Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

En rastlös karriärist med karisma

Av Ola Mårtensson | 17 juni 2016

Ett barn av folkhemmet som tar läsaren från uppväxten i egna hemsområdet via facket och ”partiet” till Kinnevik. Ola Mårtensson har läst Björn Rosengrens memoarer.

”Mitt i Steget”, Björn Rosengren och Johan Hakelius (Albert Bonniers Förlag)

Är det fackpampen, sossen, landshövdingen, Tabu-besökaren, ministern eller näringslivsmannen som vi svenskar återfinner starkast i vårt minne när vi tänker på Björn Rosengren? I varje fall är det bilden den hygglige något opolerade sossen med framåtanda som Rosengren med Johan Hakelius hjälp skissar fram i den nyligen utgivna memoarboken.

Trots detta är det nog många som fortfarande har tabu-affären i minnet när de hör om Rosengren. Han tar upp denna pinsamma historia på ett rakt och öppet och gör sitt bästa för att sticka hål på de myter som uppkommit och vuxit fast i vårt gemensamma ”politiska” medvetande. En klok strategi. Då kan läsaren istället hålla intresset uppe på de väsentligare delarna av den rosengrenska gärningen.

Det är en rastlös person som framträder mellan pärmarna. Det är en karriärist med karisma. Det är en klädintresserad bilentusiast vi möter. Läsaren lär inte bli besviken om denne hoppas på att få öppenhjärtliga inblickar i Rosengrens yrkesliv och politiska bana.

Rosengren (född 1942) är ett barn av folkhemmet. Och hans berättelse är sagan om det efterkrigstidens Sverige, om rekordår och föreställningen om den ständiga framgången. Det är berättelsen om uppväxten i ett egna hemsområdet som tar läsaren via facket och ”partiet” till Kinnevik. Och det är en berättelse om professionaliseringen av folkrörelsesverige som säkert många – inte minst i Rosengrens egen rörelse – sörjer.

Rosengrens tid i fackförföreningsvärldens tjänst skildras omfångsrikt i boken. Kanske alltför detaljerat för att vara riktigt intressant för den allmänpolitiskt intresserade. Men klart står att tiden i fackets tjänst på djupet har präglat Rosengren.

Givetvis får läsaren också följa med in i de socialdemokratiska maktkamperna. Rosengrens vän och tidigare chef, Göran Persson, finns med. Bilden som Rosengren tecknar av den forne statsministern är måhända inte särskilt överraskande. Men genom memoarerna fylls ytterligare några konturer av Persson som, trots att det snart är tio år sedan han lämnade Rosenbad, fortfarande är en person som fascinerar många – såväl meningsfränder som andra.

En av bokens stora förtjänster är att Rosengren tar tillfället att vara personlig. De avsnitt som beskriver villkoren för det offentliga livet och i synnerhet avigsidorna och påfrestningarna, tillhör de mest intressanta. Han berättar om slitningar, skilsmässa och när hans son mobbas på grund av Rosengrens offentliga roll. Priset för en plats i rampljuset kan onekligen vara högt – också för dem runtomkring.

Till formen är boken den traditionella politiska memoarens, en form som givetvis är gångbar. För att locka en bredare läsekrets utanför de politiska och fackliga salongerna och för att angripa sin egen historia på ett mer problematiserande sätt, skulle det nog krävas ett annat grepp. I sin recension av boken skriver Victor Barth Kron i Expressen: ”Johan Hakelius är medförfattare, men orden är Rosengrens egna. Det är förmodligen en miss. För att göra biografin till mer än en runsten för de närmaste hade det nog varit klokt att låta Hakelius skriva den själv, om än med huvudpersonens bistånd.” Jag tror att Barth Kron har helt rätt.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på KD:s riksdagskansli.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism