Print Friendly

En förtroendefråga

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En förtroendefråga
Man brukar säga att det politiska livet
har sina psykologiska realiteter som ofta
är väl så väsentliga som handfasta materiella fakta. En politisk ledares personlighet, tilliten till en partitradition,
misstron inför en i sak aldrig så väl
motiverad politik, därför att den presenterats på fel sätt, kan stabilisera eller
förändra väljaropinionens reaktioner,
och därmed på ett avgörande sätt influera utvecklingen.
Det är märkligt att socialdemokraterna med sin känsla för politisk taktik
och sin ofta kallt realistiska bedömning
av de politiskt relevanta faktorerna inte har upptäckt, vilken skada de håller
på att tillfoga hela samhället genom sin
rabiata förföljelse av det enskilda nä-
ringslivet – och särskilt av ledningarna
i de större företagen. Sedan några år
tillbaka kan man knappt en dag slå
upp en socialdemokratisk tidning, som
inte på det ena eller andra sättet angriper antingen den enskilda delen av
blandekonomin i dess helhet eller attackerar något särskilt företag. Nyhetsbevakning och korrekt kritik – oundvikligen i någon mån präglade av subjektiva värderingar – är en sak. Naturligtvis skall den till sin omfattning och
betydelse fortfarande avgörande sektorn
av det ekonomiska livet kritiseras och
bevakas. Men att illvilligt misstänkliggö-
ra motiv, ge förvrängda bilder av företagens verksamhet, framställa aggressiva
krav på ökad statlig kontroll och dirigering, dvs. på lydig anpassning till den
socialdemokratiska statsmaktens krav,
liksom att hånfullt tillbakavisa de enskilda företagens försök att föra fram
sina sakliga argument, är något helt
annat.
Tendenser i samma riktning har yppats i Sveriges Radio, vilket ju är särskilt allvarligt med tanke på televisionens effekt. Det socialdemokratiska partiets ledande krafter – inklusive regeringen – har drivit på kampanjen och
piskat upp den i ett crescendo under
den långa valrörelse, som föregick 1968
års val.
Därtill har man avgivit principdeklarationer om de egna politiska syftena,
som måste få varje politiskt observant
företagare att studsa. Hrr Erlander och
Palme har var för sig och i förening
förkunnat att så länge det finns en enskild sektor av näringslivet, så länge
bör (skall?) socialdemokraterna ha regeringsmakten för att garantera maktfördelningen i samhället. Man må inte förtänka företagarna om de under intryck
av kampanjen mot dem och perspektivet av en permanent socialistregim – i
alla fall så länge dessa företagare själva
existerar som sådana – grips av olust
och missmod. Det hjälper inte stort att
regeringen efter valsegern, sedan kampanjen fyllt sitt valpolitiska syfte, tills
vidare avblåst den för egen del och talar i vänligare tonfall om det gemensamma ansvaret och det gemensamma
intresset. Dessa mera avspända tonfall
i pausen inför nästa valrörelse räcker
säkerligen inte till för att återställa det
förtroende till de socialdemokratiska politikerna i allmänhet och till regeringen
i synnerhet, som företagarna måste känna, om de skall fortsätta att anstränga
sig och att taga risker, rentav stora risker. Och det är ju vad de måste förmås
göra, för att den samhällsekonomiska
expansionen skall kunna fortsätta.
Men de gör inte det. Eller, rättare
sagt, de vill inte göra det i samma utsträckning som tidigare. De sedan flera
år på en låg nivå stagnerande investeringssiffrorna talar sitt tydliga språk. I
det en gång av kriget sönderslagna Västtyskland med dess prekära utrikespolitiska läge, ligger motsvarande siffror
dubbelt så högt. Där tror företagarna på
framtiden, deras expansionsvilja är rentav så stark att den bringar grannarna i
förlägenhet.
Det erkännes allmänt att Sveriges
475
jämförelsevis svaga läge beträffande investeringsnivån inte beror på kapitalbrist. Inte heller behöver den f. n. låga
lönsamheten vara avgörande. Mycket
mer skulle kunna göras om förtroendet
till statsmakten och därmed viljan till
engagemang förbättrades. Hur länge
skall socialdemokraterna tro att de kan
driva en agitation, som slående påminner om klasshatets yttringar anno dazumal, utan att de blir tagna på orden av
människor, av vilkas omdöme och insatsvilja, de och vi alla är så beroende.
Vad som just nu främst behövs är inte
investeringsbanker, nya kreditformer eller statliga råd för innovationsutveckling
– utan ett återställt förtroende, ett nä-
ringspolitiskt klimat, som stimulerar viljan att investera. Annars blir hr Wickman stående där med sina pengar och
sina tekniska experter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner