Print Friendly

En ny klassisk teori

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

blir tydligt i Showdown, är att detta
visionära ledarskap kommit i skymundan under Gingrichs tid som
talman.
Detta har lämnat utrynm1e for
Clinton att attackera Gingrich och
republikanerna for att vara kamrerstyper som enbart ser till statistik och
teknikaliteter. Samtidigt som han
själv kunnat framställa sig som
presidenten med en positiv framtidsbild. Clinton, som visat sig vare
en mästare på att ta sig ur trängda
lägen, har också lyckats blåsa upp
skillnaderna mellan honom själv och
republikanerna till gigantiska proportioner – for att på så sätt ra
FR.EDR.IK ER.IXON:
kongressmajoriteten att framstå som
en samling extremister, medan han
själv står for ett rimligt mittenalternativ. Tydligast blev detta under
budgetstriden, då såväl kongressen
som Vita huset var överens om att
ökningstakten for sjukvårdsutgifterna
måste dämpas och att den federala
budgeten måste balanseras. Däremot
vill man gå olika snabbt fram. Trots
att skillnaderna i sak var mycket små
målade demokraterna i kongressen
och Vita huset upp de republikanska
forslagen som dråpslag mot de fattiga
och som forsök att sänka skatterna
med hjälp av besparingar i sjukvården.
En ny klassisk teori
P
olitik är inte vetenskap
och vetenskap är inte
politik. Dessa teser är,
trots alla forsök att bevisa
motsatsen, tämligen etablerade och
har givetvis en ganska naturlig
inverkan på hur dessa olika sfärer
fungerar. Trots detta finns det ingen
riktigt tydlig vattendelare mellan
dem. Det gäller vetenskap
allmänhet, men samhällsvetenskap
synnerhet. Kontaktytorna finns och
ömsesidiga forsök att styra varandra är
ett vanligt forekommande inslag i de
olika sfärernas tillvaror.
Denna bild är väldigt tydlig om
man tittar på den nationalekonomiska disciplinen – den självThe Crisis of Vision in Modern Economic Thought. Av Robert Heilbroner och
Wiliam Milberg, Cambridge University Press, 1995.
40
SVENSK TID SKRIFT
Bill Clinton vann utan tvivel slaget
om opinionen i budgetstriden och
fick republikerna att framstå i negativ
dager efter att de stängt statsapparaten
under några dagar, p g a frånvaron av
en budgetöverenskommelse, och
framhärdat sina besparingskrav. Men
när det väl kanuner till politikens
innehåll kan såväl presidenten som
republikanerna i kongressen vara
nöjda. Faktum är ju att Clinton varit
betydligt mer framgångsrik vad gäller
tillbakarullandet av staten än vad
Ronald Reagan någonsin var.
Så kanske är Bill Clinton ändå den
bäste president republikanerna kan
önska sig.
utnämnda juvelkronan i samhällsvetenskapen. Ämnet titulerades
inledningsvis politisk ekonanti (political economy) och det brukar i
allmänhet framforas att ämnets
vattenhål, resursknappheten, lägger
grunden for en politiserad vetenskap.
Det är därfor inte onaturligt att kända
ekonomer som Friedrich von Hayek,
Karl Marx, John Stuart Mill och
Ludvig von Mises ofta argumenterat i
ideologiska- och politiska ordalag.
Kännetecknande för dessa ekona- försökt efterlikna den fysiska veten- makroekonomer. Perspektiven har
mer är de tagit ett helhetsgrepp på skapen, med dess naturliga fallenhet blivit för smala och alltför många
samhällsvetenskapen sm eko- för användande av kausala lagar.
nonilska forskning. Studierna har inte
slutat vid de traditionella gränserna
utan de har fortsatt i ämnen som
statsvetenskap, filosofi och sociologi.
Det objektiva studiet av samhällsfenomen har i hög utsträckning
förkastats och slutsatserna har haft
nonnativa- och politiska inslag.
Neoklassiskt paradigm
Detta kännetecknar också den grupp
av ekonomer som brukar kallas för
klassiker. Förutom ovan nämnda
Marx och Mill brukar vetenskapsmän, banbrytande för den nationalekononilska disciplinen, som Adam
Snilth och David Riccardo sorteras
till denna kategori. Ungefår ett sekel
efter deras levnad kom nationaekonomin att bryta sig fram på nya
områden, med nya vetenskapliga
instrument. Med pwnjärer som
Stanley Jevons, Carl Menger och
Leon Walras anlades det neoklassiska
paradigmet på ämnets studieobjekt.
Vetenskapen blev mer klinisk och
stängde en del portar till angränsande
samhällsvetenskaper.
Med detta paradigm – neoklassicismen – har nationalekonomin levt
sedan dess. Vitt skilda teorier som
Diskussionen om det neoklassiska
paradigmets giltighet har emellertid
stundtals varit ganska intensiv, men
ofta resultatlös. Många nationalekonomer har avfärdat diskussionen
med argument av typen att en riktig
vetenskap inte ifrågasätter sma
grundantaganden. Ännu en parallell
till fysiken. På senare tid har man
emellertid kunnat skönja vissa
förändringar i diskussionsklimatet.
Namnkunniga ekonomer som
nobelpristagarna Ronald H. Coase
och Douglass C. North har visat på
anomalier i modellens applikationer
och presenterat alternativa teorier.
Dock inte alltid i strid med de
ortodoxa nationalekonomiska modellerna.
Andra ekonomer har ifrågasatt hela
modellens grunder och efterfrågat
andra lösningar. Två ekonomer som
gett sig i kast med denna uppgift är
nationalekonomerna Robert Heilbroner och Wiliam Milberg. I deras
nyutkomna bok The Crisis of Vision in
Modern Economic Thought undersöks
den nationalekononilska historien.
Som bokens titel förtäljer fåster
Heilbroner och Milberg blicken på
bristen av visioner i det nationalaspekter av samhället har utelämnats i
de nationalekonomiska studierna.
Resultatet av detta, menar författarna, är att nationalekonomin
egentligen inte kan leva upp till den
statusfyllda position den fatt
samhällsliv och politik. Andra samhällsvetenskapliga discipliner bör
istället konsulteras.
Nationernas välstånd
Det som Heilbroner och Milberg
saknar är fårdigsnickrade samhällsteorier som innehåller uppfattningar
om exempelvis moral och utveckling. Vidare pekar författarna på
behovet av en analys av samhällets
grunder och natur. Ekononu är inte,
och skall inte vara, en introvert forn1
av matematik utan bör innefatta alla
mänskliga samhällsinteraktioner.
Klassiska ekonomer som Adam Snilth
och Karl Marx hade sådana
ingredienser i sin teorier. Men det
finns inte idag. Det breda samhällsperspektivets sista penseldrag drogs i
keynesianismens tidsålder. Trots
denna teoris kliniska och neoklassiska
drag fanns det, menar författarna, en
mer grundläggande visJOn om
samhället hos Keynes. En vision
framförallt om att skapa ett natiokeynesianismen och monetarismen ekononilska tänkandet. nernas välstånd. Ett klassiskt tema
har rymts inom dess domäner och Visionskrisen lokaliserar Heil- som idag lyser med sin frånvaro i de
några allvarliga hot mot anslagets broner och Milberg just till de alltför nationalekononilska studierna. Det
grunder har egentligen aldrig funnits. kliniska och introverta applikationer gäller alla skolbildningar som på
Vetenskapen har med tiden allt mer som neoklassiska ekonomer syssel- senare tid sett dagens ljus inom
komnlit att använda matematik som satts med under detta århundrade. disciplinen. Monetarismen, neokeypresentationsform och i hög grad Blickfanget är främst riktat mot nesianismen, postkeynesianismen,
SVENSK TIDSKRIFT 41
teorin om rationella fOrväntningar –
ja, you name it!
En fråga som upptar forfattamas
intresse är orsaken till denna utveckling. Varfor har ingen teori med
grundläggande uppfattningar om
samhället kunnat axla keynesianismens fallna mantel? Heilbroners
och Milbergs svar på denna fråga är
helt interndisciplinära. Enkelt uttryckt finns det mekanismer inom
den nationalekonomiska vetenskapen
som driver fram denna utveckling.
Det gäller organisatoriska aspekter
som hierarki och karriärmöjligheter.
Men även aspekter om ämnets
vetenskapliga grunder. detta
avseende pekar forfattama främst på
den vilja som finns bland ämnets
utövare att hela tiden se forskningsobjekten med objektiva glasögon. Detta i syfte att uppnå vad
man kallar for ”scientific status”.
Egen klassisk teori
Föga forvånande vänder sig forfattama mot denna utveckling. Istället
fOr att ytterligare dyka ner i de
kliniska neoklassiska studierna bör
perspektiven vidgas. Den klassiska
skolans paradigm bör åter praktiseras.
Heilbroner och Milberg avslutar inte
sina resonemang med detta utan går
vidare och presenterar en egen
klassisk teori om samhället med
nationalekonomiska glasögon. Teorin bevandrar sig både på mikro- och
42
makroekonomiska plan. På mikroplanet forsöker forfattarna komma
fram till en alternativ syn på ekonomi
och samhälle än den som representeras av rational choice och marginalnyttoteorin. I de makroekonomiska
falten ger de sig i kast med att forsöka
upprätta Keynes konjunkturteori och
en dynamisk syn på statens interventioner, som de uttrycker det. De
avfardar forvisso en alltfor expansionistisk syn på staten, men en av deras
huvudteser är att balansen mellan det
privata och det statliga måste upprättas efter år av nyliberal propagandaspridning genom den monetaristiska skolan och teorin om rationella fOrväntningar.
Heilbroners och Milbergs teori
haltar i många avseenden. Många av
bokens sidor koncentreras till att
kritisera monetarismen och teorin om
rationella forväntningar, ofta utan
sakliga grunder. Däremot använder
de mycket litet utrymme till att
forklara varfor just deras teori skulle
vara lämplig. De frågar sig aldrig
varfor staten skulle vara bättre på att
skapa ekonomiskt välstånd än den
renodlade fria marknaden.
I vissa avseenden finns det skäl att
beakta Heilbroners och Milbergs
resonemang. Nationalekonomi är
ingen objektiv vetenskap. De fakta
som iakttas måste tolkas och sättas in
i ramar, och det kräver att tolkaren
själv utgår från subjektiva uppSVENSK TIDSKR.IFT
fattningar. Vidare har forfattarna en
poäng i att det vore önskvärt om
perspektiven kunde vidgas inom
nationalekonomin. Marknaden är
inte enbart ett rum for ekonomiska
transaktioner, utan i lika hög grad en
tummelplats for socioekonomiska
interaktioner. Värt att beakta i detta
fall är att det sedan några decennier
tillbaka finns hållbara teoribildningar
om detta, exempelvis public choice.
Undvik fortsatt politisering
Problemet med Heilbroners och
Milbergs analys är att de avfardar den
etablerade nationalekonomiska metoden i syfte att vinna gehör for sin
egen konstruktivistiska teori. Det är
de inte ensamma om. Om vi flyktigt
tittar på situationen i Sverige ser vi
ganska snart att en stor del av den
ekonomkritik som framfors bygger på
det enkla faktum att änmets grund
inte möjliggör några större statliga
utsvävningar. Felet med detta perspektiv är att forskaren väljer metod
utifrån den slutsats han vill leonuna
fram till. Vetenskapen blir däm1ed till
for att legitimera olika personers
åsikter. Att helt och hållet konm1a
bort från detta är av flera orsaker en
omöjlighet. Bland annat därfor att,
som det tidigare påpekades, fakta
tolkas subjektivt. Vad som däremot
bör undvikas är att politisera vetenskapen ytterligare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner