Print Friendly

Elise Claeson; Genu(s)teoretikerna har lärt sig maktens arrogans

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Genu(s)teoretikerna har
lärt sig maktens arrogans
l av Elise Claeson
Tystnad är en bra härskarstrategi. Det har statens genusforskare lärt sig.
Kritiker avfärdas som antingen okunniga eller personlighetsstörda.
-JAG BRYR MIG INTE OM FAKTA, jag bryr mig bara Om
vad folk gör, sa genusteoretikern och teatervetaren Tiina
Rosenberg när hon fick frågan om hur hon ställde sig
till biologiska fakta om könen. Platsen var en fullsatt
aula i Lärarhögskolan i Stockhlm. Det var Genusdag och
ämnet var ”Den skolade sexualiteten”.
En helt vanlig dag i den svenska högskolan. Det finns
förmodligen inte en enda läroanstalt i Sverige som inte
har haft en genusdag eller ett genustema i sin verksamhet. Vi lever i genus-väckelsens tid. Den som inte har
den rätta genus-tron är illa ute. Särskilt inom högskolan.
När Centrum för Genus och Utbildningsvetenskap
och Gaystudenterna vid Lärarhögskolan arrangerar en
Rosenberg sa något nedsättande om biologism och
fick fler applåder.
I pausen talade jag med en gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen. Han tyckte sig känna igen stämningarna från 70-talets vänstervåg på högskolorna: likriktningen, dogmatismen, ovetenskapligheten. Han upprördes över föraktet för vetenskapen. Men han protesterade inte i aulan.
En svensk akademiker tiger och lider.
RÖR INTE V ÅR STATSIDEOLOGI!
Jag fick anledning att erinra mig Lärarhögskolans Genusdag när jag ungefär en månad senare läste Susanna Popovas uppmärksammade bok Elitfeministerna(Bonnier
Genusdag handlar det mer om tro
än om vetenskap. Tiina Rosenbergs
avfärdande av fakta är ett tidens
Fakta). Popova beskriver nämligen
”Enpartistaten kan i princip samma akademiska tystnadsomjag
tecken. I postmodernismens Sverige kommendera fram de forsktycks alla värden vara relativa. Så
varför skulle vi tillmäta biologiska
fakta större vikt än ”vad folk gör”?
ningsresultat den behagar
upplevde på Lärarhögskolan.
Ytterst få akademiker har vågat
kritiskt granska radikalfeminismen
och den feministiska genusforskningen i Sverige före Popova. Den
De blivande lärarna applåderade
Tiina Rosenbergs förakt för naturvetenskapen. Hennes föreläsning
handlade om att sexualiteten är ett
genom forskningsanslag och som vågar, riskerar att bli smututredningsdirektiv.”
skastad. Statsvetarprofessorn Bo
Rothstein har råkat mest illa ut.
Han avfärdas ofta som en störd
inlärt beteende och hur särskilt pojkars könsroll kan och
bör skolas om. Detpatriarkala heterosexuella förtrycket
ska stoppas. Kanske var det därför Tiina Rosenberg var
pojkklippt och bar herrkostym.
Tiina Rosenberg avslöjade att hon har ett marxistiskt
förflutet. Hon är dessutom känd som queerteoretiker.
Klasskampsteorier kan lätt omvandlas till könskampsteorier. Allt handlar om ideologi- inte om vetenskap.
Fast många av teoretikerna vill kalla sig forskare. Då är
det lättare att få ekonomiskt stöd från staten.
Ingen i aulan tyckte att det var konstigt att en akademiker struntar i vetenskapliga fakta. Ingen protesterade, eller också vågde inte någon protestera. I en aula
full av genusfrälsta vill ingen vara biologist. Tiina
person av genuseliten.
Popova har också blivit angripen. Men på ett annat
sätt- hon är ju kvinna. Genusdebatten sker idag i princip på radikalfeminismens villkor (” alla män förtrycker
alla kvinnor”). Det gör manliga kritiker diskvalificerade
från början. Även om de är professorer.
En bok, som stör den rådande ordningen, blir ofta
ihjältigen, men så blev det inte för Elitfeministerna. Det
blev ett fasligt ståhej. Det beror förmodligen på att
Popova är en etablerad skribent med goda kontakter i
medievärlden. Ett känt förlag ger ut hennes bok. Hon
kan inte avfärdas hur lätt som helst. Hela medie- och
genuseliten har kastat sig över henne, debatterat och spekulerat, utan att direkt smutskasta. Hon är ju i alla fall
<
m
-i
m
z
(./)
;:>;;
)>
-o
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 3-41 ~~
CL
<t
:::.:::
Vl
z
Ll.J
1-
Ll.J
> feminist, liberal feminist. Just det faktum att Popova är
känd som en högerdebattör, gör att hennes bok ses som
ett liberalt angrepp på feminismen. Hela det svenska vänsteretablissemanget, inklusive Bonnierpressen, ser det
som sin plikt att försvara de angripna forskarna och radikalfeministerna. Popova har angripit en statsideologi.
Landets alla genusforskare och radikalfeministiska
krönikörer kan helt enkelt inte ha fel. Hur skulle det se
ut? I själva verket handlar det om något ännu allvarligare.
Landets yttersta makthavare kan inte ha fel.
Regeringen och SAP ställer sig nämligen bakom en
radikalfeministisk världsbild. Klasskampen har blivit en
könskamp, som behöver en statsideologi att luta sig
mot.Så här skrev Mona Sahlin på DN Debatt 7.2:
”Mitt parti, socialdemokraterna, har blivit feministiskt och erkänner därmed existensen av det genussystem
som innebär att kvinnor som grupp är underordnade
män som grupp. Det är en nödvändig samhällsanalys
som innebär att vi bättre kan ta itu med orättvisorna
mellan könen. För att kunna bekämpa könsorättvisor
måste man först erkänna de strukturer som gör att könsorättvisorna uppstår.”
SANN!NGSMINISTERIET
Eftersom den politiska makten gör samma analys som
genusforskarna, känner hela den radikalfeministiska eliten att de har makten på sin sida, de har en politisk/ideologisk välsignelse från det statsbärande partiet. Därför
vågar de försvara ett forskningsområde fullt av vetenskapliga frågetecken.
Forskare och politiker bildar en sorts maktsymbios
där makten alltid har rätt. Genusforskningen blir ett
orwellskt Sanningsministerium, som formar verkligheten så att Partiet inte kan ha fel. Partiet ger genusforskningen ideologiskt och ekonomiskt stöd så att den kan
utveckla och föra fram Den Rätta Läran.
Alla partier har lydigt anpassat sig till dennna feministiska dagordning. Likaså medierna och forskarsamhället. Därav tystnaden. Sverige lever i ett feministiskt
problemformuleringsmonopol, som gör att vi tror att
alla är feminister. Men så är det inte.
I samband med utgivningen avslöjade Popova på DNDebatt (18.5) att endast 22 procent av svenska folket är
feminister (Demoskop, redovisas i boken), trots att alla
partier säger sig vara feministiska. Det är bara eliten som
är feministisk, därav bokens titel, menar hon. Eliten är
dessutom radikal-feministisk, något som svenskarna tar
avstånd från. 65 procent instämmer inte i påståendet ”Alla
män är medskyldiga till att kvinnor förtrycks i Sverige”.
Inga genusforskare och knappt några medier kommenterade folkets brist på feministisk medvetenhet. Vi
kan konstatera att Popova hade rätt om elit-feministerna. Det finns verkligen en feministisk elit som saknar
IIISvensk Tidskrift l2004, nr 3-41
Omedvetet offer för könsmaktsordningen. Carlo Crivelli,
Madonnan och barnet, c:a 1480, Metropolitan Museum
ofArt, New York.
stöd hos folket. Men det talas det tyst om. Den i boken
utpekade feministiska docenten vid Handelshögskolan
Anna Wahl vägrade debattera offentligt och dömde ut
Popova som ”ytlig och okunnig om genusforskning”(DN-Debatt 27.4).
MAKTENS ARROGANS
Wahls ovillighet att debattera mot Popova kan tolkas
som att hon fegar ur, men också som en elititistisk markering gentemot en icke-forskare. Popova är ju bara journalist, en liberal journalist dessutom. Denna ”tystnadens
arrogans”(Popova DN 4.5) kan närmast beskrivas som
radikalfeminismens främsta härskarteknik Wahl vet att
hon har maktens stöd (hon är särskild utredare åt regeringen) och kan strunta i en liberal journalist.
En forskare som fått ynnesten att forska fram en statsideologi kan uppvisa maktens totala arrogans gentemot
sina kritiker.
Hela 39 genusforskare, varav åtskilliga kända radikalfeminister, gjorde en massiv maktdemonstation när de
i en riktigt mallig artikel, avfärdade Popovas kritik. De
välkomnade förstås kritisk granskning, men tyckte att
de redan hade ett ”kritiskt förhållningssätt till politiken”
(DN-Debatt 12.5). I sin replik vidhåller Popova sin
ursprungliga tes att”genusforskare använder sig av den
politiska makten” (DN-Debatt 18.5). Vi får hoppas att
Popova också menade att den politiska makten använder
sig av genusforskare. Vem som utnyttjar vem mest i en
symbios är alltid svårt att avgöra.
<
m
””””m
z
tn
”‘)>
-o
Heteronormativitet. Jean Honare Fragonard: Le Verrou (Ldset), omkr 1778, Louvren.
-Det svenska utredningsväsendet är ett enda stort
AMS för våra akademiker, sa skribenten Anders Isaksson vid ett seminarium om hur regeringen styr utredningsväsendet.
-Visst försöker politiker påverka utredningar, det
ingår i det politiska spelet. Men varför låter sig forskarna
påverkas? undrade Bo Rothstein vid samma seminarium.
HEMLIG FO RSKNING?
I båda dessa kommentarer har vi förklaringen till den
akademiska tystnad som präglar genusforskningen i Sverige. Det pågår ingen öppen debatt och det är nästan
omöjligt att få reda på vad forskarna sysslar med. När
forskare förenas med makten blir tystnadens arrogans
mycket välorganiserad.
Professor Magnus Henrekson vid Handelshögskolan
vittnar om tystnadens arrogans inom den ”akademiska
forskningen på jämställdhetsområdet” i en fotnot (sid
16) i sin bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt
näringsliv(SNS 2004):
”Det finns idag ingen sammanställning över denna
forsknings omfattning och inriktning, vilket kan tyckas
något förvånande med tanke på att redan 1998 inrättades en ny statlig myndighet, Nationella sekretariatet för
genusforskning, som har som en av sina uppgifter att
‘överblicka genusforskningen i Sverige’, se vidare
http:/www.genus.gu.se/sekretariat. Vid e-post- och telefonkontakt med sekretariatet under hösten 2003 fick jag
också besked om att de inte avsåg att göra någon sådan
sammanställning. Den som är intresserad av den dominerande skolbildningen inom den svenska genusforskningen hänvisas till Popova (2004).”
Popovas bok är ingen heltäckande vetenskaplig analys av genusforskningen i Sverige. Den är en journalistisk
granskning av en ny maktsfär: statsfeminismen. Något
som alla journalister borde ägna sig åt. Medierna borde
vara fulla av kritiskt granskande genusreportage. Men
medierna kryllar istället av feministiska krönikörer. Merparten av den fria pressen i Sverige har valt att okritiskt
vara elitfeminismens megafoner.
Popovas bok visar indirekt att forskningen håller på
att politiseras. Den frie forskaren är snart en myt. Enpartistaten kan i princip kommendera fram de forskningsresultat den behagar genom forskningsanslag och utredningsdirektiv. Åtminstone inom beteende- och samhällsvetenskaperna. Där har en ny generation av postmoderna forskare valt att lämna vetenskapen för att bli
politiskt korrekta ideologiproducenter.Det senaste exemplet är bytet av utredare och ”utredningsmål” i invandrarmaktutredningen. statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg
beskriver turerna i en modig artikel i Axess (4/04,
www.axess.se). Men hon förklarar inte varför forskarna
anpassar sig till den av regeringen fastställda rätta läran.
Att tänka fritt är stort, att tänka rätt har blivit större.
Elise Claeson (eliseclaeson@hotmail.com) är fri skribent
och kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida.
iSvensk Tidskrift 12oo4, nr 3-41 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism