Print Friendly

En revolutionsplan och dess följder

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

410
EN REVOLUTIONSPLAN
OCH DESS FÖLJDER
Under första världskriget
hade Tyskland redan från
början intresse av att göra
Ryssland benäget för fredsförhandlingar. Ett sätt att
åstadkomma detta skulle vara att försvaga Ryssland genom strejker och sabotage.
På den tyska sidan satte man
framför allt sin lit till vänsterelementen i Ryssland, som
understöddes med stora penningbelopp. Om de tyska planerna skriver i denna artikel
forskningschefen vid Militärhögskolan, fil. dr Thede Palm.
Winston Churchill kommer i sin
stora bok om första världskriget
också in på den ryska revolutionen
1917, och han skildrar ett avgörande moment på följande sätt: »l
mitten av april fattade tyskarna ett
dystert beslut … På västfronten hade de från början utnyttjat de mest
fruktansvärda anfallsmedel som
fanns. De hade använt giftgas i stor
skala, och de hade uppfunnit eldkastaren. Ändå var det med en
Av fil. dr THEDE PALM
känsla av förfäran som de mot
Ryssland vände det hemskaste av
alla vapen. De transporterade Lenin i en förseglad låda som en pestbacill från Schweiz till Ryssland.
Lenin anlände till Petrograd den
16 april. Vem var den varelse i vilken dessa djävulska möjligheter
bodde? …» Som historiemålning är
detta ståtligt och värdigt sin upphovsman. Som historia kan avsnittet diskuteras.Lenins hemtransport
1917 avhandlades alldeles fördomsfritt i den tyska diplomatiska korrespondensen mellan Bern och Berlin och mellan Berlin och Stockholm. I själva verket var den en logisk konsekvens av en politik, som
begynts flera år tidigare.
Föreställningen om Tysklands
överlägsenhet under de första åren
av första världskriget, en överlägsenhet som längre fram vändes i
sin motsats i och med USA :s inträde i kriget, är en propagandamyt, som den tyska ledningen inte
omfattade. Den var långt mera realistisk. Redan från november 1914
finns uttalanden av rikskanslern
Bethmann-Hollweg, som gick ut på
att han inte trodde på tysk seger,
så länge den engelsk-fransk-ryska
ententen bestod. På vintern och vå-
ren 1915 sonderades ryssarna på
olika vägar om möjligheterna till
en överenskommelse, och dessa initiativ godkändes av kejsaren. Enligt statssekreterare von Jegow var
ryssarna dock »ännu inte mogna».
Generalstabschefen von Falkenhayn
sade på senhösten 1914, att vägen
till seger måste gå över eliminering
av den ena fronten, och på sommaren 1915 tog han initiativet till nya
försök att komma till tals med ryssarna. Uppenbarligen bedömdes
minst en avspänning och helst en
seger i öster som nödvändig, om
ställningskriget på västfronten
skulle kunna vinnas.
Att ryssarna var den svagare
partnern inom ententen var självklart. Det är ej känt, när tanken
uppstod inom tyska utrikesdepartementet att underminera det ryska motståndet inte vid fronten
utan genom att omstörta den ryska
ledningen inifrån. Möjligheten blev
i varje fall aktuell, då den tyske
ministern i Konstantinopel kommit
i förbindelse med en yrkesman på
det revolutionära området, dr Alexander Helphand, och den 9 januari
1915 i skrivelse till Berlin introducerat denne hos statssekreteraren.
Den 9 mars ordnades ett möte i
utrikesministeriet, och då framlade
Helphand ett memorandum om en
politisk storstrejk i Ryssland, en
strategisk studie för den ryska revolutionen.
Helphand var en ytterst märklig
och även omstridd person. Han var
född i Ryssland, hade studerat i
411
Schweiz, arbetat i Tyskland för de
tyska socialdemokraterna, deltagit
i 1905 års ryska revolution tillsammans med Trotskij och hade slutligen rymt från Sibirien. Han räknades som en av den tyska socialismens skarpaste teoretiker. Emellertid hade han med framgång börjat ägna sig åt affärer och blivit
rik, vilket gjorde honom misstänkt
bland hans egna. Om hans vidare
öden skall här endast sägas, att han
under kriget ofta besökte Stockholm men att han var särskilt hemmastadd i Köpenhamn. Han dog,
fortfarande radikal socialist och
miljonär, 1924.
Politisk strejk
Hans memorandum förutsatte,
att förberedelser gjordes för en politisk strejk i Ryssland redan våren
1915. Denna borde gå av stapeln
under mottot »Frihet och fred».
Petrograd och närmare angivna
fabriker där skulle vara strejkens
centrum. Den beräknades omedelbart bli spridd i form av en järnvägsstrejk, i första hand avsedd att
förlama linjerna Petrograd-Warszawa och Moskva-Warszawa. Ett
moment av sabotage skulle införas
i detta sammanhang: så många
järnvägsbroar som möjligt skulle
sprängas.
De ryska socialdemokraterna förutsågs bli ledare för strejken.
Helphand påpekade att de radikala
redan arbetade för saken, men det
var viktigt att de moderata, som
stod den tyska socialdemokratien
nära, förenade sig med radika- 412
lerna. Lenin hade nyligen uttalat
sig för ett sådant närmande.
Detta är inledningen till Helphands revolutionsplan. Den innehöll två element, som måste ha
varit synnerligen tilltalande för
tyskarna. En storstrejk och kanske uppror i Petrograd borde bli
besvärande för regimen även om
denna kunde bemästra situationen.
Om järnvägsnätet inte fungerade,
skulle underhållet till trupperna
vid fronten bli avsevärt försvårat.
Ett tredje och kanske viktigare moment framstod förmodligen inte år
1915 för de tyska ämbetsmännen
i dess fulla betydelse. Det var att
Lenins namn nämndes. Han kan
för dem vid den tiden knappt ha
varit mer än ett namn, och i varje
fall satt han som flykting i
Schweiz och skulle förbli där ännu
i två år.
I fortsättningen av sitt memorandum går Helphand igenom olika
möjligheter, och han visar en stor
och förmodligen korrekt kännedom
om de lokala förhållandena i själva
Ryssland. Ett särskilt avsnitt ägnas
åt Sibirien med alla de tusentals
förvisade intellektuella som fanns
där, en hel reservfond av agitatorer.
Ett annat avsnitt analyserar möjliga rörelser bland bönderna i
Ukraina, ytterligare ett annat angelägenheten av en presskampanj i
Förenta staterna bland därvarande
ryska och särskilt judiska immigranter.
Finland behandlas för sig. Finnarna befinner sig, säger Helphand,
i den situationen, att det finns avsevärda ryska militära styrkor i deras
land. De vill inte bli annekterade
av Sverige, och Sverige å sin sida
vill ha Finland till en buffertstat
mellan sig och Ryssland. Man
måste till en början förmå den
svenska regeringen att komma till
en överenskommelse med de mer
betydande finska partierna, framför allt med det viktigaste, nämligen de finska socialdemokraterna.
Svenskarna bör garantera finnarna
deras autonomi. Därefter kan en
finsk resning förberedas. Denna
måste till tiden samordnas med de
ryska strejkerna, och finnarna är
genom sin karaktär och sitt mångåriga motstånd mot ryskt tryck
särskilt lämpade för de förberedelser i det tysta, som är nödvändiga.
När oroligheterna bryter ut, kommer ryssarna aldrig att våga splittra sina krafter och ingripa mot alla
oroshärdar i landet, detta av fruktan för en svensk intervention. De
kommer därför att hålla tillsammans sina trupper och förmodligen
nöja sig med att behärska kusten.
En stor del av landet kan förväntas bli öppen för aktivt motstånd,
för iakttagelser om trupp- och fartygsförflyttningar och framför allt
för hjälp åt de ryska revolutionä- .
rerna utomlands att över gränsen
hålla förbindelser med Petrograd.
Vapen och sprängämnen går att
få fram den vägen.
Revolutionär överoptimism
En svensk läsare i dag kan känna
sig böjd att avfärda det hela på
grund av det felaktiga i en del,
nämligen bedömningen av den
svenska regeringens sannolika ställningstaganden. Det bör tilläggas,
att vissa andra detaljer, här uteslutna, tyder på bristande kännedom om Finland, eller också på vad
man kan kalla revolutionär överoptimism. Men för övrigt är det
ju inte orimligt, att en bedömare
kunde tro att den tyska regeringen
skulle i avsevärd grad kunna på-
verka den svenska. Sverige var ett
litet land, känt för sin tyskvänlighet och möjligen med ett romantiskt
skimmer över sig som Rysslands
forna motståndare. Vidare hade
Stockholm i många år tjänat som
en av baserna för den ryska oppositionens förbindelser med utlandet,
och alla vägar från Ryssland till
Sverige ledde över Finland och de
finska socialdemokraterna. Men
förutsättningar saknades för att
den svenska regeringen skulle engagera sig med de finska socialdedemokraterna och planlägga ett
uppror i Finland.
Man kan i detta sammanhang
konstatera, att tyskarna längre
fram, 1917, då revolutionen var ett
faktum, mötte vissa andra svårigheter i Sverige, men nu med de
svenska socialdemokraterna. Lika
goda förbindelser som de hade med
den danska socialdemokratiska ledningen, detta för övrigt just genom
Helphand, lika dåliga hade de med
den svenska, representerad av Hjalmar Branting. Denne var ententevän. Inte utan bitterhet skrev den
tyske ministern i Stockholm, Lucius, i en rapport den 15 juni 1917
413
till utrikesministeriet i Berlin, att
»det bör inte vara svårt att få de
ryska socialisterna, liksom våra
egna, att förstå, att Branting inte
alls är socialist utan en borgare i
förklädnad och att han har mycket
pengar, tycker om att dricka champagne och lever ett utsvävande lin.
Den tidens socialdemokrater förutsattes alltså vara rena i tankar,
ord och -gärningar, och de borde bli
chockerade av Hjalmar Branting!
Vad som irriterade den tyske ministern var givetvis något annat. Branting ville inte medverka i de tyska
ansträngningarna för den ryska revolutionen, trots att han tidigare
på många olika sätt hade stött den
ryska motståndsrörelsens män.
För att återgå till Helphands memorandum, innehåller detta också
iakttagelser och reflexioner om det
inre läget i Ryssland och om revolutionens mål. Det finns inte längre
någon jubelstämning i Ryssland.
Man har nyktrat till. »Tsarismen
behöver snabba segrar och lider i
stället blodiga bakslag». Massorna
blir alltmera otillfredsställda. strejker och politisk agitation kommer
att irritera regeringen. »Om den
vidtar repressalier, kommer detta
att resultera i ökad bitterhet; om
den visar tålamod, kommer detta
att tolkas som ett tecken på svaghet och alltmer underblåsa den revolutionära rörelsens lågor.» Men
svårigheterna får inte underskattas.
Mobiliseringen har tvingat de
yngre och mest aktiva till armen,
och man får inte glömma den nationella känsla som kriget framkallat.
414
Om å andra sidan kriget förloras,
kommer denna känsla att vändas i
bitterhet mot tsarismen. Man måste
komma ihåg, att »det ryska socialdemokratiska partiet aldrig kommer att intaga en fientlig position
mot det ryska imperiet». Detta parti
representerar massorna, som inte
önskade kriget utan endast deltar
i det. Socialdemokraterna är i bestämd opposition mot tsarismens
maktutövning utåt och ser i denna
ett hinder för den inre utvecklingen
inom imperiet. De håller tsarens
regering ansvarig för kriget, de
kommer att kräva både denna regerings fall och ett snabbt fredsslut.
När Helphand lade fram detta
memorandum i det tyska utrikesdepartementet, räknade han med
att en storstrejk följd av en revolution enligt däri uppdragna linjer
skulle kunna utbryta i Ryssland
redan våren 1915. Så skedde nu
inte, men hans sammanfattade och
nedskrivna tankar fick ändå sin
betydelse. De utgjorde grunden
för beviljandet av de penningsummor, som under de närmaste åren
utbetalades av den tyska regeringen och lotsades vidare till revolutionära kretsar i Ryssland. Härvidlag rörde det sig om avsevärda belopp. Det första anslaget utgjorde
två miljoner mark, varav en halv
miljon genast lades i händerna på
Helphand. Genom sin föredragning
hade denne skaffat sig en ställning
som utrikesdepartementets, senare
också högkvarterets förtroendeman.
Han förmedlade pengar, men också impulser. Det är av stort intresse
att konstatera vart han och hans
uppdragsgivare syftade.
De tyska syftena
Ingenting tyder på att de tyska
myndigheter, som var engagerade,
i mars 1915 avsåg, eller önskade,
eller ens någonsin hade i tankarna
en revolution sådan som denna i
verkligheten kom att te sig 1917.
Vad man tänkte sig var en revolution av typ 1905. Vad man närmast avsåg var att med en storstrejk skapa en parallell till det
årets stora och förlamande strejkrörelser, vilka tvingade tsaren och
hans dåvarande regering att ge
Ryssland en konstitution. Vad man
önskade var en ny regering, som
var villig att sluta fred. Detta med
ett regeringsskifte inom den existerande konstitutionens ram och en
därpå följande fredsförhandling
var huvudsaken. Först längre fram
i andra sammanhang framställdes
krav på en rysk republik. Men så
tidigt som ett halvår efter krigsutbrottet var ännu inte frågan om
att störta den ryska monarkien
aktuell för den kejserliga tyska regeringen.
Sannolikt ville inte heller revolutionsspecialisten och författaren till
ovannämnda memorandum gå längre än så. Visserligen talar han om
»tsarismen» som det onda som
skall angripas. Men vad han avser
är den auktoritära princip som
tsarens regering representerade. Tidigare och i annat sammanhang
hade han analyserat läget i Ryssland och hade kommit fram till att
det industriarbetande proletariatet
var den enda klass i Ryssland som
kunde bilda underlag för en demokratisk regering. Det är sant att
han därvidlag räknade med att den
liberala delen av medelklassen skulle stödja industriarbetarna. Men
nu under kriget hade medelklassen
blivit patriotisk. Han borde i själva
verket haft skäl till tveksamhet om
hans socialistiska vänner i Ryssland verkligen var starka nog att
leda massorna, om dessa gick ut på
gatan i en storstrejk.
En engelsk professor har en gång
på tal om revolutioner efter mycket analyserande kommit fram till
att om en samhällsrörelse skall ha
rätt att kallas revolution måste den
vara blodig. Varken Helphand eller
de tyska socialdemokraterna tänkte på det sättet när de talade om
den kommande revolutionen. Det
är sant att de arbetade för en samhällsomvälvning. De ville ersätta
ett auktoritärt system med ett demokratiskt, och redan detta var
före första världskriget i Tyskland
att sätta målet högt. De talade mycket om revolutionen, men ordet
kunde direkt översättas med förändring. Det kejserliga huset var
inte hotat av dem. Att de var patrioter visade de 1914. Scheidemann, som blev den som fick utropa den tyska republiken 1918,
har själv vittnat om att han före
den dagen aldrig krävt mer än att
kejsaren och kronprinsen skulle
abdikera. Som regent skulle han
t.ex. ha accepterat prins Max av
Baden.
415
Baselkongressen
Vid socialistkongressen i Basel
1912 hade man visserligen enats om
att det europeiska krig, som Balkankrigen förebådat, skulle komma
att bli imperialistiskt. Proletariatet
skulle göra allt för att förhindra
ett sådant krig och skulle vägra
att deltaga: det vore ett brott att
skjuta på varandra till fördel för
kapitalisternas profiter eller för
att hemliga imperialistiska fördrag
skulle hållas. Men när krigsutbrottet kom var detta glömt, och med
få undantag accepterade socialdemokraterna på båda sidor kriget
och uppträdde som nationella patrioter. De motiverade sitt beslut
med att de bekämpade något som
var värre än deras egna regeringar.
De franska socialisterna slogs mot
kejsar Wilhelm, de tyska mot tsarismen i Ryssland. Men det fanns
en grupp inom det socialistiska lägret som aldrig accepterade vare
sig motivering eller beslut. Det var
bolsjevikerna.
Kongressen i Basel hade utgivit
ett manifest, som bolsjevikerna gav
sin egen tolkning. Revolutionen i
Ryssland skulle enligt dem inte riktas mot tsarismen utan mot tsaren.
Monarkin skulle störtas. Detta var
»inte bara en uppgift för den ryska
socialdemokratien och det ryska
proletariatet utan också för proletariatet i hela den civiliserade världen». Citatet är från Kamenev, men
Lenin kunde ha skrivit det.
För Lenin var den ryska revolutionen den första i en serie, som
skulle komma som en följd av kri- 416
get och som skulle omskapa Europa. Men Ryssland var enligt honom inte moget för socialism. Han
såg Tyskland som socialismens fö-
regångsland, där ledningen borde
gripas av Karl Liebknecht och spartakisterna, d.v.s. de tyska bolsjevikerna. Han bekände sig helt till
tesen om proletariatets diktatur,
och därmed menade han en verklig
diktatur, inte en demokratisk styrelseform. Den enda gång då han
talar om frihet är när han försvarar undertryckta nationers rätt att
bryta sig loss från sina förtryckare
och välja sin egen väg. Men det är
typiskt för honom, att han räknade
med att den vägen skulle föra dessa nationer rätt in i revolutionens
läger. Längre fram, sedan Lenin
återvänt till Ryssland, yrkade han
på att man skulle ge finnarna den
autonomi, som de själva önskade.
Men han tillade att finnarna just
därför skulle komma att stärkas i
sin tro på den ryska demokratien,
och följden borde vara att de inte
ville skiljas från Ryssland. Som
bekant såg inte finnarna saken på
samma sätt.
Detta var alltså den man, som
det tyska utrikesdepartementet
med högkvarterets medgivande lät
lotsa från det fredliga Schweiz till
Petrograd för att få fart på den
ryska revolutionen. Han var i allt
av annan mening än den som kom
till uttryck i Helphands memorandum av 1915, och han råkade dessutom vara fiende till Helphand
själv. Medan denne ideologiskt stod
nära de ledande tyska socialdemokraterna, hade Lenin betecknat
dessa som ett avskum och som förrädare mot proletariatet. Medan
Helphand pläderat för en demokratisk frigörelse av den ryska arbetarklassen och därmed dess maktövertagande, ville Lenin ett massornas uppror. Medan den förre aldrig
från början ifrågasatt den monarkiska styrelseformen, såg den senare tsarens avsättning som ett absolut villkor för revolutionen. Trots
allt detta ordnades Lenins resa och
detta till synes utan några svårigheter och alldeles utan samvetsfö-
rebråelser hos de agerande.
Revolutionen överraskning
Flera samverkandeorsakerbidrog
härtill. Som ovan framgått hade
militär och politisk ledning önskat
fred med Ryssland eller i varje
fall en lugn östfront redan på hösten 1914. Helphand hade ställt i
utsikt en omvälvning i Ryssland på
våren 1915. Den kom inte, och på
våren 1916 verkade framtiden ur
tysk synpunkt inte ljusare. Vid det
laget hade man investerat väldiga
summor av pengar och förhoppningar i en rysk revolution. I slutet av
1916 sökte den tyska utrikesledningen på olika vägar på nytt kontakt
med tsaren för att diskutera fredsmöjligheterna. När så den ryska
revolutionen bröt ut på våren 1917,
togs man i Berlin med överraskning. Till tsaren behövde man snart
inte ta några hänsyn. En besvikelse
var att den nya provisoriska regeringen inte visade några tecken
på att vilja bryta med sina allierade. I detta läge kom frågan om
Lenins återresa upp. Vad denne
hade skrivit om revolutionen i
Tyskland kan inte ha spelat någon
roll, om man ens läst det. Det som
betydde något var vad han och andra kunde uträtta i Ryssland. Lenin utlovade inbördeskrig, absolut
motstånd mot Kerenskij och den
provisoriska ryska regeringen, och
fred. Allt detta låg numera helt i
Tysklands intresse. Lenin var ett
nytt kort som kunde spelas ut.
Revolutionen i Ryssland fortsatte
ännu en tid att följa den något lugnare linje, som den tagit under
417
Kerenskij och som var i släkt med
den som planerats av tyskarna redan 1915. Först på senhösten 1917
lyckades Lenin bryta med allt detta. Den provisoriska regeringen
föll, och Kerenskij försvann till utlandet. Inbördeskriget skulle snart
bli ett faktum. Fredsförhandlingarna med Tyskland togs upp och
ledde 1918 till freden i Brest Litovsk. Men för tyskarna hade tiden
runnit förbi, och freden tjänade
inte längre det ändamäl för vilket alla deras ansträngningar avsetts.
OM Z. Höglund och Gustaf II Adolf
Liksom Gustaf Adolfsstatyn nere pd torget icke störes i sitt stolta
lugn, om ndgon pdflugen pojke ritar fula ord pd dess fotställning,
sd tager Gustaf Adolfsminnet ingen skada av herr Höglunds okynnesskrift. Men det är en ohjälplig chikan för det parti, som utropar sin iver att sprida ljus över landet, när en av dess mest ansprdksfulla ljusbringare överraskas med ett redskap, som snarast
liknar en för mindre lovliga syften avsedd blindlykta. Folkbildningsarbetets stolta valspråk har hittills varit: endast det bästa duger för folket. Herr Höglunds bravad vittnar om en åskddning, som
närmast fdr karakteriseras sd: det finnes intet sd uselt, att det inte
gdr i folk.
Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner