Print Friendly

En hommage till Svante Nordin

Av Tord bergmark | 10 februari 2017

”Den numera pensionerade” professor Svante Nordin utmålas som otidsenlig kulturpessimist på Svenska Dagbladets kultursidor. Alls inte, menar Tord Bergmark – Nordin är allt annat än daterad, och inte ens pensioneringen märks det mycket av.

Professor emeritus i idéhistoria och filosofi , Svante Nordin, får sitt senaste verk, Filosoferna: Den moderna världens födelse och det västerländska tänkandet 1776-1900 recenserat i SvD den 5/1 2017 av idéhistorikern Anders Burman vid Södertörns högskola.

I en längre inledning hyllas ”den numera pensionerade” Nordin för att ha ”etablerat sig som en av våra främsta filosofihistoriker”, men också för sin bredd och som en ”ovanligt flitig författare”. Nordin anses även ha skrivit ”fina biografier över svenska kulturpersoner som Fredrik Böök och Sven Stolpe”. Burman har emellertid identifierat en kulturkonservativ hållning hos dessa kulturpersoner, som ”i mångt och mycket påminner om författarens egen.”

Och därmed lämnar Burman sin hagiografiska metod. Han övergår nära sömlöst till en kritik av Nordins ”otidsenliga kulturpessimistiska utspel” och dennes ”försök till polemiska uppgörelser med … postmodernism, postmarxism och vissa former av feminism, vilka han av allt att döma inte hyser någonting annat än ett upphöjt förakt för”.

Burman saknar ”övergripande teser och resonemang”. Inför våra ögon dekonstrueras Nordins imponerande verk till en ”rätt torftig historia” och en ”gubbologi” över ”vita döda män”. Dessutom menar Burman att Nordin är ”genusblind” och att han har glömt ”estetiken”, det vill säga ”reflektioner kring arkitektur, skulptur, konst, musik och litteratur”. Nu handlar ju Nordins senaste verk synbarligen om filosofer och tänkare och utger sig inte för annat. Men varför skulle Burman hålla sig till saken, när det finns alternativa tolkningar? Burmans kritik omvandlas till en aktningsvärd ringaktning.

För att både smickra men samtidigt avfärda hittar Burman ändå ett ”övergripande resonemang” i Nordins bok. Burman framhåller att stycket i sig förtjänar att citeras i sin helhet därför att det handlar om ”grundläggande frågor som vi fortfarande har att hantera”, men låter samtidigt förstå att ”de formuleras på andra sätt idag ”.

En gyllene postmodern formulering, förutom försöket att subtilt såga.

Nordins ”otidsenliga kulturpessimism” kan nog förefalla både tidsenlig och välgrundad om man ser bortom den egna knuten, med det alltmer laglösa våldet och de delvis polisabdikerade storstadsområdena här hemmavid; det islamistiska förtrycket av kvinnor oavsett svensk lag; pågående krig, människoflykt och massmördande terror runt om i världen. Därtill kan läggas de olika hoten mot demokratin (demagogiska, geopolitiska) och universalismens sorgliga tillbakagång till förmån för splittrande postmodern identitetspolitik.

Även i respekterade kretsar framhålls numera att ”försvara sanningen är ingen enkel sak (vilket inte innebär att man är kritisk till kunskap i sig)” (SvD den 22/1 2017). Att försvara sanningen har väl sällan varit lätt, men det nyss citerade väcker frågor: Vilken kunskap? All kunskap oavsett verklighetsgrund? Strävan mot kunskap om verkligheten och sanning i samtid och i historia (om än svår) – före relativismens tidsålder – har tidigare ansetts berömvärd.

De relativiserande teorierna om tillvaron har i mer än tre decennier haft ett närmast obegripligt starkt inflytande på den akademiska samtiden. Postmodernt tänkande beskrivs numera som risk för ett ”intellektuellt och kulturellt självmord” av den italienske filosofen Maurizio Ferraris i hans intressanta genomgång av tankefelen inom postmodernismen – Manifest för en ny realism (Daidalos 2014, 146 sidor).

Både Lyotard och Derrida anmäler med tiden avvikelser från postmodernismen som den utvecklats och önskar peka i riktning mot ”förnuftets framsteg”. Mot slutet av sitt liv, våren 1984, framhåller Michel Foucault i sina föreläsningar att tolkningen av hans forskning som ett ”försök att reducera vetandet till makt inte kan ses som annat än ren och simpel karikatyr” (Ferraris 2014, s. 122-24).

Professor Svante Nordin är nu en samtida lärdomsgigant som för hågade ger en kurs om Svensk filosofihistoria våren 2017 i Uppsala. Av hans pensionering märks intet. Nordins första del av Filosoferna fick Stora fackbokspriset 2011. Den har nu följts av ett nytt intressant verk om bakgrunden till vår uppfattning om moderniteten. I sitt förord tycks Svante Nordin ha förutsett den kommande kritiken: ”Alla begrepp är kontroversiella, om man så vill polemiska. I många fall förstår man dem bäst när man förstår vad eller vem de är riktade mot”.

Som en av företrädarna för postmoderna idéer på Södertörns högskola och i Sverige kanske det burmanska angreppet på Svante Nordin kan förstås.

Tord Bergmark är läkare och skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner