Print Friendly

En förändrad politisk karta

Av Örjan Hultåker | 22 februari 2019

Ett talesätt för militär verksamhet är: att om kartan inte stämmer med verkligheten så är det kartan som gäller. Men sentensen är inte bara en beskrivning av vilsna militärers agerande. Den synes också ha gett vägledning åt flera riksdagspartier efter 2018 års riksdagsval. Partierna har börjat navigera efter en ny politisk karta som de själva har ritat, skriver Örjan Hultåker.

När kartan ritades var det för att söka en väg som skulle leda till att partierna slapp extra val. De hade många och varierande motiv för att söka den vägen. Många partier hade inte råd med nyval. Andra tvekade för att de misstrodde sin egen förmåga att ”gå hem” hos väljarna, de kunde förlora riksdagsmandat och riskerade kanske att inte klara riksdagsspärren. Några var rädda för kritik från väljarna för att de inte klarade regeringsbildningen.

Självklar ville väljarna helst ha en regering baserad på det block som de själva valt i riksdagsvalet. Men många ville hellre ha nyval än en regering från det motsatta blocket.

Mellan den 3 och 17 januari ställde SKOP-analys två frågor
– Vilket tycker du är bäst, en rödgrön regering eller ett extra val?
– Vilket tycker du är bäst, en borgerlig regering eller ett extra val?

Resultatet visade att 62 procent som röstat på något av de rödgröna partierna (S, V eller Mp) föredrog ett extra val framför en borgerlig regering. Av dem som röstade på något av de borgerliga partierna (M, L, C eller Kd) var det också 64 procent som föredrog extra val framför en rödgrön regering.

Om de riskerade att få ”fel” regering var väljarnas önskan: gör om och gör rätt.




Det fanns dock skillnader inom blocken. Av de som hade röstat på Centerpartiet 2018 var det en majoritet (56 procent) som föredrog en rödgrön regering framför ett extra val. Annie Lööv visade sig därför agera i överensstämmelse med sina väljares önskemål när hon och Centerpartiet valde att släppa fram Stefan Löfvens rödgröna vänsterregering i stället för att riskera ett extra val.

I politiken gäller verkligen kartan framför verkligheten. Sedan riksdagsvalet har väljarna anpassat sig till partiernas vägval. Partierna har så sakteliga börjat byta väljare så att deras väljare stämmer överens med partiernas taktiska och strategiska vägval. Det kan också uttryckas som att väljarna byter partier.

Det är intressant att i SKOP:s januariundersökning jämföra svaren från de som röstade på partierna i riksdagsvalet och de som tycker bäst om partierna idag.

Jämfört med i riksdagsvalet är det i januari en större andel av Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer som tycker att det är bättre med en rödgrön regering än med ett extra val. Observera att både röstning i riksdagsvalet och januarisympatier har mäts i samma undersökning.

I Centerpartiet har de som föredrar en rödgrön regering ökat från 56 till 64 procent. I Liberalerna har de ökat från 49 till 57 procent. Det finns inte någon motsvarande trend bland Moderaternas och Kristdemokraternas väljare/sympatisörer. Tvärtom skedde det en liten ökning av de som vill ha extra val.


Politikernas karta över väljarna har successivt börjat stämma allt bättre med verkligheten. Delvis beror det på att sympatisörerna kan ha blivit övertygade av partiledningarnas argumentation, delvis beror det på att väljarna röstat med fötterna; partierna har börjat byta sympatisörer.

Alliansen var en allians för att försöka att ta över regeringsmakten. Den upphörde redan i och med decemberöverenskommelsen (DÖ) efter 2014 års val. Nu vidgas klyftan när partierna och successivt deras sympatisörer söker efter olika motorvägar som skall leda till maktens boningar.

De borgerliga partiernas sympatisörer har i allt större utsträckning fått värdekartor som återspeglar den borgerliga splittringen. Det syns tydligt när SKOP analyserar näst bästa parti.

Under sommaren 2018 före riksdagsvalet var det 41 procent av Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer som ansåg att M eller Kd var deras näst bästa parti. I januari strax före regeringsbildningen hade den andelen sjunkit till 33 procent.

I ställt hade det skett en ökning av de centerpartister och liberaler som tyckte näst bäst om det andra av C och L, det vill säga centerpartister som tyckte näst bäst om L och liberaler som tyckte näst bäst om C. Deras andel hade ökat från 29 till 42 procent.




Ironiskt nog hade det blivit färre av C- och L-sympatisörer som ansåg att Miljöpartiet var näst bäst trots att deras partier släppt fram Mp till regeringsmakten.

Hur den politiska kartan har förändrats syns ännu tydligare bland Moderaternas och Kristdemokraternas sympatisörer. I juni/juli före riksdagsvalet var det en majoritet (52 procent) som tyckte näst bäst om L eller C. I januari 2019 hade den andelen mer än halverats till 20 procentenheter.

De borgerliga partierna må ha gemensamma värderingar i många frågor men partiledningarna må vara medvetna om att en spricka har utvecklats till klyfta och kan fortsätta att utvecklas till en ravin. Det finns en 1900-tals historia om borgerlig splittring som har återuppstått.

Det är svårare att slå en bro över en ravin än att lappa ihop en spricka. I synnerhet när väljarnas attityder inte bara fördjupar utan även vidgar ravinen.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare på SKOP

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism