En misshandlad minoritet


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ANNERS:
En misshandlad. .m1nor1tet
I sitt inlägg i dagens skoldebatt pekar
professor Erik Anners på de särskilda
svårigheter som drabbar studiebegåvade
ungdomar från hem utan studietradition. Den nya skolan eftersätter medvetet kraven på solida kunskaper och
t o m på så elementära sådana som att
kunna uttrycka sig skriftligt på riktig
svenska. Den minoritet, som professor
Anners skriver om, vet inte vilka fordringar som kommer att ställas på den
och upptäcker för sent hur den blir efter
i konkurrensen.
Det hör till de originella inslagen i deri
socialdemokratiska regeringspolitiken
att den inte sällan skapat motsatta resultat till de åsyftade – eller i vart fall
resultat, som man utifrån de egna värderingarna egentligen borde ogilla. Så
sker för den delen ofta i politiken. Den
är en svår konst, där doktrinär envishet kan vara lika farlig som misstag i
val av medel. Ett av de äldsta rättesnö-
rena för politisk verksamhet har uttryckts i satsen: jagar man ut naturen
genom dörren, kryper den tillbaka genom skorstenen.
Om det är några, som utbildningsdepartementet – och vi alla – rätteligen
borde ömma för är det studiebegåvningarna från hem utan studietradition. Bå-
de självklara rättvisekrav och samhällets behov att rätt utnyttja sitt ”intellektuella kapital” i en tid, då ett folks tillgångar i fråga om skolad intelligens
snart blir viktigare än råvarutillgångar,
talar för att just ungdomarna från hem
utan studietradition borde ges ett särskilt effektivt stöd från det allmänna.
Det är ett starkt intresse för oss alla
(och en primär jämlikhetsprincip) att de
får möjlighet att hävda sig i konkurrensen med ungdomarna från hem med studietradition.
Dagens Nyheter har för någon tid sedan – tyvärr mera i förbigående – anmärkt att den fortsatta skolreformeringen, eller skall vi säga samhällets experimenterande med dagens skolungdom, riskerar att försvåra utbildningen av begåvningarna från hem Utan studietradition. Orsakerna härtill är uppenbara,
men icke tillräckligt uppmärksammade.
Det är ju så att ju mer man luckrar upp
kvalitets- och kunskapskraven i den undervisning, som det allmänna tillhandahåller, ju svårare gör man det för ungdomarna i fråga att göra sig gällande i
en konkurrens, som i sista hand gäller
tillträdet till eftertraktade specialyrken
av typ läkare, civilingenjörer, civilekonomer etc och minskar också deras möjligheter att – annat än på politisk väg
– konkurrera om toppbefattningarna i
samhället.
Ty i hemmen med studietradition vet
man vad saken gäller; har deras ungdomar svårigheter, eller finner man den
normala skolundervisningen undermå-
lig, blir det alltmera vanligt att man sätter in extra lektioner eller utrikes språkutbildning. Därigenom kan det hända
att även medelmåttorna eller rentav de
svagt begåvade ur dylika hem får ett
försprång framför mera begåvade kamrater, vars föräldrar inte förstår hur
viktigt det kan vara att genom familjens
egna initiativ komplettera mera bristfälliga lärarinsatser eller alltför anspråkslösa utbildningsplaner t ex i språk.
En ny situation
Detta är en ny situation, som utvecklats
ur den till en stor jämlikhetsreform uppblåsta gymnasiereformen av år 1964
med dess relativa betyg, dess radikalt
ändrade målsättningar för bl a språk- 473
och historieundervisningen och dess anspråkslösa krav på behärskning av de
olika språkets särskilt det svenska språ-
kets grammatiska elementa och olika
stilarter.
Ingen vill väl återvända till det gamla läroverkets hårdhänta privilegiering
av receptiva begåvningar liksom av en
elit med utpräglad fallenhet för teoretisk analys. Men en fördel kan detta
system – anpassat för sin tids uppgifter – icke frånkännas. Det gav sågverksarbetarsonen och disponentfamiljens telning samma kvalitativt högstående utbildning. Det hjälpte därför inte
mycket om disponenten lät sin son resp
dotter få privatlektioner eller skickade
honom/henne till utrikes språkstudier. I
det gamla läroverkets karga atmosfär
gällde principen att det inte lönade sig
att försöka göra en silkesbörs av ett soöra. En fördel hade dock disponentbarnen – de bättre språkvanorna i hemmet och därmed förmåga att tala och
skriva en bättre svenska. Men den utjämnades i hög grad genom en kår av
skickliga gymnasielärare i svenska, som
ledde ett studieprogram med uppsatsskrivandet i centrum, vilket i hög grad
hjälpte sågverksarbetarsonen att på
grammatiskt korrekt grundval behärska
sitt modersmål. Sålunda utjämnades ett
försprång, som i vår tid blir mera accentuerat genom dagens svenska undervisning i gymnasierna, där barnen från
hem utan studietradition riskerar att
stanna vid en primitiv förmåga att skriva och tala svenska. Särskilt kommer de
474
att brista i förmåga att uttrycka sig
med precision liksom att uppfatta skillnaderna mellan olika stilarter. Det blir
då inte mycken glädje med att de kan
uttrycka sig ledigt och obesvärat i tal.
De vet ofta inte vad de säger eller saknar förmåga att säga just vad de vill
säga.
Förmodligen måste man angripa denna jämlikhets- och effektivitetsproblematik på flera fronter. För det första är
det nödvändigt att revidera kvalitetskraven i grund- och mellanskola bl a beträffande grammatikaliska kunskaper
samt att sätta in den individualiserade
stödundervisning, som är nödvändig för
de barn, vilka har svårigheter på grund
av bristande studietradition i hemmen.
För det andra får man vid universiteten
bereda sig på att meddela ytterligare
sådan stödundervisning, där tyngdpunkten får väljas efter fackutbildningens
karaktär. Gör man inte det, så riskerar
man få en meritokrati, med en sig själv
förnyande ”högskoleutbildad underofficersklass”, som med grämelse får konstatera att den i regel står utanför konkurrensen om fortsatt forskarutbildning
eller kvalificerade poster i arbetslivet.
Och hur detta forsknings- och arbetsliv
än struktureras – f n går tendensen
från hierarkisk pyramidkonstruktion till
ett utjämnat samarbete i mera likvärdiga former – kommer det alltid att
finnas intellektuellt och arbetsmässigt
(fast kanske inte så mycket högre betalda, arbetsuppgifter, som· regelmässigt
framstår som de mest eftertraktade: ’
Det radikala alternativet
Det finns naturligtvis möjlighet att genom radikala nivelleringsåtgärder motverka den här skisserade utvecklingen.
Då får man sätta in förskoleutbildning,
alltså kollektiv uppfostran så tidigt att
hemmens inflytande inte kan göra sig
gällande. Ordföranden i SECO, Katarina Engberg, går ju så långt att hon
vill börja uppfostran till kollektiv anpassning redan vid 4 månaders ålder genom att barnen då tages från hemmet
och modern. Mindre drastiska krav i
samma riktning och i samma huvudsyfte
har framförts från mera inflytelserika
vänsterpolitiker. Förslagen vittnar –
eufemistiskt sagt – om bristande förstå-
else för konsekvenserna av den allmänna utvecklingen inom arbetslivet med
dess starkt ökade fritid. Just denna ökade fritid ger möjligheter till en familjelivets renässans, där återigen inflytandet
från hemmen med studietradition, med
vana vid intellektuell debatt i hemmiljön och med traditionella kvalitativa
kulturella intressen kommer att göra sig
gällande. Eller skall föräldrarna förbjudas varje kontakt med barnen?
Mera effektivt vore det onekligen att
spränga familjen som social primärgrupp genom en radikal äktenskapslagstiftning, där äktenskapet icke normalt
skall syfta till livsvarig familjegemenskap utan till en samlevnad tillsvidare i
kontraktets form med sexuell tillfredsställelse och grupptrygghet som· huvudsyften. Som i dessa spalter tidigare på”
pekats synes hr Klings direktiv till Jamiljerättsutredningen bereda väg för en
dylik utveckling. Men även dl kanske
naturen kommer tillbaka genom skorstenen. Tänk om hemmen med kultur- och
studietradition i det kommande pluralistiska samhället ändl hlller fast vid
den gamla synen pl äktenskapet. Med
den valfrihet och tolerans, som skall ka- 475
rakterisera detta samhälle, skall de ju
ha rätt att göra det. I sl fall har de radikala reformivrarna verkligen ställt det
illa för sig – de flr uppleva motsatsen
till vad de hoppats pl – nämligen ett
samhälle av den typ som Disraeli en
gång karakteriserade som ”de tvl skilda
nationerna”.