Print Friendly

En engelsk diplomat om julikrisen

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN ENGELSK DIPLOMAT
OM JULIKRISEN 1914
TILL 30-ÅRSMINNET AV DET FÖRSTA
VÄRLDSKRIGETS UTBROTT
Av fi’Z. lic., jur. kand. BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
DEN engelske ambassadören sir Horace Rumbolds bok The W ar
Crisis in Berlin July-August 19141 är ett försök att beskriva julikrisen 1914 sedd från Berlin, där han då var ambassadråd. Den
har otvivelaktigt stora förtjänster. stilen är klar, det överväldigande materialet mästerligt ordnat och omdömena måttfulla. När
det gäller den aktuella krisen, som började 24 juli, har Rumhold
sökt beskriva förhandlingarna mellan stormakterna i form av en
dagbok omtalande så vitt möjligt dessa transaktioner den dag de
ägde rum. Vad som förlänar Rumbolds bok ett särskilt värde är
att han senare hade tillfälle att på nära håll iakttaga både Weimarrepubliken och Tredje riket. 1928 utnämndes han till ambassadör
i Berlin, vilken post han lämnade maj 1933, tre månader efter
Hitlers makttillträde. Själv skriver han i förordet, att han hade
tillfälle iakttaga kontinuiteten av de Bismarckska metoderna hos
de tyska regeringar, som voro ansvariga för krigen 1914-1918 och
1939. I några träffande satser karakteriserar han kejsardömet,
Weimarrepubliken och Tredje riket. Under kejsardömet hade
tyska folket full yttrandefrihet, rättsväsendet stod mycket högt,
och förvaltningen var hederlig och effektiv. Nationens stora massa
accepterade den traditionella. preussiska militarismen. Weimarrepubliken mottogs motvilligt av en ansenlig del av tyska folket.
Den hade inneboende svagheter redan från början, och den parlamentariska regimen med sin mångfald partier accentuerade dessa.
Under den successiva ledningen av två verkliga statsmän, Stresemann och Briining, som i vissa avseenden voro goda europeer,
l The War Crisis in Berlin July-August 1914, by Sir Horace Rumbold. Constable
and Company Ltd, London 1940.
25- 44~4G Svensk Tidsk1’ift 1944 349
j·-··
Birger Swedenborg
sökte republiken befria Tyskland från vad den betraktade som
Versaillesfredens orättvisor. Men utvecklingen gick för långsamt
för ungdomen, och så bereddes vägen för Tredje riket, om vilket
en diplomat i Berlin 9 månader efter Hitlers makttillträde yttrade:
»Detta är icke ett normalt civiliserat land, och den tyska regeringen
är icke en normal civiliserad regering och kan icke behandlas som
en sådan.» Rumhold tillägger för sin del, att nazistregimen appellerat till och exploiterat de sämsta egenskaperna hos den tyska
rasen.
I förordet lämnar Rumhold en redogörelse för sina källor. Främst
bland dessa märkas British Documents on the Origins of the ”\Var
1898-1914, utgivna av G. P. Gooch och Harold ‘l’emperley, vol. X,
del 2, och vol. XI, och Die Deutschen zum Kriegsausbruch 1914,
utgivna av greye Max Montgelas och professor W alter Schucking
1927. Av arbeten, som speciellt behandlat julikrisen, har Rumhold
använt The Outbreak of the ”\Var of 1914-18, av sir Charles Oman,
The History of TwelYe Days, .Tuly 24 to August 4, 1!H4, av .T. W.
Headlam, och The Thirteen Days .July 23 to August 4, 1914, av
\Villiam Archer. Varken Oman, Readlam eller Areher hefunno
sig emellertid i Berlin undRr krisen och ha ej heller haft tillgång
till den tyska dokumentsamlingen. Av stor betydelse har iiven
varit Theodor \Volffs The Eve of 1914. \Volff Yar chefredaktör för
Berliner Tagchiatt 1906-1933 och stod i niira förbindelse med tyska
utrikesdepartementet. Bland menwirsamlingarna miirkas främst
Greys Twenty-five Ycars 1892-191G, Winston Churchills ‘l’he
World Crisis, belgiske Berlinministern baron Beyens Deux Annees
;’t Berlin, Paleologues La Russie des Tsars pendant la Grande
Guerre och Tirpitz’ Erinnorungen. Av dessa citerar Rumhold särskilt Tirpitz, emedan han var don mest betydande IJersonlighcten
i tyska regeringen vid denna tid.
Rumhold tillträdde sin post som ambassadråd i Berlin dee(~mhor
1913. 23 juni 1914 avreste han i sällskap med sin chef sir Edward
Goschen till Kiel för att nänara vid det diir IJågående engelska
flottbesöket. Om stämningen vid detta skrivor han, att den var
god, vilket han tillskrev att pressen ej sökte ge det någon volitisk
betydelse utan betraktade det som en Yanlig hövlighetsvisit. Söndagen 28 juni reste Goschen på semester till England, medan Rumhold återvände till Berlin för att fungera som charge d’affaires.
Vid ankomsten till Berlin möttes han genast av underrättelsen om
mordet i Sarajcvo på österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand
och hans gemål. Dagen därpå avlade Rumhold ett kondoleans- 350
·1’_..___~—–…………i——-
En engelsk diplomat om. julikrisen 1914
besök hos österrikiske ambassadören greve Shögyenyi, hos vilken
han träffade tyske generalstabschefen greve Moltke. Shögyenyi,
som stod i begrepp att lämna den post han innehaft i 20 år, verkade mycket deprimerad. Han medgav, att det icke existerat
någon tillgivenhet mellan kejsar Frans Josef och ärkehertig Frans
Ferdinand, men mordet måste djupt smärta den åldrige monarken.
Rumhold fann emellertid, att Shögyenyi personligen visade sig
föga berörd av Sarajevotragedien, vilket han ansåg bero på ungrarnas (Shögyenyi var ungrare) ovilja för att ej säga hat mot
den mördade tronföljaren. Han citerar härefter några depescher
som visa, att man i Ryssland och Italien, sedan den första förskräckelsen över mordet lagt sig, kände lättnad över att en så
farlig personlighet röjts ur vägen, medan man i Rumänien, där
man betraktat honom som förkämpe för den rumänska minoriteten
i Ungern, betraktade hans död som en stor olycka för Österrike.
30 juni besökte Rumhold tillförordnade tyske utrikesministern
Zimmermann, som uttalade sqm sin övertygelse, att Sarajevomordet var ett verk av anhiingarna till ett storserbien men likväl
medgav, att den serbiska regeringen icke kunde klandras. I en
depesch 3 juli redogjorde Rumhold för intrycket i Tyskland av
mordet. Han betonade det intima förhållande, som rått mellan
kejsar ”\Vilhelm och Frans Ferdinand, som nyligen träffats i Konopischt i Böhmen, men frågade sig, om det i Hingelen inom trippelalliansen funnits rum för två så utpräglade personligheter. Man
följde uppmärksamt Österrikes hållning, då man föga betvivlade
att Sarajevomordet })lanlagts i Serbien.
Söndagen 5 juli mottog kejsar ”\Vilhelm i Fotsdam greve Shö-
gyenyi, som till honom överlämnade ett autografbrev från kejsar
Frans Josef och ett memorandum av österikisk-ungerska regeringen. Båda dokumenten hade anlänt till Berlin kvällen förut
med utrikesministern greve Berchtolds lmbinettschef greve Hoyos.
Berchtolds memorandum, som utarbetats före Sarajevomordet,
framhöll, att Rumänien ej längre kunde påräknas som centralmakternas bundsförvant, varför i stället Bulgariens vänskap borde
eftersträvas. Det hade försetts med en mot Serbien riktad slutkläm. Frans Josef betonade i sitt brev, att hans ansträngningar
hädanefter skulle inriktas på utplånandet av Serbien som politisk
maktfaktor på Balkan. För att dryfta dokumenten kallade kejsaren rikskanslern v. Bethmann-Hollweg och Zimmermann till
Potsdam. Senare tillkallades även preussiske krigsministern general v. Falkenhayn. Det är dessa överläggningar, som givit upphov
351
– – – – – – ~ ——–~- ~ ~
Birger Swedenborg
till ryktet om ett stort kronråd i Fotsdam med deltagande av
Tysklands och Österrikes ledande politiker och militärer, ett rykte,
som först publicerades av den holländska tidningen Nieuwe Rotterdamsche Conrant september 1914. I likhet med engelske Wienambassadören sir Maurice de Bunsen betvivlar Rumbold, att detta
möte ägt rum. Det skulle ‘.’arit svårt att dölja närvaron i Fotsdam
av de ledande österrikarna vid en tidpunkt, då de borde närvarit
vid Frans Ferdinands begravning i Wien. Om Fotsdamförhandlingarna berättar Bethmann i sina memoirer, att kejsaren ej gjorde
sig några illusioner om faran för Österrike av den storserbiska
propagandan, men att det icke tillkom Tyskland att ge Österrike
råd. Den österrikisk-serbiska konflikten måste lokaliseras, men
Tyskland måste i farans stund stödja Österrike. Bethmann instämde i kejsarens åsikter. Rumhold skriver härom, att varken
kejsaren eller Bethmann tyckas ha insett, att de genom att ge
Österrike fria händer gjorde sitt bästa för att provocera den
internationella konflikt de sökte undgå. Den 6 juli anträdde kejsaren sin sedvanliga Norgekryssning. Han besvarade 14 juli kejsar
Frans Josefs brev och utlovade honom sitt fulla stöd, vad som än
komme att hända.
7 juli hölls i Wien ett kronråd för att bestämma Donaumonarkiens politik mot Serbien. Majoriteten anslöt sig till Berchtolds
ståndpunkt, att man skulle tillställa Serbien oantagbara krav,
vilkas förkastande skulle bereda väg för en radikal militär lösning.
Endast Ungerns konseljpresident greve Tisza ville nöja sig med
att framställa konkreta krav. 11 juli meddelade tyske Wienambassadören v. Tschirschky, att Österrikes främsta krav komme att
bli, att Serbiens konung i en offentlig proklamation förklarade,
att Serbien tog avstånd från den storserbiska politiken, och att ett
organ för österrikiska regeringen skulle övervaka deklarationens
iakttagande. Tidsfristen för svars avgivande skulle bli 48 timmar. För att förhindra fransk-ryska överläggningar skulle noten
icke överlämnas under president Poincares besök i Petersburg.
I sin helhet kom Österrikes not tyska utrikesdepartementet tillhanda på e. m. 22 juli, 24 timmar innan den överlämnades i Belgrad
den 23. Trots detta telegraferade utrikesminister v. ,Jagow 23 juli
kl. 4 e. m. till Londonambassadören furst Lichnowsky, att Tyskland ej kände Österrikes krav.
•Juli 1914 var värmen tryckande i Berlin. Rumhold skriver, att
den fysiska atmosfären var symbolisk för den politiska. Det var
tydligt, att en allvarlig aktion förbereddes. Han rapporterade
352
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
den 11, att en viss lättnad dock inträtt i Tyskland, sedan det blivit
känt, att Österrike ämnade avvakta utredningen om Sarajevomordet. 6 juli hade J agow återvänt till Berlin från sin bröllopsresa.
Hans syn på läget framgår bäst av hans privatbrev till Lichnowsky den 18 juli. Jagow framhåller här, att Tyskland var väl
medvetet om Österrikes vacklande stormaktsställning, men att det
dock måste bevara det som allierad i brist på bättre bundsförvanter. Tyskland måste söka lokalisera konflikten, vilket främst
komme att bero på Rysslands hållning. Om Tyskland nu hindrade
Österrikes politiska rehabilitering, komme dettas inre upplösning
att påskyndas. 21 juli hade Rumhold ett samtal med Jagow, som
betonade, att eftersom det rörde sig om en lokal österrikisk-serbisk
konflikt, Tyskland ej sökt påverka Österrike. Biträdande understatssekreteraren i Foreign Office Eyre Crowe anmärkte till Rumboids telegram om detta samtal, att Tyskland tydligen ej trodde
på någon verklig krigsfara. Han var även övertygad om att Tyskland kände Österrikes krav och utlovat sin hjälp, om komplikationer skulle uppstå. Rysslands troliga hållning fick man i Berlin
veta genom ett telegram, som ankom dit den 23 juli och vari Petersburgsambassadören greve v. Pourtales redogjorde för ett samtal
med utrikesminister Sasonow den 21. Sasonow yttrade sig härunder bittert om Österrikes politik och inskärpte, att Ryssland ej
kunde finna sig i Serbiens förödmjukelse.
Fredagen 24 juli publicerades Österrikes ultimatum till Serbien.
Tyska pressen uttryckte sitt gillande och framhöll, att om konflikten ej kunde lokaliseras, Tyskland vore berett stödja Österrike
med vapenmakt. Då Rumhold träffade franske ambassadören J ules
Cambon, yttrade denne: »Eh bien, qu’en dites vou~ C’est la guerre,
n’est-ce pas~» De voro överens om att kraven på österrikiska ämbetsmäns medverkan vid den storserbiska rörelsens undertryckande samt avskedandet av misstänkta serbiska officerare och
ämbetsmän voro omöjliga för en suverän stat att acceptera. Cambon var övertygad om att Österrikes ultimatum med avsikt överlämnats sedan Poincare lämnat Petersburg. Han visade Rumhold
ett telegram från franske Wienambassadören Dumaine, enligt vilket Österrike vid ett serbiskt avslag vore berett handla med 8
armekårer. Cambon begav sig därpå till Jagow, som förklarade,
att Tyskland icke på förhand känt till Österrikes krav, som han
fann för hårda. Då Cambon betonade omöjligheten av konfliktens
lokalisering, genmälte .Jagow, att Ententen borde verka modererande i Belgrad. Cambons motfråga, om icke Tyskland i sin tur
353
-.
Birger Swedenborg
kunde moderera Österrike, besvarades av J agow med att det berodde på omständigheterna. Efter återkomsten från Jagow yttrade
Cambon till Rumbold, att Tyskland och Österrike bedrevo ett farligt bluffspeL
Åven i Ryssland såg man allvarligt på det läge, Österrikes ultimatum skapat. Sasonow yttrade till engelske Petersburgsambassadören sir George Buchanan, att Ryssland troligen måste mobilisera. Då han och franske Petersburgsambassadören Paleologue
sökte förmå Buchanan förklara, att England ställde sig solidariskt med Ryssland och Frankrike, yttrade Buchanan, att han
trodde att Grey vore beredd att i Berlin och Wien framhålla faran
för Europas fred av en österrikisk attack på Serbien. Eyre Crowc
antecknade till denna Buchanans depesch, att det gällde en strid
mellan Tyskland, som eftersträvade politisk diktatur i Europa,
och de makter som önskade bevara individuell frihet. Rumhold
skriver, att denna Crowes anteckning likaväl skulle kunna tilllämpas på läget i Europa 1938-1939. På natten fick han ett telcgram från Grey, som meddelade, att Lichnowsky överlämnat ett
memorandum uttryckande Tysklands önskan om konfliktens lokalisering. Rumhold fick instruktioner att föreslå J agow, att de
fyra icke direkt intresserade stormakterna Tyskland, England,
Frankrike och Italien skulle intervenera i \Vien och Petersburg,
om förhållandet mellan Österrike och Ryssland bleve hotande.
Österrike skulle förmås avstå från en brådstörtad aktion och på
så sätt tid vinnas.
Lördagen ,25 juli kl. 12 f. m. framlade Rumhold Greys ovannämnda förslag för J agow. Denne meddelade, att Tschirschky fått
instruktioner att föreslå Berchtold, att tidsfristen för Österrikes
ultimatum utsträcktes. Då Berchtold befann sig i Ischl, fruktade
Jagow dock att dröjsmål skulle uppstå. Han medgav, att Österrike
önskade ge Serbien en läxa men också att detta ej kunde acceptera
vissa av kraven. Berchtold hade meddelat Rysslands charge
d’affaires i Wien, att Österrike icke önskade annektera serbiskt
territorium. Om det bleve nödvändigt, förklarade sig ,Jagow beredd
stödja Greys förslag om en fyrmaktsintervention. Rumhold frå-
gade därpå rakt på sak, om Jagow på förhand känt innehållet i
Österrikes ultimatum. Då Jagow nekade, yttrade Rumbold: »Then,
what it amounts to isthat you gave the Anstrians a blank chequeh,
vilken fråga obehagligt berörde honom. I samband med sin redogörelse för detta samtal diskuterar Rumhold frågan om Tyskland
på förhand känt innehållet i Österrikes not och påpekar bl. a.,
354
. i
,r ·_L/_ _~ _ _…….._._ _ _ _ __.._
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
att Tirpitz i sina ruemoirer skriver, att Bethmann redan den 13
juli kände Österrikes viktigaste krav.
I London fortsatte Grey sina medlingsförsök. Vid 6-tiden på em.
mottog Rumhold från Grey ett telegram med underrättelse, att han
åter för Lichnowsky föreslagit de fyra makternas medling. I ett
privattelegram till Jagow betecknade Lichnowsky Greys medlingsförslag som enda chansen att undvika ett världskrig. Själv telegraferade Rumhold på kvällen, att han erfarit, att österrikiska
berlinambassaden ansåg konfliktens lokalisering bero på om Ryssland och Frankrike kunde påräkna Englands hjälp. Ungefär samtidigt som Rumhold avfattade detta telegram, rapporterade Buchanan ett samtal, han på em. haft med Sasonow och Paleologue. Dessa
båda Yoro ÖYercns om att det var för sent att intervenera i Belgrad.
Sasonow meddelade, att ett ministerråd under tsarens ordförandeskap på morgonen sanktionerat en kejserlig ukas om mobilisering
av 1,100,000 man att offentliggöras när Sasonow ansåg lämpligt.
Buchanan framförde då en profetisk varning att om Ryssland
mobiliseradc7 Tyskland skulle förklara krig, men Sasonow genmälte, att Ryssland, ehuru det icke önskade framkalla en konflikt, ej kunde låta Österrike krossa Serbien. – På kvällen föll
avgörandet i Belgrad, 5.45 em. överlämnades Serbiens svar, som
i allt väsentligt tillmötesgick Österrikes krav, men Österrikes minister baron Giesl gav sig knappt tid att läsa det utan lämnade
redan 6.30 em. Belgrad. I sin bok »The Eve of 1914» kritiserar
Theodor \Volff skarpt Österrikes dröjsmål att publicera Serbiens
svar – det skedde först den 27- och framhåller, att tyska folket
endast fick veta att Serbien avslagit Österrikes krav, att Giesl avrest och att stor entusiasm rådde i Wien. På så sätt stegrades tyska
folkets k~inslor, medan sanningen om Serbiens svar fördoldes.
Söndagen den 26 juli var den viktigaste händelsen Greys förslag
om en fyrmaktskonferens i London mellan de ovannämnda fyra
makterna. Alla militära förberedelser skulle under tiden inställas.
Uppslaget kom från permanente understatssekreteraren sir Arthur
Nicolson, som påpekade för Grey, att Jagow endast förmedlat hans
tidigare förslag utan att acceptera det. Denna dag kom emellertid
också dc första underr~ittelserna om militära förberedelser. I ett privatbrev meddelade Lichnowsky Grey, att om Ryssland kallade in
reserver, måste Tyskland följa exemplet. Vid ett personligt besök
hos Nieolson meddelade han denne, att Tyskland kunde finna sig
i en partiell rysk mobilisering, såsom i Kiev eller Odessa, men
ej i en mot tyska gränsen riktad. Nieolson genmälte, att det främst
355

Birger Swedenborg
gällde att hindra aktiva miiltära operationer och skisserade därpå
förslaget om en fyrmaktskonferens i London.
På fm. denna dag träffade Rumhold Zimmermann. I ett telegram
till Grey redogjorde han dels för den tyska folkstämningen, dels
för kejsarens på natten väntade återkomst. Zimmermann hade
beklagat denna senare, vilket Rumhold ansåg bero på att Wilhelmsstrasse antingen icke förstod krisens allvar eller fruktade kejsarens störande inflytande. KL 7 em. meddelade Zimmermann Rumhold per telefon, att Tschirschky fått instruktioner att till Berchtald vidarebefordra Greys förhoppning om att Österrike skulle
gynnsamt uppta Serbiens svar, om vars väsentliga innehåll England fått kännedom dagen förut. I en randanteckning betecknar
Crowe detta som ett egendomligt sätt av Tyskland att behandla
Greys förslag om att det skulle delta i en gemensam demarch i
Wien. Tyskland var emellertid ännu övertygat om att konflikten
kunde lokaliseras. Bunsen telegraferade, att Tschirschky till honom yttrat, att Ryssland skulle förhålla sig passivt, medan Österrike bestraffade Serbien. Nieolson anmärker om detta Tschirschkys språk: »Hur litet han förstår den verkliga situationen!» Även
Bethmann trodde på konfliktens lokalisering, vilket han beordrade
Lichnowsky meddela Grey. Som det var söndag, lyckades Lichnowsky icke träffa Grey. Senare på dagen träffade han dock Nicolson, som sade sig endast känna till en partiell rysk mobilisering
långt från Tysklands gränser och framhöll, att Greys konferensförslag vore enda sättet undvika en allmän konflikt. Berlins hopp
om lokalisering av konflikten betecknade han som en chimär. I
sitt telegram om detta samtal med Nieolson varnade Lichnowsky
sin regering att låta sig indragas i en konflikt, i vilken Tyskland
hade intet att vinna och allt att förlora.
Måndagen 27 juli meddelades Serbiens svar stormakterna. Grey
yttrade till Lichnowsky, att Serbiens tillmötesgående vore att tillskriva Rysslands modererande inflytande i Belgrad och att det
nu krävdes moderation i \Vien. Även kejsar Wilhelm, som nu
återvänt från sin norska kryssning, fann Serbiens svar så tillmötesgående, att han fann varje grund till krig bortfallen. Men ‘l’yskland å sin sida förkastade denna dag Greys förslag om en fyrmaktskonferens, vilket Frankrike och Italien redan accepterat.
Jagow meddelade Goschen, som nu återvänt till sin post, att
konferensen skulle bli liktydig med en skiljedomstol, som endast
kunde sammankallas på Österrikes och Rysslands begäran. Han
sade sig vilja avvakta de överläggningar, Sasonow ämnade inleda
356
~: .
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
med Berchtold. Sasonow hade också beslutit föreslå förhandlingar
mellan Wien och Petersburg för att få Österrikes krav modifierade.
Härom säger Nicolson, att det var svårt att komma underfund
med Sasonow, som på tre dagar föreslagit tre olika förslag. Tyskland ville dock ännu hålla dörren öppen, ty Lichnowsky meddelade
Grey, att det i princip accepterade de fyra makternas medling
mellan Österrike och Ryssland. Grey svarade då, att Serbiens
svar åtminstone skulle behandlas som diskussionsbasis och betonade allvaret i läget. Om ett krig utbröte, skulle det bli det hittills största. Lichnowsky rapporterade detta och tillade som sin
övertygelse, att i ett krig Tyskland ej längre kunde räkna på
Englands sympati, emedan man skulle anse, att Österrike visat
bristande god vilja. Bethmann ingrep nu i Wien och telegraferade
till Tschirschky att Tyskland, sedan det förkastat förslaget om en
fyrmaktskonferens, ej också kunde förkasta Greys ovannämnda
förslag att Serbiens svar skulle betraktas som diskussionsbasis.
Tyskland skulle då framstå som den främste tillskyndaren av ett
krig, medan det i stället måste framställa sig som tvingat in i
detta. Rumhold skriver, att detta Bethmanns telegram ej vittnar
om någon verklig fredsvilja utan främst visar hans strävan att
frita Tyskland från skulden till en väntad konflagration.
Tschirschky fick endast instruktioner att vidarebefordra Greys
förslag till Berchtold utan att rekommendera dess antagande.
Denna dag fick Österrike även en allvarlig varning från Ryssland,
i det dess Wienambassadör Schebeko meddelade understatssekreteraren vid Ballhausplatz, att ett krig mot Serbien icke kunde
lokaliseras. Men Österrike hade redan rivit alla broar bakom sig.
Tisdagen 28 juli 11 fm. telegraferades Österrikes krigsförklaring
till serbiska utrikesministeriet. Under dagens lopp ingingo till
Berlin och Wien underrättelser om mobilisering i Odessa och Kievs
militärdistrikt. Trots allt detta meddelade Bethman Pourtales, att
Tyskland sökte förmå Österrike förklara för Ryssland ändamålet
med och omfattningen av aktionen i Serbien. Bethmann, som särskilt var irriterad över det utmanande språk, som fördes av österrikiska Londonambassaden, började också tala allvar med Wien.
Han telegraferade till Tschirschky, att fastän Österrike försäkrat
Ryssland, att det ej tänkte på annektioner från Serbien, det lämnat
Tyskland i ovisshet om sina avsikter. Ansvaret för konfliktens
utbredning måste läggas på Ryssland. Bethmanns slutsats var, att
Ryssland borde vara tillfredsställt, om Österrike förklarade, att
det endast ämnade behålla Belgrad som pant för uppfyllande av
357
. ~… •.· .
Birger Swedenborg
sina krav. Han sände även ett cirkulärtelegram till Preussens
representanter vid de tyska furstehoven, vari nödvändigheten för
Österrike att göra slut på den storserbiska propagandan betonades.
Tysklands intressen krävde, att det stödde Österrike, men det var
av vikt, att Ryssland för hela världen kom att framstå som den
skyldige, om ett allmänt krig utbröte. På Bethmauns förslag sände
kejsar Wilhelm även ett telegram till tsar Nikolaus, varvid han
brännmärkte den storserbiska propagandan, som lett till Sarajevomordet, och hävdade, att alla suveräner hade ett gemensamt intresse att straffa de skyldiga. Kejsaren framhöll dock, att han
sökte förmå Österrike till samförstånd med Ryssland. Detta telegram korsade ett från tsar Nikolaus, som protesterade mot det
skändliga (»ignoble») krig, som förklarats mot ett svagt land.
Indignationen i Ryssland var enorm, och tsaren förutsåg, att han
snart skull bli tvungen vidta extrema åtgärder, som komme att
leda till krig. Han bad därför kejsaren hindra sin allierade att
gå för långt. Men båda telegrammen kommo för sent för att på-
verka det läge, som uppstått genom Österrikes krigsförklaring mot
Serbien. Sasonow förklarade för Buchanan, att Ryssland ej kunde
nöja sig med att Österrike lovade respektera Serbiens integritet.
Han ansåg, att situationens nyckel låg i Berlin, och att England
vore bäst ägnat att påverka Tyskland. Ryske Parisambassadören
Isvolski förklarade, att om England tidigare deklarerat sin solidaritet med Frankrike och Ryssland, Tyskland och Österrike skulle
ha tvekat. Gentemot detta citerar Rumhold ett brev från Nieolson
till Buchanan, som framhåller svårigheten för en engelsk regering,
som måste ta hänsyn till allmänna opinionen, att på förhand göra
bestämda åtaganden med hänsyn till framtida eventualiteter. England hade dock klargjort, att Tyskland och Österrike icke under
alla förhållanden kunde påräkna dess neutralitet. Beslutet att
hålla slagflottan samlad efter manövrernas slut hade offentligt
kungjorts.
I sin framställning av händelserna 28 juli behandlar Rumhold
även det brev, som prins Heinrich av Preussen denna dag sände
sin broder kejsaren med redogörelse för det samtal, han 26 juli
under sitt besök vid Cowesveckan haft med kung Georg i London.
Enligt kejsaren hade konungen härvid utlovat Englands neutralitet i ett förestående krig, en illusion, som icke tycks ha delats
av Bethmann. Times 30 juni 1938 innehåller emellertid ett referat
av en artikel, som huset Hohenzollerns arkivarie, d:r Kurt Jagow,
skrivit för julinumret av Berliner Monatshefte. Det framgår av
358
·L_·—-”—–~–~–‘———
En engelsk diplomat om julikrisen 1914.
denna, att kejsaren fäst sig vid konungens ord »and shall remain
neutral» utan att observera de närmast föregående »we shall try
all we can to keep out of this». Det kan enligt d:r J agow icke
vara tal om något brutet kungaord.
Onsdagen 29 juli betecknar Rumhold som krisens avgörande dag.
Ryssland mobiliserade, medan Tyskland sökte utverka sig Englands neutralitet och tyske ministern i Bryssel fick instruktioner
att inom 24 timmar förvissa sig om huruvida Belgien komme att
motsätta sig en tysk genommarsch i avsikt att förekomma en
påstådd dylik avsikt från Frankrikes sida. De första skotten föllo
denna dag vid Belgrad. Försöken att hindra en europeisk konflagration fortsattes dock. Då Sasonow telegraferat till London,
att Österrikes krigsförklaring mot Serbien omöjliggjort direkta
förhandlingar med Österrikes ambassadör i Petersburg, greve
Szäpäryi, tog på hans begäran Grey ledningen för att söka stoppa
Österrikes militära operationer. Han hade denna dag två samtal
med Lichnowsky och påpekade, att enda sättet att hindra ett allmänt krig vore att Österrike, medan det behöll det ockuperade
serbiska området som pant, lovade stoppa sin frammarsch, medan
stormakterna medlade. Den mest betydande konferensen mellan
Grey och Lichnowsky ägde rum på em. Grey uttalade här en
tydlig varning, att i ett allmänt europeiskt krig England ej kunde
bli neutralt. Lichnowskys telegram med denna varning försågs
av kejsar Wilhelm med en temperamentsfull randanmärkning om
engelsmännens »Krämergesindel».
Det var emellertid Rysslands militära åtgärder, som skulle bli
avgörande för utvecklingen denna dag. På em. fäste österrikiske
generalstabschefen Berlins uppmärksamhet på Rysslands militära
förberedelser och framhöll, att det för ÖstmTike var nödvändigt
att få veta, om det kunde koncentrera hela sin arme eller måste
avdela stora styrkor mot Ryssland. Bethmann uppdrog då åt
Pourtales att meddela Sasonow, att om Ryssland fortsatte sina
mobiliseringsätgärder, måste Tyskland följa exemplet, och då vore
ett europeiskt krig oundvikligt. Härmed kommer Rumhold in på
frågan om den ryska mobiliseringen, som ju på tyskt håll betecknats som krigets direkta orsak. Han bygger sin framställning dels
på handlingarna i processen mot den ryske krigsministern general
Suchomlinov september 1917, dels på ett memorandum av Buchanan 15 september s. å. Vid middagstiden beslöts partiell mobilisering mot Österrike. Sasonow yttrade dock till Szäpäryi, att detta
endast avsåg att skapa ett tillstånd av väpnad neutralitet. Men
359
Birger Swedenborg
då Pourtales vid ett besök hos Sasonow mellan l och 2 em. fick
veta detta beslut, pekade han på de farliga konsekvenserna av det.
Suchomlinow och generalstabschefen J anusjkjevitj vidtogo nu utan
tsarens vetskap hemliga förberedelser för allmän mobilisering.
Vid 7-tiden em. utförde Pourtales Bethmanus ovannämnda uppdrag hos Sasonow, som nu började anse kriget oundvikligt och
anslöt sig till generalernas krav på allmän mobilisering, vilket
tsaren motvilligt biföll. Under kvällens lopp anlände emellertid
ett av kejsar Wilhelm 6.30 em. avsänt telegram, och då uttrycken
i detta avveko från Pourtah~s hotande språk, befallde tsaren
Suchomlinow kontramandera den två eller tre timamr tidigare
auktoriserade ordern om allmän mobilisering. Krigsministern
framhöll de tekniska svårigheterna härför men måste dock böja.
sig. De två generalerna läto dock sina förberedelser fortgå, och
nästa dag hade demobiliseringen upphört att vara en praktisk
realitet.
Medan detta försiggick i Petersburg, höll kejsar Wilhelm i Fotsdam mellan 8 och 11 em. ett kronråd, i vilket hans fr~imsta politiska
och militära rådgivare deltogo. Rumhold anser föga tvivel föreligga, att man här beslöt mobilisering, vilket betydde krig. Lichnowskys telegram med Greys varning, som avsändes från London
6.39 em., hade anlänt till Auswärtiges Amt 9.12 em. men kan icke
ha dechiffrerats i tid för att beaktas av kronrådet, som däremot
hade tillgång till ett telegram frå:o. tsar Nikolaus med förslag om
den österrikisk-serbiska tvistens hänskjutande till Haagdomstolen;
detta telegram nådde palatset i Fotsdam 8.42 em. Efter återkomsten från Fotsdam framställde Bethmann hos Goschen en enträgen
begäran om Englands neutralitet i ett förestående krig. Tyskland
vore berett att även efter en seger respektera Frankrikes integritet.
Det garanterade Hollands neutralitet, varemot Bethmann antydde,
att Tyskland kunde bli tvunget kränka Belgiens. Goschen svarade
emellertid, att han trodde att Grey önskade bevara full handlingsfrihet. Samtidigt fick tyske ministern i Bryssel ovanni:imnda instruktioner. Han skulle emellertid utföra sitt uppdrag först efter
ytterligare direktiv från Berlin.
Torsdagen 30 juli 2 fm. hade Pourtalcs ett dramatiskt samtal med
Sasonow, för vilket han redogör i tre telegram. Enligt Buehanan
bröt Pourtales, då han såg att kriget var oundvikligt, ned fullständigt och bad Sasonow göra ett sista förslag, som kunde avvärja katastrofen. Sasonow föreslog då, att om österrilcc i sitt
ultimatum till Serbien strök de punkter, som trädde Serbiens
360
·l’ · _ _,,,_··——-.i…..~.———-
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
suveränitetsrättigheter för nära, Ryssland lovade stoppa alla militära förberedelser. J agow ansåg emellertid detta förslag opraktiskt och Grey modifierade det därhän, att om Österrike efter att
ha ockuperat Belgrad vore berett hejda sin frammarsch, Ryssland
förband sig avbryta sina militära förberedelser. Sasonow modifierade förslaget ännu en gång. Det gick nu ut på, att om Österrike
förband sig att stoppa sin frammarsch och tillät stormakterna
undersöka dess krav på gottgörelse, som icke fingo träda Serbiens
suveränitet för nära, Ryssland förpliktade sig iaktta en avvaktande hållning. Men detta koncilianta förslag förvanskades, då
Bethmann befordrade det till Tschirschky. Det hette, att Österrike
skulle diktera sina villkor för Serbien efter Belgrads ockupation
och rekommenderade medlingens antagande på dessa ärofulla villkor. Bethmann meddelade samtidigt Tschirschky Lichnowskys telegram av den 29 med Greys varning och betonade, att om Österrike
avböjde alla medlingsförslag, stode det och Tyskland inför ett
Yärldskrig med England bland motståndarna och utan att kunna
IJåräkna Italiens och Rumäniens hjälp. Tyska regeringen bad
därför enträget den österrikiska acceptera den föreslagna medlingen. I ett senare telegram bad Bethmann Tschirschky för
Berchtold framhålla nödvändigheten för Österrike att återuppta
förhandlingarna med Ryssland och betonade, att Tyskland visserligen vore berett stödja Österrike men vägrade att låta sig lättsinnigt indras i ett världskrig. Detta var enda gången Tyskland
verkligen talade allvar i ‘Wien, och då framfördes medlingsförslaget i förvanskat skick. Österrikes svar avgavs dagen därpå,
ungefär samtidigt med att dess allmänna mobilisering proklamerades. Det accepterade visserligen i princip Greys förslag men
uppställde som villkor, dels att operationerna mot Serbien skulle
fortgå, dels att den ryska mobiliseringen skulle inställas. Inget
bevis finnes för att Österrikes svar av Berlin vidarebefordrades till
London. Det hade i varje fall icke varit acceptabelt för Ryssland.
På em., mellan 5 och 7, gav Bethmann en expose över läget inför
den preussiska regeringen. Han framhöll, att kejsaren sökt åstadkomma samförstånd mellan Österrike och Ryssland. Bethmann
hänvisade till Greys sista förslag, på vilket Österrike ännu ej
svarat. Han medgav, att alla regeringar, inklusive den ryska,
voro fredsvänliga liksom folkens stora massa. Tyskland och England hade sökt hindra ett krig, men Rysslands mobilisering hade
hämmat deras aktion. Italiens hållning var oklar, medan intet
hopp fanns om Englands neutralitet. Krigs- och marinministrarna
361
Birger Swedenborg
Falkenhayn och Tirpitz yrkade på proklamerande av »krigsfara»,
vilket dock Bethmann motsatte sig, då det skulle betytt mobilisering och därmed krig. Rumhold anför flera andra bevis för att
Bethmann denna dag uppgivit hoppet om Englands neutralitet.
Jagow yttrade till Goschen, att om Lichnowskys telegram med
Greys varning kommit tidigare, Bethmann icke skulle yttrat sig
till Goschen som han gjort kvällen förut.
Då Rumhold vid 2-tiden denna em. återvände till ambassaden
genom Brandenburger Tor, hörde han tidningspojkarna ropa:
»Extraupplaga av Lokal-Anzeiger! Mobilisering!» Redan en timme
senare dementerade emellertid Wilhelmsstrasse uppgiften om mobilisering och beordrade tidningsexemplarens konfiskering och förstöring. Man har diskuterat, om denna Lokal-Anzeigers falska
uppgift påverkat det ryska beslutet om mobilisering, som denna
em. kl. 4 undertecknades av tsaren i ministerrådet. Rumhold anser,
att nyheten nådde Petersburg för sent för att ha någon inverkan;
som förut framhållits, var den ryska mobiliseringen dessutom hemligen i gång redan den 29 juli. J ules Cambon telegraferade på em.,
att kronrådet i Fotsdam kvällen förut, som beslöt mobilisering,
förklarade förberedelserna för Lokal-Anzeigers extraupplaga, men
att av olika skäl (Englands deklaration om sin handlingsfrihet,
telegramväxlingen mellan kejsaren och tsaren) de allvarliga åtgärder som beslutits suspenderats. I »The Eve of 1914» har Theodor
W olff utförligt utrett frågan om. Lokal-Anzeigers extrmil)plaga.
Han kommer till resultatet, att nyheten nådde Petersburg en timme
efter mobiliseringsorderns undertecknande 4 em.
Fredagsmorgonen 31 juli överlämnade Goschen till Bethmann
Greys svar på dennes vädjan kvällen den 29 om Englands neutralitet. England förklarade, att det icke lugnt kunde åse Frankrikes
krossande eller köpslå om Belgiens neutralitet. Gosehen fann
Bethmann helt upptagen av rapporter om ryska krigsåtgärder vid
tyska gränsen. Han åberopade sina medlingsaktioner i \Vien men
framhöll, att om Ryssland mobiliserade mot Tyskland, bleve han
och kejsaren tvungna att kanske redan samma dag vidta något
mycket allvarligt steg. Crowe anmärker härtill, att tyskarna sökte
kasta skulden för den militära spänningen Ilå Ryssland, medan de
själva faktiskt vidtagit omfattande förberedelser. Under tiden hade
Grey framlagt ett förslag, som skulle bli hans sista. Det byggde
på ett uppslag av italienske utrikesministern markis San Giuliano
och gick ut på en medling av Tyskland, England, Ji’rankrike och
Italien. Serbiens integritet skulle dock respekteras. Goschen fick
362
·t~·~L·’–~–~—–.–
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
instruktioner framhålla, att om Tyskland fick något rimligt förslag framlagt, som visade dess och Österrikes fredsvilja, och detta
förkastades av Frankrike och Ryssland, England fritog sig från
följderna. Förslaget avsändes från London telegrafiskt 2.45 em.
och framfördes av Goschen till J agow sent på natten. J agow visade
sig sympatiskt stämd mot det men framhöll, att Tyskland först
måste avvakta svar på det ultimatum, det denna em. avsänt till
Ryssland med krav på att det inom 12 timmar demobiliserade.
Goschen återvände deprimerad till ambassaden, övertygad om att
.Jagow anat Rysslands svar. I sj~ilva verket hade också avgörandet övergått till militärmyndigheterna. Tidigt denna em. hade
»Zustand drahender Kriegsgefahr» proklamerats; enligt vad Jagow på cm. yttrat till Goschen, komme mobilisering nästan omedelbart att följa. Rumhold gör här några reflektioner över Österrikes
och Tysklands politik. Trots den ryska mobiliseringen var Osterrike berett fortsätta förhandlingarna med Ryssland, vilket Berchtald dagen förut meddelat Schebeko, medan Tyskland avvisat alla
medlingsförslag utom Grcys av den 30 juli, som det framförde till
·wien i förvanskad form. Jules Cambon telegraferade l augusti,
att Tysklands ultimatum, som avgavs niir enighet tycktes nådd
mellan \Vicn och Petersburg, var typiskt för dess krigspolitik
Allteftersom krisen skärptes ökades Frankrikes krav på England.
Grey framhöll för franske Londonambassadören Paul Cambon, att
England ej förespeglat Tyskland, att det ämnade bli neutralt, men
att det icke kunde ge Frankrike någon garanti. Bevarandet av
Belgiens neutralitet komme att bli en betydelsefull om också icke
avgörande faktor för Englands 1u1llning. Cambon uttryckte sin
besvikelse och betonade Englands intresse av att Frankrike ej
krossades. Men Grey viigrade ånyo lämna någon garanti. En randanmärkning av Nieolson och ett memorandum av Crowe denna dag
visa dock, att dessa båda voro övertygade om nödvändigheten för
England att stödja Frankrike. På em. riktade Grcy till Tyskland
och Frankrike en förfrågan, om de voro heredda att respektera
Belgiens neutralitet. Frankrike· svarade klart jakande. Tyskland
åter meddelade, att ett bcstiimt svar skulle röja dess fälttågsplan
för ett eventuellt krig. Detta J agows svar meddelades av Goschcn
i ett telegram l augusti 2 fm. Den tyska fälttågsplanen röjdes
redan l augusti, då tyska trupper ryckte in i Luxemburg. Ett cirkulärtelegram 31 juli från belgiske utrikesministern Davignon till
ministrarna i Berlin, London och Paris är av intresse. Det erinrade om att Bcthmann 1911 avböjt en belgisk begäran om att han
363
Birger Swedenborg
i riksdagen skulle avge en offentlig förklaring om Belgiens neutralitet med motiveringen, att en sådan skulle försvaga Tysklands
militära ställning i förhållande till Frankrike. Som synes föreligger en viss likhet mellan Bethmauns förklaring 1911 och J agows
1914 rörande ett offentligt avslöjande av Tysklands militära planer,
vilka som bekant innefattade en kränkning av Belgiens neutralitet.
Kl. 3.30 em. uppdrog Bethmann telegrafiskt åt de tyska Petersburgs-och Parisambassadörerna att i resp. huvudstäder överlämna
noter, som voro liktydiga med ultimata. Ryssland beordrades att
inom 12 timmar inställa alla mobiliseringsåtgärder mot Tyskland
och Österrike samt Frankrike att inom 18 timmar deklarera, om
det ämnade bli neutralt eller ej under ett tyskt-ryskt krig. I telegrammet till Parisambassadören baron v. Schön tillades, att tysk
mobilisering oundvikligt betydde krig. I en konfidentiell paragraf
meddelade Bethmann, att om Frankrike mot förmodan förklarade
sig neutralt, det som garanti skulle överlämna fästningarna Toul
och Verdun. Pourtales utförde sitt uppdrag vid midnatt 31 juli
och Schön kl. 7 em. Ryssland avgav inte svar, medan Frankrikes
dagen därpå avgivna gick ut på, att det skulle göra vad dess intressen krävde. Förslaget om överlämnande av Toul och Verdun, som
om det offentliggjorts måst öppna engelska regeringens ögon, blev
Schön aldrig i tillfälle framföra till konseljpresidenten och utrikesministern Viviani.
Ånnu lördagen 1 augusti hoppades Grey kunna rädda situationen.
Österrikes Londonambassadör greve Mensdorff meddelade honom
vid ett besök, som måste ägt rum sedan nyheten om Tysklands ultimatum till Ryssland blivit känd, att Österrike vore villigt förhandla med Ryssland, och i Petersburg framhöll Szäpäryi för
Sasonow, att han ej kände till verkan i Wien av den ryska mobiliseringen, men att Berchtold vore beredd fortsätta förhandlingarna
med Ryssland, vilket Szapäryi betecknade som bevis på Österrikes
goda vilja. Grey telegraferade till Goschen Sasonows nya förslag
av 31 juli, i stort sett identiskt med hans föregående, och hoppades
att ingen stormakt skulle öppna fientligheter, förrän det prövats.
Buchanan framförde kl. 11 em. till tsaren en personlig vädjan
från konung Georg att göra ytterligare ansträngningar för att
undvika den hotande katastrofen. Men alla dessa ansträngningar
kommo för sent, ty kl. 7 em. hade Pourtales till Sasonow överlämnat Tysklands krigsförklaring, sedan kl. 5 em. tysk mobilisering proklamerats. Rumhold invänder gentemot den tyska notens
påstående, att Tyskland måste vidtaga motåtgärder mot den ryska
364
·-·~–·——~~-_…il…_-~——
En. engelsk diplomat om julikrisen 1914
mobiliseringen, att Ryssland skulle kunna åberopa samma skäl.
Dess mobiilsering försiggick långsammare, och Tysklands militära
förberedelser voro längre framskridna än som syntes på ytan. Den
ryska mobiliseringen hade olika verkan på Tyskland och Österrike: det förra ställde saken på sin spets, det senare visade ökad
förhandlingsvillighet.
Liebnowsky gjorde sig denna dag skyldig till ett missförstånd,
som kunnat få stora följder. Han telegraferade på morgonen, att
han jakande besvarat en fråga av Grey, om han kunde deklarera,
att ‘ryskland icke ämnade angripa Frankrike, om detta bleve
neutralt i ett tyskt-ryskt krig. 3 timmar senare telegraferade han,
att Grey vid dagens kabinettsmöte ämnade framlägga förslag om
Englands neutralitet även i ett tyskt-ryskt och ett tyskt-franskt
krig. Kejsaren accepterade telegrafiskt det föregivna erbjudandet
om fransk neutralitet under engelsk garanti, och Bethmann meddelade London, att de tyska trupperna ej skulle överskrida franska
gränsen före 7 em. 3 augusti. Theodor Wolff berättar, att han denna
dag i Auswiirtiges Amt mötte Jagow med belåten min svängande
ett papper i handen, varpå han och Bethmann åkte till slottet.
Senare triiffade han Zimmermann, som yttrade, att England tycktes komma att stå utanför. Kejsaren, som hoppades att åtminstone
kriget mot Frankrike skulle utebli, sökte förmå Moltke att dirigera
armens huvudmassa mot Ryssland i stället för mot Frankrike,
och då han av tekniska skäl gjorde invändningar, yttrade kejsaren
enligt Wolff: »Er farbror skulle givit mig ett annat svar.» Senare
på dagen telegraferade emellertid Lichnowsky, att det icke förelåg något engelskt neutralitetslöfte. På em. hade Grey till honom
yttrat, att Tysklands svar angående Belgiens neutralitet gjort
ett dåligt intryck i England, och Liebnowskys fråga, om England
ville lova förbli neutralt, ifall Belgiens neutralitet respekterades,
besvarades av Grey med en hänvisning till nödvändigheten av
handlingsfrihet. Många år efteråt berättade Briining för Rumbold,
att han som rikskansler låtit krigsministeriet undersöka, om det
fanns några papper som visa-de, att generalstaben i sista stund
tänkt ändra fälttågsplanen och dirigera armens huvudstyrka mot
Ryssland. Inga papper anträffades. emellertid, och Briining hade
intrycket, att generalstaben förstört många dokument från denna
tid.
Söndagsmorgonen 2 augusti meddelade Jagow Goschen, att emedan ryska trupper överskridit tyska gränsen, Tyskland och Ryssland befunno sig i krig med varandra. Bethmann uppmanade nu
26- 44~4~ Svensk Tidskrift 1944 365
j-···
Birger Swedenborg
Österrike att anfalla Ryssland, men dess krigsförklaring avgavs
först 5 augusti. Å ven Italien uppmanades uppfylla sin förbundsplikt men förklarade, att casus foederis ej inträtt, emedan det var
fråga om ett anfallskrig. I Konstantinopel undertecknades en tyskturkisk allianstraktat 7.30 em. överlämnade tyske ministern i
Bryssel ett ultimatum med ·12 timmars frist, vari belgiska regeringen tillfrågades, om den vore beredd iaktta en välvillig neutralitet mot en tysk inmarsch, vilket ultimatum Belgien dagen därpå
avslog med hänvisning till sina neutralitetsplikter. Mot England
undvek dock Tyskland ännu fientliga åtgärder. Lichnowsky telegraferade på morgonen, att Englands neutralitet komme att bero
på om Tyskland respekterade Belgiens territorium. I ett 1.25 em.
avsänt telegram meddelade han, att han före det engelska kabinettsmötet träffat premierminister Asquith, som med tårar i ögonen förklarat ett tyskt-engelskt krig otänkbart. Efter kabinettsmötet meddelade dock Grey Parul Cambon, att engelska regeringen lovat den franska allt det skydd engelska flottan förmådde,
om tyska flottan genom Kanalen eller Nordsjön företoge fientliga
handlingar mot Frankrikes kuster eller sjöfart. Härmed var England partiellt engagerat i konflikten.
Då Rumhold denna dag efter middagen satt i ambassadens salong, fick han ett meddelande från Manchester Guardians korrespondent, att chefen för Auswärtiges Amts politiska anlelning
Wilhelm Stumm meddelat honom, korrespondenten, att han skulle
få tillstånd lämna Berlin med ambassadens tåg, om krig utbröte.
På Goschens begäran begav sig Rumbold till Wilhelmsstrasse för
att begära en förklaring. Kl. 10 em. träffade han där Zimmermann,
som han frågade rakt på sak, om Tyskland räknade med krig mot
England. Zimmermann förnekade detta kategoriskt och sände efter
Stumm, som emellertid ej anträffa·des i departementet. Budet lämnade samtidigt Zimmermann ett telegram från kommendanten i
Metz, som meddelade, att en fransk läkare skjutits dagen förut,
emedan han sökt förgifta källorna i Metz’ förstad Montsigny med
kolerabaciller. Efter återkomsten till ambassaden meddelade Rumhold Goschen innehållet i telegrammet från Metz, mot vilket han
ställde sig skeptisk. I en randanmärkning dagen därp~1 betecknade Stumm uppgiften om förgiftandet av källan i Metz som en
»Tatarennachricht» (sannolik, ehuru uppdiktad nyhet).
Måndagen 3 augusti sände Bethmann ett cirkulärtelegram till
Tysklands ministrar i de neutrala huvuclstäderna, vari han sökte
rättfärdiga ilwasionen i Belgien med nödvändigheten att före- 366
\’-·–~——~——~~—————-..
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
komma Frankrike. Han skrev även kl. 10 fm. till Goschen och bad
honom vidarebefordra ett meddelande om att franska trupper överskridit tyska gränsen och att franska flygare dagen förut bombarderat järnvägar nära Karlsruhe och Ni.irnberg. Goschens telegram
med detta meddelande inlämnades till telegrafstationen i Berlin
11 fm. men är i British Documents angivet som avsänt från Berlin
4.10 em. Då man på engelska ambassaden fått höra, att detta och
andra telegram kvarhållits, begav sig Rumhold 2 em. till Auswärtiges Amt, där han träffade legationsrådet greve Mirbach, den
senare i Moskva 1918 mördade tyske ambassadören. Rumhold beklagade sig över att de tyska militärmyndigheterna kvarhållit
telegrammen, varöver Mirbach blev mycket förvirrad. Det var
de ovannämnda, senare som oriktiga befunna franska gränskränkningar, som officiellt motiverade Tysklands kl. 6 cm. i Paris överliimnade krigsförklaring. I sin bok frågar Theodor W olff, vart’iir
det alltid var Tyskland, som avgav krigsförklaringarna. D[H]o
Tirpitz, Falkenhayn och Moltke voro motståndare till att ‘l’yskland tog initiativet härvidlag. Den pådrivande har snarast varit
Beilnnann. Albert Hallin, Hamburg-Amerikalinjens chef, beriitta(k
för vVolff, att Bethmann på hans fråga, varför han var så angl)-
liigen om krigsförklaringen mot Hyssland, svarat: »Annars får jag
icke socialdemokraterna med mig.» – På em. höll Grey sitt heriimda underhustal, i vilket han tillkännagav beslutet att försvara
franska kusten mot tyska flottan och betecknade det som en hedersplikt för England att försvara Belgiens neutralitet. Talet analyseras av Gooch i boken »Before the \Var». Trots Greys tal trodde
Lichnowsky fortfarande, att England skulle bevara neutraliteten.
Först dagen diirpå iindrade han sig.
Tisdagen 4 augusti pit morgonen kom endast ett telegram fnln
Foreign Office till engelska Berlinambassaden, som instruerades
att kräva frigivandet av några engelska fartyg, som tyskarna
kvarhållit i Hamburg, Cuxhaven m. fl. hamnar. Efter lunch begav
sig Rumhold till .Tules Cambon, som genast yttrade: »Ecoutez,
je ne trouve pas Quo vous agissez en gentilshommes.» Rumhold
förklarade emellertid, att för att samla parlamentet och allmänna
opinionen bakom engelska regeringen behövdes en konkret krigsorsak såsom kränkningen av Belgiens neutralitet. Efterhand blev
Cambon, som stod i begrepp att lämna Berlin, vänligare. Han
klagade över de tyska myndigheternas dåliga behandling av honom, en behandling, som fortsattes under hans hemresa genom
Danmark. Efter Merkomsten till ambassaden fann Humbold, att
367

‘—-. …….-

Birger Swedenborg
ett telegram från London just anlänt. Det meddelade, att kung
Albert av Belgien vädjat till konung Georg av England om hjälp
vid försvaret av Belgiens neutralitet. Telegrammet hade avsänts
9.30 fm. men först anlänt 3 em. Goschen fick i uppdrag att protestera mot Tysklands kränkning av Belgiens neutralitet. Han
begav sig till Jagow, som e~ellertid förklarade, att eftersom tyska
trupper denna morgon övergått Belgiens gräns, dess neutralitet
redan kränkts. Goschen redogjorde för sin aktion i en lång depesch
6 augusti, som nådde London först 19 augusti. Samtidigt hade
tyska riksdagen samlats kl. 3 em., varvid Bethmann i ett stort
tal sökte rättfärdiga neutralitetskränkningen med att nöden har
ingen lag. Vid 6-tiden på em. anlände ett nytt telegram från
Foreign Office, avsänt 2 em. Det var ett ultimatum till Tyskland,
att om det före kl. 12 em. icke lovat respektera Belgiens neutralitet,
England komme att vidtaga alla åtgärder i sin makt för att försvara denna. Med detta telegram begav sig Goschen till J agow
kl. 7 em. Jagow förklarade emellertid, att Tysklands säkerhet
krävde en marsch genom Belgien. Goschen sade, att han då måste
begära sina pass. Han begav sig senare till Bethmann, som han
fann mycket upprörd. Det var under detta deras samtal, som
Bethmann betecknade Belgiens neutralitet som »a scrap of paper».
Rumhold avtrycker in extenso Goschens redogörelse för detta samtal. Goschens telegram inlämnades 9 em., men avsändes aldrig.
I ett av Foreign Office 5 em. avsänt telegram, som aldrig nådde
Berlin, hade Goschen fått instruktioner att erkänna mottagandet
av ovannämnda 9.30 fm. och 2 em avsända telegram. Londonregeringen hade alltså denna dag ingen underrättelse från Berlin om
resultatet av den aktion, Goschen i dessa två telegram beordrats
vidta. I samband med redogörelsen för detta Goschens och Bethmanus berömda samtal skriver Rumbold, att han ofta tillfrågats,
vilket språk som därunder begagnades. Han är icke nöjd med
sitt eget svar, att Bethmann talade engelska. Många år efteråt
berättade dåvarande polske Londonambassadören Skirmunt för
honom, att han träffat Goschen i London ungefär ett år efter
krigsutbrottet, och Goschen meddelade då Skirmunt, att Bethmann omväxlande talade tyska, engelska och franska.
Vid halv 9-tiden, medan ambassadpersonalen intog sin middag,
överlämnade betjäningen Berliner Tageblatts nyss utkomna löpsedel, som med stora bokstäver meddelade: »England förklarar
Tyskland krig. Brittiske ambassadören har begärt sitt pass.» Tusentals flygblad spriddes snart över hela Berlin. En stor folkmassa
368
– —-~ — -~- ~
En engelsk diplomat om julikrisen 1914
samlades utanför ambassaden, och stenar började hagla. Denna
Berlinmobbens attack har beskrivits av ett ögonvittne, Daily Mails
korrespondent Frederic W. Wile, i »The Assaulb. Rumhold telefonerade till greve Mirbach och bad honom sända ridande polis,
och så småningom återställdes ordningen. J agow framförde därefter personligen till Goschen sitt beklagande över det skedda, som
han sade satt en outplånlig fläck på Berlins rykte. Dagen därpå
sände även kejsaren sin adjutant till Goschen med ett budskap,
vari även han beklagade det skedda. Torsdagen 6 augusti 7.30 fm.
avreste engelska ambassadpersonalen från Lehrter Bahnhof. Hemresan ställdes över Hook van Holland, och på kvällen den 7 skedde
ankomsten till Liverpool Street Station i London.
I ett kort kapitel sammanfattar Rumhold sina slutsatser. Han
förnekar först, att England genom att tidigare tillkännage sin
ställning kunnat förhindra krigsutbrottet. Grey varnade Lichnowsky allvarligt redan 29 juli, vilket synbarligen gjorde intryck
på Bethmann. Vad beträffar Tyskland, förebrår Rumbold det först
för att det gav Österrike en blankocheck och uppmuntrade det till
aktion mot Serbien, även om detta skulle medföra Rysslands intervention. Det kände de oantagbara kraven i Österrikes ultimatum
till Serbien men förnekade detta. Tyskland motsatte sig alla medlingsförsök mellan Österrike och Serbien; endast en gång talade
det allvar till Wien. Det framlade ohederliga förslag för England
och var berett att göra detsamma för Frankrike. Det kränkte
Luxemburgs och Belgiens neutralitet, ehuru det bort veta, att den
sistnämnda kränkningen komme att medföra Englands intervention. Slutligen tog det initiativet med krigsförklaringarna mot
Ryssland och Frankrike. Tyska generalstaben var endast alltför
redo att begagna vad den betraktade som det lämpligaste ögonblicket att börja ett krig. En tragedi var, att Tyskland ej ägde
en enda verklig statsman. I motsats härtill höjde sig Grey över
de utländska statsmän, som jämte honom hade att handlägga krisen. Han förkroppsligade det bästa i engelskt offentligt och privat
liv.
Rumbold slutar sin bok med ett dokument av stor betydelse –
den depesch, som han sände utrikesministern sir John Simon 26
april 1933, innan han själv lämnade ambassadörsposten i Berlin.
I denna depesch sökte Rumbold analysera Hitlers evangelium och
filosofi samt vad de förebådade för Europa. Han förutsäger militarismens återuppståndelse och att Mein Kampfs program är
allvarligt menat och kommer att brutalt genomföras. En stor fara
369
~. ‘ c’.

Birger Swedenborg
hotade Europa inom en ej alltför avlägsen framtid. Hitlerregeringen befann sig dock ännu i ett övergångsstadium, påminnande
om det, amiral v. Tirpitz skildrat i sina »Politische Dokumente»,
där det för Tyskland gällde att undvika en konflikt, tills tyska
flottan blivit tillräckligt stark för att kunna trotsa England.
Liksom då behövde Tyskla.nd nu fred, tills det vunnit en sådan
styrka, att ingen annan nation kunde hota det utan allvarliga
förberedelser. Tyskland hade under mer än ett decennium lidit
av mindervärdighetskomplex. Hitler hade befriat det från detta,
men i stället hotade nationalismen – »the illegitimate offspring
of patriotism by inferiority complcx» – Europa med ett nytt
utbrott.
370

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner