Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

En skål för friheten

Av Rebecca Weidmo Uvell | 17 juni 2016

När blev njutning ett skällsord, och självspäkning ett sekulärt och statssanktionerat ideal? Rebecca Weidmo Uvell manar till motstånd – och en kaka till.

Det finns något obehagligt i luften. Något som skaver. Det har funnit där ett tag, som en dålig lukt du inte vet varifrån den kommer. En liten sten i skon som du känner när du sätter ner hälen men trots att du vänder upp och ner på skon finns den kvar i nästa steg.

Det känns som någon iakttar dig. Men det är ingen där. Synar dig upp och ner, skriver ner något i en liten bok och fortsätter gå. Men kommer tillbaka, igen och igen. Det började som något eget. En livsstilsförändring. Ett personligt val, ett privat ställningstagande i det tysta.

Sedan övergick det till en löst sammanhängande passivt aggressiv rörelse av meningsfränder uppfyllda av självrättfärdighet och övertygelse om att frälsa fler. Nu har det snarare övergått till en av politiker sanktionerad och institutionaliserad förföljelse av icke rättrogna, för att alla ska rätta in sig ledet.

Jag pratar om den folkhälsopolisiära verksamheten som allt mer breder ut sig. Tränger sig på, tar plats och ger sig själva utökade befogenheter. En armé iklädda moderna tunna material som andas, som med den uppfodrande blick bara en nyfrälst övertygad kan ha, pekar med hela handen. De knackar på.

Jag ska rädda dig. Från dig själv.

Allt är farligt. Även det som vi trodde var ofarligt är tickande bomber. Som mjöl. Du kan dö. Och dör du inte direkt blir du tjock. Blir du tjock blir du olycklig. Blir du olycklig blir du ensam. Och så dör du av det. Ensam, tjock, olycklig.

Men jag kan rädda dig.

Håll dig borta från laktos, gluten, vitt mjöl, bröd, socker, pasta, ja alla kolhydrater faktiskt. Kött, fisk, alkohol, tobak, lakritspipor. Sitt för guds skull inte ner. Stå. Och ut och spring.

Inget kommer göra dig så lycklig som att i neonfärgade kläder springa, springa, springa. Du kommer fatta. Duggregn, skavsår, kramp. Du kommer att fatta.

Lycka är att kunna springa Tjejmilen på en bra tid. Att bli flexitarian, eller ännu hellre vegan. Tycka att grönkålschips är den största njutningen, tillsammans med en egenpressad selleri- och äpplejuice. Dricka mycket vatten. Lägga sig tidigt för att orka upp för cross fit-passet klockan 7 lördag morgon. Baka fröknäcke och mjölfri kaka.

Jag ska rädda dig.

Men vi som inte vill bli räddade, vad ska vi göra? Det blir allt svårare att låsa dörren. För folkhälsopolisiära verksamheten har nu som ett zombievirus tagit sig in i Rosenbad. Det började med politiskt fattat beslut av ökad förföljelse av snusare och rökare. Nästa mål är socker och fett. Och sitta är nya rökningen.

Det är farligt att leva. Du kan dö.

Om du är inte är med oss är du emot oss.

Vad hände med njutningen? När blev den degraderad som vår största fara? Och varför har vi glömt bort det viktigaste – vi kan inte lura döden? Om man frågar en frisk person om deras högsta önskningar kan de rabbla upp dem. Om man frågar en sjuk person har de bara en.

Måste folk se döden i vitögat för att förstå att de är lurade? Att man inte kan köpa sig tid. Alla blir saliga på eget vis och vi är olika. Att några verkligen blir lyckliga av grönkål och maraton råder inget tvivel alls. Man ska leva sitt eget liv till maximum. Men köpa sig tid, det kan ingen.

Döden är rättvis på det sättet, den slår kompromisslöst till när som helst och vi kan alla drabbas vid vilken tidpunkt i livet som helst. Döden är orättvis på det sättet. Att den kan komma innan livet knappt börjat för vissa, mitt i livet för andra. Slå hårt, med full kraft och på ett ögonblick.

Eller sätta sig på sängkanten hos hon som fått leva nästan ett sekel, stryka henne över det gråa glesa håret och långsamt lägga sig hos henne under täcket så att hon hinner säga adjö till de som är i viktiga i hennes liv. Och i en långsam omfamning tar hon sitt sista andetag i sömnen och följer med.

Det är rättvist på det sättet. Att ingen av oss vet vilket det blir för just oss. Men ingen av oss kan lura döden, hur mycket vi än försöker.

Därför har vi ett ansvar att leva varje dag till fullo. Carpe diem är verkligen världens mest slitna begrepp. Det är egentligen synd att den nötts ner av fula skyltar med snirkliga bokstäver i andra klassens inredningsaffärer. För innebörden blir aldrig nött.

Att inte bara beröva sig själv livets njutning utan likt en nyinvigd sektmedlem söka omvända alla man kan med passivt eller aktivt missionsarbete och i slutändan tvång, då har man verkligen missuppfattat.

När blev livsnjutning ett skällsord?

När blev att ha härligt något fult? Man ska inte bränna ljuset i båda ändarna men när blev att tända det alls något fel?

En bit perfekt stekt medium rare köttbit. Sena kvällar på en altan, med vin, din kärlek och metholcigaretter. Choklad framför en bra film i soffan under en filt. En lång höstpromenad i maklig takt och djupa samtal. Nybakat bröd som fyller rummet med doften av hemma, krispig skorpa och smör som smälter. En lång middag med flera rätter, glas som klingar, samtal som aldrig tar slut. Socker, fett, salt, kolhydrater kombinerade till perfektion. Sovmorgon. Hemlagad lasagne med eget specialrecept, så som bara du kan laga den. En vit gratängform fylld av kärlek och vitt mjöl. Ostbågar. En riktigt bra dry martini. Årets första solvarma jordgubbe. En lättsmält deckare i hängmattan, timmar av underbar sysslolöshet. Den sista kakan.

Vi måste göra motstånd.

Vi som kräver att livsnjutning ska vara vår följeslagare genom livet, sida vid sida med kärleken och meningen med livet. Vi som vill vara ifred från den folkhälsopolisiära sekten. Beröva er själva vad ni vill, ni kan inte lura döden.

Men behåll er skuld för er själva. Vi vill inte ha den.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig debattör och livsnjutare

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism