Print Friendly

En fredsprocess för Balkan

Av Bo Ture Larsson | 3 juni 2011

En utveckling för fred via försoning i Europas sydöstra hörn är nödvändigt. Men det kräver också att andra parter, även EU och USA, kritiskt granskar sina roller i västra Balkans tragedier. Det skriver Bo Ture Larsson.

Boris Tadic Foto: Democratic party

Dagen efter att Ratko Mladic greps uteblev Serbiens president Boris Tadic från ett toppmöte i Warszawa, vid vilket ledare i centrala och östra Europa kunde träffa USA:s president Barack Obama, på statsbesök i Polen.

Tadic tog inte chansen att få omvärldens beröm. För inbjuden var även Kosovos president. Och Serbien erkänner inte Kosovo.

Det gör visserligen inte heller flera EU-länder, och inte Ryssland eller Kina. Men tydligare kunde det inte visas att Serbiens relation till omvärlden i allmänhet och EU i synnerhet förblir oklar.

Anledningen är att Serbiens politiska ledare, liksom överlag deras kolleger i forna Jugoslavien, ännu styrs av det förflutnas onda handlingar och idéer.

I aktuella skriften ”Balkan Blend. The Road to Renewal”, utgiven av Jarl Hjalmarsonstiftelsen med stöd av biståndsorganet Sida, beskriver politiker, författare och analytiker västra Balkans problem. Inläggen bekräftar att det tyskarna kallar Vergangenheitsbewältigung, att ta ansvaret för sin historia, inte är Balkans starkaste gren.

Mladic greps, meddelas det, av säkerhetstjänsten i dess normala arbete. Därmed får ingen den belöning Serbien, och även USA, hade utfäst.

Men med rätt uppföljning blir vinsten desto större, av vad som är ett nödvändigt steg i en utveckling för fred via försoning, i Europas sydöstra hörn.

Visst, det är svårt att försonas, när såren inte läkt. Men inspiration kan hämtas från annat håll. För 60 år sedan var det ingen självklarhet, efter vad som hänt, att Frankrike skulle betrakta (Väst)Tyskland som bundsförvant. Det var heller ingen självklarhet att (Väst)Tyskland skulle föra en politik som ledde, i sinom tid, till försoning med de folk som efter Hitler drabbades av Stalin.

De här fredsprocesserna lyckades, tack vare ledare på olika sidor med samsyn om historien och förmåga att ta beslut för en bättre framtid.

I sydöstra Europa är det ännu glapp mellan å ena sidan goda mål/vackert tal och å andra sidan förmåga att se sakligt på sin historia och hantera nuets krav.

Det gäller Grekland, i EU sedan 1981, det gäller Bulgarien och Rumänien, i EU sedan 2007.
Och västra Balkan har varit så besvärligt att EU verkat vilja stoppa det i malpåse.

Ändå är Balkan en region där EU saknar konkurrenter och borde kunna göra sin ”mjuka makt” gällande för förändring. Klarar EU inte Balkan blir det svårt att tro på EU:s förmåga någon annanstans.

2003 beslöt EU på ett möte i grekiska Thessaloniki att hela västra Balkan skulle med. Slovenien anslöts 2004. Kroatien tror på 2013.

Serbien kan nu vänta sig gester av EU. Men medlemskap dröjer. Rester av den maffiastat som växte fram under Slobodan Milosevic på 90-talet finns ju kvar. Liksom Kosovofrågan.

Kanske skulle det underlätta för serbisk självrannsakan och realism om andra, även EU och USA, kritiskt granskade sin roll i västra Balkans tragedier.

Försoning kräver ju minst två parter. (SNB)

Bo Ture Larsson
är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner