Print Friendly

Elit och massa

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGARD:
Elit och massa
Ett modernt sätt att definiera demokrati
är att säga, att demokrati är en styrelseform varigenom eliter får politisk
bestämmanderätt genom konkurrens om
folkets röster. En bok av docent Leif
Lewin i Uppsala, »Folket och eliterna»,
behandlar denna och andra definitioner
på vad demokrati egentligen är. Själv
menar författaren att demokrati
karakteriseras av växelverkan elit-massa
i den politiska beslutsprocessen.
Universitetslektor Birger Hagård har
granskat hans bok. M ot bakgrund av
ett antal amerikanska forskares arbeten
diskuterar han både demokratins
innebörd och hur den kan fungem.
Han framhåller slutligen att demokratin
förblir ett aktuellt forskningsobjekt.
Varje generation, säger han och citerar
därvid Gunnar Heckscher, måste
erövra demokratin på nytt.
Tanken att det är en elit som styr eller
bör styra massan har alltid haft en fram·
trädande plats i den spekulativa politiska
teorien, från Platon till våra dagar. Problemställningen korn att få en ökad tyngd
i och med industrialismens och dernokra·
tiens genombrott i Västerlandet. Tillkom·
sten av stororganisationer och masspartier innebar något fundamentalt nytt. Men
det betydde inte, att folket i gemen fick
något direkt avgörande inflytande. Elit·
teoretiker, sådana som Pareto, Mosca och
Michels föresatte sig att rensa bort grumliga illusioner och myter och angrep bl a
folksuveränitetsdogrnen: Deras utgångs·
punkt var, att det i alla samhällen alltid
funnits och alltid kornmer att finnas två
grupper, de styrande och de styrda. Pa·
reto hänvisar till psykologiska faktorer och
Mosca och Michels till organisatoriska.
Michels formulerar sin berömda hypotes
om »oligarkiernas järnlag» – i varje or·
ganisation måste finnas en ledning och
makt, och fördelar tillfaller den ledande
gruppen – och prövar denna på de socialistiska partierna i Europa före första
världskriget, varvid han ägnar den tyska
socialdemokratin särskild uppmärksamhet.
Elitteoretikerna gjorde anspråk på värdeneutralitet men var självfallet inte ob·
jektiva. De korn att uppfattas som medel·
klassteoretiker, och i mångt och mycket
gick deras strävanden ut på att vederlägga
en annan elitteori, marxismen, som lika
litet har med värdeneutralitet att göra. I
båda fallen är det dock fråga om histo·
riefilosofier och en metodologisk förnyelse,
som varit i. hög grad berikande för den
politiska vetenskapen.
Förhållandet mellan elit och massa har
ägnats stor uppmärksamhet av i synnerhet den moderna amerikanska samhällsforskningen.. James Burnham, senare en
av konservatismens främsta banerförare i
USA, utgav 1941 sin berömda studie,
»Direktörernas revolution», där han förde
fram tesen att det kapitalistiska systemet
skulle komma att ersättas av ett samhälle,
som ekonomiskt och politiskt kontrollerades av en företagarelit. Burnham förutsade
att styrelse i framtiden mera skulle komma
att bestå i förvaltningsåtgärder än lagstiftning. Arbetsuppgifterna i stat och nä-
ringsliv skulle för ett ledande skikt bli i
stort sett desamma. skillnaden mellan
industrichefer och byråkrater skulle i
mångt och mycket försvinna :och· en ny
elit uppstå.
Särskilt under de båda senaste decennierna har många amerikanska statsvetare och politiska sociologer utfört undersökningar av maktstrukturen. Med hjälp
av beteendevetenskapliga metoder har man
tyckt sig komma fram till att det amerikanska samhället inte har en elit utan en
mångfald eliter, verksamma på olika områ-
den. Denna syn kan sammanfattas i begreppet »den pluralistiska elitteorien», enligt vilken friheten och de demokratiska
värderingarna i USA är tryggade just på
grund av eliternas konkurrens om folkets
stöd. Denna uppfattning återigen har avvisats av t ex den radikale C Wright Milis,
som i sitt arbete »The Power Elite» (1959)
207
kallade den för en liberal myt och sökte
påvisa att det var fråga om väl sammanhållna institutionella hierarkier. (Den lä-
sare som är intresserad av en översikt över
politiska eliter och elitteorier hänvisas till
Geraint Parry: Politiska eliter. Aldus.
Stockholm 1970.)
Utformningen av den pluralistiska elitteorien i USA har inspirerat till en studie
av demokratisk teori, »Folket och eliterna»
av Uppsalaforskaren Leif Lewin (Almqvist
& Wiksell). Lewins avhandling »Planhushållningsdebatten» lät mycket tala om sig,
då den publicerades för ett par år sedan,
inte minst på grund av hans klara politiska ställningstaganden. Man talade då
om vådan av att närmare studera socialdemokratisk ideologi. Medan Tingsten en
gång förvandlades från socialdemokrat till
liberal, anpassade sig den tidigare liberale
studentpolitikern till socialdemokratin.
Planhushållningsdebatten är i många avseenden briljant och utgör en stimulerande
läsning. Detsamma kan sägas om Lewins
senaste arbete.
Lewin ställer denna gång upp den klassiska demokratiska doktrinen mot den moderna demokratiska teorin. Detta utgör
bokens huvuddel. Därtill fogar Lewin ett
förslag till fördjupning av demokratin.
Elitkonkurrens
Den moderna teorin formuleras sålunda:
»Demokrati är en styrelseform varigenom
eliter får politisk bestämmanderätt genom
konkurrens om folkets röster.» Denna teori
208′
grundar sig··på de resultat; som de amerikanska valforskarna har kommit fram
tilL Enligt dessa är deltagandet (participationen) ganska dåligt i de västerländska
demokratierna: medborgarna är inte så
politiskt aktiva, engagerade och intresserade som man tidigare gärna föreställde
sig.·Denna brist på deltagande, som Lewin
kallar apati, anses dock ha en positiv funktion, nämligen »att bidra till att bevara
det- politiska systemet i ett demokratiskt
tillstånd». Det väsentliga var, att olika
eliter konkurrerade med varandra om folkets stöd.·Anhängarna till denna teori kallar Lewin »funktionalister».
Den andra doktrinen, den klassiskt demokratiska, definieras av Lewin på följande sätt. .· »Demokrati är en styrelseform
som förverkligas i samma utsträckning som
folket deltar i den politiska beslutsprocessen.» Denna definition innebär att man
anger ett värde, som man vill maximera,
nämligen en bred participation. Därmed
blir definitionen också normativ, och anhängarna av doktrinen kallar Lewin »normativiste”r». · , .·,
· Demokm.tidebatteri analyseras av Lewin
i tre ·olika kategorier. Han skiljer mellan
eri ·deskriptiv, .en funktionell och en normativ analysnivå. Först tas upp de satser
vari de individuella medborgarnas politiska beteende beskrivs. Därefter följer de
satser som avser att förklara det politiska
systemets funktion. Och till sist behandlas
de riktlinjer, som av de båda skolorna
formuleras för samhällets organisation.
Med utgångspunkt härifrån ställer Lewin
upp. 21.·par motstridande ,satser, där han
konfronterar funktionalisternas uppfattningar med normativisternas.
När det gäller de två skolornas beskrivning av medborgarnas och väljarnas bete·
ende går Lewin igenom tillgängliga data
för aktivitet (röstning, intresse, engage·
mang etc), kompetens (kunskap m m) och
systemorientering (samhällsmedvetenhet,
attityder etc). Författaren påpekar helt
riktigt svårigheten att få tillgång till jämförbara rådata och problemen vid tolkningen av dessa. Hans slutsats blir att
normativister och funktionalister tolkar
data under inflytande av sina respektive
teorier och följaktligen kommer fram till
olika verklighetsbeskrivningar. Med de definitioner funktionalisterna själva använder finner Lewin dock inte att väljarnas
participation skulle vara särskilt »låg».
Apatins funktion
Särskilt intressant är det avsnitt, där Lewin
undersöker· apatins förment konstruktiva
bidrag till det politiska systemet. Han visar
övertygande, att teorin om apatins positiva
funktion inte kan godtas. Funktionalisterna framför stundom påståenden utan empiriskt stöd, och i regel håller satsen: »ju
mera participation, desto större concensus». Men, betonar Lewin, funktionalisterna hävdar samtidigt, att apatin kan upp·
höra, om eliten inte tar tillvara medborgarnas intressen. Eliten försöker antecipera medborgarnas reaktioner och föra en
politik som väcker gensvar hos så många
som möjligt. Det är alltså nödvändigt att
också studera elitens beteende och relationer till massan. Därvidlag visar Lewin,
att elitens främsta funktion i systemet utgörs av dess betydelse för värdeallokeringen (fördelningen av olikavärden) isamhället. För att kunna genomföra en värdeallokering krävs, att de olika åsikterna i
opinionsbildningsprocessen vägs ihop till
ett konkret beslut och att beslutet sedan
tillämpas effektivt. Värdeallokeringen blir
~auktoritativ», om medborgama även
godtar det beslut, som fattats enligt majoritetsprincipen.
Kan elitens existens förenas med principen om majoritetsstyrelse? Funktionalisterna svarar ja och hänvisar till främst
kompetitionskravet (konkurrens om folkets
stöd). Normativistema däremot framför
i huvudsak endast negativ kritik och reducerar stundom sina debattinlägg till att
bli politiska trosbekännelser.
Elitteoretikernas grundläggande krav att
det i varje samhälle måste finnas en eller
flera eliter torde inte längre bestridas av
någon seriös samhällsforskare. Hur skall
då de demokratiska spelreglerna kunna
värnas? Lewin laborerar med tre teoretiska alternativ. Det första är att den demokratiska massan försvarar demokratin
mot en odemokratisk elit. Detta var ju
tanken par preference en gång i tiden,
och som Lewin säger, »detta historiska
arv har fortfarande ett ödesdigert och förvirrande inflytande över en del radikala
programskrifter». Det är den romantiska
drömmen om »urdemokraten» i de djupa
folkleden. Men i själva verket har antidemokratismen sitt starkaste fäste just
hos massan. Det är alltså partiledningarna
eller den liberalt och humant inriktade
överklassen som bär upp det demokratiska
systemet. Myten om genomsnittsväljarens
demokratiska övertygelse kan överges.
Det andra alternativet är att den demokratiska eliten försvarar demokratin mot
den odemokratiska massan, men teorin om
apatin som »filter» lider enligt Lewin
av svagheter, främst att flltret lätt kan
brista. Det tredje alternativet, som Lewin
främst önskar hävda, är att den odemokratiska massan fostras till demokrati. Detta bör ske enligt författaren genom ökad
participation.
Därmed är vi framme vid formuleringen
av riktlinjer. I detta sammanhang, menar
Lewin, uttrycker sig funktionalisterna i
klara verba. De önskar bevara systemet
som helhet och anser sig empiriskt kunna
hävda detta behov. De gör anspråk på
värdeneutralitet. Normativisterna återhävdar, att människornas allmänanda bör
utvecklas genom allas engagemang i statsstyrelsen och därvid åberopar de sig på den
demokratiska idetraditionen.
Som Lewin uppfattar saken har funktionalismen sina rötter inte i den demokratiska idetraditionen utan i den klassiska
konservatismen. Participationen kan inte
öka utan att man riskerar att hamna i ett
totalitärt tillstånd. Vill man bevara de
värden som uppnåtts, måste man främst
se till att helheten, det överordnande systemet, kan bestå. I andra hand får sådana
210
ting komma som den enskildes lycka, utveckling och rättigheter.
>>Den interaktiva demokratim>
Lewin är missnöjd både med funktionalisternas och normativisteroas demokratimodell. Funktionalisternas avvisas främst
därför att de trott sig kunna formulera
en normativ teori enbart på grundval av
sina empiriska observationer, och normativisterna har inte kunnat operationalisera
sina begrepp; de har inte kunnat använda
sina uppslag för empirisk forskning.
I stället formulerar Lewin sin egen demokratimodell: »Demokrati är en styrelseform som förverkligas i samma utsträckning som det uppstår växelverkan elitmassa i den politiska beslutsprocessen.»
Detta är en öppet normativ modell. Interaktionen skall maximeras. Därmed ansluter sig Lewin till normativisteroas idetradition. Målet för systemet är participationsökning, varvid en utveckling sker
av människornas allmänanda. Men participationsökningen kan bara ske, om eliten
på ett annat sätt än i den indirekta demokratin träder massan till mötes och
stimulerar participationen genom sin opinionsbildning. En utjämning av inkomst,
förmögenhet, utbildning m m är eftersträ-
vansvärd, och teknologin bör tas i bruk
för att möjliggöra den växelvisa kommunikationen. Människorna skall skolas i demokratiskt beslutsfattande genom en ny
beslutsteknik inom partierna och uppbyggandet av flera »närdemokratiska participationscentra».
Lewins interaktionsmodell är inte direkt
imponerande. Visst är han i sin fulla rätt
att ställa upp en utopi, med det är ju
inte helt säkert, att han hamnar i det goda
samhälle, som han eftersträvar. Det ver·
kar som om han tar lite lätt på saken,
då han lägger fram sina teser.
För det första är det inte särskilt till·
talande med Lewins upplysta elit som
massuppfostrare. Det kan ju finnas åtskilliga skäl för många människor att inte vilja låta sig ledas av samma värderingar som
t ex den socialdemokratiska maktelitens.
För det andra förefaller hans sätt att
lösa centraliseringens och byråkratisering·
ens problem vara alltför enkla. Som Ralf
Dahrendorf påpekat leder deltagandekravet oftast till att nya byråkratiska former skapas, medan avståndet mellan styrande och styrda i själva verket inte
minskar mycket.
Ett stort problem i detta sammanhang
förefaller vara, att flertalet människor
inte alls är intresserade av att sätta till
tid för en massa nya beslutsformer. Vad
de vill ha är ett ökat hänsynstagande till
sina individuella personligheter, mindre
byråkratisk insnärjning. De är beredda at l
också i fortsättningen lita till sina representanter i beslut, som rör dem rent generellt, men kräver i vissa fall också att
som individer få bestämma över sin egen
situation, att individuellt bli tillfrågade
och få säga ja eller nej.
En paradox
Det finns i detta sammanhang en paradox,
som väl förtjänar att diskuteras. Många
av de regler, som stiftas för att säkra ett
minimum av rättigheter är av det slag, att
de samtidigt hotar de rättigheter, som de
avser att trygga. För att skapa lika möjligheter för alla måste vissa institutioner
upprättas med uppgift att inskränka rättigheterna för dem som redan innehar dem.
Varje arbete på att utvidga medborgarrättigheterna tycks alltså till syvende och sist
motverka sina egna målsättningar.
I det äldre samhället var människans
lojaliteter i första hand inriktade på närliggande företeelser, sådana som familj,
släkt, bygemenskap, församling eller vad
det kunde vara fråga om. Ingen av dessa
institutioner kan dock i det moderna samhället tillförsäkra människan lika rättigheter i de större sammanhangen. Hennes
intressen har i stället kommit att tillvaratagas och förkroppsligas av de stora organisationerna, som kan ställa tungt vägande krav på olika samhällsnivåer men också
övervaka obrottslig lojalitet från den enskildes sida gentemot de gemensamma
intressena. De stora byråkratiska organi- ~ationerna övertar till stor del människans
lojalitetsband. Men dessa stora organisationer är underkastade vad Dahrendorf
med Michels’ term kallar en »organisk
järnlag». Att åstadkomma lika medborgarrättigheter kräver organisation, och organisation innebär nya restriktioner för friheten. Ökad effektivitet och utjämning
kräver central organisation och stora en- 211
heter: stora tätortssamhällen, stora fackliga organisationer, storkommuner. Nya institutioner och organisationer växer fram
på löpande band. Samtidigt får den enskilda människan allt mindre möjligheter att
påverka beslutsfattandet och många gånger även ett blott fiktivt inflytande över sin
egen situation, då hon ställer krav på olika
rättigheter. Hon skjutsas fram och tillbaka i den byråkratiska kvarnen. Den enskilde funktionären har inga dåliga avsikter, men just principen om organisation,
som var till för individen, gör den senare
till objekt för okontrollerbara institutioner.
I detta sammanhang kommer jag att
tänka på en paroll, som det socialistiska
kårpartiet förde fram vid ett kårval i
Linköping. Dess lydelse var ungefär: »Politisera institutionerna. Stoppa byråkratiseringen.» Tydligare kan inte feltänkandet
illustreras. All erfarenhet hittills säger oss
ju, att ökad politisering automatiskt synes
medföra ökad byråkratisering. Det tycks
som om detta t o m skulle kunna upphöjas till en allmän lag. Hela försöksverksamheten med nya samarbetsformer vid
universitet och högskolor har för övrigt
blivit ett exempel på byråkratisering i
jätteformat.
Nu har Lewin givetvis inte bortsett
från de problem, som den ökande centraliseringen innebär, men han har inte någon
reell bot att ge. Hans krav på utjämning
leder inte till en minskad utan tvärtom
till en ökad byråkratisering och centralisering. Inte heller övertygar Lewins teknologiska romanticism-att vi skulle kun- 212
na få en gigantisk »närdemokrati» genom
telekommunikationernas utveckling. Envar skulle via TV och telefoni kunna aktivt ta del i och påverka beslutsprocessen i
olika situationer, inom t ex ett parti.
Säkert kan telekommunikationerna tas i
bruk i ökad omfattning, kanske kan enorma möjligheter skapas för människorna
att informera sig och påverka besluten.
Men kommer de att använda dessa möjligheter? Och vilka kommer att göra det?
Lewins interaktiva demokrati synes alltför
mycket vara ett försök att vetenskapligt
anpassa sig till för tillfället i hög grad
gångbara populärpolitiska föreställningar.
Om man håller fast vid Lewins omdöme,
att största möjliga interaktivitet är önskvärd inom en demokrati, en inte helt
originell tanke, skulle jag vilja ifrågasätta, om inte två huvudförutsättningar
är: största möjliga maximering av friheten
för den enskilda människan och största
möjliga decentralisering av samhället.
slutsatsen blir alltså diametralt motsatt
Lewins.
Värderingsfrihet är omöjlig
Alldeles övertygande är inte heller dödförklaringen av funktionalismen, som förvisso haft mycket att ge G>ss beträffande en
ökad förståelse för demokratins intrikata
problem, och från vars sida säkert inte
sista ordet har sagts ännu. Detta behöver
inte innebära ett accepterande av den av
vissa funktionalister framförda tanken, att
det vore möjligt att få till stånd en helt
objektiv, värderingsfri samhällsforskning,
enbart byggd på empiriska data. I likhet
med Lewin tror jag, att detta är något
omöjligt. Varje hypotesformulering, val
av metod etc bygger på en »preknow·
ledge», någon sorts förkunskaper, allt vad
uppfostran, utbildning och miljö har givit
oss, och som vi aldrig kan frigöra oss ifrån.
Därav följer inte, att jag delar Lewins
åsikt – också mycket populär för ögonblicket – om nödvändigheten av att varje
forskare explicit anger sina värderingar.
För det första torde nog dessa framstå
som klara för en intelligent läsare, och för
det andra är det kanske inte alltid helle1
så lätt att ange dem. Att i en enkel formei
sammanfatta all den »preknowledge»,
som en forskare har att utgå från, tordt
oftast vara omöjligt.
Lewins placering av funktionalismen i
den klassiska konservativa idetraditionen
kan tyckas bestickande, men så enkelt är
det knappast. Lewin, som ställer så starka
krav på definitioner, hamnar här i en
oförutsedd situation. Vad menar han med
konservatism och enkannerligen klassisk
konservatism? Att bevara systemet, säger
han. Detta i sin tur leder oss in på frågan :
vad säger den amerikanska konservatismen
om funktionalismen? Det visar sig då, att
i själva verket en utomordentligt stark
kritik har riktats mot nyorienteringen av
den amerikanska statsvetenskapen från
just konservativt håll. Idehistoriker, sådana som Leo Strauss, Russeli Kirk och
Francis Graham Wilson eller t ex den
framstående konservative publicisten
Frank S Meyer har hårt angripit funktionalisterna. Även om kritikerna förvisso
önskar bevara systemet i dess helhet angriper de dock hårt tanken om värderingsfriheten och menar samtidigt, att funktionalisterna liksom flertalet anhängare av behavioralismen – tron att politiken främst
kan studeras beteendevetenskapligt – är
fångna i en liberal ortodoxi. Metoden är
viktig, säger dessa kritiker, men endast när
den sätts in i sitt rätta sammanhang. Den
får aldrig bli ett självändamål.
För de konservativa kritikerna framstår
funktionalismens portalfigurer, sådana
som Talcott Parsons, Harold Lassweil och
Seymour M Lipset som anhängare av
värderingar, vilka de till det yttersta vill
bekämpa. Från 1920-talet och framåt tillkämpade sig liberalismen i USA positioner,
vilka på 40- och 50-talen var helt dominerande, men som nu börjar brytas. Lewin
borde ha observerat de stora skillnaderna i
värderingar mellan de gängse funktionalisterna och dc amerikanska konservativa.
De sistnämnda har gjort en enorm frammarsch under 1960-talet.
Till sist vill man beklaga, att Lewin i
sitt arbete endast tar upp de amerikanska
forskarnas demokratisyn. Han bortser
helt och medvetet – begränsningen har
dock sitt värde – från den debatt som förts
i Europa. Detta är samtidigt tyvärr sym- 213
tomatiskt för den svenska samhällsforskningen. Den är många gånger så uteslutande orienterad åt amerikanskt eller i
bästa fall anglosachsiskt håll, att kännedomen om vad som händer i särskilt det
kontinentala Europa blir minimal. Under
inflytande av amerikansk forskning har
det också ibland blivit fråga om ett överteoretiserande. Kanske är dock en reaktion på väg. Lewin relaterar själv ett anförande på 1969 års internationella statsvetarkonferens av David Easton, allmänt
erkänd som en av statsvetenskapens främsta och tillika en av funktionalismens föregångsmän, där denne starkt betonar vikten av att den idehistoriska analysen inte
får försummas. Mycket talar för att cirkeln har slutits, att fruktgivande vetenskapliga impulser genom kritiken har fått
sina rätta proportioner.
Under alla omständigheter förblir demokratin ett angeläget forskningsfält.
Säkert är också, att samhällsforskarna
starkt påverkar uppfattningen om demokratins många problem och sättet att
komma till rätta med dem. Lika säkert
är, att de inte lyckas med att formulera
någon allmängiltig doktrin. Ty då skulle
demokratin riskera att gå förlorad. Det
gäller, som Gunnar Heckscher uttryckt
saken, för varje generation »att erövra
demokratin på nytt».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner