Print Friendly

En ljusets vän i behov av ett par solglasögon

Av Johan Carlsson | 11 oktober 2013

Johan Lundberg
Ljusets fiender
Timbro 2013

ljusets_fiender”ljus kom – en allmän fröjd
vid denna syn. Vem är ej nöjd
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och här en mörksens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall Ni få höra.”

Med dessa ord ur Johan Henric Kjellgrens dikt ”Ljusets fiender” från 1792 inleder Johan Lundberg sin bok med samma namn. Där Kjellgren var rädd för att reaktionära krafter skulle utnyttja den utbredda rädslan för den franska revolutionen för att slå ned på yttrande- och tryckfrihet så varnar Lundberg för att nutida intellektuella framförallt på vänsterkanten har övergett tron på upplysning, förnuft och en sekulär stat och istället genom en medveten kulturrelativism bereder vägen för radikala islamister och andra diktaturkramare. Sida upp och sida ned i boken är fulla av citat från mer eller mindre framträdande samhällsdebattörer som uttrycker sig urskuldande om allt från Muammar Khaddafi till den islamistiske Toulousemördaren Mohammed Merah.

Många recensenter har jämfört Johan Lundberg med Per Ahlmark som i mitten av 90-talet gick till storms mot alla människor till höger och vänster som under det kalla krigets dagar fjäskade för diktatorer så länge dessa var fientliga mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Efter att ha läst Ljusets fiender tycker jag att Lundberg inte så lite påminner också om Sven Stolpe som under decennier var en ensam kulturkonservativ röst stridandes med diverse ”rödskägg” på svenska kultursidor. När Lundberg hugger in på Mattias Gardells skrivelser om Louis Farrakhan och Yusuf al-Qaradawi så är det med samma frustande energiska språk som Stolpe använder när han i sin berömda biografi över Olof Lagercrantz fördömer den senares beundran för såväl Kina under Mao som Baader-Meinhof-ligan.

Lundberg ger otaliga exempel på hur relativismen har förblindat omdömet i stora delar av det offentliga Sverige. Några av de saker som särskilt nagelfars är engagemanget kring Ship to Gaza, diskussionen om TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest och den mediala behandlingen av konstnären Lars Vilks.

I högre grad än både Ahlmark och Stolpe sätter dock Lundberg in den nutida extremvänstern i ett idéhistoriskt sammanhang. I några av bokens mest intressanta kapitel visar Lundberg på de totalitära ideologiernas beroende av såväl sekulariserade versioner av religiösa urmyter kring apokalypsen och det kommande paradiset som av mellankrigstidsmodernismens vilja att skapa en ny människa helt oberoende av forna tiders idéer och föreställningar om förnuft, sanning och rätt och fel. Detta utvecklas i sin tur under efterkrigstiden av filosofer som Theodor Adorno och Herbert Marcuse till ett utpekande av hela upplysningstraditionen som varandes en tankestruktur för förtryck, kolonialism och sexism. Att denna syn på upplysningen har trängt ut långt utanför de totalitäras kretsar illustreras när Lundberg ställer den på 40-talet framträdande socialdemokratiske folkhögskolerektorn Alf Ahlbergs samhällssyn mot dennes sentida efterträdare Sofie Wiklunds. Där Ahlberg fördömde alla former av totalitära ideologier och talade om en gemensam världskultur där människan med förnuftets hjälp kan förena det bästa hos olika kulturer är Wiklund så pass värderelativistisk att hon inte gör någon moralisk skillnad på demokratiskt valda ledare som Tony Blair och på de terrorister som spränger bomber i Londons tunnelbana.

Enligt Lundberg så är det fientligheten mot liberalism och borgerlig kultur som förenar fascister, kommunister och radikala islamister och det är därför ingen slump att människor långt ute på vänsterkanten i diskussioner kring exempelvis USA eller Israel hamnar snubblande nära fascistiska förintelseförnekare, konspirationsteoretiker och sharialagsförespråkande radikala islamister. Avskyn mot de långsamma förändringar, kompromisser och halvmesyrer som alltid kommer att prägla liberala demokratiska rättsstater gör att grupper som på pappret har helt väsensskilda mål kan förenas, ibland också rent fysiskt, i en gemensam kamp. Vissa av de allianser som Lundberg beskriver, exempelvis den mellan Julian Assange, den brittiska parlamentsledamoten George Galloway och förintelseförnekaren Gilad Atzmon skulle om de inte vore så väldokumenterade ge ett nästintill surrealistiskt intryck. Betecknande för dessa grupper är också att de ofta är mer intresserade av att bekämpa sin fiende än att stödja de människor som de säger sig företräda. Någon har skrivit att ett enda fackligt skyddsombud på en svensk byggarbetsplats har gjort mer för svenska arbetare än hela den samlade bokstavsvänstern och det samma kan sägas i relation till jihadpredikande islamister som ofta är helt obelästa i traditionell muslimsk teologi eller om radikala nationalister vars intresse för det egna folkets historia sällan går utöver det kitschiga och mytologiska.

Lundberg ger otaliga exempel på hur relativismen har förblindat omdömet i stora delar av det offentliga Sverige. Några av de saker som särskilt nagelfars är engagemanget kring Ship to Gaza, diskussionen om TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest och den mediala behandlingen av konstnären Lars Vilks. I alla dessa debatter har människor som annars betraktas som goda demokrater antingen själva uttryckt krav på begränsningar av yttrandefriheten eller agerat ursäktande för krafter som direkt motarbetar ett öppet och fritt samhälle. Inte sällan är det människor som har både höga akademiska positioner och en respekterad ställning i den offentliga debatten som, när vissa frågor diskuteras, helt tappar fattningen och är beredda att försvara ideologier som uppmanar till våld baserat på klass, kön, religion eller sexualitet.

Kampen mot den islamofobi som faktiskt existerar får inte lämnas över åt den extrema vänstern. Här har liberala och konservativa debattörer och politiker en viktig läxa att göra ifall vi vill vara trovärdiga försvarare av religionsfrihet och mångfald.

I fallet Lars Vilks gör Lundberg en intressant jämförelse mellan reaktionerna på dennes beryktade rondellhundsteckningar och Anna Odells konstprojekt som i korthet gick ut på att iscensätta en psykos för att studera samhällets förment repressiva reaktioner på denna. I fallet Odell gick många etablerade konstkritiker ut och försvarade hennes lagbrott som något nödvändigt för att testa konstens gränser och bejakade att hon vågade vara så pass provokativ. När det gäller Lars Vilks så var och är tongångarna ofta helt annorlunda. Trots att Vilks regelbundet utsätts för dödshot, har väldigt svårt att få ställa ut sin konst och också rent fysiskt har blivit angripen så var det få av de personer som annars hyllar provokativ konst som gick ut till hans försvar. Även den säkerligen stora majoritet som tycker att Vilks konst saknar ett större konstnärligt värde och anser att han beter sig tarvligt mot muslimer borde, i ett mindre relativistiskt kulturklimat, våga stå upp för dennes rätt att fritt uttrycka sig genom sin konst.

Ljusets fiender är på det stora hela mycket läsvärd, inte minst för oss som inte dagligdags deltar i debatten på landets kultursidor. Den kan tjäna både som referenslitteratur och uppslagsbok när man vill förstå varför den eller den samhällsdebattören uttrycker så märkliga åsikter. Man kan dock sakna vissa viktiga nyanseringar.

Ett av de begrepp som Lundberg genomgående kritiserar är ”islamofobi”. Han menar att det missbrukas av människor som ägnar sig åt att relativisera terrorbrott begångna av radikala islamister och för att svartmåla dem som bekämpar antisemitism och judehat. Detta missbruk förändrar dock inte det faktum att fientlighet mot Islam, och här görs ingen skillnad på radikala islamister och muslimer i gemen, är en stark politisk rörelse i vår samtid. Även om den inte har tillgång till offentlig media på samma sätt som den radikala vänstern har så röstar miljontals européer på partier som har fientlighet mot Islam som ett bärande inslag i sin partiideologi. Dessa krafter lägger tusentals arbetstimmar månad efter månad, år efter år på att hetsa mot vanliga muslimer. Lundberg beskriver i sin bok förtjänstfullt likheten mellan exempelvis Anders Behring Breiviks tankevärld och den som präglar religiöst eller politiskt motiverade terrorister på vänsterkanten. Kampen mot den islamofobi som faktiskt existerar får inte lämnas över åt den extrema vänstern. Här har liberala och konservativa debattörer och politiker en viktig läxa att göra ifall vi vill vara trovärdiga försvarare av religionsfrihet och mångfald.

Även på det idéhistoriska planet kan man problematisera en alltför romantiserad, om uttrycket tillåts, syn på upplysningen. Även en okritisk tilltro till förnuftsvälde eller scientism kan leda, och har också lett, till totalitära ambitioner. Upplysningen har inte bara gett mänskligheten kategoriska imperativ och tryckfrihetsdeklarationer utan också såväl de giljotiner som, påstått i förnuftets tjänst, gick varma i den franska revolutionen, som Voltaires fantasier kring upplysta despoter. En tilltro till förnuftet som inte balanseras av både skepsis och ett historiskt medvetande riskerar att sluta i de förment upplystas tyranni. Ska man stirra in i ljuset länge så bör man i alla fall ha ett par ordentliga solglasögon för att undvika bländning. Det är inte för inte som Edmund Burke, som Lundberg felaktigt pekar ut som fientlig till upplysningen, stödde den amerikanska revolutionen samtidigt som han skarpast av alla fördömde den franska. Där den förra, som inte bara förlitade sig på en blind förnuftstro utan också vilade sig på historiskt framvuxna rättigheter och institutioner, lyckades med att skapa ett förhållandevis sammanhållet och demokratiskt samhälle slutade den senare, trots sina vackra slagord om frihet, jämlikhet och broderskap, i Napoleonårens tyranni. Även Kjellgren förstod nog detta när han i ”Ljusets fiender” låter Lucidor, ljusbringaren, skalda:

”Det finns en lag, av himlen stiftad
för bruket av allt jordiskt gott:
att utan vishet, gräns och mått
skall själva dygden bli ett brott
och själva sällheten förgiftad.”

Johan Carlsson arbetar som politisk sekreterare vid Moderaternas riksdagskansli men skriver här som privatperson.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner