Print Friendly

En stridsman från l’ancien régime

Av Per Dahl | 1 januari 2010

Carl Johan Ljungberg
En stridslysten drömmare : Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare
Klubben Brunkeberg 2009

ungerPilen mitt i måltavlan. När Sagittarius hade skrivit i Svenska Dagbladet var frukosten en fest, även för en ung gymnasist. Redaktören bakom signaturen, Gunnar Unger, var en av de få som under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal stod för en djärvt kämpande och kvickt formulerad konservatism, mitt bland alla Vietnamberusade och näbbstövelbeskodda gitarrkrafsare. Med honom i tidningen fanns fortfarande en anförare för oss på den sista barrikaden.

Nu har vi en kärleksfull skildring av hans insats, skriven av Carl Johan Ljungberg, utgiven i Stockholmsklubben Brunkebergs regi. Långessän behövs – det man finner skrivet om Unger annars är kritik av Ola Larsmo. Ljungberg samlar sin framställning till Unger som dagstidningsjournalist under sextio- och sjuttiotalen. Han visar fram en tidningsman som var långt mer nyanserad och komplex än många av hans läsare egentligen uppfattade. Volymens motto ”Så mycket stod det klart för mig, att en gammal reaktionärs psyke kan vara långt mer komplicerat än man vanligen föreställer sig” beläggs till fullo. Det är profilerade skribenters öde att ekon och återklanger av dem snabbt blir platta versioner av ursprungets djup.

Bloggen Tradition och fason ger ett utmärkt komplement till Ungerbiografin i det att den har nypublicerat ett antal ungerska kolumner. Här möter vi ånyo hans pregnanta formuleringar, men får nog också svaret på den fråga Carl Johan Ljungberg ställer, nämligen varför han i dag verkar så glömd.

Varje författare lever i en ekologisk balans med sina läsare, likt gasellen med gräset eller geparden med gasellen. Dör ena parten ut, försvinner också den andra. Och den svenska borgerligheten av år 1960 har mött samma öde som en gång dinosaurierna. Essäisterna Frans G Bengtsson och Knut Hagberg skrev för det slags läsare som Dagmar Lange hade som mördare eller mordoffer i sina deckare: lärare, läkare, jurister eller apotekare, i intriger där det fortfarande fanns privata pengar som möjligt motiv och där mördare och mordoffer om de så ville kunde lägga bort titlarna med varandra, äldst först. Dagens borgerlighet saknar rötter dit, och står främmande för dess normer och ideal. Och den gamla borgerlighetens litteratur har blivit främmande.

Samma sak med Gunnar Unger. Han är en övergångsskribent, som lever i det nya Sverige men har rötter och normer i en äldre ämbetsmannakultur, med dess täta personförbindelser och krav på stringens och bildning. Det finns ett klipp på Youtube från SVT som visar riksdagens högtidliga öppnande från 1973 eller möjligen 1974. Här ser vi Ungers läsekrets passera in genom slottets västra portal in i rikssalen: några nunor känner vi igen, som Gustaf Petréns eller Carl Eric Almgrens. Men när Hans Majestät Konungens stora vakt tågar in i salen möter vi vad vi än tycker en gången och svunnen tids offentliga Sverige. Det kan inte återskapas.

Det gäller även den politiska borgerligheten. Någon gång i början av sjuttiotalet blev denna framåtblickande. Med namn som Popper och Hayek fick den en stark idéinjektion. Unger förmedlar fortfarande en tidigare tankevärld.

Det förtar nu inte hans värde. Men han är ett barn av sin tid, för oss som var med ett omistligt barn av sin tid.

per_dahlPer Dahl är politisk chefredaktör för Barometern.

Skriften kan beställas från:
Klubben Brunkeberg
c/o Carl-Gustaf Hammarskjöld
Värtavägen 14
115 24 STOCKHOLM
Tel. 073-045 68 72

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner