
vad olägenhet medför väl detta så länge vanhävd ej föreligger?
Särskild uppmärksamhet föranleder det ofta förekommande förvärvet av jordbruksfastighet för tätbebyggelse. Sådant sker givetvis
i spekulationssyfte, antingen köparen är privatperson eller kommun.
Det är en kapitalplacering, som ofta lönar sig väl, samtidigt som
det befrämjar samhällsbildningar. Detta bestrider emellertid departementschefen enligt vad propositionen upplyser. »Det torde ej heller kunna hävdas att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen
sker i syfte att bereda förvärvaren vinst genom snar avyttring av
egendomen eller del därav», heter det. Trots de i departementschefens yttrande försiktigt infogade förbehållen blir det nog mycket
svårt att försvara denna sats, så som den av vanliga läsare måste
uppfattas.
Varför ej hellre erkänna, att spekulation i dylik fastighet, som
ju är mycket vinstgivande och vanlig, också kan vara fullt legitim,
ja t. o. m. i normala fall kanske är det?
Den grundsats, varpå gällande lag i ämnet bygger, är enkel och
kategorisk. »Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av
lantbruksnämnd.» Vissa undantagsfall uppräknas därpå. Lokala
lantbruksnämnder ha att avgöra frågan om tillstånd, med viss besvärsrätt till högre myndighet.
Till större delen upptages lagtexten av regler, när sådant tillstånd
skall eller kan meddelas och när detta ej får ske. Förvärvstillstånd
skall principiellt vägras bl. a. när man kan antaga att förvärvaren
vill åtkomma egendomen huvudsakligen för att bereda sig vinst
genom snar avyttring av egendomen, del av densamma eller andel
däri, eller genom bortförande av byggnader eller annat som tarvas
565
‘. . ” ” .\. .
Curt Rohtlieb
för egendomens brukande; likaså som sagt när förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering.
Men förutsättningen för en spekulation i vinst genom förvärvet
är att värdet stiger. Sker detta ej, blir det meningslöst att förbjuda
förvärvet. Den oförtjänta värdestegring, som så ofta väcker moraliskt ogillande, inträffar ju då ej. Någon socialt skadlig jobbarvinst
behöver man ej ängslas för. Och om värdestegring inträffar, men
förvärvet förbjudits, tillfaller den oförtjänta värdestegringen den
gamla ägaren, som är lika litet moraliskt berättigad till vinsten,
då han ju lika litet bidragit därtill utan tvärtom genom försäljningen förklarat sig nöjd med blotta köpeskillingen.
Lagstiftarens tanke, att oförtjänt värdestegring skulle hindras
genom ett enkelt förbud mot förvärv, vilar synbarligen på den
oreflekterade tron att den värdestegring, som ej kommer klart till
synes genom köpetransaktioner, alls ej existerar. Men värden ändras,
långsamt eller hastigt, på grund av tillgång och efterfrågan och
andra förändringar i förvärvslivet, även om följderna ej siffermässigt träda i dagen genast. Utvidgar sig ett samhälle, stiger värdet
på angränsande mark, även om lång tid förflyter, innan värdet
realiseras genom någon transaktion. Ägaren får vinsten oförtjänt.
Även andra hinder för bifall till köp av jordbruksfastighet har
stadgats. I fråga om fastighetsköp har 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning gjort några signifikativa uttalanden. Den finner
det ej säkert, att ett salubjudet markområde når rationell användning, om det tillfaller den av två tävlande grannar, som förmår
betala mest, och oftast kan den kapitalsvagares brukningsenhet vara
i större behov av komplettering.
Man erkänner alltså ej att priset är ett symptom på den väntade
nyttan av det salubjudna. Lantbruksnämnderna skola i stället avgöra vem som kan draga största produktiva avkastning av det salubjudna området. I själva verket blir köparens personliga egenskaper
härvidlag av största betydelse, men utredningen går – klokt nog –
ej in härpå. Man låtsas, som om blott de båda tävlande grannarnas
jordinnehav vore avgörande.
Utomstående, t. o. m. om de ej äro yrkesmässiga jordbrukare, ha
dock ofta genom kapitalinsatser och nya ideer tillfört jordbruket
värdefulla impulser. Just detta förklarar, att de kunnat bjuda högre
pris. Att bagatellisera prisets betydelse vid jordförvärv är därför
kortsynt.
Som motivering anförs, att det gäller att förhindra skadliga eller
eljest olämpliga förvärv. Sådana kunna väl förekomma, även trots
566
..
En tvivelaktig lagstiftning
det kriterium på ekonomiskt riktig användning av jord, vilket priset
utgör- det högre priset beror ju i regel på köparens förväntningar
vid förvärvet. Men innebär verkligen en lantbruksnämnds gissningar
rörande köparens framtida förmåga att draga vinst av köpet en
säkrare grund?
Markförvärv till stora godskomplex böra även hindras, men i
mera svävande ordalag talas här om »gagn ur allmän synpunkt»
av sådant jordförvärv. Kan lantbruksnämnden verkligen bedöma
utsikterna för olika slags markförvärv, även där syftet är en vinstgivande industri? En sådan kan ju erbjuda arbetskraften bättre
villkor än ett magert lantbruk. Och syftet med all förnuftig näringspolitik är ju att tillgodose, ej de döda inventariernas eller markens
bästa, utan den levande arbetskraftens.
Äro t. ex. sportstugor mindre gagneliga än åker? Är det ej lika
rationellt att tillgodose tätorternas befolkning genom friluftstillfällen som genom livsmedelsproduktionen? En uttunning av jordbruksbefolkningen kan visserligen medföra sociala olägenheter, men dessa
kunna mer än uppvägas av ökad välmåga bland andra arbetarskikt.
Hellre en talrik och välmående industribefolkning än en gles och
svältfödd jordbruksbefolkning! Denna nyktra synpunkt tycks ha
varit alldeles främmande för utredningen. Man ser ingenstädes nå-
got allvarligt försök att väga fördelar och olägenheter.
Misstron mot vår valutas blivande köpkraft anföres emellertid
såsom en legitim grund för fastighetsköp. Därmed har i själva verket principiellt en viktig anledning till ifrågavarande lagstiftning
underkänts, och en anledning som i motiven starkt framhållits.
Man har likväl därför ej uppgivit motståndet mot kapitalplacering
i jordbruksfastighet, vilket väl varit konsekventast.
Man har i denna lagstiftning ett prov på huru föreställningar
och önskemål, vilka godtagits av en kompakt opinion, präglat lagstiftningen utan att principfrågorna kritiskt skärskådats. Lagtekniskt är jordförvärvslagen grundligt genomtänkt och försedd med
alla detaljbestämmelser, som erfordras för att syftet utan bakslag
skall ernås. Men man har utan närmare analys godtagit de rätt
diskutabla åsikter om den för ekonomisk verksamhet självfallna
spekulation, vilka uppbäras av en visserligen kompakt opinion. Att
lagen i många fall kan medföra gynnsamma verkningar skall dock
gärna erkännas.
567
…..– ————-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner