Print Friendly

En gemensam nordisk marknad

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. ..
EN GEMENSAM NORDISI(
MARKNAD
Av direktörsassistent LARS FRISK
REDAN i slutet av år 1947 tog regeringarna i Danmark, Island,
Norge och Sverige upp frågan om utredningar om ett långsiktigt
ekonomiskt samarbete i Norden. Mot bakgrund av de internationella samarbetssträvanden, som då var under framväxt inom Marshall-organisationen, ECE och Benelux, var sådana tankegångar mycket aktuella. Man kanske även vågar påstå, att möjligheten att
genom en ekonomisk integration i Norden skapa ökade förutsättningar för extra ekonomisk hjälp från USA, särskilt till Norge kan
tillmätas viss betydelse som förklaring till varför Norges utrikesminister Halvard Lange i slutet av år 1947 lancerade tanken på en
gemensam utredning om olika former för nordiskt ekonomiskt
samarbete.
Ett gemensamt nordiskt utskott tillsättes.
Omkring årsskiftet 1947/48 tillsattes det s. k. gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete för att göra en sådan utredning. Av lättförklarliga utrikespolitiska skäl ansåg Finland det
icke möjligt att deltaga i detta arbete – något som man kan beklaga men som då var ofrånkomligt. I förbigående må dock framhållas, att Finland uppenbarligen hela tiden följt utskottets arbete
med stor uppmärksamhet, något som bl. a. visat sig under sommaren 1954 genom Finlands statsministers uttalanden vid Nordisk
Andelsförbunds kongress i Stockholm.
I utskottets arbete har alltså deltagit representanter för Danmark, Island, Norge och Sverige – de isländska delegaterna dock
ganska sporadiskt. Centralfigur på dansk sida har varit den gamle
f. d. finansministern och nationalbanksdirektören C. V. Bramsnäs,
och på norsk sida rektorn vid Norges Landbrukshöyskole R. Mork
samt generaldirektören i Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen
Fredrik Vogt – en av den i Norge kända, stridbara brödrakretsen
18
..
En gemensam nordisk marknad
Vogt. På svensk sida deltog redan från början kanslirådet Knut
von Horn i Handelsdepartementet samt professor Ingvar Svennilson, som då var ledare för Industriens Utredningsinstitut. Vidare
har kabinettssekreterare Arne Lundberg under en kortare tid varit
delegat. Hrr Lundberg och Svennilson har sedan avlösts av överdirektör Karin Kock och fil. lic. Jonas Nordenson.
Utskottets första dil’Cktiv.
Detta utskott skulle »som ett bidrag till den allmänna ekonomiska återuppbyggnaden efter kriget upptaga de frågor som var av
gemensamt intresse för de nordiska ländernas ekonomi. Utskottet
skulle i främsta rummet undersöka möjligheterna
»dels att införa en gemensam nordisk tulltaxa såsom en förutsättning för det fortsatta arbetet på en nordisk tullunion,
dels att nedsätta tullsatserna och begränsa de kvantitativa handelsrestriktionerna mellan de nordiska länderna,
dels att utvidga arbetsfördelningen och specialiseringen mellan
de nordiska länderna i samarbete med enskilda näringsgrenar samt
närings- och fackliga organisationer, varvid även borde undersökas möjligheterna att främja ny produktion till komplettering
av dessa länders näringsliv,
dels ock att utbygga redan förekommande handelspolitiskt samarbete utåt.»
Direktiven pekade sålunda på utredningar både om den generella
samarbetsform, som en tullunion innebär, och på mera speciella
typer av samarbete t. ex. upptagande av ny produktion. Av olika
skäl kom utskottets arbete emellertid att koncentreras kring frågan
om en nordisk tullunion, något som man vid flera tillfällen har
beklagat från norsk sida under hänvisning till att det på dåvarande stadium av den ekonomiska återuppbyggnaden i Norge skulle
vara naturligare och mera ändamålsenligt att först ta upp konkreta samarbetsfrågor såsom att bygga nya industrier o. d.
När de danska och svenska delegaterna i utskottet sökt få sina
norska kolleger att precisera sina önskemål i detta hänseende, visade det sig dock att de norska produktionsprojekten i några fall
var ganska lösliga och i andra fall förutsatte, att de andra länderna
skulle åtaga sig gentemot Norge att i framtiden icke utbygga sin
industri på ifrågavarande områden. – För att eventuella gemensamma produktionsprojekt skall kunna fylla sin uppgift och tillgodose de tre ländernas behov måste man vidare räkna med att
19
-~–
Lars Frisk
produkterna fritt skall kunna säljas från produktionslandet till de
två andra. Gemensam produktion förutsätter sålunda i princip en
gemensam varumarknad. Det ter sig därför lätt förklarligt att utskottets utredningar kom att koncentreras kring frågan om en
nordisk tullunion eller någon annan form av en gemensam nordisk
marknad.
Tanken på en tullunion drevs särskilt hårt från dansk sida,
medan man från svensk sida i medvetande om tullunionens omfattande ekonomiska samt kanske icke minst psykologiska aspekter intagit en förmedlande ställning mellan dansk entusiasm och
norsk skepsis — symboliserade och personifierade av den radikale
ekonomen Bramsnäs och den norske industriexperten Vogt.
Preliminär mpport i tullunionsfrågan.
Utskottet avgav i januari 1950 en preliminär rapport, som i huvudsak behandlade tullunionsfrågorna. De fyra ländernas representanter var ense om att »en tullunion på lång sikt kunde väntas
medföra fördelar för Norden som helhet men att det också kunde
uppkomma vissa svårigheter i samtliga deltagarländer. Dessa
svårigheter underströks särskilt av utskottets norska medlemmar.
För Norges del tillmätte de norska medlemmarna övergångssvårigheterna större tyngd och betydelse än de fördelar som kunde uppnås på lång sikt – om icke särskilda anordningar vidtoges för att
övervinna svårigheterna (underförstått: genom särskilda medgivanden åt Norge). Utskottet kom till den uppfattningen, att svårigheterna skulle bli så stora, att det vid dåvarande tidpunkt icke
fanns underlag för en nordisk tullunion. Inom utskottet var man
nämligen ense om att en tullunion kunde införas endast om alla
parter kände sig övertygade om nyttan därav.»
Den smidigt formulerade slutsats, som jag nu citerat, tog fasta
på de punkter där utskottet var ense. I själva verket var emellertid
meningsskiljaktigheterna ganska stora och den diskussion, som
följde efter rapportens publicering, blev ganska intensiv – särskilt
i Danmark och Norge. Under en tid såg det nästan ut som om tills
vidare utredningarna om nordiskt ekonomiskt samarbete skulle
helt läggas ned.
Utskottets nya direktiv.
Återigen kom det emellertid ett initiativ från utrikesminister
Lange. Han konstaterade rapportens negativa slutsats om möjlig- 20
En gemensam nordisk marknad
heterna att genomföra en generell tullunion och anknöt i stället
till de tidigare norska tankegångarna om samarbete på mera avgränsade fält. Han föreslog mot denna bakgrund att utredningsarbetet skulle fortsätta med mera begränsade uppgifter. En anledning till att man från norsk sida återigen tog initiativ i saken,
kan ha legat i bedömningen att ett nedläggande av hela verksamheten skulle kunna ge upphov till negativa kommentarer i den
internationella diskussionen.
De nya direktiven till utskottet innebar, att utskottet skulle närmare »Undersöka förutsättningarna att upphäva inbördes tullar
och andra handelsrestriktioner mellan Danmark, Norge och Sverige
för vissa branscher eller vissa varugrupper». Man lämnade alltså
tanken på en generell tullunion och övergick till att diskutera förutsättningarna för en gemensam nordisk marknad, dvs. närmast
ett nordiskt frihandelsområde i GATT:s mening. Det är alltså fråga
om en gemensam marknad fri från inbördes tullar och handelsrestriktioner men utan tullunions krav på gemensamma tullar och
restriktioner gentemot omvärlden. – En helt annan sak är att utskottet kom fram till att man – trots att ett frihandelsområde
begreppsmässigt icke förutsätter en gemensam yttre tullmur –
med hänsyn till föreliggande risker för snedvridning av vägarna
för importen från utomstående länder genom ekonomiskt omotiverad transitering över det land som har den lägsta tullmuren eller
den mest liberala importregleringen, ändock i många fall måste
tänka sig att tillämpa i huvudsak lika tullar och handelsrestriktioner gentemot omvärlden.
Uppläggningen av undersökningarna.
Utskottets undersökningar sedan år 1950 hade närmast karaktären av en översiktlig kartläggning inom ett tjugotal industribranscher av dels vissa faktiska förhållanden och dels olika branschsakkunnigas synpunkter på och inställning till en gemensam nordisk marknad i här angiven betydelse.
Utskottet avgav i slutet på maj 1954 en rapport till regeringarna.
I rapporten redovisades material från utskottets branschundersökningar. Detta material hade i huvudsak insamlats vid eller i samband med de s. k. branschmöten som utskottet anordnat med sakkunniga från de tre ländernas industrier, växelvis i Köpenhamn,
Oslo och Stockholm.
Dessa branschsakkunniga hade anmodats att icke uttala sig så-
21
Lars Frisk
som branschrepresentanter utan att framföra sina egna mera personliga synpunkter. Med denna uppläggning avsåg man att ge de
tre ländernas näringsorganisationer möjlighet att uppskjuta ett
mera definith·t ställningstagande i frågan till ett senare stadium,
då innebörden av en gemensam nordisk marknad fått en mera allsidig belysning– något som man kan säga numera vara fallet. Rapporten är sålunda närmast en redovisning av en serie intervjuer
samt utskottets kommentarer till dessa. Dessa kommentarer är dock
ganska knapphändiga beträffande de enskilda branscherna, där de
branschsakkunnigas inställning redovisas med deras egna ord så-
dana som de hämtats från protokollen från branschmötena. Detta
är en styrka, i det att rapporten på det sättet ger en bred bild av
stämningarna inom de olika branscherna inför tanken på ökad nordisk konkurrens – men samtidigt också en svaghet, eftersom utredningen icke analyserar, varför den eller den branschen ställt
sig positiv eller negativ.
Det är helt naturligt att de branschsakkunniga i sina uttalanden
byggde på en bedömning av respektive branschers konkurrensförmåga på en gemensam marknad. Konsumentsynpunkterna kom
därför något i bakgrunden i rapporten. De industriledare, som var
negativa, synes sålunda delvis ha förbisett att den fria konkurrensen på en gemensam nordisk marknad verkar sänkande icke bara
på industriernas försäljningspriser utan även på deras rävaruoch materialkostnader, samtidigt som en större marknad kan medföra att de fasta kostnaderna kan slås ut på flera producerade enheter.
Man bör ju icke glömma bort att varje prissänkning, som drabbar en producent, motsvaras av en liknande prissänkning, som
gynnar en konsument – denne må sedan vara en enskild person
eller ett företag. Mot denna bakgrund ter sig den i dessa sammanhang ofta hörda uppfattningen, att det ena eller andra landet skulle
»tjäna mest» på en gemensam marknad som en föga bärkraftig
konstruktion med starkt nationalistiskt inslag.
Innehållet i rapporten.
Av rapporten framgick, att de danska och svenska branschsakkunniga i ett stort antal fall var positiva till tanken på ett borttagande av de inbördes tullarna och handelsrestriktionerna, medan
de norska sakkunniga var positiva i endast ett fåtal fall. I några
av de fall, där de norska branschsakkunniga uttalade intresse för
22
En gemensam nordisk marknad
en gemensam nordisk marknad, var antingen danska eller svenska
sakkunniga negativa.
Från danskt och svenskt branschhåll framhöll man som regel,
att en större hemmamarknad skulle medföra fördelar för respektive
industrier. I en rad fall, där ett borttagande av de inbördes handelshindren icke väntades medföra någon omedelbar ändring i den bestående industriens avsättningsförhållanden, ställde sig de danska
och svenska branschsakkunniga ur mera allmänna synpunkter positiva till en gemensam marknad.
Det fanns dock vissa undantag. För Danmarks del var sålunda
producenterna av fiskkonserver och metallhalvfabrikat oroliga för
hård konkurrens från Norge och producenterna av tekniskt porslin,
glasvaror, metallhalvfabrikat, vissa järn- och metallmanufakturvaror samt vissa maskiner uttalade oro för svår konkurrens från
den svenska industrien.
1\vcn vissa svenska branschsakkunniga gav uttryck för oro för
följderna av en gemensam nordisk marknad, nämligen vissa sakkunniga från kväveindustrien (dock icke Kooperativa Förbundets
företrädare) samt producenterna av vissa ferrolegeringar, främst
kisellegeringar. I båda dessa fall berodde betänkligheterna på det
förhållandet, att produktionen av kväveprodukter och ifrågavarande
ferrolegeringar är synnerligen kraftslukande och att priset på elkraft är väsentligt högre i Sverige än i Norge, som har särskilt goda
naturliga förutsättningar för produktion av elkraft och därmed av
elkraftkrävande varor. Slutligen uttalade sakkunniga från den
svenska sill- och fiskkonservindustrien oro för hård konkurrens
från den norska konservindustrien.
Som redan nämnts hade de norska branschsakkunniga endast
på relativt få av de undersökta områdena visat intresse för en
gemensam nordisk marknad, nämligen främst beträffande sill- och
fiskkonserver, produkter från tung kemisk industri (särskilt kväveprodukter), aluminiumhalvfabrikat och ferrolegeringar. De norska
sakkunniga räknade med vissa fördelar även inom radio- och plastindustrierna, två områden som präglas av fortgående expansion
och där fördelen av en stor hemmamarknad är särskilt påtaglig.
Inom de stora metallmanufaktur- och verkstadsindustrierna, där
utskottet dock undersökt endast vissa varugrupper, var man från
norsk sida positiv endast beträffande sågar och mindre hushållstvättmaskiner.
De norska betänkligheterna inom övriga undersökta branscher
hcror på flera olika förhållanden. Dels är man allmänt orolig för
23
. t.
Lars Frisk
den norska hemmamarknadsindustriens konkurrensförmåga på en
gemensam nordisk marknad; hemmamarknadsindustrien i Norge
skyddas nu av högre tullar än motsvarande danska och svenska
industri. Dels har man framhållit, att byggnads- och importrestriktioner alltjämt hindrar moderniseringen av denna del av industrien
samtidigt som höga skattesatser och stränga avskrivningsregler
samt delvis också prispolitiken i Norge försvårar den finansiella
konsolideringen av företagen. Dels har man inom vissa branscher
anfört, att åtskilliga norska företag ligger långt från sina huvudsakliga avsättningsmarknader och på platser, där de är av väsentlig
betydelse för ortens och bygdens ekonomi; om konkurrensen på en
gemensam marknad skulle medföra, att produktionen måste inskränkas, vore möjligheterna för annan sysselsättning i berörda
områden ofta starkt begränsade.
J{ontakt med fackföreningsrörelsen.
Utom med dessa branschsakkunniga hade utskottet kontakt även
med de tre ländernas fackliga organisationer. Utskottet hade så-
lunda i december 1953 en konferens i Köpenhamn med ledningen
för De samvirkende Fagforhund i Danmark, Arbejdernes Faglige
Landsorganisasjon i Norge och Landsorganisationen i Sverige.
I detta sammanhang må erinras om att dessa tre fackliga huvudorganisationer år 1952 utgav en av ett särskilt ekonomutskott sammanställd rapport med titeln »Nordiskt ekonomiskt samarbete». I
denna rapport rekommenderade det fackliga ekonomutskottet bl. a.
att inbördes tullar mellan Danmark, Norge och Sverige snarast möjligt skulle avskaffas på de områden där detta kan ske med ringa
olägenhet. Samtidigt borde tullarna avskaffas på något mera känsligt område; därigenom skulle man få praktiska erfarenheter till
grund för en bedömning av tullproblemens innebörd och räckvidd.
Ekonomutskottets rapport utsändes till de nordiska yrkessekretariaten, som samtliga anslutit sig till rapportens huvudlinjer och
förslag.
Vid den förut nämnda konferensen i Köpenhamn mellan det gemensamma nordiska utskottet och ledningen för de fackliga huvudorganisationerna framhölls från både danskt och svenskt fackföreningshåll, att en gemensam marknad skulle medföra fördelar
för alla parter; levnadsstandarden skulle komma att stiga och möjligheterna öka för en konjunkturutjämnande politik. De svårigheter, som på kort sikt skulle kunna uppkomma på sina håll, borde
24
.–~~—–
En gemensam nordisk marknad
kunna bemästras, om de inbördes tullarna och handelsrestriktionerna upphävdes successivt.
Från den norska fackliga ledningens sida var man orolig för att
ökad konkurrens från Danmark och Sverige skulle medföra arbetslöshet inom flera norska hemmamarknadsindustrier. Inom norsk
fackföreningsrörelse var man emellertid icke uteslutande negativ
till tanken på en gemensam nordisk marknad. Man hade sålunda
icke något emot att det såsom ett experiment infördes en gemensam nordisk marimad för några av de branscher, där de inbördes
konkurrensförutsättningarna är något så när lika.
I det nordiska utskottets rapport återgives ett uttalande från de
tre fackliga huvudorganisationernas ledning, vari framhölls den
nordiska fackföreningsrörelsens villighet att göra en insats för att
ge det nordislm ekonomiska samarbetet en konkret och positiv inriktning.
Vissa allmänna frågor.
I ett särskilt kapitel diskuterade utskottet vissa generella förhållanden, som vid en gemensam marknad är av betydelse för
näringslivet som helhet samt vissa speciella förhållanden, vilkas
betydelse är begränsad till enskilda branscher.
Inledningsvis konstaterades därvid, att det i flera hänseenden
finns mycket gynnsamma förutsättningar för en gemensam marknad, omfattande Danmark, Norge och Sverige. Icke minst betydelsefulla är de goda förbindelserna mellan de tre ländernas politiska
partier, fackföreningsrörelser och industriorganisationer samt mellan många enskilda företag. Av stor betydelse är också den relativa
överensstämmelsen i lönenivån för industriarbetare i de tre länderna. Här må framhållas, att lönenivån i det mest industrialiserade landet – Sverige — genomsnittligt ligger högre än lönenivån
i Danmark och ca 20 % över nivån i Norge, vilket tenderar att utjämna Sveriges konkurrensmässiga fördelar av den högre rationaliseringen inom den svenska industrien.
Utskottet framhöll, att det på en gemensam nordisk marknad är
nödvändigt, att de tre länderna i högre grad än hittills utformar sin
·allmänna ekonomiska politik med hänsyn till förhållandena i de
andra länderna. Vidare anförde utskottet synpunkter på olika mera
speciella förhållanden, såsom verkningarna av olika råvaruförutsättningar, nationella subventioner, olika kvalitets- och säkerhetsföreskrifter samt andra administrativa och legala bestämmelser.
25
Lars Frisk
Ett annat mycket betydelsefullt problem, som uppkommer vid
fri inbördes handel för inom Norden producerade varor, är frågan
om tullskydd och kvantitativa importrestriktioner gentemot ickenordiska länder. Vid olika tullar och restriktioner utåt uppkommer
nämligen som redan nämnts transiteringsproblem, som kan vara
svåra att bemästra för varor, som icke lätt kan identifieras. Om
man däremot i alla tre länderna inför enhetliga tullar och restriktioner gentemot omvärlden, något som i åtskilliga fall torde vara
nödvändigt, om den inbördes handeln frigöres, kan svårigheter
uppkomma för sådana industrier, som får sitt tullskydd sänkt –
dvs. i flertalet fall den norska industrien – samtidigt som sänkta
tullar emellertid också kan innebära fördelar för andra samhällsekonomiska intressen.
Verkningarna av införandet av en gemensam nordisk marknad
kan sålunda icke isoleras från verkningarna av den revision av
vissa tullsatser, som måste genomföras. I detta sammanhang bör
även beaktas Det allmänna tull- och handelsavtalets (General
Agrcement on Tariffs and Trade, GATT) regler för s. k. frihandelsområden samt de nordiska ländernas intresse av att utnyttja eventuella tullsänkningar såsom förhandlingsobjekt gentemot andra
länder. Det är därför mycket gynnsamt att vi nu i Sverige genom
1952 års tulltaxekommitte har fått en grundlig genomarbetning av
våra egna tullproblem, innan de tages upp i ett nordiskt sammanhang.
En tioårig anpassningsperiod.
slutligen diskuterade utskottet möjligheten att genomföra den
gemensamma marknaden under en. anpassningstid av upptill tio
år, i syfte att underlätta näringslivets omställning till de ändrade
marlmadsförhållandena. Under denna anpassningstid skulle de inbördes handelshindren borttagas successivt eller etappvis, samtidigt som även olika positiva åtgärder skulle vidtagas för att skapa
så gynnsamma förutsättningar som möjligt för den åsyftade strukturella rationaliseringen av de tre ländernas näringsliv.
Utskottet framhöll vikten av att genomförandet av den gemensamma marknaden elastiskt anpassas efter förhållandena i de berörda branscherna. Det är heller icke nödvändigt att tullarna och
restriktionerna avskaffas i samma takt mellan de olika deltagarländerna.
Slutligen erinrades om att en smidig anpassning av de tre län- 2()

En gemensam nordisk marknad
dernas nuvarande näringsliv till förhållandena på en gemensam
marknad kan kräva kapitalöverföringar från ett land till ett annat;
närmast har utskottet därvid tänkt på långfristig kreditgivning
från Sverige till Norge.
De norska ombudens slutsatser.
Inom utskottet uppnåddes icke enighet om de slutsatser, som
kunde dragas av dessa undersökningar och överväganden. De norska
ombuden gjorde ett särskilt uttalande, medan de danska och
svenska ombuden gemensamt redovisade sina slutsatser och förslag.
De norska ombuden kommenterade i sitt yttrande de norska
branschsakkunnigas uttalanden och preciserade bakgrunden till
de betänkligheter mot tanken på en gemensam nordisk marknad,
som därvid framkommit. Enligt deras mening skulle Norge i varje
fall på kortare sikt övervägande få nackdelar av en gemensam
nordisk marknad. De framhöll emellertid att en avvägning av de
tre ländernas intressen kunde ske genom förhandlingar mellan de
ansvariga myndigheterna, t. ex. genom att länderna inbördes gav
varandra fördelar i fråga om tullar och andra handelsrestriktioner.
De uttalade vidare, att införandet av en gemensam marknad skulle
skapa stora kapitalbehov i Norge, något som aktualiserade frågan
om långfristiga investeringslån. De norska ombuden erinrade slutligen om att en gemensam nordisk marknad får betydelse för de
tre ländernas beredskapspolitik, valutapolitik och handelspolitik.
Dansk-svenska slutsatser och förslag.
De danska och svenska ombuden underströk i ett gemensamt
uttalande de fördelar, som skulle vara förenade med en gemensam
nordisk marknad och de möjligheter till högre levnadsstandard i
~orden, som en sådan marknad skulle innebära. I syfte att underlätta näringslivets omställning till de nya konkurrensförhållandena
på en gemensam marknad och med särskild hänsyn till de betänkligheter, som framförts från norsk sida, borde denna marknad genomföras under en viss anpassningstid, då de inbördes handelshindren successivt elimineras och då regeringarna även borde vidtaga positiva åtgärder, eventuellt i form av kreditgivning, för att
skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för fri inbördes
handel.
27
,… ·.
Lurs Frisk
De danska och svenska ombuden föreslog, att regeringarna skulle
uppta konkreta förhandlingar i syfte att införa en sådan gemensam nordisk marknad i första hand inom de undersökta industribranscherna men i avsikt att sedermera fullfölja dessa förhandlingar över ett större område. Förhandlingar borde i första hand
upptagas för följande branscher, nämligen möbelindustrien, tung
kemisk industri, färg- och fernissindustrien, porslinsindustrien,
läder- och skoindustrien, textilindustrien, lantbruks- och verktygsmaskinindustrien samt radioindustrien.
Nordiska rådets förhandlingar om en gemensam nordisk marknad.
Frågan om en gemensam nordisk marknad var det viktigaste
debattämnet vid Nordiska rådets andra session den 9-18 augusti
1954 i Oslo. Diskussionen fördes på grundval av Det gemensamma
nordiska utskottets rapport samt en av norska handelsdepartementet framlagd utredning om ett närmare ekonomiskt samarbete
i Norden. Frågan diskuterades först inom rådets ekonomiska kommitte. De svenska medlemmarna i kommitten var riksdagsmännen
Elon Andersson, Rolf Edberg, Frans Severin och M. Skoglund. I
kommittens överläggningar deltog icke mindre än åtta statsråd
från Danmark, Norge och Sverige. Från Sverige deltog sålunda
statsminister Erlander, utrikesminister Unden och handelsminister
Ericsson.
Fastän allmän enighet rådde inom kommitten om önskvärdheten
av vidgat ekonomiskt samarbete i Norden, nådde man icke fram
till en gemensam resolution. De norska oppositionspartiernas två
representanter ansåg att frågan ännu icke var tillräckligt utredd
och att den borde behandlas i stortinget, innan Nordiska rådet
gjorde något uttalande i saken. De reserverade sig därför i kommitten och föreslog att frågan skulle uppskjutas till rådets tredje
session, som kommer att äga rum i Stockholm i februari 1955.
Majoriteten i kommitten var däremot övertygad om att alla de
nordiska länderna kommer att få betydande fördelar av ett närmare ekonomiskt samarbete samt att det finns goda möjligheter
för sådant samarbete. De framhöll särskilt betydelsen av att införa
en gemensam nordisk marknad, vilket kommer att bidra till bättre
arbetsfördelning och medföra många fördelar icke bara för Norden
som helhet utan även för de enskilda länderna.
Detta principuttalande om nyttan av en gemensam marknad är
intressant, icke minst därigenom att dess tillkomst till stor del
28
•:
– – – – – – ~-~ —-~~–2 – – – – ” ” ‘ – – – – – – –
En gemensam nordisk marknad
berodde på insatser från förutvarande norske statsministern, numera stortingspresidenten Gerhardsen samt förutvarande norske
finansministern, numera ordföranden i Norges Kooperative Landsforening Meisdalshagen, båda tillhörande det norska Arbejderpartiet, som har absolut majoritet i stortinget. På dansk sida fördes
ordet av ledaren för Det Radikale Venstre, herr Bertel Dahlgaard
och på svensk sida av numera avlidne landshövdingen Elon Andersson.
Majoriteten i den ekonomiska kommitten konstaterade vidare att
många problem är förenade med genomförandet av en gemensam
nordisk marknad. Ingående förberedelser är därför nödvändiga och
den gemensamma marknaden måste genomföras stegvis under ett
antal år. Man framhöll vidare att den gemensamma marknaden kan
genomföras på olika sätt och i varierande takt i olika branscher
och i de olika deltagarländerna. Slutligen konstaterade majoriteten,
att utredningarna nu kommit så långt, att det fortsatta arbetet
borde ske på regeringsplanet och närmast avse konkreta förhandlingar.
Majoriteten i den ekonomiska kommitten föreslog sålunda att
Nordiska rådet skulle hemställa till regeringarna att främja ett
vidgat ekonomiskt samarbete i Norden. Särskilt skulle rådet hemställa
»att regeringarna söker lägga till rätta förutsättningarna för att
upprätta en gemensam nordisk marknad på så stora områden som
möjligt,
att regeringarna på grundval av det material som framlagts av
det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete
klarlägger möjligheterna att tillämpa samma tullsatser och eventuella handelsrestriktioner gentemot icke-nordiska länder, och tager
upp ett arbete i syfte att avveckla tullar och handelsrestriktioner
vid de internordiska gränserna i den utsträckning och i den takt,
som anses förenlig med de olika ländernas särskilda förhållanden,
att regeringarna tager upp förhandlingar om konkreta samarbetsuppgifter, som är av betydelse för de nordiska ländernas produktivitet och levnadsstandard, däribland samarbete om teknisk-naturvetenskaplig, lantbruksvetenskaplig och annan forskning, om kraftfrågorna och om andra föreliggande produktivitets- och investeringsfrågor, samt
att regeringarna ger ansvariga organ i uppgift att främja och
övervaka arbetet i överensstämmelse med här angivna riktlinjer.»
Detta förslag, som ganska nära ansluter sig till de förslag och
29

Lars Frisk
synpunkter, som framförts av de danska och svenska ombuden i
Det gemensamma nordiska utskottet, väckte en livlig diskussion i
rådet. Danska och svenska regerings- och riksdagsrepresentanter
uttalade sin anslutning till kommittens förslag samtidigt som de
emellertid också framhöll, att de gärna skulle sett en ännu mer
långtgående resolution.
Flera företrädare för det norska regeringspartiet- främst herrar
Gerhardsen och Meisdalshagen samt ordföranden i stortingets utrikeskommitte Finn Moe – uttalade sig också varmt för förslaget.
Även den norske utrikesministern Lange deltog i egenskap av fungerande statsminister i debatten och framhöll, att den norska regeringen med glädje hälsade den enighet, som majoriteten i kommitten uppnått i denna viktiga fråga. Den norska regeringen var
enig om att man nu borde ta upp direkta förhandlingar med sikte
på att uppnå praktiska resultat.
De norska oppositionspartierna riktade däremot skarp kritik mot
förslaget att redan då göra ett uttalande, som innebar en principiell
rekommendation till regeringarna att genomföra en gemensam
marknad. Det är emellertid att märka att oppositionen – med
undantag för Bondepartiets representant – icke kritiserade förslaget i sak, utan grundade sin kritik på minoritetens uppfattning
att frågan icke var tillräckligt utredd och att stortinget borde behandla saken, innan rådet gjorde något uttalande. I annat fall
skulle stortinget komma att otillbörligt bindas i sitt ställningstagande.
Efter en fem timmar lång debatt antogs ekonomiska kommittens
förslag med 44 röster (rådet har 53 medlemmar, nämligen 16 från
Danmark, 16 från Norge och 16 från Sverige samt 5 från Island).
övriga nio medlemmar, dvs. representanterna för de norska oppositionspartierna samt en islänning, avstod från att rösta.
Flertalet i Islands delegation röstade alltså för förslaget, sedan
man från isländsk sida under debatten gjort ett uttalande, vari
Islands speciella problem framhållits.
Debatt i stortinget.
Den 27 oktober diskuterade norska stortinget frågan om fortsatt
nordiskt ekonomiskt samarbete i en 10 timmar lång debatt. Någon
enighet i frågan uppnåddes därvid icke. Ett av regeringspartiet
framlagt förslag till uttalande, som i försiktiga ordalag anslöt sig
till Nordiska rådets rekommendation, antogs med 74 röster. Oppo- 30
——~—– _;,
En gemensam nordisk marknad
sitionspartiernas förslag, som visserligen i princip talade för ett
nordiskt ekonomiskt samarbete men som präglades av stor försiktighet, samlade 63 röster. Under debatten lämnade Höyres talesman, stortingsmannen Harald Torp, den utfästelsen, att hans parti
skulle sakligt pröva varje konkret förslag, som regeringen kunde
komma att framlägga för stortinget.
Harpsundsmötet.
Mot denna bakgrund hölls den 30-31 oktober 1954 ett nordiskt
ministermöte på Harpsund, varvid icke mindre än 15 av de ledande
ministrarna i Danmark, Norge och Sverige deltog. Med utgångspunkt från Nordiska rådets rekommendation enades man därvid
om följande riktlinjer för det fortsatta samarbetet.
I första hand skulle man söka kartlägga de varuområden, där
tullar och kvantitativa restriktioner har ringa omfattning och där
det därför bör finnas särskilt goda förutsättningar att snabbt genomföra en gemensam marknad. Därutöver borde klarläggas på
vilka andra områden införandet av en gemensam marknad bedö-
mes medföra övervägande fördelar för samtliga tre länder. Som
exempel på branscher, som borde undersökas, nämndes den kemiska industrien och läkemedelsindustrien, järn- och stålindustrien,
de elektrometallurgiska- och elektrotekniska industrierna samt metall- och metallhalvfabrikatsindustrien.
Man skulle vidare undersöka om det finns några produktionsområden, där det är fördelaktigt att genom gemensamma nordiska
insatser starta ny produktion eller att samordna och utbygga redan
befintliga företag.
Det vore dessutom nödvändigt att klarlägga de förutsättningar,
som erfordras för att en gemensam nordisk marknad skall kunna
förenas med strävandena att vidga handeln med länder utanför
Norden och med sådana förpliktelser, som följer av medlemskap i
GATT och andra internationella organisationer. Man skulle också
undersöka de förhållanden, som påverkar den relativa konkurrensförmågan mellan de tre ländernas industrier. Man tänkte därvid
särskilt på subventioner, löner- och skatteförhållanden, avskrivningsregler m. m.
Slutligen skulle man söka utarbeta en enhetlig tullnomenklatur
på grundval av Brysselnomenklaturen.
Arbetet borde i fortsättningen ledas av en statsrådsgrupp, bestående av en medlem från varje lands regering, i Danmark eko- 3 — ~03Hl Svensk Tidsk?·ift 1.955 31

.-~)-
Lars Frisk
nomiministern J. O. Krag, i Norge handelsministern Nils Langhelle
samt i Sverige handelsministern John Ericsson. Denna grupp skulle
ha ansvaret för att planera handläggningen av samt att förbereda
de ärenden som rör nordiskt ekonomiskt samarbete.
Det fortsatta arbetet med den gemensamma marknaden kan så-
lunda nu baseras på principdeklarationer från både Nordiska rådet
och det norska stortinget samt på ett handlingsprogram från Danmarks, Norges och Sveriges regeringar. Det relativt. fristående, tidigare utredningsorganet – Det gemensamma nordiska utskottet
– har nu ersatts av Nordiska samarbetsutskottet, som består av
tre personer från vart och ett av de tre länderna med nära anknytning till berörda departement. I detta utskott ingår sålunda från
svensk sida representanter för handels-, utrikes- och finansdepartementen. Till denna delegation har i Sverige knutits en mindre kommitte, som utgöres av företrädare för olika närings- och arbetsmarknadsorganisationer.
Nu föreligger alltså en gemensam principdeklaration och en fast
organisation. Även om vi därmed ännu icke kommit så långt som
»från ord till handling», har vi dock kommit till steget »från ord
till förhandling» – och det är vackert så i ett så viktigt men samtidigt så intrikat spörsmål, som frågan om en gemensam nordisk
marknad måste sägas vara.
32
t ——————

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner