Print Friendly

En kandidat värd att brinna för

Av Patrick Krassén | 14 september 2012

Ron Paul’s Revolution. The man and the movement he inspired
Brian Doherty
Broadside Books 2012

I slutet av augusti valdes Mitt Romney till presidentkandidat för republikanerna. Ett intryck som har upprepats under hans kampanj är att Romney inte är en kandidat som så värst många brinner för; han var minst dålig av de som ställde upp, ungefär.

På det konvent i Tampa, Florida där Romney valdes utbröt protester när mötespresidiet, lett av talmannen John Boehner och ordföranden i republikanernas rikskommitté Reince Preibus, av en stor grupp deltagare ansågs ha ignorerat att det fanns röster som ville nominera en annan kandidat: Ron Paul. När dessa deltagare blev ignorerade protesterade de högljutt och lämnade konventhallen. Episoden är signifikant för skillnaden mellan en kandidat som Mitt Romney och Ron Paul. Ron Pauls anhängare brinner så gott som alltid för sin kandidat.

Om den sege motvallsmannen Paul har författaren Brian Doherty skrivit Ron Paul’s Revolution. The man and the movement he inspired. Doherty skriver till vardags för Reason Magazine och har tidigare givit ut böcker om bland annat den amerikanska libertarianska rörelsens historia och den hedonistiska ökenfestivalen Burning Man.

Doherty är en själverkänd Paul-anhängare. Boken utger sig inte för att vara ett särdeles kritiskt porträtt; den bör inte heller läsas som ett sådant. Snarare fungerar den som en fullt godtagbar introduktion till Ron Paul, hans idéer och uppsvinget de har fått i USA:s politik – och på andra håll – de senaste fem åren.

Ron Paul föddes 1935 och har en levnadsbana som får honom att framstå som en konservativ mönstermedborgare: elevrådsordförande, framgångsrik ungdomsidrottare, gifte sig vid 22, utbildad läkare (gynekolog/obstetriker – Ron Paul har förlöst över 4000 kvinnor), militärtjänstgöring i flygvapnet, fem barn, kyrkligt aktiv. Paul blev kongressledamot första gången 1976 och satt i kongressen åtta år. Redan under denna tid började han kallas “Dr. No” – eftersom han ofta ensam röstade nej till olika lagförslag, i synnerhet när de innebar ökade offentliga utgifter. 1987 bröt Paul med republikanerna, och ställde upp som presidentkandidat för Libertarian Party 1988. Han fick 0,5% av rösterna, och uppgav själv att han kandiderade mer för att sprida frihetliga idéer än för att han trodde att han skulle ha någon chans att vinna.

I amerikansk politik sticker Ron Paul ut, kanske särskilt just för att han tycks mer intresserad av att prata om och föra ut sina idéer än att faktiskt få igenom förslag. Paul hittade tidigt, genom skrifter av Ludwig von Mises och Hans Sennholz, till den österrikiska nationalekonomiska skolan, och har länge haft återinförande av guldmyntfoten som ett av sina huvudförslag. Det har inte varit särskilt populärt inom huvudfåran av republikanerna. Samma sak kan man säga om Pauls envetna argumenterande för att USA bör dra tillbaka all militär närvaro utanför landet. Dessa två ståndpunkter, i kombination med att Paul i inrikespolitiken har för vana att föra fram vad som av mittfåran betraktas som ytterlighetsförslag – legalisering av all narkotika, avskaffande av centralbanken Federal Reserve och skatteverket (liksom ett antal andra myndigheter), nedläggning av CIA och FBI – har gjort honom omöjlig som kandidat i republikanska partiets ögon.

Rakt tvärtom är det med hans anhängare. Ron Paul är känd för att gång på gång dra in rekordsummor av donationer till sina kampanjer från gräsrötter. 16 december 2007 drog Pauls kampanj på en dag in över sex miljoner dollar – den största insamlingen på en och samma dag i den amerikanska politiska historien. Kampanjen, som kallades “Tea Party moneybomb”, och hölls på årsdagen av den ursprungliga Boston Tea Party-protesten 1773, visade sig bli startpunkten för Tea Party-rörelsen. Även om rörelsen senare togs över mer av republikanska “grästoppsorganisationer” så brukar Pauls insamling betraktas som en startpunkt – och många av Pauls idéer spred sig bland Tea Party-aktivisterna.

Brian Doherty följer i boken Ron Pauls kampanjer, inför valen både 2008 och 2012, och återger möten med allehanda supporters, frivilliga, kampanjorganisatörer och entusiaster. Det är en salig blandning människor – allt från peacenik-hippies till studenter till affärsmän till militära veteraner – där påfallande många uppger att Ron Pauls budskap var en aha-upplevelse för dem. Den stora mängden sådana möten som Doherty återger ger bokens berättelse en hyllande karaktär – väldigt sällan kommer kritiska röster fram. Det är en svaghet i boken, men samtidigt är det som sagt inget Doherty hymlar med; det är mer en kampanjbok än en journalistiskt granskande insats.

Att Ron Paul har varit konsekvent och envetet stått fast vid sina idéer, även när han varit ensam om dem i kongressen, har gjort honom respekterad även utanför den direkta supporterskaran. Det kanske mest kända exemplet är hur Jon Stewart, värd för talkshowen The Daily Show, öppet har stöttat Ron Paul – vilket har väckt uppmärksamhet, eftersom Stewart själv är vänsterdemokrat. I augusti 2011 gjorde Stewart ett inslag där han kritiserade de stora tv-kanalerna för deras tendens att ignorera Ron Paul i rapporteringen om republikanernas primärvalskampanjer. Stewart har även tidigare berömt Pauls konsekventa hållning, och uttryckte det tydligt i inslaget: “He is Tea Party Patient Zero. All that small government grassroots business – he planted that grass! These other folks [de andra kandidaterna, i synnerhet de med koppling till Tea Party] are just ‘Moral Majorities’ in a tricornered hat. Ron Paul is the real deal!” (Stewart, som stödjer Obama, har förstås ett intresse av att splittra det republikanska kandidatfältet – men många bedömare anser att Stewarts gillande av Ron Paul faktiskt är genuint.)

Även om Ron Paul är libertarianismens kanske främsta företrädare i USA, så har han vissa ståndpunkter som även libertarianer skulle vara kritiska mot. Paul är t.ex. abortmotståndare, uttrycker sig ofta negativt om invandring, har sagt sig ha förståelse för kreationistisk skapelselära och har en tendens att väl ofta hamna på samma linje som “truthers”, alltså personer som hävdar att USA:s regering var inblandad i 11 september-attackerna. Man ska förvisso inte döma en politiker utifrån vilka som ger denne stöd, men det är svårt att komma ifrån att det är ett problem för seriösa libertarianer som gillar Ron Paul att han även attraherar stöd från skruvade konspirationsteoretiker och vit makt-sällskap.

Mest betungande har sannolikt de nyhetsbrev varit som skickades ut till olika mottagargrupper under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Nyhetsbreven, som inte skrevs av Paul själv men av medarbetare till honom, innehöll svepande och nedsättande omdömen om svarta och homosexuella. Paul har inte uttryckt några omdömen av den typen i andra sammanhang, och det råder relativ konsensus om att de chauvinistiska formuleringarna var en del av en kampanjstrategi, utarbetad av Pauls rådgivare Lew Rockwell, som handlade om att få sympatier från vit arbetarklass, kanske främst i södern. Denna “paleo-libertarianska” strategi visade sig inte bära frukt och de rasistiska uttrycken i nyhetsbreven försvann helt efter 1993. Nyhetsbreven har diskuterats offentligt 1996, 2001, vid presidentvalskampanjen 2008 och åter hösten 2011, inför årets kampanj. Även om Ron Paul själv tydligt har tagit avstånd från innehållet i de berörda nyhetsbreven så hänger den episoden kvar.

Ron Paul har sagt att han inte kommer att ställa upp för omval till kongressen för nästa period. Han är 77 år, men fortfarande pigg – kanske kommer han att fortsätta resa runt och föreläsa. Rons son Rand Paul är sedan 2010 senator och har en likartad ideologi som sin far – om än inte med samma status bland anhängare, och inte riktigt lika profilerad heller. Efter den uppmärksamhet som Ron Pauls kritik mot penningpolitiken har fått i finanskrisens kölvatten så finns det en klangbotten för många av hans budskap, bland nya väljargrupper. Libertarianerna i USA kommer inte under överskådlig tid att kunna utmana tvåpartisystemet, men månne kan man nå framgång med fler frihetliga frågor genom att följa Ron Pauls exempel – att envetet och konsekvent förklara varför ens ståndpunkt är rätt, och stå fast vid sina principer.

Patrick Krassén är jurist och statsvetare från Stockholms universitet. Han är ansvarig för tankesmedjan Timbros utbildningsprogram Stureakademin.

Läs mer om amerikansk politik:
Supertorgmötet i Tampa (31/8) av Anders Ydstedt
Är samförståndspolitik möjlig i USA? (25/5) av Janerik Larsson
Framtiden avgörs i november (20/1) av Anders Edwardsson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner