Print Friendly

En bayersk statsman

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN STOLPE:
En bayersk statsman
Franz Josef Strauss, i dag västtysk
finansminister, har ofta varit omstridd
på vänsterradikalt håll. Han framstår
emellertid alltmer som en mycket
betydande statsman i våra dagars
Europa. Fil dr Sven Stolpe behandlar
i denna artikel Strauss Europaprogram,
som väckt betydande uppmärksamhet.
Huvudtanken hos Strauss är ett
förenat Europa, en europeisk federation,
där europeerna är herrar i eget hus.
Ett starkt men fredligt Västeuropa
kan medverka till en önskvärd
avspänning i världspolitiken, ta upp
förhandlingar direkt med Sovjetunionen
och bidra med de krediter, som
ryssarna så oundgängligen behöver.
Detta innebär samtidigt, att Tyskland
måste erkänna delningen av landet,
vilket dock blir mindre tragiskt den
gång, då de östeuropeiska staterna
med nödvändighet måste ansluta sig
till det förenade Europa.
Det är själve J J Servan-Schreiber som
skrivit förordet till F J Strauss’ bok
”Herausforderung und Antwort, Ein
Programm fiir Europa” (Seewald Verlag, 1968). Han sammanfattar boken i
följande ord:
”Strauss riktar sig till sina landsmän
och säger till dem: Om ni tänker på en
återförening allenast ur national-statlig
synpunkt, så skrämmer ni era grannar;
ett återförenat Tyskland skulle ju bli
den största europeiska makten väster om
Ryssland. Och till övriga europeer säger
han: Om ni vill undvika detta alltför
stora Tyskland, får ni laga, att det blir
till en integrerande beståndsdel i ett förenat Europa.”
Servan-Schreiber har alltid hävdat två
tankar. Den ena är, att Europa snabbt
måste komma ikapp Amerika i fråga om
teknologi, vetenskap och industriellt tilllämpad vetenskap.
Den andra är att på ett eller annat
sätt måste Sovjetunionen förmås att diskutera Europas framtid med europeerna
själva, i stället för att bara föra en dialog med USA. Han tillägger: ”Strauss
tänker i detta sammanhang på ett förenat Västeuropa, som förr eller senare
kommer att förfoga över alla maktens
attribut, också de nukleära …”
Omstöpning av Västeuropa
Tanken förutsätter en grundlig omstöpning av det mesta i Västeuropa. Det nuvarande läget karakteriseras av två ting:
fiaskot för en verklig integration österut; misslyckandet för försöken att skapa
en verklig federation i väster.
Stalin var sedan ungdomen intresserad av nationalitetsfrågorna. Redan
1918 publicerade han en ”förklaring angående de ryska folkens rättigheter”.
Han uppsatte två mål: överallt skulle
den nationella tanken och det nationella
språket skyddas; samtidigt skulle ett
allsmäktigt enhetsparti garantera en centralisering av politik och ekonomi. Man
gick en tid så långt, att man införde
vissa språk, som dittills knappast existerat …
Systemet misslyckades; Kreml tillät
visserligen en ”folklore-nationalism”
men satte i varje styrelse in dominerande element, som helt lydde Stalins pipa.
Armen, förvaltningen och ekonomien
”koloniserades” – man fick sedan tala
vilket idiom man behagade.
I stället för att bidraga till en lösning
av det europeiska problemet har de östeuropeiska länderna genom krigsskadestånd och skicklig valutapolitik betydligt mer bidragit till en utveckling av
Sovjetunionen än av andra länder. satellitstaterna bands så hårt vid Sovjet,
att de till sist måste uppleva sitt beroende som en onaturlig förnedring.
1968 kom ”Prag-våren”. Det som i
Tjeckoslovakien bara blev ett kort experiment, en snabbt uppflammande förhoppning, hotar att i Polen bli till ren
nationalism, främlingshat och antisemitism. Östtyskland kan en vacker dag –
landet befinner sig i starkt ekonomiskt
uppsving – antaga ett slags preussisk
39
form av nationalism; en ny politisk ledning i landet kan mycket väl tänkas
upptaga en dialog med landsmännen på
andra sidan Elbe. Detta skulle komma
hela den av Sovjet införda ordningen
att störta samman och tvinga ryssarna
till aktioner, som inmarschen i Tjeckoslovakien redan gett oss en bitter försmak av.
Samtidigt med detta sprack i Västeuropa 1954 försöket att skapa en europeisk försvarsgemenskap: många tyskar såg i denna plan bara en rehabilitering, många fransmän en suveränitetsminskning, många amerikaner bara ett
bekvämt instrument. Servan-Schreiber,
som jag hittills refererat, är inte rädd
för en militär sammanstötning mellan
de två tyska länderna. Västtyskland har
väsentligen förblivit ett nationellt Tyskland. Östtyskland kan i morgon bli nå-
got liknande – ja, man kan räkna med
möjligheten av att de två tyska staterna
ganska snart kan komma överens – på
ett sätt som varkenRysslandeller Frankrike förutsett! Detta skulle just betyda
den explosion som Adenauer i hela sitt
liv fruktade och varnade för.
Europeisk federation
Strauss hävdar nu, att det ekonomiskt
mäktiga men politiskt med nödvändighet ännu svaga Västtyskland som enda
utväg för sin fortsatta utveckling behö-
ver skapandet av en europeisk federation, vars väldiga makt skulle tvinga
Sovjetryssland att tänka :genom hela
40
det europeiska problemet på ett helt nytt
sätt.
Finns här faror? Förvisso. Särskilt
två: att Europa isoleras i väster, och
att Sovjetunionen tvingas in i ett slags
ghetto.
Strauss tar helt avstånd från en västtysk maktpolitik i gammal mening. Varje sådant försök skulle genast föra till
världskrig. Han hävdar emellertid nödvändigheten av förhandlingar med Sovjet från en utgångspunkt av västtysk
makt – och inte bara ekonomisk utan
också militär makt. Detta skulle betyda
införandet av ett nytt element i världspolitiken, och ett farligt element. Man
får inte glömma, att den ryska kolossen
ekonomiskt och socialt är ytterst sårbar.
Explosionen i Frankrike i maj 1968 är
ingenting mot vad som när som helst
skulle kunna inträffa i Sovjet.
Det rör sig dock här om ett Lind,
som visserligen ger alla ungdomar tillgång till bildning men samtidigt förbjuder dem att leva och tänka fritt! Ett
land, som kombinerar lysande tekniska
resultat med ekonomiska fiaskon i serie – där finns sputniks men inte stekpannor. Naturligtvis måste i ett sådant
land samlas massor av opposition, krav,
reformförslag. Sovjet behöver inte alls
hotas med atombombning. Landet behöver helt enkelt en enorm Marshallplan; den kredit det här gäller skulle
ett enat Europa inom kort tid kunna
erbjuda.
Den verkliga konkurrensen mellan
Europa och USA rör sig nämligen inte
nu om kärnvapen. Frågan gäller, om
USA eller Europa skall kunna ge Ryssland den industriella hjälp landet behöver.
Annu dröjer det länge, innan Europa
kan välja en president i fria val. Men
långt dessförinnan måste allvarliga förhandlingar mellan Europa och Sovjet
komma igång. Man får nämligen inte
glömma, att de europeiska länderna idag
förfogar över större ekonomiska reserver än USA i slutet av andra världskriget. Men denna kapacitet är så att säga
infrusen, därför att dess skilda delar
aldrig läggs samman. Frankrike har
klart fått erfara, att ett europeiskt land
som står ensamt är ekonomiskt ytterst
sårbart och därmed också politiskt
maktlöst.
Kärnvapnen bör skrotas ned – de
betyder undergång för alla, icke längre
ett hot bara för ena parten. En positiv
europeisk politik måste utgå från den
ekonomiska maktfaktor, som Västtyskland-Italien-Frankrike tillsammans
betyder. Denna maktfaktor skall icke
spelas ut mot utan samordnas med den
ryska.
Spelet om Europa
Strauss konstaterar, att andra världskriget betydde att Europa krossades: det
blev icke-europeiska statsmän som styrde och ställde. ”Europa blev en rangerbangård för icke-europeiska maktintressen.” Det fanns bara två världsmakter
– Ryssland och USA. Och därvid har
det förblivit. Det märkliga är, att det
bara behövdes ett begränsat samgående
mellan Europas största stater för att ett
tredje, fullt likvärdigt, i flera avseenden
överlägset maktblock skulle framträda.
Spaak sade en gång: ”160 millioner europeer lever på 160 millioner amerikaners välgörenhet och i fruktan för 200
millioner ryssar …” Det är en grotesk
situation, i all synnerhet som de västeuropeiska länderna långt ifrån är intellektuellt, tekniskt och ekonomiskt
förlamade utan befinner sig i en utveckling utan like – man kunde tänka på
den italienska industriens världsframgångar och de tyska ekonomiska resultaten 1968, som närmast är sagolika.
Churchill hävdade tidigt i sitt berömda tal för Ziirichstudenterna, att Europas förenta stater måste skapas.
Strauss menar detsamma. Han sammanfattar:
Europa kan bevara sin självständighet mellan de två världsmakterna
Amerika och Sovjet, endast om det
sluter sig samman politiskt – antingen genom ett statsförbund eller i
en förbundsstat;
Europa kan bevara sin kulturella
maktställning i världen, endast om
dess folk blir medvetna om sitt kulturarv och gemensamt arbetar på dess
förkovran; man kunde tillägga, att
det – om man möjligen frånser
Gandhis icke-våldstanke-inte finns
ett enda tankeuppslag av vikt på nå-
got politiskt, ekonomiskt, sociologiskt,
filosofiskt etc område i hela världen,
som inte har sin rot i Europa;
41
Europa kan skydda sig mot den
aggressiva kommunismen, endast om
det förenar och stärker sina politiska,
ekonomiska och militära krafter;
Europa kan klara sina många uppgifter, endast om dess folk anstränger
sig att först återuppbygga sina förstörda ekonomiska livsgrundvalar.
Sovjet försvagat
Rysslands politiska ställning har under
det sista decenniet starkt försämrats.
Utrikespolitiskt har så gott som alla
ryska initiativ och hotelser blivit fiasko.
I Rysslands rygg uppenbarar sig en ny
världsmakt med oerhörda anspråk på
ryskt territorium. Mao underkänner alla
avtal mellan Tsarryssland och Kina.
Han gör anspråk på Vladivostok, det
ryska Fjärran Östern och stora områden
i centrala Asien. Marskalk Tschen Ji
kallar ryssarna ”tjuvar”, som bestulit
hans folk på 1,5 millioner kvadratkilometer land (maj 1966). De ryska områdena i östra Sibirien omfattar 3 mil- . lioner kvadratkilometer; befolkningen
uppskattas till endast sex millioner. Den
kinesiska upprustningen intensifieras.
På andra sidan konstaterar ryssarna en
enorm tillväxt i Västeuropas välstånd
och industriella kapacitet. Därav det
panikartade beslutet att – trots risken
att stöta ifrån sig alla satellitfolken –
ockupera det vänligt sinnade Tjeckoslovakien, en åtgärd som förvisso endast
kan tillgripas i en nödsituation. För varje år som går, blir Sovjets ställning mer
42
bekymmersam – kan man f.n. lita på
en enda av satellitstaterna?
I denna situation, där Ryssland hårt
pressas av den kinesiska världsmakten,
revolttendenserna i det egna landet,
folkvreden i satellitstaterna, de egna imperialistiska försökens fiasko samt Västeuropas starka ekonomiska och militära
frammarsch, är enligt Strauss ögonblicket inne att inleda intensiva fredliga
ekonomiska förhandlingar. Det gäller
för honom inte alls Tysklands s k återförening – det gäller Europas återförening! Lägger Västeuropa huvudvikten
vid sin militära upprustning, tvingas
ryssarna sannolikt till en desperat offensiv. Får ryssarna däremot ett intryck
av att Västeuropa vill fred, och att de
stora krediter som det efterblivna Ryssland alltjämt behöver men icke med sin
stående krigsberedda arme och sina kosmiska raketer självt kan prestera finns
åtkomliga, bör ett fredligt anbud utan
baktankar från ett enat Västeuropa utgöra lösningen. Eller med Strauss’ egna
ord: ”Så länge Sovjet och Amerika praktiskt taget sitter ensamma vid konferensborden, kommer maktförhållandena i
världen aldrig att förändras.” Det är på
tiden, att det jättestarka nya Västeuropa kräver sin plats vid bordet.
Herrar i eget hus
Men är inte ett kommunistiskt Europa
vad ryssarna egentligen åsyftar? Teoretiskt kanske men inte i praktiken. I ett
helt kommunistiskt Europa skulle ryssarna snart förlora sin ledande ställning.
Ryssland vill ett försvagat, sönderslitet
Europa, som inte utgör en politisk fara.
Mot detta fastslår Strauss:
”En avspänning mellan öst och väst
i Europa kan vi inte överlåta till de
världsmakter, som drog upp demarkationslinjerna i Jalta. Vi söker och vill
avspänning, trygghet och fred. Men vi
vet, att allt detta inte kan ske på grundval av en söndersliten kontinents och en
tysk splittrings status quo. Europeisk
politik får inte längre förbli en funktion
av den amerikanska säkerhetspolitiken,
som bestäms av en annan intressesituation än vår. Europeisk politik måste
samtidigt utformas så, att den ryska politikens inflytande på våra folks öde
trängs tillbaka . . . Först med en sluten
politisk konception, som tillåter oss ett
målmedvetet spel med fördelade roller,
kommer vi europeer i ett läge, där vi
kan arbeta på en uppluckring gentemot
öster. Västeuropa måste vidare ta initiativet till ett försök att genomföra bildandet av en europeisk folkfamilj. Västeuropa måste presentera en modell för
en oavhängighets- och självhävdelsepolitik, som utövar en fascination och en
attraktion på Östeuropas folk, så att
deras nationella självständighetssträvanden kan mynna ut i ett enat Europas
stora politiska konstellation.”
Ryssland har visat sin oro för ett fritt
Tjeckoslovakien. Sannolikt är den ryska oron för Östtyskland många gånger
större. Att den östtyska armen skulle
kunna fungera i ett krig med Västtyskland är uteslutet. Ulbrichts situation är
skrämmande. Han måste behandla sina
medborgare som ”undersåtar”. Majoriteten av Östtysklands befolkning är
klart antikommunistisk. Man ser det redan av förordningarna för den s k
”folkarmen”. Gränsbrigadernas kommendörer får order att förhindra ”fanflykt” över gränsen. Det finns sannolikt inte i hela världen en armeledning,
som är så permanent rädd för sina egna
soldatkadrar som den östtyska. Allt detta trots att de unga soldaterna inte upplevt något annat än kommunistisk propaganda. Den östtyska staten existerar
endast och allenast genom Rysslands
stöd och skulle störta samman som ett
korthus, samma dag ryssarna försvann.
Samtidigt spelar Östtyskland militärt en
stor roll för Sovjetryssland. Landet kan
vara utgångspunkten för en offensiv mot
det fria Europa. Vägarna är uppenbara:
från norr för att behärska inloppet till
Östersjön, mot väster mot Ruhr. Men
detta förutsätter en fungerande östtysk
arme – som sannolikt inte existerar.
Ä ven industriellt är detta vacklande
land viktigt. Därifrån strömmar sedan
lång tid maskiner och materiel för den
ryska krigsindustrien. Vad Pankow importerar från Ryssland är väsentligen
43
varor, som landet behöver för att kunna fullgöra sina exportförpliktelser till
Ryssland. Allt tyskt råmaterial för
atomproduktion strömmar över till
Ryssland.
Delat Tyskland i förenat Europa
Den ryska imperialismen kommer aldrig
att släppa sitt terrorgrepp över de förslavade satellitstaterna; medan Västeuropa är sammansatt av fritt samverkande stater, är östblocken en stormakt, som
med terror tvingar ett antal motvilliga
satelliter till samarbete och samtidigt i
sin rygg känner en fruktansvärd ny fiende stiga fram. Den ryska politiken står
inför olösliga uppgifter.
Strauss menar nu, att varje försök att
-ens på papperet- kräva, att de förlorade tyska områdena skall återlämnas,
är dödsdömt. Tysklands enda väg går
över ett erkännande av Tysklands delning, vilken emellertid blir mindre tragisk, i samma stund ett förenat Europa
skapas, till vilket de terroriserade satellitstaterna med nödvändighet en gång
måste ansluta sig. ”Jag tror inte på ett
återställande av en tysk nationalstat.
Endast inom ramen för et förenat Europa kan den tyska frågan lösas.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner