En politisk process
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
66
EN POLITISK PROCESS
Måndagen den 14 februari dömdes
de båda ryska författarna Andrej
Sinjavskij och Julij Daniel av ryska
rådsrepublikens högsta domstol till
sju resp. fem års arbetsläger »med
hård regim». De hade smugglat ut
bokmanuskript, som de låtit publicera i England under pseudonymer. Böckerna präglades av en
skarp kritik av samhällsförhållandena i Sovjetunionen.
Under de senaste tio åren har
Sovjetunionens rättsväsen undergått en genomgripande omvandling. De lagstiftande organen, Sovjetunionens högsta domstol, det av
ålder i Ryssland så viktiga riksåklagarämbetet och de juridiska
fakulteterna har gjort och gör intensiva ansträngningar för att öka
rättssäkerheten. Rättsväsendets
uppgift är inte längre som under
stalintiden endast att trygga den
socialistiska produktionsordningen
d. v.s. det kommunistiska partiets
diktatur – utan också att skydda
sovjetmedborgarens personliga rättigheter. Detta är ett stort framsteg
i riktning mot de förhållanden som
råder i en västerländsk rättsstat.
Man har också anledning att tro
att reformsträvandena på rättsvä-
sendets och rättskipningens områ-
den kommer att fortsätta.
Men hur kan detta gå ihop med
den för oss vederstyggliga bild av
rättstillståndet i Sovjetunionen,
som processen mot de båda författarna utgör? Innebär inte rättegången i Moskva ett steg i en reaktionär utveckling tillbaka till den
stalinistiska terrorismen? Ingalunda! Det ter sig i förstone som en
paradox, men processer av det slag
vi nu bevittnat är fullt normala fö-
reteelser i Sovjetunionen trots att
man där strävar efter att öka rättssäkerheten. Ty i de medborgarens
personliga rättigheter, som den
sovjetryska rättsordningen vill slå
vakt om, ingår inte rätten till fri
samhällskritik. Och här gapar en
avgrund mellan den västerländska
demokratins samhällsåskådning
och den kommunistiska doktrinen.
Vi anser att samhället skall styras och samhällsinstitutionerna utformas så som den genom medborgarmajoriteten uttryckta folkviljan
kräver. För oss står i princip den
enskilda människan i centrum. Det
är han som skall bestämma, därför
att han vet bäst själv vad som är
bra eller dåligt för honom. För en
sådan åskådning framstår den fria
samhällskritiken som en nödvändig förutsättning för systemets
funktion. Dess uppgift är att hålla
de styrande under uppsikt och att
ge dem vägledning så att de kan
utforma sin politik i enlighet med
den allmänna opinionens krav.
Enligt den kommunistiska doktrinen är denna vår uppfattning
groteskt verklighetsfrämmande.
Den absoluta sanningen om de lagar, som styr samhällsutvecklingen, är uttalade av Marx och Lenin.
Varje annan föreställning om samhällsutvecklingen är falsk och
måste föra vilse. Genom sin insikt
härom är kommunisterna – och
endast kommunisterna – legitimerade att styra samhället. Eftersom
det stora flertalet medborgare inte
har denna insikt måste de – likt
okunniga barn – ledas av det
kommunistiska partiet till dess att
de genom uppfostran tillägnat sig
den marxistiskt-leninistiska läran.
För en sådan grundåskådning är
ju apriori fri samhällskritik en
orimlighet. Inom en sådan skulle
det ju kunna förekomma kritik av
den heliga kommunistiska doktrinen och av det kommunistiska partiets aktuella tolkningar. En dylik
kritik måste enligt kommunistisk
uppfattning vara meningslös –
den är ju alltid falsk – och därtill politiskt farlig, därför att den
kan hota mänsklighetens enda väg
till frälsning, nämligen genom
kommunismen. I den kommunistiska staten kan man endast tillåta
sådan kritik, som icke hotar dok- 67
trinens auktoritet eller partiets position. Det betyder egentligen att
den enda acceptabla samhällskritiken är den som är ägnad att hjälpa
partiet att effektivare leda medborgare och stat vidare på kommunismens väg. På sin höjd kan man
som säkerhetsventil tillåta missnö-
jesyttringar, som snuddar vid det
farliga och förbjudna. Vad man
därvidlag kan tolerera uppfattas
som en politisk lämplighetsfråga
och bedömes från fall till fall efter
föreliggande utrikespolitiska och
inrikespolitiska konjunkturer.
Skulle nu en sovjetmedborgare
överträda de snäva gränser, som
är satta för dylika missnöjesyttringar, ställs han utanför lagen i
den meningen att han förlorar sina
rättssäkerhetsgarantier. Han utsätts för en politisk process, där
man visserligen formellt spelar igenom ett rättegångsförfarande, men
där de normalt fungerande skyddsåtgärderna för en anklagad endast
blir ett tomt sken. Domen är bestämd på förhand, pressen har endast till uppgift att utnyttja hans
brott som propagandamaterial och
de handplockade åskådarna vid den
»offentliga» rättegången är till för
att applådera »den stränga men
rättvisa domen». Vad försvarsadvokaten sagt publiceras icke.
Andrej Sinjavskij och Julij Daniel
förs nu bort på samma tunga väg
som så många ryska författare fö-
re dem, alltifrån tsarväldets dagar.
Vi i väster har anledning att vara
dem tacksamma. Deras modiga pro- 68
tester och deras hårda öde har givit ett nytt och ovanligt åskådligt
bevis för att kommunismens innersta väsen är förtryck och att
dess samhällssystem är oförenligt
med den västerländska demokratiens frihets- och humanitetsideal.
Aldrig så stora framsteg i fråga
om ökad rättssäkerhet inom de icke politiska områdena av samhällslivet kan icke ändra detta förhållande.
I Sverige kan vi ha anledning till
en särskild reflexion. Samma dag
som domarna fälldes i Moskva lät
Hans Excellens hr statsministern
meddela att hr Kosygin tacksamt
mottagit statsministerns inbjudan
att besöka Sverige. Hr Erlander
har då verkligen otur!
Om utiandskritik
Det skulle te sig som en kulturskymning, ifall pressen upphörde
att reagera mot barbariskt förtryck eller rd likgiltighet för människoliv. Sverige har ingen anledning att i oträngt mdl överge en
med seklers möda upptimrad humanare uppfattning om förhdllandet mellan stat och individ. Men varje sak kan sägas pd tvd sätt
och det är dtskillnad pd kritik och kritik. Hur hett känslorna än
md bränna, fdr ej förglömmas att varje fredligt samliv mellan nationerna mdste bygga pd respekt för varje nations självbestämningsrätt. Vi mdste kort och gott acceptera verkligheten. Det kan
ej vara den svenska pressens sak att ta parti i främmande länders
inre förehavanden pd ett sätt, som vi själva skulle vara de första
att betacka oss för, ifall det gällde oss. – skildringar av bestdende
förhdllanden kunna intagas utan att man frossar i smädelser. skildringarna skulle ocksd kunna underkastas en granskning, sd att icke
rent omöjliga uppgifter dtergdvos. Man skulle t. o. m. kunna önska,
att de vägrades plats, om de föreföllo osannolika eller deras sanningshalt ej kunde kontrolleras – f. n. torde tillvägagdngssättet
vara sd motsatt som möjligt och objektiviteten förnimmas som en
black om foten. Man kan med andra ord fordra, att ullandsavdelningarna redigeras med en känsla av ansvar.
Svensk Tidskrift 1936
EN POLITISK PROCESS
Måndagen den 14 februari dömdes
de båda ryska författarna Andrej
Sinjavskij och Julij Daniel av ryska
rådsrepublikens högsta domstol till
sju resp. fem års arbetsläger »med
hård regim». De hade smugglat ut
bokmanuskript, som de låtit publicera i England under pseudonymer. Böckerna präglades av en
skarp kritik av samhällsförhållandena i Sovjetunionen.
Under de senaste tio åren har
Sovjetunionens rättsväsen undergått en genomgripande omvandling. De lagstiftande organen, Sovjetunionens högsta domstol, det av
ålder i Ryssland så viktiga riksåklagarämbetet och de juridiska
fakulteterna har gjort och gör intensiva ansträngningar för att öka
rättssäkerheten. Rättsväsendets
uppgift är inte längre som under
stalintiden endast att trygga den
socialistiska produktionsordningen
d. v.s. det kommunistiska partiets
diktatur – utan också att skydda
sovjetmedborgarens personliga rättigheter. Detta är ett stort framsteg
i riktning mot de förhållanden som
råder i en västerländsk rättsstat.
Man har också anledning att tro
att reformsträvandena på rättsvä-
sendets och rättskipningens områ-
den kommer att fortsätta.
Men hur kan detta gå ihop med
den för oss vederstyggliga bild av
rättstillståndet i Sovjetunionen,
som processen mot de båda författarna utgör? Innebär inte rättegången i Moskva ett steg i en reaktionär utveckling tillbaka till den
stalinistiska terrorismen? Ingalunda! Det ter sig i förstone som en
paradox, men processer av det slag
vi nu bevittnat är fullt normala fö-
reteelser i Sovjetunionen trots att
man där strävar efter att öka rättssäkerheten. Ty i de medborgarens
personliga rättigheter, som den
sovjetryska rättsordningen vill slå
vakt om, ingår inte rätten till fri
samhällskritik. Och här gapar en
avgrund mellan den västerländska
demokratins samhällsåskådning
och den kommunistiska doktrinen.
Vi anser att samhället skall styras och samhällsinstitutionerna utformas så som den genom medborgarmajoriteten uttryckta folkviljan
kräver. För oss står i princip den
enskilda människan i centrum. Det
är han som skall bestämma, därför
att han vet bäst själv vad som är
bra eller dåligt för honom. För en
sådan åskådning framstår den fria
samhällskritiken som en nödvändig förutsättning för systemets
funktion. Dess uppgift är att hålla
de styrande under uppsikt och att
ge dem vägledning så att de kan
utforma sin politik i enlighet med
den allmänna opinionens krav.
Enligt den kommunistiska doktrinen är denna vår uppfattning
groteskt verklighetsfrämmande.
Den absoluta sanningen om de lagar, som styr samhällsutvecklingen, är uttalade av Marx och Lenin.
Varje annan föreställning om samhällsutvecklingen är falsk och
måste föra vilse. Genom sin insikt
härom är kommunisterna – och
endast kommunisterna – legitimerade att styra samhället. Eftersom
det stora flertalet medborgare inte
har denna insikt måste de – likt
okunniga barn – ledas av det
kommunistiska partiet till dess att
de genom uppfostran tillägnat sig
den marxistiskt-leninistiska läran.
För en sådan grundåskådning är
ju apriori fri samhällskritik en
orimlighet. Inom en sådan skulle
det ju kunna förekomma kritik av
den heliga kommunistiska doktrinen och av det kommunistiska partiets aktuella tolkningar. En dylik
kritik måste enligt kommunistisk
uppfattning vara meningslös –
den är ju alltid falsk – och därtill politiskt farlig, därför att den
kan hota mänsklighetens enda väg
till frälsning, nämligen genom
kommunismen. I den kommunistiska staten kan man endast tillåta
sådan kritik, som icke hotar dok- 67
trinens auktoritet eller partiets position. Det betyder egentligen att
den enda acceptabla samhällskritiken är den som är ägnad att hjälpa
partiet att effektivare leda medborgare och stat vidare på kommunismens väg. På sin höjd kan man
som säkerhetsventil tillåta missnö-
jesyttringar, som snuddar vid det
farliga och förbjudna. Vad man
därvidlag kan tolerera uppfattas
som en politisk lämplighetsfråga
och bedömes från fall till fall efter
föreliggande utrikespolitiska och
inrikespolitiska konjunkturer.
Skulle nu en sovjetmedborgare
överträda de snäva gränser, som
är satta för dylika missnöjesyttringar, ställs han utanför lagen i
den meningen att han förlorar sina
rättssäkerhetsgarantier. Han utsätts för en politisk process, där
man visserligen formellt spelar igenom ett rättegångsförfarande, men
där de normalt fungerande skyddsåtgärderna för en anklagad endast
blir ett tomt sken. Domen är bestämd på förhand, pressen har endast till uppgift att utnyttja hans
brott som propagandamaterial och
de handplockade åskådarna vid den
»offentliga» rättegången är till för
att applådera »den stränga men
rättvisa domen». Vad försvarsadvokaten sagt publiceras icke.
Andrej Sinjavskij och Julij Daniel
förs nu bort på samma tunga väg
som så många ryska författare fö-
re dem, alltifrån tsarväldets dagar.
Vi i väster har anledning att vara
dem tacksamma. Deras modiga pro- 68
tester och deras hårda öde har givit ett nytt och ovanligt åskådligt
bevis för att kommunismens innersta väsen är förtryck och att
dess samhällssystem är oförenligt
med den västerländska demokratiens frihets- och humanitetsideal.
Aldrig så stora framsteg i fråga
om ökad rättssäkerhet inom de icke politiska områdena av samhällslivet kan icke ändra detta förhållande.
I Sverige kan vi ha anledning till
en särskild reflexion. Samma dag
som domarna fälldes i Moskva lät
Hans Excellens hr statsministern
meddela att hr Kosygin tacksamt
mottagit statsministerns inbjudan
att besöka Sverige. Hr Erlander
har då verkligen otur!
Om utiandskritik
Det skulle te sig som en kulturskymning, ifall pressen upphörde
att reagera mot barbariskt förtryck eller rd likgiltighet för människoliv. Sverige har ingen anledning att i oträngt mdl överge en
med seklers möda upptimrad humanare uppfattning om förhdllandet mellan stat och individ. Men varje sak kan sägas pd tvd sätt
och det är dtskillnad pd kritik och kritik. Hur hett känslorna än
md bränna, fdr ej förglömmas att varje fredligt samliv mellan nationerna mdste bygga pd respekt för varje nations självbestämningsrätt. Vi mdste kort och gott acceptera verkligheten. Det kan
ej vara den svenska pressens sak att ta parti i främmande länders
inre förehavanden pd ett sätt, som vi själva skulle vara de första
att betacka oss för, ifall det gällde oss. – skildringar av bestdende
förhdllanden kunna intagas utan att man frossar i smädelser. skildringarna skulle ocksd kunna underkastas en granskning, sd att icke
rent omöjliga uppgifter dtergdvos. Man skulle t. o. m. kunna önska,
att de vägrades plats, om de föreföllo osannolika eller deras sanningshalt ej kunde kontrolleras – f. n. torde tillvägagdngssättet
vara sd motsatt som möjligt och objektiviteten förnimmas som en
black om foten. Man kan med andra ord fordra, att ullandsavdelningarna redigeras med en känsla av ansvar.
Svensk Tidskrift 1936