Print Friendly

En säkerhetspolitisk uppgörelse mellan Alliansen och S?

Av Zebulon Carlander | 6 april 2018



Socialdemokraterna och Alliansen är eniga om ökade anslag till Försvarsmakten, så vilka är hindren för en säkerhetspolitisk storkoalition? Zebulon Carlander funderar över det till synes omöjliga.

Tidigare under veckan skrev före detta finansminister Anders Borg ett uppmärksammat inlägg på Facebook där han resonerar om det kommande valet i september och dess möjliga utfall.

Borgs slutsats är att det rimligaste alternativet, givet dagens opinionsläge, är en koalitionsregering mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han fortsätter sin analys med att skissa på möjliga parametrar för ett sådant regeringssamarbete.

Följande är vad Borg skriver om en potentiell uppgörelse i säkerhetspolitiken:

”Återuppbyggnaden av försvaret fortsätter. Frågan om medlemskap i NATO är inte aktuell under nästa mandatperiod, men ambitionen att nå ett försvar kring 2% av BNP kan läggas fast.”

Man kan säga vad man vill om Borgs inlägg, men rent analytiskt vore det intressant att resonera kring tanken om bl a en större säkerhetspolitisk uppgörelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

En fasthet i säkerhetspolitiken skapar förutsägbarhet som underlättar i de praktiska diplomatiska och militära frågorna. Konflikt däremot skapar otydlighet såväl internt som externt samt öppnar upp för utomstående att spela ut olika politiska grupper mot varandra.

Ett Nato-medlemskap är inte något som Alliansen förespråkar bara för att, utan det skulle väsentligen förbättra Sveriges säkerhet och värna våra nationella intressen. Och medan att skicka en formell ansökan till Natohögkvarteret i Bryssel kräver en god politisk uppslutning i Sverige, existerar det inte något socialdemokratiskt veto i medlemskapsfrågan.

Det är osäkert om att avsäga sig möjligheten till en Nato-anslutning under perioden 2018-2022 vore acceptabelt för Alliansen. Men skulle man anta det, återigen i syfte för den här analysen, är frågan vad som vore ett rimligt pris för det.

De försvarsekonomiska behoven för att stärka vår nationella militära förmåga är stora. Att nå upp till omkring 2% av BNP till försvaret skulle ge goda utdelningar i faktiska förmågor och signalera till omvärlden att svenskarna tar säkerheten på allvar.

Däremot existerar det redan idag en majoritet i riksdagen för en upprustning som motsvarar omkring 2% av BNP (Allianspartierna plus Sverigedemokraterna). Hade inte Liberalerna lämnat den s k försvarsuppgörelsen hade det också i den konstellationen funnits en majoritet för stora förstärkningar av försvaret.

En uppgörelse där Alliansen avstår från en Nato-ansökan under den kommande mandatperioden i utbyte mot ett större försvarsanslag vore alltså inte en kompromiss, utan en kapitulation.

Det minsta som man skulle kunna avkräva från Socialdemokraterna vore att likt Finland etablera en s k Nato-option. En sådan skulle deklarera att medan Sverige inte är med någon militär allians för tillfället skulle förändringar i det säkerhetspolitiska läget i omvärlden kunna förändra det.

Att introducera en Nato-option vore inte det mest önskvärda alternativet – det förblir ett medlemskap – men det skulle åtminstone bidra till att etablera en bättre balans mellan vår officiella och faktiska säkerhetspolitik.

Socialdemokraterna skulle alltså behöva lägga ner sitt principiella motstånd mot ett Nato-medlemskap, men kan fortfarande bibehålla sina sakliga invändningar.

Sedan skulle det finnas många andra frågor att hantera i en stor säkerhetspolitisk uppgörelse, men det är själva Natofrågan som skulle vara i centrum i potentiella förhandlingar mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

Zebulon Carlander är moderat och säkerhetspolitisk debattör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism