Print Friendly

En politiskt inkorrekt guide till socialism

Av Anders Edwardsson | 1 april 2011

Kevin D. Williamson
The Politically Incorrect Guide to Socialism
Regnery Publishing, Inc. 2011

Behövs verkligen en ”politiskt inkorrekt guide” till socialismen? Har inte denna ideologi straffat ut sig självt i historieböckerna? För en borgerligt sinnad europé kan svaret kanske tyckas självklart. Den här boken är dock skriven av en amerikan – och riktad till amerikaner. Och det märks tydligt på innehållet att stora delar av detta folk först nu, under Obama, har kommit i sådan närkontakt med socialismen att de börjar kunna ana vad större doser av sådan tenderar att få för följd- och biverkningar.

Boken ligger med andra ord inte på en alltför högtravande teoretisk nivå utan är mer basic. Författaren Kevin D. Williamson, som till vardags jobbar på det amerikanskt konservativa (det vill säga ekonomiskt liberalt men socialt och kulturellt traditionalistiska) magasinet National Review, är också noga med att ta allt helt från början. Och trots att man som svensk ju så att säga har genomlevt överkursen i demokratisk socialism innehåller den faktiskt en hel del matnyttigheter.

Vilket inte överraskar. Boken ingår nämligen i en serie flyhänt skrivna guider med garanterat icke-PK-märkt material om det mesta från anglosaxisk litteratur, via jakt, till växthusalarmism. Vilket kanske kan låta lite vågat, eller till och med oseriöst. Serien skapades dock av personer kring The Conservative Book Club, vilket är en sedan många år väl etablerad institution i amerikansk politik med gott rykte (och som någon driftig sälle därför gärna får starta en svensk motsvarighet till).

Det märks också att Williamson verkligen brinner för – eller snarare emot – sitt ämne. Myter om socialismen i både teori och praktik punkteras på löpande band med en befriande cynisk, humoristisk touch. Och hur socialism ofelbart leder till fiaskon, brister och frihetens förtvinande beskrivs medelst bitande genomgångar av utvecklingen i en rad länder, från den klassiska planekonomins Sovjetunionen till blekare myspystotalitarister som Hugo Chávez och dennes Venezuela.

Boken fokuserar dock också på faktumet att socialism även testats i demokratiska länder. Och det var kapitelrubriken ”Why Sweden Stinks” som fick undertecknad att alls köpa boken. Speciellt hänförd blev jag emellertid faktiskt inte. Sverige särskådas visserligen med elokvens, men analysen känns ändock mycket som ett antiklimax (dock skall sägas kanske för att man är så van vid att leva mitt i de facto socialismen att man blivit helt avtrubbad). Därtill verkar författaren till stor del ha missat den liberala kontrarevolution som Sverige faktiskt genomgått sedan slutet på 1980-talet.

Vissa intressanta noteringar görs dock, varav den mest centrala är att om Sverige idag skulle gå med i USA så skulle det bli den fattigaste delstaten. Alltså: vi svenskar är efter hundra år av aktiv socialstatspolitik fattigare än bondlurkarna i Mississippi. Sug på den!
En större behållning med boken är annars ett tema som Williamson återkommer till flera gånger: att det i både Europa och USA finns tydliga drag av socialism även inom näringslivet. Eller rättare sagt att många ledande figurer och företag inom näringslivet inte tvekar att slå armkrok med den stora staten om och när detta gynnar deras egna intressen.

Som de teorifetischister vi européer tenderar att vara så är det inte ofta man läser så kritiska ord om näringsliv och företagare från höger. För ideologer är det närmast en självmotsättning att ”de egna” alls kan bete sig felaktigt. Och detta gäller nog inte minst för svenska borgare, som ju i decennier (nödtvunget) utgått ifrån att allt som har med näringsliv och företag att göra nog måste vara bra eftersom det ju inte varit knutet till sosseriet. Att kritisera felande företag har därför varit nästan lika ovanligt för borgare, som för sossar att kritisera översjukskrivningar och bidragsfusk.

I det mer öppensinnade USA är det dock vanligt att både konservativa och libertarianer kritiserar näringslivet och framförallt stora, dominerande företag. Big business skapar nämligen ibland inte bara samma problem som, utan allierar sig också gärna med, företrädare för big government. Och om man tänker efter så är faktiskt detta ganska naturligt. Storföretag med sina arméer av advokater blir sällan alltför negativt berörda av skatter, lagar och regleringar. Tvärtom lobbar de inte sällan aktivt för mer komplexa bransch- och andra regleringar för att försvåra för uppstickare, som helt enkelt många gånger inte har råd att uppfylla gällande lagar, driva långvariga patenttvister, etcetera.

Man behöver ju heller inte vara speciellt historiskt bevandrad för att veta att delar av ”storkapitalet” i Sverige under efterkrigstiden gärna satte sig i den (s)tatliga ekan och hjälpte till att ro med både liv och lust, bara de fick ett visst inflytande över den kortsiktiga färdriktningen. Allt medan statsskutan Sverige som helhet ohjälpligt drev allt närmare kanten på det ekonomiska Ginnungagap som 1970- och 1980-talen, beroende på sossepolitiken som helhet, skulle bli. För det var ju först när LO hotade med att socialisera storföretagen medelst löntagarfonder som protesterna från arbetsgivarhåll mot sakernas ordning blev mer högljudda. Och då var det för sent.

Sammanfattningsvis kan härför sägas att The Politically Incorrect Guide to Socialism kanske inte innehåller så mycket nytt för svensk del då den fokuserar mest på faran med introduceringen av en nivå av socialism som Sverige passerat för länge, länge sedan. Exemplen på hur socialism förstört även andra länder är dock mycket intressanta att ta del av. I synnerhet för den som vill kunna visa på hur den nuvarande administrationen i Washington DC under beteckningen ”Change!” söker pådyvla amerikanerna gammal skåpmat som förgiftat folk och länder förr – och ofelbart kommer att göra det igen i USA om Obamacare, med mera, genomförs som planerat.

Anders Edwardsson är historiker och samhällsdebattör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner