Print Friendly

En ny jordbrukspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

196
EN NY JORDBRUKSPOLITIK?
Kritisk till såväl det socialdemokratiska utspelet i jordbrukspolitiken som till jordbruksutredningens väntade
resultat är riksdagsman Birger Isacsson (h), som bl. a.
visar på de enorma problem
och kostnader som en alltför
kraftig omställning skulle
medföra. »Tar man med dessa och åtskilliga andra problemlösningar, som tvingar
sig in på kostnadssidan, företer balansräkningen snart en
helt annan bild än den som redovisas av de politiker och
samhällsekonomer som tycks
utgå från att en radikalt annorlunda jordbrukspolitik bara har en vinstsida.»
Av den hittills förda debatten om
den framtida jordbrukspolitiken
får man en känsla av att det finns
mycket starka motsättningar om
hur densamma bör utformas, kanske också den uppfattningen att
konsumenternas krav på en konsumentvänlig jordbrukspolitik är
oförenlig med jordbrukarnas krav
på en acceptabel lönsamhetsutAv riksdagsman BIRGER ISACSSON
veckling. Debatten är onekligen nå-
got förvirrad. Regeringens runda
löften om billigare livsmedel som
av de socialdemokratiska tidningarna gjordes till en konklusion av
den beryktade presskonferensen
den 14 mars, har inte nämnvärt bidragit till att klara upp begreppen.
Det har gått troll i ordet »jordbrukspolitik». Då emellertid jordbrukspolitiken i sin målsättning
måste bli relativt långsiktig finns
det all anledning att önska en saklig och positiv debatt.
1960 års jordbruksutredning har
ännu inte redovisat något slutgiltigt förslag. Vad vi idag diskuterar
är en starkt komprimerad sammanfattning av vad utredningens
ordförande framfört i ett anförande vid Lantbruksveckan, innan utredningen hunnit ta slutlig ställning till några av de mest kontroversiella frågorna och alltså innan
utredningens förslag hunnit slutjusteras. För den som med intresse
följt utredningens arbete, studerat
deras många expertutredningar och
följ t debatten, finns det emellertid
möjlighet att söka ange vilka frå-
geställningar som är mest väsentliga och de motsättningar man har
att räkna med vid den politiska
behandling som skall hinnas med
fram till riksdagsbeslutet, som måste komma någon gång senast om
ett år. I varje fall torde jordbruksministerns ambition vara att det
nuvarande provisoriska jordbruksavtalet skall avlösas av ett radikalt
annorlunda prisavtal som skall följa som en slutprodukt av den nya
jordbrukspolitiken. Den l september 1967 blir då detta nya historiska datum.
Parlamentariskt unik situation
Medan sålunda tidpunkten är bestämd för tillämpningen av den
nya politiken, arbetar utredningen
febrilt för att hinna bli klar med
sina förslag, så att de kan skickas
ut innan remissinstanserna semesterstänger. Vill det sig väl kanske
de första remissvaren börjar höra
av sig i själva valrörelsen. Därmed
kommer ytterligare bränsle att läggas på den politiska brasa som regeringen tänt i detta ämne. Allt talar sålunda för att det finns särskild anledning att fästa ,speciell
vikt vid den senare delen av begreppet »jordbrukspolitik».
Utredningens målsättning
Utredningens målsättning sammanfattades av dess ordförande,
landshövding Gösta Netzen på följande sätt:
»Jordbruksutredningen bör ha
som målsättning att till minsta
samhällsekonomiska kostnad
åstadkomma en jordbruksproduk- 197
tion av lämplig storlek, att främja
tillkomsten av rationella jordbruk
samt att göra det möjligt för jordbrukets arbetskraft vid dessa rationella företag att följa med i den
allmänna standardstegringen.»
Så långt torde alla inom utredningen vara överens. Men redan vid
den omedelbara fortsättningen i
anförandet kommer man i närheten av de kontroversiella frågorna,
där avvägningen mellan olika synsätt och intressen gör att det börjar brännas: »Om man idag uteslutande lade samhällsekonomiska
synpunkter på frågan om produktionens lämpliga storlek skulle vid
nu rådande internationella priser
på livsmedel en mycket väsentlig
krympning av den nuvarande produktionen utgöra ett direkt samhällsintresse.» Utan tvekan finns
det åtskilliga som enbart vill lägga
dessa samhällsekonomiska synpunkter på jordbruksproblemens
framtida lösning, mycket i debatten tyder på detta. Därmed har
jordbrukspolitiken också fått ett
vidare intresse.
De som vill banta ner den svenska jordbruksproduktionen till
minsta möjliga kan utan tvekan
finna ekonomiska argument härför.
Ledamoten av utredningen, professor Assar Lindbeck har i en artikel
i Veekans affärer anfört att på
grund av vårt höga gränsskydd för
jordbruksprodukter ligger de inhemska priserna ungefär 60 procent över världsmarknaden. »Av
jordbrukets bidrag till bruttonatio- 198
nalprodukten om cirka 4 miljarder
kronor utgöres nära 2 miljarder
av subventioner via gränsskyddet.
stora samhällsekonomiska besparingar kan alltså göras genom en
krympning av jordbrukssektorn
och en överflyttning av produktionsfaktorer till andra näringar.»
Herr Netzen redovisar emellertid, att utredningen ansett det nödvändigt att ha en större jordbruksproduktion än vad som ur strängt
samhällsekonomiska synpunkter
kan betraktas som riktigt. Skälen
enligt herr Netzen är främst två:
För det första att en långsiktig bedömning av utvecklingen på världsmarknaden manar till viss försiktighet att inte bestämma den framtida produktionsvolymen utifrån
dagens mycket låga världsmarknadspriser samt för det andra behovet av en godtagbar livsmedelsberedskap. Det är alltså ovissheten
om framtiden som manar också utredningens majoritet att fara försiktigare fram än de renodlat nationalekonomiska kalkylerna kunde ge anledning till. Redan detta
ställningstagande visar också att
jordbrukspolitikens utformning inte kan lösas utan att man tar hänsyn till de särskilda förhållanden
som råder beträffande jordbruksproduktionen inom och utanför landets gränser.
Det måste i detta sammanhang
klaras ut, att begreppet »världsmarknad» vad gäller livsmedel inte
på något sätt kan sägas vara en
mätare på jordbrukets effektivitet
eller konkurrenskraft. I alla länder
med en någorlunda ordnad ekonomi finns nämligen någon form av
skydd för den inhemska jordbruksproduktionen. Det är mer eller
mindre temporära överskottspartier som kastas ut på världsmarknaden och säljs till de priser, man
där överhuvudtaget kan ta ut.
Funnes det anledning förmoda
att det under överskådlig framtid
funnes betryggande mängder av
livsmedel till sådana bottenpriser,
vore det naturligt nog för ett land
med många alternativa sysselsättnings- och produktionsmöjligheter
att lägga ner en skyddad jordbruksproduktion och köpa hela behovet av livsmedel tilllägsta priser.
Försiktighet
Så långt har inte utredningen
vågat gå då »en långsiktig bedömning manar till viss försiktighet
beträffande världsmarknadspriserna». Det andra skälet är en »godtagbar livsmedelsberedskap».
Under utredningens första år,
var det ett ofta återkommande argument i diskussionen, att utredningen borde kunna anvisa helt nya
vägar för hur vår livsmedelsberedskap skulle kunna ordnas på ett
rationellt sätt, utan att för den
skull upprätthålla en betydande inhemsk jordbruksproduktion. Förväntningarna på vår tids tekniska
möjligheter att ekonomiskt och rationellt lösa livsmedelsberedskapen
har emellertid blivit starkt grusade
av den expertgrupp som haft till

uppgift att utreda denna fråga.
Egentligen är det enligt denna endast tre varugrupper som det mera
långsiktigt går att beredskapslagra
på ett ekonomiskt och kvalitetsmässigt godtagbart sätt: spannmål,
socker och fettråvaror för margarinframställning. Längre tids lagring av animaliska eller andra
känsliga varor kräver d kostsamma anläggningar och fortlöpande
omsättningar inom lagret att det
inte kan bli ett alternativ till en
löpande produktion inom landet.
Behovet av en godtagbar livsmedelsberedskap har lett utredningen
fram till ett ställningstagande, där
vår fredsmässiga jordbruksproduktion bör vara just så stor som motsvarar minimikravet på en acceptabel självförsörjning då gränserna stängs. En utbyggd beredskapslagring beträffande de tre nämnda
varugrupperna samt en möjlig utslaktning av nötkreatur i ett så-
dant läge har fått utredningens majoritet att stanna vid en självförsörjningsgrad av 80 procent.
Bundenheten vid 80 procent kan
nu anses vara definitiv. Genom att
skära ner produktionen dit binder
man inte mer kapital eller arbetskraft än som ur »trygghetssynpunkh är nödvändigt. För att så
snart som möjligt – och senast
1975 – nå denna gräns bör, om
inte jordbruket anpassar sig därtill, särskilda prispolitiska åtgärder vidtagas. Utredningen redovisar att självförsörjningsgraden nu
kan beräknas till 95 procent.
199
Den överflyttning av produktionsfaktorerna kapital och arbetskraft som härigenom skulle möjliggöras räknas därvid in som en
av de främsta vinsterna för samhället.
Jordbruket vill fri anpassning
Inom utredningen har högerpartiets och centerns representanter
icke godtagit en sådan nedbantning
av produktionsvolymen. Några
större samhällsekonomiska vinster
finns inte att göra, menar dessa,
vid en tvångsmässig nedskärning.
Vad som är väsentligt i sammanhanget är att förutsättningar skapas för uppbyggnad av effektiva
företag där man kan utnyttja modern teknik och organisation. Fö-
reträdare för jordbrukets organisationer motsätter sig inte en
minskning av produktionsvolymen
ned till 80 procent, men menar att
denna nivå skall vara ett »goln
och inte ett »tak». Några åtgärder
för att genom prispress tvinga ned
produktionen till denna nivå kan
givetvis inte jordbrukets företrä-
dare godtaga.
Vad är det då för utveckling som
sker inom svenskt jordbruk inom
ramen för den jordbrukspolitik
som antogs av 1947 års riksdag. En
politik som nu ofta utsätts för
stark kritik av dem som snabbt vill
se en helt annorlunda jordbrukspolitik i vårt land.
Det kan vara svårt att i några
koncentrerade rader fånga denna
200
utveckling. Men låt mig ändå försöka:
Sedan 1940 har jordbruket släppt
2/3 av de yrkesverksamma ifrån
sig. Strömmen av människor från
jordbruket under tiden fram till nu
har varit i medeltal 20.000 yrkesverksamma per år eller ca 530.000.
Med familjemedlemmar rör det sig
alltså om betydligt över en miljon
människor. Inom jordbruket finns
idag ca 260.000 yrkesverksamma.
Utredningen beräknar att 150.000
av dessa driver jordbruk som är
under 15 hektar åker. Hälften av
dessa beräknas nu vara över 55 år.
Fortsätter nettominskningen inom
jordbruket i oförändrad takt i fem
år är inte ens hälften kvar inom
denna storleksgrupp.
Genom en ständigt förbättrad
teknik har jordbruket under hela
denna omställningstid sedan kriget likväl producerat jordbruksprodukter till en växande befolkning
inom landet som motsvarar ungefär 95 procent självförsörjning.
Nettoproduktionsökningen per år
och sysselsatt var under femtiotalet ca 4 procent i genomsnitt och
har under sextiotalet ökat till ca
6 procent.
En kortsiktig lösning?
Om man nu går ut ifrån att en
ny jordbrukspolitik omedelbart
skall kunna ge konsumenterna billigare livsmedel, får dock följ ande
inte glömmas bort: Att av de 15
miljarder kronor som svenska konsumenter betalar för egentliga livsmedel går endast 4,5 miljarder till
jordbruket. Vad som är väsentligare är emellertid,. att om jordbruket
skall kunna anpassa sig tillräckligt
snabbt till en ny tid krävs mycket
stora investeringar. Sådana investeringar torde knappast kunna
åstadkommas i ett klimat där prispolitiska åtgärder hotar den företagsekonomiska lönsamheten. Frå-
gor av sådan art som det här gäller
mår knappast bra av kortsiktiga
lösningar. önsketänkandets filosofi måste därför ersättas med ett
realistiskt och långsiktigt tänkande: En jordbrukspolitisk målsättning som stimulerar till rationella
och effektiva företagsenheter f Är
vi överens om att ovissheten om
framtiden nödvändiggör ett svenskt
jordbruk, då måste den jordbrukspolitik som vill vara konsumentvänlig utformas så att den skapar
förutsättningar för framväxten av
tidsenliga företag. Kommer jordbruket att få en sådan atmosfär
att arbeta i behöver statsmakterna
eller konsumenterna inte befara
några dyrbara experiment. Det
svenska jordbruket har under
många år visat sig äga en stor anpassningsförmåga. En progressiv
jordbrukspolitik behövs nu som
kan ge jordbruket ökade möjligheter till en fri och smidig anpassning till de ständigt ökade krav
som ställs på all företagsamhet i
dagens moderna samhälle.
Det kan emellertid befaras att de
kortsiktiga lösningar som omedelbart kan ge vissa vinster kommer
att sätta sin prägel på den slutliga
utformningen av 1967 års jordbrukspolitik. Jag tror därför att det
kan vara av intresse att sluta denna artikel om den framtida jordbrukspolitikens målsättning, som
av utrymmesskäl ändå måste bli
mycket summarisk, med några
frågor som dels antyder vidden av
jordbrukspolitiken och dels ger de
mycket kritiska något ytterligare
att tänka på.
Frågetecken
Jag har ställt dessa frågor till
regeringen i en debatt i riksdagen
mot bakgrund av deras löften och
krav den 14 mars:
Hur mycket kostar den väldiga
omställning som nu föreslås genomförd? Hur många miljarder är
regeringen beredd att ställa till förfogande för att snabbt bygga upp
de mycket effektiva företagen? Hur
blir det med valutabalansen, då vi
skall importera mycket mera livsmedel? Var finns bostäderna för
dem som enligt regeringen alltför
länge dröjt kvar på landsbygden
och som nu skall in till tätorterna?
Är det inte slöseri med kapitalinvesteringar som ändå kunde slitas
ut inom lantbruket? Blir det inte
några ekonomiska konsekvenser för
samhället av en alltför uttunnad
landsbygd? Blir det inte ökade
kommunikations- och serviceproblem vilkas lösning kommer att
201
kosta samhället mycket pengar?
Hur går det med landskapsvården
– hur långt skall vi släppa fram
igenväxningen av odlingslandskapet? Kostar det ingenting för samhället att lösa dessa frågor för
framtiden? Har de som nu vill gå
radikalt fram med jordbrukets
prisregleringar förstått något av
sammanhanget mellan olika produkter inom jordbruksföretaget
t. ex. mellan kött- och mjölkproduktionen och vilken betydelse ett
sådant sammanhang också rent
ekonomiskt har för konsumenten?
Vad kostar det avgångsvederlag
som generöst skall skjutas till för
att avgången från jordbruket kan
ske tillräckligt snabbt? Vad är tillräckligt snabbt? Finns det inga
synpunkter på jordbrukspolitiken
som ger oss anledning till försiktighet inför en ev. anslutning till
EEC? Har vi inte lärt oss någonting av den nya- ja, helt förändrade syn på jordbrukspolitiken i
en värld av snabbt ökande befolkning, som nu signalerats av USA :s
president?
Tar man med dessa och åtskilliga andra problemlösningar som
tvingar sig in på kostnadssidan, fö-
reter balansräkningen snart en helt
annan bild än den som redovisas
av de politiker och samhällsekonomer som tycks utgå från att en radikal annorlunda jordbrukspolitik
bara har en vinstsida.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner