Print Friendly

Elisabeth Precht; Österrike 50 år efteråt

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Men historien visar samtidigt upp exempel på att andra värden än likhet har
kunnat vinna brett stöd hos allmänheten.
Förenings- och religionsfriheterna utgör
bara två exempel på rättigheter som i dag
torde vara ordentligt förankrade i den
svenska mentaliteten. Det var de inte för
hundrafemtio år sedan. Och färska opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av det svenska folket (90 procent,
enligt en färsk undersökning från Nä-
ringslivets Ekonomifakta) anser att äganderätten är viktig.
Problemet är, att inte ens de rättigheter
som inte betraktas som luftiga abstraktioner utan åtnjuter genuint folkligt stöd,
accepteras av det politiska systemet och
kodifieras. De folkvalda, vilken schattering de än representera månde, sluter sig
samman som ett brödraskap och vägrar
att ålägga sig själva restriktioner. Först
under sjuttiotalet försågs den svenska
ELISABETH PRECHT:
Österrike 50 år efteråt
”Krske tvingas (genom valet av
Kurt Waldheirn till president)
etta land att bearbeta sitt förflutna, erkänna sitt personliga misslyckande och därigenom påbörja det sorgearbete som är nödvändigt för en positiv
framtid”.
Denna verkningsfulla men ack så beska
medicin förskrivs österrikarna av en
österrikare: psykoterapeuten Erwin Ringel. Han stack ut hakan hösten 1987 och
orsakade mycket debatt med boken ”Zur
259
grundlagen med en rättighetsförklaring,
och den bär starka drag av urvattnad
kompromiss. Ingen drog på allvar en lans
för ett skydd av fri- och rättigheter av det
slag som man återfinner i de amerikanska
och förbundstyska författningarna.
Vårt ”oeuropeiska” förhållande till frioch rättigheter är alltså att söka dels i vår
egen icke-feodala historia (och allmänna
kulturella torftighet: varken kyrka eller
borgarklass var tillräckligt starka för att
generera egna värdestrukturer, vilket Zaremba också påpekar), dels i det svenska
politikersamhällets starka enighet om att
inte ge valmännen möjlighet att inskränka
kronans makt.
Båda dessa grundvalar för den svenska
maktpositivismen håller på att urholkas i
takt med att våra relationer med andra
länder intensifieras, och naturligtvis skulle en integration med EG påskynda den
processen. Det vore välkommet.
Gesundung der österreichische Seele”
(För den österrikiska själens tillfrisknande).
Det finns mycket som talar för att
österrikarna blivit allt mer benägna att se
sig själva som gärningsmän och inte bara
offer för Hitlers dröm om ett Stortyskland. Enligt en opinionsundersökning publicerad i april 1988 var det – före 11
mars och 50-årsminnet av Hitlers inmarsch i Österrike – 48 procent som ansåg Österrike vara Hitlers första offer.
260
Motsvarande siffra är efter den 11 mars
45 procent. Den stora skillnaden har skett
bland vet-ej-svararna. Före minnesdagen
ansåg 24 procent av österrikarna att deras
land måste ses även som gärningsman. Efter 11mars var 35 procent av denna åsikt
och antalet ”vet ej” hade sjunkit betydligt.
Påpekas bör att i gruppen ”50 år och
äldre”, d v s krigsgenerationerna, är drygt
50 procent av åsikten att österrikarna enbart var offer för Hitlers aggessiva utrikespolitik. De nationalsocialistiska tendenserna, som de facto fanns i det österrikiska samhället, förnekas. Åsikten att
”vad kunde enkla soldater ha gjort?” omhuldas.
En ”ställföreträdande” österrikare
Kurt Waldheim blev i samma ögonblick
som judiska världskongressen beskyllde
honom för krigsbrott, en ”ställföreträdande österrikare” för många av sina landsmän.Erwin Ringel menar i sin bok att
denna organisation var Waldheims bästa
valarbetare. En av orsakerna till att majoriteten österrikare valde Waldheim till
president var, enligt Ringel, det främlingshat som tar sig uttryck i antisemitism:
”Man måsta se sanningen i vitögat. Judehatet fanns i Österrike långt före Hitler …”.
Bakgrunden till att stora delar av den
österrikiska befolkningen på 1930-talet
önskade Österrikes anslutning till Tyskland återfinns inte enbart i deras begeistring för Hitler och hans politik. Konkreta
tankar om ett stort tysktalande land fanns
alltsedan den habsburgska monarkins fall
år 1918. Österrikarna trodde helt enkelt
inte på sin egen förmåga att som litet
självständigt land klara näringsliv och
ekonomi.
Samtidigt, och det påpekar Erwin
Ringel i sin bok, kom de politiska partierna att efter 1945 slåss om nationalsocialisternas röster. När socialdemokraterna
föreslog att österrikiska krigsfångar i Sovjet skulle bytas ut mot tidigare nazister, ja
då förlorade man valet …
Erwin Ringel, som skriver att Österrike
borde ha förklarat Tyskland krig istället
för att göra eftergift på eftergift, gör som
psykoterapeut sin analys av varför österrikarna är som de är – i allmänhet och i
det politiska livet i synnerhet. Hans djuplodande resonemang är för en icke-fackman krångligt men i sina stycken ändå intressant och giltigt för fler länder än
Österrike.
Ringel menar att samhällets stelhet,
hierarkiska uppbyggnad, maktkamp etc
är beroende av att barn redan som små
uppfostras till neurotiker. Föräldrar skapar genom en ”kronisk själsligt förgiftad
atmosfär” aggressioner i barnet. Barnet
kommer att både älska och hata sina föräldrar. Hatet – som är en förbjuden känsla – förträngs och neurosen uppstår i
konflikten mellan medvetna och omedvetna tendenser.
Hur återverkar då detta, enligt Ringel,
på det politiska livet?
Denna kluvenhet leder bl a till en inre
förlamning. Människor får svårt att fatta
beslut. Kreativiteten fattas. Politiska partier arbetar med politiska program som
hör förgången tid till.
Längtan efter habsburgska tider
Barnet som inte känner sig odelat älskat
kan inte älska sig självt och får därmed
mindervärdighetskomplex. För österrikarnas del menar Ringel att denna del av
neurosen tar sig uttryck i längtan efter
”gamla goda habsburgska tider”. Även
20- och 30-talets strävan att bli en del av
ett stortyskt rike vill han delvis förklara
på detta sätt.
Huruvida och till vilken grad människors neuroser bidrar till att romantisera
och försköna förgångna tider kan diskuteras. Faktum är dock att österrikarna i dag,
när deras president vacklar på sin ”tron”,
vänder blickarna mot den tidigare kronprinsen Otto von Habsburg och hans son
Karl. Båda är aktiva i Paneuroparörelsen
och i alla fall den senare har politiska ambitioner i Österrike.
Österrikarna talar gärna och med viss
stolthet om ”österrikiska lösningar” d v s
att reda upp ett problem bakvägen. Även
detta bör enligt ett resonemang ala Ringel
vara ett resultat av neuroser. Barnet blir
allergiskt mot motsättningar. Konflikter
tonas ner. Inom politiken tar sig detta uttryck i allt för snabba kompromisser. Går
man vidare i dessa tankebanor kan kanske österrikarnas vilja att gömma och
helst glömma Waldheimdebatten förklaAGNETA REHNVALL:
Det vore bättre utan .
E
nergipolitiken gör skada. Vi svenskar får ut mindre av livets goda än
som vore möjligt utan – eller med
en enklare – energipolitik.
Erik Moberg: Svensk energipolitik. En
studie i offentligt beslutsfattande. AB
Svensk Energiförsörjning 1988
261
ras. Flertalet trodde uppriktigt att kritiken
mot Waldheim – främst från utlandet –
skulle upphöra i och med att han var vald
till president. Man förutsatte att även andra nationaliteter så villigt glömmer för att
undvika obehagliga konfrontationer.
Kanske kan man också här finna en del
av förklaringen till varför österrikarna inte i någon större omfattning fortsätter
självrannsakan och det sorgearbete Erwin Ringel talar om, när kritiken från utlandet trappas av. Visst har det i samband
med 50-årsdagen av Hitlers inmarsch i
Österrike givits ut otaliga böcker med
självrannsakande som utgångspunkt. Och
visst kan man i dag på ett annat sätt berö-
ra temat nazism och Hitler. Faktum är ändå att den intensiva debatten om skuld
kontra icke skuld till stor del avstannat.
Varför? Hoppas österrikarna än en gång
att ”sopa-under-mattan-metoden” ska
fungera? Sent omsider. Svaret kan bara
österrikarna själva ge. Och med eller utan
neuroser måste de ta ansvaret för sitt förgångna.
Den energipolitik som förs är oklar och
förvirrad och grundad på tankar som inte
alls borde höra hemma i politiska eller
ekonomiska sammanhang.
De styrmedel som används för att förverkliga energipolitiken – sådan den nu
är – är undandragna folkligt inflytande
och ger uttryck för en degenererad och
urvattnad version av de redan från början

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner