Print Friendly

En bok om förväntningar

Av Lena Richardson | 21 september 2012

Bengt Ohlsson
Margot
Brombergs 2012

Det finns en hel del att säga om vad Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström inte är.

Den är – exempelvis – inte Wallströms memoarer. Den är heller inte en traditionell biografi. Den är inte en avslöjande, kritisk granskning av den svenska socialdemokratins drömkvinna. Den är inte den slutgiltiga uppgörelsen med ett parti som tappat sin dominans.

Alla dessa ”inte” säger mycket om boken – men också om vilka förväntningar som en bok om Margot Wallström väcker. Och för all del också om vilka förväntningar som ständigt byggs upp kring personen Wallström.

Är hon en Garbo, en skimrande filmstjärnebild som partikamraterna kan hänga upp sina egna föreställningar och önskningar på; något hon låter dem hållas med för karriärens, de framtida möjligheternas och kanske även för fåfängans skull?

Eller är hon helt sonika den hyvens Norrlandstösen som tack vare hårt arbete och strategiska val under lång tid, gjort karriär långt bortom den svenska rikspolitiken?

Bengt Ohlsson gör sitt bästa för att reda ut saken och han går grundligt till väga, med Wallströms hjälp.

Bengt Ohlsson hänger med Margot Wallström på jobbet i New York, de far runt i hennes vintriga barndomstrakter och han hittar ända in i badrummet i den välstädade villan på Hammarö (badrummet där hon berättat att hennes tandborstmugg brukar vara bortstädad när hon kommer hem efter en jobbsejour på annan ort). Han får träffa släktingar, vänner, kollegor och den pålitlige mannen Håkan.

Det råder ingen tvekan om att huvudpersonen själv investerat mycket i att det här ska bli en bok hon kan stå för, inte bara stå ut med.

Resultatet är mycket riktigt en skildring där Margot Wallström framstår som trevlig, tillmötesgående, ja rentav snäll.

Och Bengt Ohlsson framstår som en beundrande iakttagare som med stora, glittrande ögon följer henne.

Han är fångad av det där skimret från idolbilden; samma magnetism verkar på honom som den han beskriver i boken från ett möte mellan Wallström och en grupp riksdagsledamöter på besök i New York: ”Något händer när Margot kommer in i rummet. Det är som när en magnet rör sig över ett lager järnfilsspån. Alla ser på henne med något hungrigt i blicken.”

Och Margot Wallström levererar, både på mötet och i boken.

Hon delar med sig av svåra stunder, både privata och yrkesmässiga.

Vi får veta hur hon som ung blev misshandlad i ett förhållande, om ett barn hon mist och om hur det är att slitas mellan familj och uppdrag.

Hon berättar om hur det är att vara nykomling i politiken och om sin värsta ministertid, den som kulturminister när hon blåögt gick in med glädje över att få ta hand om de viktiga och roliga kulturfrågorna, och kom ut stukad av all, som hon beskriver det, ”missunnsamhet, småaktighet och ankdammsmentalitet”.

Rent roligt blir det när hon berättar om hur hon i rollen som kulturminister skulle inviga Göteborgs filmfestival och överraskade med att hålla ett tal med utgångspunkt från filmen Lejonkungen.

”Det var meningen att det skulle vara lite annorlunda. Att vi skulle ge dem något som de verkligen inte hade väntat sig. Men det var dödstyst i lokalen. Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig”.

Under avdelningen avslöjanden kan noteras att Wallström faktiskt inte trivdes särskilt bra i New York vid sidan av jobbet, hennes ensamhet och slitningarna mellan karriärens rätta val och vad familjen vill ha. Också ett visst mått av blåögdhet kan föras till denna kategori, som i exemplet från filmfestivalen eller varför inte tilltaget att låna ut sin privata mobil till Bengt Ohlsson när hans egen inte vill fungera i New York. Vilken annan toppolitiker skulle gjort så – å andra sidan, vilken annan tidningsmänniska hade nöjt sig med att konstatera att han skulle kunna läsa alla hennes privata SMS om han bara ville? Om vi nu väljer att tro på den versionen. Eller, gör hon tvärtom detta för att motbevisa påståendena i en tidigare, oauktoriserad Margotbok, om att hon skulle vara ett kontrollfreak?

Krönikören, dramatikern och romanförfattaren Bengt Ohlsson bygger sin bok med gott humör, detaljrikedom och uppenbar envishet i intervjuandet. Det är både lättläst och läsvärt men det finns frågor han trots allt aldrig lyckas blottlägga. På vissa punkter hade han möjligen kommit längre med ett mindre beundrande perspektiv, på andra spelar det nog ingen större roll hur frågan ställs eller av vem.

Han konstaterar själv att det finns några frågor som återkommit när folk fått höra att han jobbar med en bok om Margot Wallström. Vad hände mellan henne och Göran Persson, och kommer hon någonsin att bli aktuell som partiledare, och om inte, varför inte?

Vad som hände mellan Wallström och Persson i valrörelsen 1998 besvaras i någon mån; hon säger vad som behöver sägas efter alla dessa år och nedlåter sig inte till att ge igen med några stora åthävor.

Den som hänger i luften ännu efter de dryga 180 sidorna signerade Ohlsson är den mest självklara.

Varför vill hon inte bli partiledare för Socialdemokraterna (eller som det uttrycks ibland:”komma hem och rädda socialdemokratin)?

”Jag ställer frågorna gång på gång” lovar Bengt Ohlsson – men ger mer eller mindre upp. Det är nog inte riktigt glasklart för henne heller, är hans analys, men ett är säkert: hon känner ingen längtan efter att bli partiledare, ”inte någonstans”.

Nej, det är inte en allt klargörande bok – hur nu den skulle sett ut. Kanske ger hon själv några av svaren som fattas så småningom. I en annan bok om Margot Wallström: den hon skriver själv, efter karriären när hon inte längre behöver hålla sig väl med någon, vare sig författare eller politiker.

Men det kanske ändå är att bygga upp en förväntning för mycket.

Lena Richardson är chefredaktör på Filipstads Tidning och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Läs mer:
Margots bleka avtryck (5/2 2010) av Per Heister, om biografin Margot Wallström – den svenska modellen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner