Print Friendly

En otidsenlig

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör GUNNAR UNGER:
En otidsenlig
Fil.dr Tage Lindholm framst&r i vissa
avseenden som en av konservattsmens
främsta banerförare i v&rt land, vilket
stundom uppfattas som märkligt
med tanke p& hans tidigare anknytning
till arbetarrörelsen. Hans tre böcker
”Efter Atlantis”, ”Sancho Panzas
väderkvarnar” och den nyligen utkomna
”Otidsenliga betraktelser” utgör
lidelsefulla personliga inlägg i kulturdebatten. Den sist utkomna boken
förtjänar förvisso ett bättre öde än att
tigas ihjäl, skriver i denna artikel
redaktör Gunnar Unger.
Det väckte berättigat uppseende när
fil. dr Tage Lindbom, chef för Arbetarrörelsens arkiv och länge ansedd som
socialdemokratins enda yngre tänkare,
år 1962 utgav sin bok ”Sancho Panzas
väderkvarnar”. Ja, när det gäller arbetarrörelsen är uppmärksamhet ett för
svagt ord, bestörtning vore riktigare. De
känslor av häpen förtrytelse hans bok
uppväckte återspeglas bäst av den lakoniskt uttrycksfulla rubriken till Aftonbladets recension: ”Usch, Tage!” ”Sancho Panzas väderkvarnar” var nämligen
varken mer eller mindre än den – i detta ords allra bästa bemärkelse – mest
konservativa samhällsbetraktelse, som i
modern tid utkommit på svenska språ-
ket.
Visserligen hade man haft onda
aningar. Redan författarens år 1951 utgivna ”Efter Atlantis” hade i partikretsar betraktats som något av ett järtecken i skyn. Tage Lindbom kom nämligen i denna skrift fram till den omsorgsfullt förberedda slutsatsen att i det moderna samhället är ”en socialisering i
demokratisk form och anda en omöjlighet.” Och han inskärpte gång på gång
sin upptäckt: ”En socialisering av den
västerländska storindustrin (kommer)
inte att kunna förenas med en demokratisk självförvaltning … Vi måste göra
klart för oss att en socialistisk lösning
om vi vill behålla den samhälls- och
statstyp, som vuxit fram i Västerlandet
under de senaste decennierna är möjlig
endast genom att upprätta en hittills
osedd maktcentralistisk … regim.”
274
Liberalismens och socialismens
bankrutt
Detta var dock bara milda västanfläktar i jämförelse med den stormande kritik Tage Lindbom i ”Sancho Panzas vä-
derkvarnar” riktade mot själva grundvalarna för det demokratiska samhället.
Lindbom granskade till en början liberalismens och socialismens bankrutt och
utpekade – med all rätt – den av
franska revolutionen uppammade egalitarismen, jämlikhetsraseriet, som den
västerländska kulturens verkliga kräftskada. Liberalismen har förintats av de
krafter den själv frambesvurit, menar
Lindbom. ”Samhället blir allt svagare,
staten växer sig allt starkare, individen
blir allt mindre medborgare och allt
mera undersåte. Den moderna helotismen under industri- och socialstatens
Leviathan är icke ett av liberalismen eftersträvat mål, men den har blivit en
oundviklig följd av de krafter liberalismen en gång släppt lös.”
Liberalismens fördärvbringande verk
har fullföljts av socialismen. ”Vad som
än stod skrivet på de röda fandukarna,
vilka gudinnor som än blickade ner på
sina anhängarskaror, det var dock ett
plebejuppror, vars färdriktning oupphörligt pekade ut i de stora vegetativa
träsken. Aldrig har väl i mänsklighetens
historia avstånden mellan de proklamerade avsikterna och de praktiska strä-
vandenas resultat varit större. Aldrig
har väl storhet och ömklighet levat i en
sådan fantastisk symbios som i den moderna socialistiska arbetarrörelsen.”
Det är ord och inga visor – särskilt
när de som i det här fallet kom från fö-
reståndaren för Arbetarrörelsens arkiv!
Konformism
Ideologiernas sammanbrott har emellertid inte utlöst värdekaos, hävdar Lindbom. Tvärtom bevittnar vi hur den västerländska konformismen oavbrutet
växer. Den sammanhållande och stabiliserande kraften är jämlikheten. Jämlikhetens drivkraft är ressentimentet och
ressentimentet har enligt Lindbom –
och vem kan säga emot honom på den
punkten? – blivit den främsta dynamiska faktorn i vårt offentliga liv, denna drift att beröva, sänka, nivellera,
denna hämnd, som den vanmäktige riktar mot det upphöjda och förnäma. I
den politiska och sociala agitationen i
massmedia förs den aldrig vilande kampen för den totalitära egaliseringen vidare. Men mänsklig gemenskap, inskärper
Lindbom, kan endast hållas levande genom en hierarkisk ordning. Det finns en
naturlig ordning, baserad på hierarki,
inte på jämlikhet och frihet. Det är denna ordning, biologisk och själslig, som
håller levande känslan för nivå och distans och som därför binder människorna samman med tusen och åter tusen
synliga och osynliga trådar, skapande
förnimmelser och upplevelser av beroenden och förpliktelser. Ett av medlen
för upplösande av denna naturliga hierki är grundskolan, med Lindboms träffande formulering ”en av vår tids mest
genomgripande socialiseringar, nämligen socialiseringen av åsikter.”
Men, som antytts, Lindbom tvekade
i ”Sancho Panzas väderkvarnar” inte
ens att angripa den i svensk politisk diskussion- åtminstone vid den tiden! –
näst intill tabuerade demokratin. Han
förklarar rakt på sak att demokratin
inte är något bålverk mot tyranniet
utan att den tvärtom enligt hans mening banar väg för tyranniet. Ty först
i det jämlika samhället blir det perfekta
tyranniet möjligt. Detta tyranni har
ingen blodtörstig maktusurpators gestalt. Det växer tyst och stilla fram dag
från dag, redan under förra seklet ohservat i sina första yttringar i form av
föraktet för minoriteternas uppfattningar, i vårt århundrade i form av en
blind teknologi och en lika blind strä-
van efter mänsklig jämlikhet.
”Övervintring”
Vad är då Lindboms alternativ? Vad
vill han sätta i stället för den moderna
teknokratiska och kollektivistiska jämlikhetsstaten? Hur ser hans idealsamhälle ut? Ja, där kommer man till den väl
inte ur principiell men ur praktisk synpunkt stora svagheten i hans framställning. När det gäller att finna botemedlet mot tidens ondska söker sig Lindbom
tillbaka inte bara till epoken före franska revolutionen utan till epoken före
reformationen. Den stora bristsjukdomen i vår tid är icke social – så heter
.det i avslutningen av ”Sancho Panzas
·väderkvarnar” – den är metafysisk.
275
Den andliga hungern kan inte i längden
stillas genom allt det pseudometafysiska
kram, som serveras vår tids människor.
Det finns därför all anledning att genom en ”övervintring” bevara de tankar och den kunskap, med vilka man i
en framtid kan återupprätta den ordning, som i vår världsdel gick förlorad
vid medeltidens slut.
”Sancho Panzas väderkvarnar” utmynnar också mycket riktigt i följande
förkunnelse: ”Det är icke utopism, ty
allutopismär ett försök att skapa himmelska förhållanden med jordiska medel. Det är ett totalt brytande med den
ordning, som dyrkar människan som
alltings mått och alltings herre, jämlik
och därför dömd till vanmakt. Först
när människan medvetet inordnar sig i
den hierarki, i vilken hon ingår som en
del av skapelsen, som ett ‘stadium’ av
utflödet från den gudomliga Principen,
först då återfår hon sitt värde och sin
värdighet.”
Tror verkligen Tage Lindbom själv
på möjligheten att inom överskådlig
framtid, ja att överhuvudtaget återupprätta den Gudsstat, varom han drömmer? Eller är den i själva verket för honom en myt av samma art som det klasslösa samhället för marxisterna och generalstrejken för Sorels efterföljare bland
syndikalisterna – den vision som gör
tillvaron uthärdlig och meningsfull? Det
är en fråga, som man mer än någonsin
vill ställa efter publiceringen av hans
nya bok ”Otidsenliga betraktelser”
(Norstedts, 19: 50). Sedan ”Sancho Pan- 276
zas väderkvarnar” utkom harTageLindbom till sina forna partivänners lättnad
lämnat Arbetarrörelsens arkiv, men han
har förvisso inte lämnat den tankevärld,
för vilken denna bok var ett uttryck.
Tvärtom, fastän nonchalerad inte bara
av arbetarpressen utan också av flertalet
borgerliga tidningar har han med beundransvärd ihållighet och konsekvens som
privatfilosof och självtänkare fortsatt
att driva sina teser. Ett handgripligt bevis för detta är ”Otidsenliga betraktelser”, en liten volym där han samlat ett
antal uppsatser och föredrag från de år
som gått sedan ”Sancho Panzas väderkvarnar” upprörde Aftonbladet och dess
meningsfränder.
Variationer
Den nya boken innehåller knappast
några nya synpunkter i förhållande till
”Sancho Panzas väderkvarnar”, den består huvudsakligen av variationer på
tankemotiv, som återfinns i den tidigare
boken. Men variationerna är intressanta och mer än väl värda att ta del av.
Lindbom ironiserar över sammanträdet
som livsform i det moderna samhället,
han analyserar medborgarbegreppets urholkning, han riktar en förintande kritik mot de moderna uppfostrings- och
utbildningsideal, som praktiseras i
grundskolan och som sökt sin jakobinska
inspiration i Rousseaus ”Emile”, han
studerar ”radikalismens sjukdomsbild”,
penetrerar likriktningens morfologi och
avslöjar än en gång demokratin som en
illusion. ”Ingenting är längre sakrosankt,
allt det som är konservativt och personlighetsskyddande har skjutits åt sidan
och blir ett offer för radikalismens nivellerande och destruerande strävanden,”
klagar Lindbom och vem vill inte hålla
med honom? ”Vad som hatas och vad
som i den demokratiska moralens namn
skall förintas är det förnäma, det upphöjda, det aristokratiskt avskilda, allt
detta som icke kan delas, fördelas, socialiseras.” Förvisso. ”Konformismen
följer demokratin som skuggan kroppen.” Alldeles sant. ”I den fortskridande demokratiseringsprocessen är det
jämlikheten som går segrande fram på
bekostnad av friheten.” Givetvis.
Men – det finns ett väsentligt men
och Lindbom är inte omedveten om det.
Han formulerar själv den invändning,
som tränger sig på läsaren: ”är icke demokratin, sådan vi fattar den i den
västliga delen av vår värld, trots all sin
skröplighet ändock ett värn mot diktatur, mot förtryck, mot socialt och politiskt barbari? Om vi icke håller fast vid
de demokratiska idealen, då finns
väl … intet annat alternativ än våld,
ofrihet.” Dock – Lindbom förkastar
detta resonemang med hänvisning till
sin Gudsstat. Det är på den punkten
man inte kan följa honom. Det är lätt
att instämma i hans principiella kritik
av demokratin och i hans teoretiska
åskådning överhuvud, men det är svårt
för att inte säga omöjligt att applicera
hans slutsatser på den omgivande verkligheten. Gudsstaten är – gunås – inget praktiskt alternativ. Vi må ogilla demokratin i teorin – i praktiken vet vi
av erfarenhet att den är det minst dåliga av de politiska alternativ, som står
oss till buds. Vi måste alltså acceptera
den med dess ”skröplighet” och försöka
göra det bästa möjliga av den situation
som av allt att döma kommer att vara
i varje fall i vår livstid.
Konservatismens uppgift
Det är här som konservatismen mer än
någonsin har en stor uppgift att fylla.
Den skall svara för den ”övervintring”
varom Lindbom talade i ”Sancho Panzas väderkvarnar”. Det är minnet, som
gör oss till kulturvarelser. Det är också
därför som konservatismen, den åskådning som vill bevara, är den enda verkligt kulturbärande åskådningen. Det är,

277
som jag i annat sammanhang uttryckt
saken, konservatismen, väktaren av
sambandet med det förflutna, som gör
samhället till ett kultursamhälle och demokratin dräglig. I avvaktan på Tage
Lindboms Gudsstat får vi med konservatismens hjälp hålla sambandet bakåt
och rädda över vår dyrbaraste ägodel,
det västerländska kulturarvet, till framtiden.
Tage Lindboms bok, är liksom dess
föregångare, ett lidelsefullt, personligt
inlägg i kulturdebatten och närmare bestämt en trosbekännelse i världs- och
livsåskådningshänseende. Som sådantoch inte vare sig som filosofisk traktat
eller praktisk politisk handledning – är
den ett märkligt dokument, som förtjä-
nar ett bättre öde än att tigas ihjäl.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner