Print Friendly

En översättares blindskär och fallgropar

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

·’
EN ÖVERSÄTTARES
BLINDSKÄR OCH FALLGROPAR
Av generalkonsul JOIIAN O. LILLIEIIÖÖK, Stockholm
NÄR jag under studentåren i Uppsala översatte en liten dansk
skrift begick jag det redan då vanliga felet – kanske ej det enda
– att återge udbytte med utbyte (i st. f. behållning, avkastning).
När felet långt senare påpekades för mig tog jag kritiken a coeur
och sökte sedan dess i vad på mig ankom hålla vårt vackra språk
i helgd och ära. Därför gick jag ej alldeles oförberedd till verket,
när jag efter återkomsten år 1932 från Kina så småningom övervann förläggarnas misstrogna häpnad över en pensionerad generalkonsuls anspråksfulla tal om sitt intresse för svenska språket
och med ihärdigt milt våld lyckades avpressa dem det ena översättningsarbetet efter det andra.
Vi ha nog litet var på sin tid skrattat hjärtligt åt humoristernas provkartor på fel av den kända typen: »den skinnsjuke
greven». Visserligen torde både allmänhetens och förläggarnas
anspråk ha stegrats och numera bättre tillgodoses än för några
tiotal år sedan, då anonyma översättningar voro vanligare än nu.
Men största delen av den läsande publiken hyser nog alltjämt
föga intresse för en översättnings kvalitet, vilket bestyrkes redan
därav att pressens litteraturkritik sällan och då mera i förbigående
uppehåller sig vid översättarens insats. Detta inverkar menligt
ej blott på publikens sinne för god språkvård, som behöver väckas
och höjas, utan även på översättarnas iver att prestera och förläggarnas att fordra ett fullgott arbete. En jäktad recensent –
och när är han ej jäktad~ – finner för övrigt sällan tid och tillfälle att jämföra översättningen med originalet. Och utan sådan
jämförande granskning upptäcker han blott de så att säga positiva
bockarna, som utan vidare förtjäna en kråka i kanten, men har
svårt att gissa sig till de negativa felen, om sådana finnas, vilka
bestå i att målande eller eljest viktiga ord och uttryck i originalet
överhoppats, urvattnats eller misstolkats.
Trots de framsteg som gjorts återkomma i tidningar och över- 520
En översättares blindskär och fallgropar
sättningar alltjämt fel, större och mindre, vilka bidra att förvilla
ett redan förut osäkert språksinne och bereda väg för osvenska
ordbildningar och vändningar, vilka äro lindrigast sagt onödiga.
Liksom prägeln på ett mynt genom slitning förlorar i skärpa,
bli orden nötta genom långvarigt bruk – och missbruk. Språket
behöver därför tillföras nytt blod; det riktas också oavbrutet med
nya element. Men det är i valet av dessa vi så ofta fela. Som höjden av språkanarki eller smakförvildning får väl betraktas exempelvis det motbjudande en tanks med pluralen tanks eller tanksar,
när vi- såsom en insändare föreslagit -kunde skriva en tank,
flera tanker. (Jfr prof. Wellander i Sv. D. 6 /s 1940.)
Att döma av hur begärligt utländska ord och former anammas,
även där goda svenska finnas eller skulle kunna skapas, tycks
svenska folket lida av ett beklagligt språkligt mindervärdeskomplex, som det vore en fosterländsk uppgift att motarbeta. (Jfr
Nordenstreng i Sv. D. 8 /o 1938. Som alla entusiaster gör han sig
skyldig till överdrifter men framför flera goda förslag.) Här finns
utrymme för en brett lagd modern propaganda. Och en sådan
skulle säkert uträtta storverk på detta område, liksom den gjort
på så många andra. Den tyska språkrensningskampanjen har
visserligen gått till överdrift men har åtskilligt att lära oss.
En förläggare önskar stundom att en bok i översättningen
minskas till omfånget med flera eller färre ark. Detta låter sig
göra, om hela kapitel eller stycken kunna uteslutas, vanligen därför
att de ha mindre intresse för en svensk läsekrets eller äro allt för
subtila eller spetsfundiga. Gäller det åter att draga ihop texten
-vilket givetvis bör ske utan att väsentliga saker eller målande
och slående uttryck utelämnas – så blir uppgiften svårare och
mera tidsödande; och för den möda översättaren nedlägger på
denna del av sin uppgift får han ingen annan gottgörelse än sitt
goda samvetes vittnesbörd – eftersom han vanligen får betalt
efter antalet sidor i den svenska texten. Vissa författare ha onekligen en bred, talträngd stil; kanske anse de ej utan skäl att de
böra uttrycka en tanke två gånger med något olika ord för att
ge läsaren tid att tillägna sig den, innan de ta nästa steg i framställningen. De vända och plöja tillbaka i den redan plöjda fåran.
I dessa fall låter det sig göra att utelämna det ena ledet. Men
varje strävan att förkorta eller sammandraga en text motverkas
av en viss benägenhet hos de främmande språken att breda ut sig
i svensk dräkt. En god språkstil är kortfattad och uttrycksfull,
521
lo l ‘ ..·.~—-
.1
‘.
J ohan O. Lilliehöök
den frestar eller tvingar därför ofta översättaren till förlängande
omskrivningar, om han vill få fram allt som ligger i originalets
ord. Som motvikt häremot bör han konsekvent bemöda sig om att
kläda tanken i korta och expressiva ordalag och att undvika allt
som kan undvaras. Någon gång, om än sällan, finner han på
svenska ett kortare uttryck: ·until every drop has been squeezed out
betyder: till sista droppen. Och han misstar sig, om han tror sig
ernå en ledigare stil genom att återge: You are young med: Ni är
ju ännu så ung; stilen förlorar nästan alltid på att tänjas ut. Men
när det om en skrattande vilde sades: He grinned fit to split his
skull, lyckades jag ej återge dessa sju enstaviga ord bättre än så
här: med ett brett grin från ena örat till det andra … Följande
ordagranna översättning finner jag långsläpig och föga välljudande: »Han var en man som ingen kunde låta bli att tycka
om, som han var lika angenäm i sitt sätt som han var kultiverad.»
Bättre hade varit: Lika kultiverad som angenäm i sitt sätt var
han omtyckt av alla (12 ord i st. f. 24).
Bilder och liknelser kunna ge anledning till tvekan. The ground
is like a bed of silk trodde jag mig kunna återge med: Marken är
som ejderdun, ty det var fråga om god sömn under natten. To
make matters worse heter: Till råga på olyckan; man bör ej låta
locka sig av vårt talesätt: bota ont med värre. Om en präriebrand
hette det, att Game began popping out of the thick grass like yrasshoppers out of a hayfield (slåtteräng); jag skrev: »••• likt gräshoppor framför lien» och räknade på att ingen läsare skulle slå
mig på fingrarna med att liar ej brukas i de land där gräshopporna
uppträda i stora svärmar.
Se här nu några exempel på rätt vanliga översättningsfel; de
bero ofta på att översättarens öra för svenska språket ej nog
kraftigt avvisar smittan (kontaminationen) från det främmande
språket. Han gör därför klokt i att efter någon tid åter genomgå
sitt opus utan att ha originalet bredvid; då såras hans öra lättare
av de osvenska vändningar som insmugit sig, och han söker finna
fullgoda svenska uttryck i stället.
Det engelska warn återges med varna även när det bör heta:
påpeka, förehålla, uppmana; det engelska meet med möta i st. f.
träffa, råka; self-conscious betyder ej blott självmedveten utan
även det nästan rakt motsatta: osäker på sig själv, försagd i sitt
uppträdande; förväxlas de två blir det omening i svenskan. Det
engelska social betyder ej blott social utan även: som hör till sällskapslivet, umgänget.
522
————–~–~~- -.- ~–·
En översättares blindskär och fallgropar
Possessivpromomina (his, her, thei1·) återkomma som bekant i
engelskan och franskan vida oftare än de behöva göra i svenskan;
här har originalet synnerligen lätt att smitta av sig även hos vana
översättare. »Likväl lämnar honom aldrig mer den dubbla oron
för hans familj och hans fosterland.» »… fackmän som åtföljt
honom på hans resa» bör heta: … som följde med på resan, eller:
… som åtföljde honom på resan.
Detsamma gäller om him, her, them. »… passar han på och
närmar sig henne, bugar sig för henne och gör henne sin komplimang.» Även myself, himself få i onödan halka med in i svenskan:
»Jag räknade mig själv bland de lyckliga som: ..» »Han nöjer sig
själv med att äta en bit torrt bröd» (nöjer sig för egen del med en
bit …). Likaså engelskans obestämda artikel: she was a tall woman
översättes ord för ord, medan det rätteligen torde heta: Hon var
storväxt, eller: Det var en storväxt kvinna. Osvensk är likaså
följande formulering: »X. som då var en sjuk man var en skeptiker
och despot.»
Både i engelska och franska kan ett pronomen i början av satsen
hänvisa till ett senare uppträdande huvudord: »… avslöjar han
i ett anfall av oförsiktig omsorg om hennes säkerhet hela sin strategiska plan i ett brev till hustrun.» De kursiverade orden hade
här bort byta plats, men för en fullgod svensk ordföljd behöver
satsen ytterligare stuvas om: … i ett anfall av oförsiktig omsorg
om hustruns säkerhet avslöjar han i ett brev till henne hela sin
strategiska plan. Rätt ofta följer också med från det främmande
språket den osvenska satsbildningen: »Denna episod, ehuru den
irriterade mig, tycktes …»
Vissa tyska författare konstruera med förkärlek en sats med
man, och i franskan äro satser med on vanliga. Men på svenska.
få de en blek och opersonlig färgton, som synes mig vara av ondo.
Av princip undviker jag dem därför om möjligt, framför allt i
fråga om förfluten tid. Was man in Aegypten trank … das trank
man in Aleppo: Vad som dracks i Egypten … W enn man ein paar
tausend Meter nach Westen ging, kam man ans Meer: Den som
gick etc. stora franska språkkonstnärer använda on gång på
gång. Men när hos en av dem en person som inte ens närvarit vid
tillfället berättar, hur hjälten i boken legat utsträckt på en soffa,
och tillfogar den reflexionen: On se demandait s’il respirait encore,.
skulle jag akta mig för att skriva: »Man skulle ha kunnat undra,
om han fortfarande andades.»
Engelskan är utan tvivel mindre sträng än svenskan i sitt krav
523.
i . … ..·
, ..;;.
.f
Johan O. Lilliehöök
på logisk form för tanken. Vårt berömda skolexempel: »Vansinnig
och omgiven av dåliga rådgivare kan jag ej annat än beklaga
Erik XIV» skulle ej stöta ett engelskt öra på långt när så mycket
som våra svenska. Uttryck av denna typ tolereras i god engelska,
och jag tror att vi komma att allt mera överse med dem, helst
om de ge en kortare eller smidigare språklig form. Därför behöll
jag också den amerikanske författarens uttryckssätt då han talade
om åsnan, vars ben på högra sidan hade blivit kortare av att beta
åt höger kring en brant kulle, fastän det ej var benen utan åsnan
som betade.
8tändigt och jämt återkommer verbet fästa (fäste, fäst) med
svag böjning i analogi med festa (festade, festat). Detta för osökt
i tankarna plåtslagaren som skulle sätta upp den stora förgyllda
kronan på skansen med samma namn utanför Göteborg och enligt
en gammal göteborgsvits »höll på i fjorton dar med att festa upp en
krona». Ur synpunkten av språkets skönhet och kraft är det beklagligt att utvecklingen går i den riktningen, att de starka verbformerna (lyfte, lyft, miste, mist, beslöt, beslutit o. s. v.) ersättas
med svaga former. Att återuppväcka ord och former vilka redan
uppfattas som föråldrade och ej längre användas utom i poetisk
eller högre stil (t. ex. vrok i st. f. vräkte) vore för mycket att
hoppas och begära, men helt säkert kunde något göras för att hålla
vid liv dem som ännu leva.
Den som skrev: »… hade en rent realistisk aspekt på tingen»
i stället för det fullgoda svenska uttrycket »syn på», hade tydligen
ej fått klart för sig att aspekt avser hur tingen te sig, ej hur åskå-
daren ser dem. Och när det om en stor man säges att »han inkarnerade många av de högsta dygder som kunna sm~cka ett jordens
barn», så skulle, tycks det mig, i så högtidlig stil vårt svenska
»förkroppsliga» varit på sin plats i stället för det sällan använda
ordet av latinsk rot. Franskan har så gott som hela sitt ordförråd
från latinet och engelskan sitt till övervägande del. Orden av
latinsk stam ha därför i båda dessa språk en vida starkare hemortsrätt än i svenskan, där de alltid måste göra intryck av invandrade, i någon mån vilsekomna främlingar. Detta bör en översättare
aldrig lämna ur sikte inför det vimmel av latinska ord, som ur
de nämnda två språken gärna vill följa med in i svenskan. En
del av dem har vårt språk införlivat med sig såsom oundgängliga
tekniska termer, t. ex. expropriera, eller därför att ett svenskt ord
saknades eller föreföll mindre bekvämt, t. ex. cykel, (omni-)bussi förbigående sagt två lyckade lån, vilket ej kan sägas om alla.
524
En översättares blindskär och fallgropar
Men i talrika fall fyller översättaren bäst sin uppgift genom att
verkligen översätta. Se här ytterligare några exempel till de två
nyss kritiserade: exponera, expandera, celebrera, flanera. Ja, jag
går så långt att jag helst skulle se många andra ord försvenskade:
eklatera, etablera, indifferent, irritera, konsekvent, kontrast, monument, trist. Men ingen tänker på att helt portförbjuda de främmande orden; jag nödgades vackert behålla originalets uttryck:
hovkamarillans cyniska opportunister. Och jag har ännu ej sett
någon god svensk ersättare för det moderna begreppet camouflera.
Pleonasmer äro vanliga men böra naturligtvis undvikas; förmågan, möjligheten att kunna göra något; svårt att kunna förstå;
orsaken beror på att …, »en extas som han aldrig mer kommer
att återuppleva» – »kämpade mot sina egna likar». Själva Hjalmar Söderberg skrev för resten en gång »att de bägge voro två
föräldralösa barn».
Oansvarighet finner jag vara ett mindre gott uttryck, när det
borde heta brist på ansvarskänsla. »- – – med en sådan öppen
oblyghet» heter långt bättre: så öppet och oblygt. »I det fallet»
skrives stundom när meningen fordrar: i det avseendet, vartefter
i stället för allteftersom, ett snart avgörande i st. f. ett snabbt
(raskt) avgörande, varsla i st. f. varsna, tveksam i st. f. tvivelaktig,
långtråkig i st. f. långtrådig; tydligen förväxlas med tydligt, allvarligt med allvarsamt. Ett par lustiga lapsus calami gjorde sig
en vetenskapsidkare skyldig till: en fientlig konung betecknades
som partner (motparU); och »resulterade i» skrevs i stället för det
motsatta: blev resultatet av.
I sitt utmärkta verk Riktig svenska bekämpar professor W ellander energiskt substantiveringen (t. ex. ockuperandet), som gör
språket tungt och abstrakt i stället för rörligt och konkret. Denna
farsot, för vilken han gör kanslispråket och det lärda språket ansvariga, får för sin spridning god hjälp av varje översättare som
tillåter substantiveringen att från det främmande språket slinka
med in i vårt eget. Den firar nämligen i andra språk vida gräsligare orgier än någonsin hittills i svenskan; framför allt uppvisar det amerikanska skriftspråket avskräckande exempel på
detta bruk, som i varje fall i svenskan blir ett missbruk. Om därmed kanske ibland vinnes att texten i någon mån förkortas, så
köpes denna fördel alldeles för dyrt genom att språket blir abstrakt,
onaturligt, i sämsta mening akademiskt.
Salig Dumboms regel »ju enklare ju simplare» gör en översättare
klokt i att upphöja till sitt främsta rättesnöre; då lyckas han
525
39-41627. Svensk Tids7crift 1941.
·”‘
.,
·~
., ‘ ,-· …,
,•;. _______…__
-~
Johan O. Lilliehöök
stundom åstadkomma något bättre och kanske rent av mera kortfattat än originalet – och högre kan en ambitiös översättare ej
nå. Särskilt hos amerikanska författare har jag råkat på tillkrånglade eller preciösa uttryck för en enkel tanke, men även goda
franska författare synas mig synda i denna del.
* *
*
Kanske skulle den läsare, som har intresse för »svenska språkets
rykt och riktighet», känna sig road av att pröva sina krafter på
några av de problem, som jag mött och tecknat mig till minnes.
Jag skall därför tillåta mig att numrera några exempel, och efteråt stå mina egna lösningar att läsa. Försök, ärade läsare, att
göra hygglig svenska av dessa stilprov, innan du tar del av mina
förslag till översättningar! En sådan skrivövning ökar kanske
förståelsen för översättarens rätt otacksamma värv.
l. – – – especially as a great deal of the cooking is done in
the house.
2. True to my most optimistic forecasts we succeeded in – – -.
3. Om en infödingstam säges: They had demonstrated the
soundness of their social structure.
4. Om de vilda djuren och de lägre raserna i civilisationens
utkanter säges onödigt pompöst: But a wider dissemination of
knowledge of the worthwile attributes and a growing recognition
of the rights of these lesser creatures has warked – – – a somewhat sweeping change in public opinion among the more tolerant
and sportsmanlike races of men.
5. Om en fuktig natt i en tropisk urskog: The drip of condensing
moisture sounded like hail as it splashed upon heavy fronds (palmblad) as resonout as drum heads.
6. Our welcome was a warm one.
7. — – – would have 1’/Want a cutting away of his usefulness.
8. – – – and yet with the curious inconsecul’iveness of international attairs – – -.
9. The thoroughness of his attack on the problem as well as
something of his own intellectual processes is evidenced in – – -.
10. In addition to the implications of moral force in the passage
quoted, there is a profound symbolism.
11. Almost always the precedent circumstance of dietatarskip is
a derangement of the fiscal attairs of a nation – – -.
526
—~——~——~—————-
En översättares blindskär och fallgropar
)lina förslag till svensk text:
l. – – – helst maten till stor del lagas inomhus. 2. Mina djärvaste förhoppningar infriades då vi – – –. 3. De hade visat hur förståndigt deras samhälle
var inrättat. 4. Men i den mån dessa lägre stående varelsers värdefulla egenskaper
blivit kända och deras rättigheter vunnit erkännande, har allmänna meningen undergått en tämligen genomgripande förvandling hos de folk som äro mera fördragsamma och ha elen rätta sportanclan. 5. Det enda som hördes var ljudet av otaliga
daggdroppar som likt hagel trummade på cle stora palmbladen. 6. Vi blevo hjärtligt
mottagna. 7. – – – skulle ha avskurit honom från att göra nytta. 8. Men så underligt nyckfullt går det till i elen internationella politiken att – – -. 9. Hur
grundligt han tog itu med uppgiften och i någon mån hur hans tanke arbetade,
visar han – – -. 10. De anförda orden vittna ej enelast om moralisk styrka utan
äro även djupt symboliska. 11. En diktatur föregås nästan alltid av oreda och brist
i statsfinanserna.
* *
*
Då jag nu för en gångs skull har ordet och ej blott söker kläda
andras tankar i svensk dräkt, må det tillåtas mig att som avslutning uttala ett par önskemål:
att översättarens namn alltid utsättes både i bokannonser, förlagskataloger och recensioner, och
att litteraturkritiken mera allmänt och ingående än hittills varit
vanligt uttalar sig om översättarens arbete.
För övrigt skulle förläggarna tillgodose ett legitimt intresse om
de toge till regel att efter engelskt mönster på nya upplagor av
en bok ange första upplagans årtal samt i fråga om översättningar
även angåve året då originalet först utkom, möjligen också författarens födelse-(och döds-)år.
527

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner