Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

”En sådan publiksuccé till och jag är förlorad”

Av Örjan Hultåker | 30 september 2016

Veckans debatt slog alla tittarrekord, men bjöd på föga sprängstoff i övrigt. Trump behärskar inte formatet och Clinton förmår fortfarande inte entusiasmera, konstaterar Örjan Hultåker i en analys av den amerikanska valyran.

Den amerikanska valrörelsen rullar vidare och har kommit in i ett nytt landskap. I och med måndagens presidentdebatt – den första av tre – ställdes de båda ledande presidentkandidaterna sida vid sida och kunde kontrasteras med varandra.

Publikmässigt blev debatten en succé med drygt 84 miljoner tittare vilket är rekord för amerikanska presidentdebatter. Det tidigare rekordet för en presidentvalsdebatt var 46 miljoner tittare.

Rekordpubliken kan i stor utsträckning tillskrivas det intresse som skapats av den republikanske kandidaten Donald Trump. Han har inte bara utmanat sin demokratiska motståndare och sina republikanska medtävlare utan hela det politiska etablissemanget och kanske det politiska systemet.

Den demokratiska kandidaten Hillary Clinton har inte alls samma förmåga att skapa intresse. Hon utmanar inte, hon skapar få nyheter. Hennes kandidatur och program är inte en nyhet vare sig i stil eller i politiskt innehåll. I stället skapar den mediala bilden ett löfte om att fortsätta Barack Obamas och Bill Clintons politik.

Rekordpubliken framför tv-apparaterna var i sig en seger för Donald Trump. Somliga kanske ser det som en Pyrrhus-seger, ”en sådan publiksuccé till och jag är förlorad” för att travestera fältherren Pyrrhus som vann dyrköpta segrar mot romarriket före Kristus.

Inför debatten ansågs det allmänt att Donald Trump hade vad som kallas ”momentum”. Han hade knaprat in på Hillary Clintons ledning i de nationella opinionsmätningarna enligt Realclear Politics sammanvägning av relativt spretiga opinionsmätningar. I Los Angeles Times dagliga tracking hade Donald tagit ledningen.

Det demokratiska etablissemanget med president Obama själv, hans fru Michelle och vice president Joe Biden var flitigt i elden för att stötta Hillary Clintons kandidatur. Ett tydligt tecken på oro i Hillary Clintons läger och tecken på Donald Trumps momentum när han hade återhämtat sig efter de dåliga opinionssiffrorna direkt efter motståndarens demokratiska konvent.

Donald Trump drog tv-publiken men enligt de intellektuella analytikerna till ett event som inte gynnade honom. Förståsigpåare i media förklarade nästan unisont direkt efter debatten att Donald Trump var förloraren. Hans förlorarstatus var enligt ”experterna” betydligt mer markerad än Hillary Clintons vinnarstatus.

Donald Trump har under hela kampanjen varit framgångsrik när han gjort utspel som gett gratistid i tv-kanalerna enligt principen att all uppmärksamhet är god reklam. Han har också lyckats entusiasmera de stora åhörarskaror som kommit till hans stormöten. Donald Trump har utan tvekan en begåvning när det gäller att läsa av publikens känslor och att spela på de känslorna.

Men att Donald Trump är en outsider visades tydligt i den första tv-debatten mot Hillary Clinton. Donald Trump behärskade inte formatet. Att han var dåligt förberedd gjorde det också allt svårare för honom ju längre tid som debatten fortskred. Själv övervägde jag att gå tillbaka till sängen och sova under debattens avslutning när utläggningarna blev allt längre och mer repetitiva.

Donald Trump var i många fall dålig på att formulera sina förslag. Det räcker att som exempel nämna Natofrågan. I amerikansk politik har det under lång tid funnits kritik mot att USA:s allierade betalar alltför litet av kostnaden för Nato och västvärldens försvar. När Donald Trump hänger på den opinionen gör han det så oskickligt så att det av motståndarna vänds till en fråga om att svika de allierade i Nato.

När det gällde skattepolitiken var det ingen av kandidaterna som övertygade. Donald Trump kunde inte pedagogiskt förklara hur hans skattesänkningar skulle gynna den breda medelklassen eller de fattiga.

Även Hillary Clinton framstod i det avseendet som en populist när hon utlovade att hennes ökade beskattning av de rika skulle kunna finansiera välfärden. Hon argumenterade ungefär som sin demokratiska men besegrade rival Bernie Sanders som drev en kampanj om att man kan bygga en välfärdsstat genom höga skatter på de fåtaliga rika. Om man vill närma sig en skandinavisk välfärdsstat krävs ökade skatter även från den breda medelklassen vilket förtigits av Demokraternas kampanjer.

Donald Trump kom i debatten med konstiga kommentarer till Hillary Clintons angrepp när det kunde vara mer effektivt att ignorera dem, och han missade många möjligheter till angrepp på henne.

Det är ingen tvekan om att Donald Trump var alltför oerfaren och alltför dåligt förberedd för att intellektuellt vinna debatten bland professionella analytiker. Men flera har framhållit att han klarade sig bäst i det inledande avsnittet där han fick hamra in sin syn på frihandelsavtal och export av amerikanska jobb till Mexico och China.

Det var svårt för Hillary Clinton att övertyga om varför hon stött handelsavtalen men om man i framtiden skulle analysera alla avtal för att se om de var bra för USA. Hon bygger sin kampanj inte bara på erfarenhet utan även på kontinuitet. Hon kan därför inte presentera någon tydlig i kritik av Barack Obamas eller Bill Clintons handelsavtal som hon dessutom stödde själv. Hon blir en halvdan protektionist.

Efter debatten har det kommit ett flertal delvis motsägelsefulla opinionsmätningar av de potentiella väljarnas betyg på debattörerna. Många är självrekryterade webbundersökningar men CNN presenterade redan på debattkvällen resultaten från en telefonundersökning. Efter det att debatten avslutats hade CNN intervjuat 521 registrerade väljare som hade sett hela debatten. De hade dagarna innan rekryterats genom ett slumpmässigt urval varvid de lovat att titta på debatten och svara på frågor direkt efteråt.

Enligt den undersökningen vann Hillary Clinton en klar seger. Ungefär två av tre (62 procent) ansåg att hon var bäst i debatten. Bara en av fyra (27 procent) ansåg att Donald Trump var bäst. Övriga (11 procent) ansåg att det var jämnt eller att det inte fanns någon vinnare.

Delvis kunde resultatet påverkats av att det var fler demokrater (41 procent) än republikaner (26 procent) som velat se hela debatten och svara på frågorna. En av tre (33 procent) definierade sig som oberoende. Men trots att det fanns en demokratisk bias av de svarande så kan det inte ta bort faktum att Hillary Clinton vann bland dem som sett hela programmet.

Enligt CNN:s undersökning framstod Hillary Clinton som den starkare ledaren, bäst på utrikespolitik och på att bekämpa terrorism. En klar majoritet ansåg också att hon var tydligare än Donald Trump under debatten.

Även om Hillary Clinton vann debatten enligt CNN:s undersökning så var succén långt ifrån total. En knapp majoritet (51 procent) ansåg att Donald Trumps kritik av henne var rättvis. Det var dock fler (67 procent) som ansåg att Clintons kritik av Trump var rättvis. Det skall ses mot bakgrund av att det fanns betydligt fler demokrater än republikaner bland de intervjuade.

Public Policy Polling (PPP) genomförde också en enkät med i princip samma metod direkt efter debatten. Enligt PPP vann Hillary Clinton med 51 procent över Donald Trumps 40 procent. Även deras urval av personer som tittat hela debatten hade en demokratisk bias: 41 procent demokrater, 32 procent republikaner och 27 procent oberoende.

Att debatten var en större förlust för Donald Trump än vinst för Hillary Clinton visas av att 35 procent blev mindre villiga att rösta på henne efter debatten. Det var ungefär samma andel som blev mindre villiga att rösta på Donald Trump (39 procent).

Liksom i tidigare undersökningar demonstrerade även undersökningarna efter debatten att årets presidentval är unikt genom att förtroendet är mycket lågt för båda kandidaterna.

Hillary Clinton har länge drivit budskapet att Donald Trump har en personlighet och ett temperament som gör honom direkt olämplig att vara president. På senare tid har Doanld Trump kontrat med att hans temperament är bäst.

Båda kandidaternas temperament får lågt betyg av tittarna. Det är 53 procent enligt PPP som svarar att Donald Trump inte har ett temperament som krävs för att bli president; 38 procent har den uppfattningen om Hillary Clinton.

Webbundersökningar efter debatten ger en helt annan bild av debatten än de ovan refererade telefonintervjuerna. De bygger på svaren från personer som spontant valt att gå in hos media och svara på frågan om vem som vann.

Flera av de omröstningarna hade över en miljon deltagare. Fortune gjorde en sammanställning av resultaten från några av dessa som utpekar Donald Trump som vinnare. Men det finns rapporter om att Trump-aktivister försökt påverka webbundersökningarna genom olika slags kampanjer och aktiviteter.

Jag och andra opinionsanalytiker är ofta kritiska till denna typ av webbpaneler. Men det finns också metodologiska svårigheter vid analyser av den metod som använts av CNN och PPP.

Det är helt klart att deras metod ger en bra beskrivning av de betyg som ges av personer som sett hela debatten. Men det är en särskild sorts människor som tycker att en sådan debatt är tillräckligt intressant för att de skall titta hela 90 minuter. Det är troligen personer som inte bara har ett stort intresse för politik; det finns också en förhöjd sannolikhet att de har bättre kunskap om politik än andra amerikaner.

De som tittar hela debatten är troligen inte representativa för dem som bara tittat under en kortare del. Det är en allmän kampanjvisdom att inledningen av en debatt är viktigast för det sätter bilden och därför att tittare successivt tenderar att stänga av ju längre tid som debatten pågår.

Donald Trump har attraherat nya proselyter som inte brukar rösta i valen och många experter ansåg att han klarade sig bäst under inledningen av debatten och kanske till och med vann inledningsvis.

Dessa som bara tittade på inledningen av debatten saknas i telefonintervjuerna, vilket gör att vi inte vet hur de påverkades under den tid de tittade.

Nu spekuleras det i hur debatten påverkar utgången av presidentvalet och det görs jämförelser med tidigare klassiska debatter som den första radio/tv-debatten som hölls mellan Richard Nixon och John F. Kennedy år 1960. Den förre vann bland radiolyssnarna, den senare troligen bland tv-tittarna.

Spekulanterna jämför också med debatterna mellan Barak Obama och Mit Romney år 2012. Barak Obama klarade sig dåligt i den första debatten som han förlorade men kom tillbaka i de efterföljande som han vann. Man frågar sig om Donald Trump kan göra som Obama eller om Trump väljer att inte ställa upp i de följande debatterna.

Den stora frågan är hur debatter påverkar valutgången. Många hävdar att kandidaterna sällan vinner nya väljare pga debatter. Huvudeffekten är att anhängarna får en bekräftelse på att de valt rätt när deras kandidat vinner, men även det har stor betydelse för mobiliseringen på valdagen.

Det har ännu inte kommit några tillförlitliga opinionsundersökningar om hur medborgarna avser att rösta. Inför debatten ledde Hillary Clinton knappt nationellt och i de viktigaste nyckelstaterna där valutgången avgörs. Trots Clinton-kampanjens segerkänsla efter debatten märks dock en tydlig oro hos demokraterna, vilket bland annat märks när president Barak Obama kampanjar.

Han varnar för att de som inte röstar de facto stödjer Donald Trump. Han säger också att en röst på småpartiernas kandidater innebär en röst på Donald Trump. Obama betonar att ”My legacy’s on the ballot.”

Sammanfattningsvis: den första tv-debatten förstärkte bilden av att valet står mellan erfarenhetens politiska arv och förnyelse. Donald Trump saknar erfarenhet och Hillary Clinton har inte ännu lyckats erbjuda förnyelse.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism