Print Friendly

En fri folkkyrkas finansiering

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—–~
276
EN FRI FOLKKYRKAs FINANSERING
Rektor Gunnar Hillerdal följer med denna artikel om en
fri folkkyrkas finansiering
upp sina tidigare inlägg i debatten stat-kyrka, bl. a. den
artikel om kyrkans frigörelse
från staten, som publicerades
i Sv.T. 1!67.
I diskussionen om kyrkans framtid
efter eventuell frigörelse från staten – bra vore om en sådan formulering kunde bli allmän i stället för talet om skilsmässa mellan
stat och kyrka – spelar oron för
kyrkans framtida finansiering en
påfallande stor roll. Det är uppenbart att många av kyrkans vänner
tvekar om möjligheterna att klara
kyrkans framtida ekonomi utan bibehållande av uttaxeringsrätten. Så-
väl bland aktivt kyrkfolk som bland
politiskt verksamma, som utan att
vara personligen engagerade i krisAv rektor GUNNAR HILLERDAL
ten verksamhet önskar att kyrkan
i framtiden skall få verka utan att
komma i organisatoriska svårigheter, är tvehågsenheten stor.
Det finns därför all anledning
att peka på de möjligheter som står
till buds för kyrkans framtida finansiering och att närmare överväga, hur en övergång från nuvarande statsberoende rimligen kan
komma att ske.
I fortsättningen utgår jag från
en rad givna förutsättningar. Kyrkan kommer också i framtiden att
bevara sin öppenhet. Den kommer
alltså inte att bli uppbyggd som huvudparten av nuvarande frikyrkor,
som är organiserade på bekännelsekyrklig grundval. Svenska kyrkan
förblir en folkkyrka, där grunden
för medlemskap normalt utgöres av
barndopet. Som medlemmar i kyrkan kommer att räknas alla, som
döpts i kyrkan och som inte uttryckligen begärt utträde. Man får
dock räkna med ett aktivt respektive ett passivt medlemskap i den
meningen, att en stor grupp – exakt hur stor kan idag ingen förutse – betalar en årlig avgift till kyrkan, medan en annan grupp av skilda skäl underlåter att inbetala sina
kyrkoavgifter.
Vidare utgår jag från att kyrkans frigörande från staten sker i
huvudsaklig överensstämmelse med
den statliga utredningens s. k. Calternativ. Det innebär, att kyrkan
får behålla alla egendomar, som
skäligen kan sägas vara hennes, utöver kyrkobyggnader och församlingshem även den s. k. kyrkliga
jorden och skogen.
En ytterligare förutsättning är
tämligen given. Genomförandet av
kyrkans frigörande från statsberoende kan inte ske över en natt utan
kommer i vissa avseenden att äga
rum under en lång period. Givetvis kan fr. o. m. ett av riksdagen
angivet datum kyrkolagen och en
rad kungliga förordningar sättas ur
kraft som allmän lag och åt kyrkan, som förslagsvis får karaktär
av from stiftelse, överlåtas att svara för det mesta av det som statliga organ nu handlägger. En fri
kyrka får själv bestämma ordningen för utnämningar av biskopar,
domprostar osv. samt besluta om
organ för kyrkostyrelse och förvaltning. När det gäller kyrkans ekonomiska beroende av staten får
man dock räkna med en avsevärd
övergångstid.
statsgaranterade löner
Man får nämligen utgå från, att
alla präster och kyrkomusiker, som
innehar ordinarie befattningar, är
statsämbetsmän och därmed har
sina löner respektive pensioner garanterade. Vid en generös uppgö-
relse – och varför skulle man i

277
dagens läge inte räkna med en så-
dan? – bör t. ex. prästförbundet
som förhandlande part (respektive
SACO, till vilken prästförbundet är
anslutet) utan alltför stora svårigheter uppnå sådana villkor, att de
ordinarie prästerna i fortsättningen får ägna praktiskt taget hela sin
tid åt pastorala uppgifter.
Enligt en beräkning publicerad
1963, byggande på 1960 års siffror,
uppgick svenska kyrkans samlade
utgifter då till 329 milj. kronor.
Av dessa beräknades emellertid 144
milj. kronor falla på folkbokföring
och begravningsväsen. Kommunerna får givetvis i framtiden överta
det ekonomiska ansvaret härför.
övriga utgifter uppskattas till följande siffror:
Församlingsarbetet 120 milj. kr
Stifts- och rikskyrkan 40 milj. kr
Yttre mission och
hjälpverksamhet 25 milj. kr
I det betänkande, som 1965 framlades av den s. k. Kyrkoorganisationskommitten (tillsatt av biskopsmötet, Pastoratsförbundet och
Prästförbundet) uppräknades behoven i 1963 års kostnadsläge med
55 milj. kronor. I 1967 års kostnadsläge får beloppet ytterligare
höjas, hur mycket är dock svårt att
ange. På motsvarande sätt stiger
emellertid de inkomster, som icke
härrör sig från direkta statsbidrag
(1960 7 milj.) och församlingsskatt
(1960 240 milj.) , nämligen inkomster av lönehoställen och prästlönefonder (1960 42 milj.) samt kollekter och gåvor (1960 40 milj.).
278
Hur stort blir gapet mellan inkomster utöver statsbidrag och församlingsskatt respektive totala utgifter? I 1967 års penningvärde torde det ligga någonstans mellan 150
och 200 milj. kronor, föreställer
jag mig. Frågan är då hur den summan skall täckas.
Gapets täckande
Först erinras om vad som ovan sades om löner för ordinarie präster
och kyrkomusiker. I starten är det
i själva verket fråga om ett avsevärt mycket mindre belopp, hur
stort vågar jag dock icke i siffror
ange.
Huvudparten av det erforderliga
beloppet torde också i framtiden få
och kunna uttagas som kyrkoavgifter. En rimlig lösning är att kyrkan beslutar om differentierade avgifter efter inkomsten, alltså i princip bibehållande av en form av uttaxering men med den skillnaden
att staten respektive skattemyndigheterna inte garanterar indrivningen. Avgiften kommer rimligen att
gälla fysiska personer, inte som nu
även juridiska. Å andra sidan är
det givetvis ingenting som hindrar
att organisationer eller bolag, som
också i fortsättningen vill stödja
kyrkan, gör detta efter grunder liknande de nuvarande uttaxeringsformerna. Mera realistiskt är dock att
räkna med ett betydande bortfall
av sådana inkomster, medan man
å andra sidan, kanske efterhand,
han räkna med betydande anslag
från donatorer, enskilda och andra,
till speciella kyrkliga projekt (t. ex.
stiftsgårdarna).
En stor ovisshet vidlåder på en
avgörande punkt avgiftsfinansieringen. Hur många kommer att betala? Såsom ovan framhållits kan
ingen i dagens läge säga något med
bestämdhet. Enligt min personliga
uppfattning finns det dock inte stor
anledning till pessimism från kyrkans sida. Anslutningen av föräldrar, som sänder sina barn till kon-.
firmation, ger en fingervisning om
att svenska kyrkan också i framtiden kommer att få en solid folklig anknytning. Dessutom bör man,
såsom med skärpa framhållits av
bl. a. professor C. A. Hessler i boken ”Statskyrkodebatten” (1964)
räkna med att en ombasering av
kyrkans ekonomi till frivillighet
kommer att aktivera mängder av
medlemmar till ökade individuella
insatser, i pengar såväl som in natura. Hessler tog i det nämnda arbetet alla kyrkans män, som på ·
denna punkten är överdrivet pessimistiska, uttryckligen i örat. Erfarenheterna från andra länder visar, att betydande nytillskott av
kyrkligt lekmannaengagemang frigöres inför utsikten att förlora kyrkan och vad den representerar.
Människor kommer i stor utsträckning att förstå inebörden i Karl
Barths ord att en kristen har att
avlägga bl. a. ”en ekonomisk gudstjänst” och göra det med glädje.
Personligen är jag helt övertygad
om att det i svenska kyrkan finns
tillräckligt mycket – delvis ännu
latent – engagemang och beslutsamhet för att klara ekonomin även
utan beskattningsrätten. Självfallet
räknar jag därvid med att det blir
rikskyrkans uppgift att tillse att erforderlig utjämning mellan rika
och kapitalsvaga församlingar äger
rum.
En rimlig anordning – åtminstone under ett längre övergångsskede – vore vidare, att nuvarande
rätt att dra av utdebiterad församlingsskatt från beloppet för taxering till statlig inkomstskatt överföres till de nya församlingsavgifterna. Från folkpartiets sida har vidare under en följd av år – på senare tid ofta med understöd från
högern och centerpartiet – motionerats om generell avdragsrätt för
gåvor till frikyrkoförsamlingar
m. m. upp till vissa belopp eller om
utredning i frågan. I samband med
genomförande av kyrkans frigörelse från staten synes en dylik åtgärd mera naturlig, och det blir i
sammanhanget lätt att åstadkomma den ur religionsfrihetens synvinkel önskvärda pariteten mellan
svenska kyrkan och frikyrkosamfunden. Detaljerna får givetvis i vederbörlig ordning utredas.
Indirekt stöd
Också på andra sätt bör man kunna räkna med ett indirekt stöd från
det allmännas sida. Kyrkans frigö-
relse från staten kan givetvis inte
komma att innebära att ett stadium
av total relationslöshet i fortsättningen inträder parterna emellan
279
eller mellan lokalförsamlingarna
och kommunerna. Man bör t. ex.
utgå från att statsmedel också i
fortsättningen anslås till renovering av kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader. överhuvud bör
det stå kommunerna fritt att göra
den satsning de önskar för att stödja kyrkans verksamhet på samma
grunder som redan sker på många
håll vad gäller frikyrkornas, t. ex.
i form av direkta anslag till ungdomsarbetet och lokaler för detta,
utbetalande av studiecirkelbidrag
till kyrkligt och frikyrkligt studiearbete etc. Ingenting talar för att
dessa bidrag, som utgår enligt normer vilka inte är speciellt avpassade för församlingarnas verksamhet, i framtiden skulle minska. Snarare tvärtom. Den kyrkamusikaliska verksamheten torde på många
håll på motsvarande sätt kunna på-
räkna bidrag från kommunernas
särskilda poster för kulturell verksamhet. Föredragshållare vid församlingsaftnar kan få arvoden och
resekostnader täckta genom bestämmelser rörande folkbildningsarbetet, vilka redan utnyttjas på
frikyrkligt håll. Det är möjligt att
t. o. m. konfirmationsundervisningen skulle kunna organiseras på så-
dant sätt, att vissa bestämmelser
om bidrag skulle bli tillämpliga.
Denna uppräkning har inte gjorts
i syfte att visa att kyrkan i fortsättningen skulle kunna pressa mängder av medel från det allmänna.
En fri kyrka, som funnit sin form,
kommer enligt min mening att kun- 280
na fungera utan alla eller de flesta
av dessa stödformer och bör kanske göra det. Uppräkningen har
snarast tillkommit för att klargö-
ra, att det finns åtskilliga vägar att
gå, helt legala och i paritet med
andra ideella sammanslutningar,
om kyrkans ekonomi skulle bli ansträngd.
Ovan har nämnts att betydande
medel i form av garanterade prästlöner m. m. kommer att stå till kyrkans förfogande under en första
uppbyggnadstid. Ingenting hindrar
att riksdagen, om den så önskar,
ytterligare beslutar om en successiv avveckling av medlen från församlingsskatterna. Församlingsskatten som sådan bör visserligen
upphöra från det datum som beslutas, men man kan för att underlätta övergången och anpassningen
till en fri kyrklig ekonomi besluta
att vissa procent av motsvarande
medel ställs till förfogande av kommunerna och att procenttalet skrivs
ned efterhand. En sådan övergångstid bör dock inte bli så utdragen,
att de aktiva kyrkornedlemmarna
inte märker att någon reell förändring är på gång. Något av en mindre chock behövs förmodligen för att
väcka lekmännen till den aktiva
medverkan för kyrkans finansiering, som de i andra länder med
framgång visat sig kunna åtstadkomma.
De passiva kyrkornedlemmarna
Slutligen bör några ord sägas om
de passiva kyrkomedlemmarna,
som utan att gå ut ur kyrkan inte
fullgör inbetalningen av kyrkoavgifter. Hur skall kyrkan uppträda,
då dessa i samband med önskan om
förrättningar – dop, vigsel, jordfästning – begär kyrkliga tjänster? En möjlighet är givetvis att de
i det sammanhang det gäller betalar resterande avgifter. En annan,
förmodligen mera praktiskt framkomlig, är att för dessa – naturligtvis inte för betalande medlemmar – avgiftsbelägga förrättningarna. Systemet fungerar redan på
de håll, där kyrkornedlemmar av
skilda skäl önskar förrättningen
förlagd t. ex. till en stiftelsekyrka.
Förmodligen skulle inte oväsentliga årliga tillskott komma in den
vägen från passiva medlemmar,
som för övrigt i samband med den
förnyade kontakten med kyrkan i
stor utsträckning skulle återgå till
aktivt medlemskap i den betydelsen, att de betalar kyrkoavgifter.
Hur kyrkaavgifter skall tas in är
en fråga för sig. Det finns – så
visar erfarenheten från andra länder – många vägar att gå. En enkel åtgärd, som många förmodligen skulle acceptera med glädje,
vore en fullmakt för banken, där
de får lönen utbetalad, att månatligen dra av angivet belopp. Lutherhjälpen arbetar på sina håll redan
på det sättet och får med ett minimum av utgifter in stora belopp genom så enkla medel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner