En europeisk problematik
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
298
EN EUROPEISK PROBLEMATIK
President de Gaulles presskonferens i januari 1963 har alltmer
kommit att framstå som en vändpunkt i Europas nyare historia.
Lika högt som förväntningarna
dessförinnan ställdes på ett förestå-
ende politiskt och ekonomiskt enhetsverk i Europa, lika desillusionerad har stämningen efterhand
blivit även bland de mera optimistiska företrädarna för den europeiska enhetstanken. Före 1963 kunde man få höra historiskt intresserade fransmän och tyskar tala om
hur Romfördraget egentligen innebar ett upphävande av fördraget i
Verdun år 843, då Karl den Stores
rike delades. Nu börjar den övertygelsen växa fram, att vill det sig
lika illa i fortsättningen som åren
1963-1967, kommer vi att få se
ett ”litet Europa”, bestående av de
sex EEC-staterna förenade i en lös
union under fransk dominans, medan de flesta Efta-staterna glider
in i en ”atlantisk gemenskap”, behärskad av USA. Att ett sålunda
splittrat Europa icke skulle kunna
spela en mera betydande roll i
världspolitiken är uppenbart. l
framtiden blir en ekonomi och kultur byggd på ett vetenskapligt och
teknologiskt samarbete en grundförutsättning för att en kulturkrets
skall kunna utgöra basen för en .
världsmakt. En fortsatt ekonomisk !
och politisk splittring i Europa
skulle förstöra möjligheterna till
ett sådant samarbete, trots att det
nu ligger inom räckhåll.
De senaste månadernas politiska
utveckling i Västeuropa har givit
ytterligare näring åt pessimistiska
betraktelser om hur långt vi fortfarande står inför ett europeiskt
enhetsverk. Liksom tidigare är det
de Gaulles uttalanden och politik,
som inger farhågor.
De Gaulle har dragit Frankrike
ur Nato. Han har på ett onyanserat
sätt fördömt den amerikanska politiken i Vietnam. Han har inlett en
uppskovspolitik gentemot Englands
försök att komma in i EEC, som
uppenbarligen synes syfta till att
uppskjuta Englands inträde ad infinitum. Han har skyndat sig att
exploatera följderna av kriget Israel-Arabländerna på USA :s och
Englands bekostnad. Och på sistone har han ostentativt blandat sig i
Kanadas inre angelägenheter.
Det verkligt oroande är icke dessa aktioner var för sig eller ens tillsammans utan att den gemensamma nämnaren är starkt kritiska ut- –
talanden mot USA. Understundom
har denna kritik tagit former, som
ger anledning till undran om de
Gaulle glömt de senaste 50 årens
franska historia. Den enkla sanningen är ju att om inte USA intervenerat på fransk sida i två världskrig skulle Frankrike i dag troligen
ha varit en provins i ett Gerrnania
Magna. Eller om USA inte stött
Frankrikes – likaväl som hela Europas- återuppbyggnad efter 1945,
kunde Frankrike i dag ha ingått i
ett Sovjeteuropa.
Men naturligtvis vore det orimligt att tro att de Gaulle glömt
Frankrikes historia. Han skriver
och talar ju ständigt i historiska
kategorier. Snarare är det anledning att förmoda att hans politik
ytterst är förankrad i en personlig
variant av en klassisk fransk idetradition.
Om många statsmän, som jåmväl framträtt som författare, gäller
att deras skrifter ofta säger mer om
dem och deras politiska syften än
·vad samtiden observerar. De Gaulles memoarer får också betraktas
som den bästa källan till en tolkning av hans politiska åskådning,
sådan den utvecklades i hans tidigare år. I dessa memoarer framträ-
der en religiöst inspirerad nationalism av vida mer subtil art än den
typ av chauvinism, som han inte
sällan beskylls för. Att han uppfattar den europeiska civilisationens
historia som i högre mening iden- , tisk med Frankrikes historia är
inte alltför originellt – på den
299
punkten har han som bekant åtskilliga franska företrädare, för
vilka det alltid varit självklart att
Gud är fransman. Det originella ligger i att man kan spåra en föreställning hos honom, som med en
ur antikens historia hämtad parallell kan uttryckas så att han av
Försynen sänts till jorden som en
lex animata – en besjälad lag –
för det franska folket. Därmed har
han rätt att uppfatta sig själv som
en personifikation av ”La France”
och dess civilisatoriska mission.
Om denna tolkning av hans memoarer och politiska uttalanden är
riktig ger sig en viktig följdsats av
sig själv. Likaväl som han med
patriarkalisk visdom och omsorg
styr Frankrike, därför att det är
hans kallelse att så göra, likaväl är
det i hans ögon Frankrikes heliga
kallelse att styra Europa, vars civilisation väsentligen är att uppfatta
som summan av Frankrikes civilisatoriska insats genom tiderna. Därav oviljan mot Frankrikes historiska medtävlare England, och mot
USA :s inflytande i Europa!
Här är inte platsen att exemplifiera likartade åskådningar i europeisk idehistoria. Men det ligger
nära till hands att erinra om att
dylika ideer, omsatta i politisk
handling, ofta fått olyckliga följder. De kan nämligen utgöra ett
hinder för den av historien inspirerade politiske ledaren att se världen
sådan den faktiskt är i hans egen
tid.
300
Och ett faktum tycks de Gaulle
icke räkna med trots sin obestridliga storhet som statsman. De europeiska folk, som efter två världskrig lyckats frigöra sig från nationalistiska kallelse- och dominansideer, ställer sig inte bara oförstå-
ende utan direkt fientliga till en
fransk dominanspolitik, hur upphöjd till sina syften den än må vara. De önskar ett likaberättigat
samarbete på en grundval av jämställdhet. Man har inom dessa folk
– även det svenska – inte glömt
de Gaulles paroll: ”L’Europe des
patries”!
För människor, som hoppas på
en sådan utveckling, ter sig de
Gaulles politik under senare år som
en europeisk tragedi – ett sorgligt
efterspel till de nationalistiska
strömningar, som drivit den europeiska kulturkretsen in i 1900-talets katastrofer. Hans politik synes
därtill olycksbringande även för
sammanhållningen inom hela den
västerländska kulturkrets, vars
styrka är en förutsättning för de
europeiska folkens möjligheter att
föra vidare sin kulturella insats i
världen. Likaväl som England hör
samman med Europa, likaväl hör
Europa samman med USA, som ju
dock ytterst är en skapelse av europeisk idetradition.
USA :s enorma militära och ekonomiska styrka behöver ingalunda
utesluta ett självständigt Europa,
blott dess olika folk finner vägarna
till ett förtroendefullt samarbete.
Vidare har ett Europa, som kan
göra sina insatser från en grundval
av politisk, ekonomisk och kulturell självständighet, mycket att ge
USA i ett samarbete byggt på gåvor
och gengåvor. Sålunda kan europeisk vetenskap liksom en europeisk ide- och samhällsutveckling,
präglad av Europas specifika intellektuella och humanistiska tradition, bli av stor betydelse för USA:s
möjligheter att balansera de teknokratiska och kommersialistiska
krafterna i den amerikanska samhällsbilden.
Men en fördjupad kulturell
”Atlantisk gemenskap” förutsätter!
från båda sidor en attityd av vänskap och förståelse. De Gaulles nuvarande politik kan här få bestående skadeverkningar för lång tid
framåt. På kortare sikt kan de
Gaulle med sin antiamerikanska.
politik framprovocera att USA vid
en kommande förnuftsuppgörelse
med Sovjetunionen gör denna över
de europeiska staternas huvuden.
Frankrike lär inte kunna tilltvinga
sig självt eller sina förbundna en
plats vid det förhandlingsbordet genom antiamerikanska aktioner och
skrammel med ett kärnvapen i diminutivt format.
Med de svårigheter och faror,
som de Gaulles politik nu skapar
för Europa blir dagens allvarligaste
frågor för alla europeiska folk dessa: Kan de Gaulle tänkas ändra politik? Om inte, vad gör hans efterträdare?
EN EUROPEISK PROBLEMATIK
President de Gaulles presskonferens i januari 1963 har alltmer
kommit att framstå som en vändpunkt i Europas nyare historia.
Lika högt som förväntningarna
dessförinnan ställdes på ett förestå-
ende politiskt och ekonomiskt enhetsverk i Europa, lika desillusionerad har stämningen efterhand
blivit även bland de mera optimistiska företrädarna för den europeiska enhetstanken. Före 1963 kunde man få höra historiskt intresserade fransmän och tyskar tala om
hur Romfördraget egentligen innebar ett upphävande av fördraget i
Verdun år 843, då Karl den Stores
rike delades. Nu börjar den övertygelsen växa fram, att vill det sig
lika illa i fortsättningen som åren
1963-1967, kommer vi att få se
ett ”litet Europa”, bestående av de
sex EEC-staterna förenade i en lös
union under fransk dominans, medan de flesta Efta-staterna glider
in i en ”atlantisk gemenskap”, behärskad av USA. Att ett sålunda
splittrat Europa icke skulle kunna
spela en mera betydande roll i
världspolitiken är uppenbart. l
framtiden blir en ekonomi och kultur byggd på ett vetenskapligt och
teknologiskt samarbete en grundförutsättning för att en kulturkrets
skall kunna utgöra basen för en .
världsmakt. En fortsatt ekonomisk !
och politisk splittring i Europa
skulle förstöra möjligheterna till
ett sådant samarbete, trots att det
nu ligger inom räckhåll.
De senaste månadernas politiska
utveckling i Västeuropa har givit
ytterligare näring åt pessimistiska
betraktelser om hur långt vi fortfarande står inför ett europeiskt
enhetsverk. Liksom tidigare är det
de Gaulles uttalanden och politik,
som inger farhågor.
De Gaulle har dragit Frankrike
ur Nato. Han har på ett onyanserat
sätt fördömt den amerikanska politiken i Vietnam. Han har inlett en
uppskovspolitik gentemot Englands
försök att komma in i EEC, som
uppenbarligen synes syfta till att
uppskjuta Englands inträde ad infinitum. Han har skyndat sig att
exploatera följderna av kriget Israel-Arabländerna på USA :s och
Englands bekostnad. Och på sistone har han ostentativt blandat sig i
Kanadas inre angelägenheter.
Det verkligt oroande är icke dessa aktioner var för sig eller ens tillsammans utan att den gemensamma nämnaren är starkt kritiska ut- –
talanden mot USA. Understundom
har denna kritik tagit former, som
ger anledning till undran om de
Gaulle glömt de senaste 50 årens
franska historia. Den enkla sanningen är ju att om inte USA intervenerat på fransk sida i två världskrig skulle Frankrike i dag troligen
ha varit en provins i ett Gerrnania
Magna. Eller om USA inte stött
Frankrikes – likaväl som hela Europas- återuppbyggnad efter 1945,
kunde Frankrike i dag ha ingått i
ett Sovjeteuropa.
Men naturligtvis vore det orimligt att tro att de Gaulle glömt
Frankrikes historia. Han skriver
och talar ju ständigt i historiska
kategorier. Snarare är det anledning att förmoda att hans politik
ytterst är förankrad i en personlig
variant av en klassisk fransk idetradition.
Om många statsmän, som jåmväl framträtt som författare, gäller
att deras skrifter ofta säger mer om
dem och deras politiska syften än
·vad samtiden observerar. De Gaulles memoarer får också betraktas
som den bästa källan till en tolkning av hans politiska åskådning,
sådan den utvecklades i hans tidigare år. I dessa memoarer framträ-
der en religiöst inspirerad nationalism av vida mer subtil art än den
typ av chauvinism, som han inte
sällan beskylls för. Att han uppfattar den europeiska civilisationens
historia som i högre mening iden- , tisk med Frankrikes historia är
inte alltför originellt – på den
299
punkten har han som bekant åtskilliga franska företrädare, för
vilka det alltid varit självklart att
Gud är fransman. Det originella ligger i att man kan spåra en föreställning hos honom, som med en
ur antikens historia hämtad parallell kan uttryckas så att han av
Försynen sänts till jorden som en
lex animata – en besjälad lag –
för det franska folket. Därmed har
han rätt att uppfatta sig själv som
en personifikation av ”La France”
och dess civilisatoriska mission.
Om denna tolkning av hans memoarer och politiska uttalanden är
riktig ger sig en viktig följdsats av
sig själv. Likaväl som han med
patriarkalisk visdom och omsorg
styr Frankrike, därför att det är
hans kallelse att så göra, likaväl är
det i hans ögon Frankrikes heliga
kallelse att styra Europa, vars civilisation väsentligen är att uppfatta
som summan av Frankrikes civilisatoriska insats genom tiderna. Därav oviljan mot Frankrikes historiska medtävlare England, och mot
USA :s inflytande i Europa!
Här är inte platsen att exemplifiera likartade åskådningar i europeisk idehistoria. Men det ligger
nära till hands att erinra om att
dylika ideer, omsatta i politisk
handling, ofta fått olyckliga följder. De kan nämligen utgöra ett
hinder för den av historien inspirerade politiske ledaren att se världen
sådan den faktiskt är i hans egen
tid.
300
Och ett faktum tycks de Gaulle
icke räkna med trots sin obestridliga storhet som statsman. De europeiska folk, som efter två världskrig lyckats frigöra sig från nationalistiska kallelse- och dominansideer, ställer sig inte bara oförstå-
ende utan direkt fientliga till en
fransk dominanspolitik, hur upphöjd till sina syften den än må vara. De önskar ett likaberättigat
samarbete på en grundval av jämställdhet. Man har inom dessa folk
– även det svenska – inte glömt
de Gaulles paroll: ”L’Europe des
patries”!
För människor, som hoppas på
en sådan utveckling, ter sig de
Gaulles politik under senare år som
en europeisk tragedi – ett sorgligt
efterspel till de nationalistiska
strömningar, som drivit den europeiska kulturkretsen in i 1900-talets katastrofer. Hans politik synes
därtill olycksbringande även för
sammanhållningen inom hela den
västerländska kulturkrets, vars
styrka är en förutsättning för de
europeiska folkens möjligheter att
föra vidare sin kulturella insats i
världen. Likaväl som England hör
samman med Europa, likaväl hör
Europa samman med USA, som ju
dock ytterst är en skapelse av europeisk idetradition.
USA :s enorma militära och ekonomiska styrka behöver ingalunda
utesluta ett självständigt Europa,
blott dess olika folk finner vägarna
till ett förtroendefullt samarbete.
Vidare har ett Europa, som kan
göra sina insatser från en grundval
av politisk, ekonomisk och kulturell självständighet, mycket att ge
USA i ett samarbete byggt på gåvor
och gengåvor. Sålunda kan europeisk vetenskap liksom en europeisk ide- och samhällsutveckling,
präglad av Europas specifika intellektuella och humanistiska tradition, bli av stor betydelse för USA:s
möjligheter att balansera de teknokratiska och kommersialistiska
krafterna i den amerikanska samhällsbilden.
Men en fördjupad kulturell
”Atlantisk gemenskap” förutsätter!
från båda sidor en attityd av vänskap och förståelse. De Gaulles nuvarande politik kan här få bestående skadeverkningar för lång tid
framåt. På kortare sikt kan de
Gaulle med sin antiamerikanska.
politik framprovocera att USA vid
en kommande förnuftsuppgörelse
med Sovjetunionen gör denna över
de europeiska staternas huvuden.
Frankrike lär inte kunna tilltvinga
sig självt eller sina förbundna en
plats vid det förhandlingsbordet genom antiamerikanska aktioner och
skrammel med ett kärnvapen i diminutivt format.
Med de svårigheter och faror,
som de Gaulles politik nu skapar
för Europa blir dagens allvarligaste
frågor för alla europeiska folk dessa: Kan de Gaulle tänkas ändra politik? Om inte, vad gör hans efterträdare?