Elisabeth Braw; Student i DDR – men utan förtryckarregim


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
..c:
E
C’O
tf)
Student i DDR – men
l av Elisabeth Braw
Nostalgin frodades när studenterna i det forna Östtyskland konfronterades
med västlig arrogans och missionärsiver. Till och med trångboddheten hade
sina förtjänster som man kan sakna.
E
N SAK HAR JAG gemensamt med 68-orna:
som student ville jag se förändring. Inte kårval eller en ny studentklubb. Jag ville se samhällsomvälvning. Världshistorien fogade sig
så väl att det sovjetiska imperiet rasade under mina
sista skolår. När jag tagit studenten var jag därför redo, och hade den unika möjligheten, att studera i det
DDR som officiellt inte längre fanns men som just då,
när jag anlände, och han uppvisade den-medelmåttige-västtyske-professorn-i-Öst-symptomet: för honom och många av hans kollegor var det stora antalet
lediga professurer i Öst en unik chans att nå det eftertraktade översta pinnsteget som chef för ett specialområde inom ämnet. Professorn i fråga behandlade oss studenter (jag antogs vara östtysk och alla
de andra var det, så när som på ett par äventyrslyst- 1992, befann sig i det mest omvälvande skedet av sin metamorfos från
kommunistiskt till socialliberalt sam- ”Att studera i Jena i
hälle, från egen stat till del av en an- början av 90-talet var
nan stat, från planerad till självstyna västtyskar) som civilisationsanalfabeter. Vi skulle vara tacksamma för
att han tog på sig kvalet att bo och
undervisa i vår omoderna stad. (Han
försvann liksom många av sina kollegor tillbaka till Väst på torsdagseftermiddagarna och infann sig igen på
måndagen.)
rande ekonomi. Det är utan tvekan som att studera i DDR
jag säger att mina studieår i det forna
DDR var mitt livs mest formande up- Utan fÖrtryckarregimen,
plevelse.
Det var inte studierna som var OCh jag är väl medveten
formerande. Visst drillades jag hårt i
min ämneskombination statsvetens- om att jag är uppvisar
kap, lingvistik och litteratur, men det
MITT MIKROPERSPEKTIV
Detta är krocken mellan väst- och
östtyskar från ett mikroperspektiv.
statsvetaren var mer oförskämd än
de flesta, men de västtyskar som på
90-talets början kom till landets nya
var som så ofta samhället runtom- nostalgi för ett system
kring som var den verkliga skolan.
Jag vågar påstå att det forna DDR är
ensamt i världshistorien om att gesom var orättfärdigt.” delstater för att bygga upp samhälle
nomgå en komplett förändring på kort så tid. Det
skedde förstås därför att det upphörde att existera
som stat och införlivades i en stat som var helt annorlunda och som med sina pengar och lagar anpassade
den nyligen tillkomna delen till sig.
Kanske det hade varit bättre för DDR om den fått
ta hand om omvandlingen på egen hand, även om det
gått långsammare. När jag kom till den gamla universitetsstaden Jena stod jag inför samma situation som
universitetets då runt 8000 studenter: professorer och
docenter som tjänat den gamla regimen byttes ut. Den
nya institutionen för statsvetenskap hade tagit över
lokalerna från den avskaffade institutionen för marxism-leninism. Institutionen hade en (!) professor
och affärsliv uppvisade nästan undantagslöst skiftande grader av missionärsiver och arrogans. Kanske hade de missförstått demonstrationerna under revolutionsåret 1989, eller kanske hade östtyskarnas rop på återförening varit överilade: västtyskar i öst var ingen fruktbar kombination. Östtyskarna,
och jag med dem, irriterades av västtyskarnas besserwisser-attityd, och de i sin tur beklagade östtyskarnas
fenomenala brist på tacksamhet. Det var ju tack vare
deras skattepengar som östtyskarna hade råd att köpa
bil, hus, TV, stereo – och renovera sina städer.
Universitetssystemen i Förbundsrepubliken och
DDR kunde inte vara mer åtskilda. Hur de östtyska
studenternas liv förändrades mellan 1989 och 1999 är
ämnet för en bok av imponerande omfång. Stud.Ost
1tan förtryckarregim
1989-1999. Wandel von Lebenswelt und Engagement
der Studierenden in Ostdeutschland (Peer Pasternack,
Thomas Neie (utg.), Leipzig 2000: Akademische Verlagsanstalt, 457 s.) riktar blicken över ett spektrum
som täcker studentpolitik till korridorboende och sexvanor.
Diktaturer är inte att eftersträva, men de svåra val
(konfirmation eller inte?) DDR-systemet påtvingade
sina medborgare hade skapat en imponerande politisk
medvetenhet hos mina medstudenter. De hade också
minimala anspråk pä bekvämlighet. I DDR bodde tre
av fyra studenter på korridor, och det betydde att dela rum. studentbostäderna, som ibland var hyreshus
och ibland mest liknade kaserner, delades upp enligt
vilket ämne man studerade. Fysik- och kemistudenterna bodde i ett komplex, juristerna i ett annat. I mitt
komplex var det sådana som skulle bli språklärare.
Våra grannar var biologer. Visst var det spartanskt. Vi
de – som en kapitelförfattare i Stud.Ost anmärker
– umgicks pä korridoren i brist på andra nöjesalternativ. Men att även påtvingad socialisation skapar
saknad när den försvinner visar hela DDR-experimentet elva är efter sitt slut.
Min rumskompis’ gästande pojkvän var inget undantag. Stud.Ost berättar att 80% av östtyskarna hade
haft sex vid 16 års ålder. Tre fjärdedelar av 18-åringarna hade ett fast förhållande, och från och med 70-talet
uppmuntrades studenters giftermäl och föräldraskap
av universiteten. De fick tillgång till studentbostäder
för familjer och universitetsegna dagisplatser. 1987 var
var tredje kvinnlig student i avgångsklassen (man var
då 23 är) redan mamma. Den ytterst fria inställningen
till sex som vårdats i DDR fortsatte inte minst bland
studenter in på 90-talet och befinner sig enligt Stud.Ost
fortfarande på nästan samma höga nivå (även om de
23-äriga gifta studentmammorna tillhör det förflutna).
Men nu har studenterna enkelrum.bodde i våningssängar. Jag hade tur
som hamnade i rätt komplex: jag och
mina två rumskompisar hade egen
dusch, medan fysikerna fick tvätta sig
i ett allmänt tvättrum med 15 hand- ”Östtyskarna, och jag
DDR-NOSTALGI
med dem, irriterades Att studera i Jena i början av 90-talet
var som att studera i DDR utan förtryckarregimen, och jag är väl medveten om att jag är uppvisar nostalgi
för ett system som var orättfärdigt.
Och ändå är jag nostalgisk, mindre
för DDR än för de är efter dess officiella fall när innehållet följde statsnamnet i graven. Jag är nostalgisk för
en tid som innebar en livsrevolution
fat och tre duschar utan förhänge för av västtyskarnas besserso personer (de kvinnliga fysikstudenterna var härdade). Det fanns en wisser-attityd, OCh de i
gammal tvättmaskin i källaren, men
en av studenterna hade tagit med en sin tur beklagade Östegen centrifug av det slag man vevar
själv. Annars var alla föremål i rum- tyskarnas fenomenala
met, till exempel skrivbordet, som
också fungerade som matbord, märkta ”Volkseigentum”, folkets egendom.
brist på tacksamhet.” för miljoner människor, för en tid
Den som flyttade in i rummet först hade tur, för hon
fick en egen hörna. Vi två andra lätsades som ingenting när hennes pojkvän sov över.
PRYDERI OTÄNKBART
Pryderi och hemligheter var otänkbara i studentrummen. Var sådant boende förnedrande? Måhända. Men
det var den bästa lektion i tolerans man kunnat få.
Dessutom var det billigt, och det skapade kontakter.
Mot mitten av 90-talet började studentbostäderna
renoveras och flerbäddsrummen avskaffas. Numera
bor bara var tredje student i det forna DDR på korridor, och de som gör det saknar den kontakt det
innebar när dess invånare kände varandra och när
där ideologier- det fallna DDR hade
många socialister kvar – krockade. Jag är nostalgisk
för en tid när 16 miljoner människor hade den unika
chansen att pä kort tid bli intimt bekanta med två
motsatta samhällssystem. Inte så att de hade kunnat få
tillbaka DDR om de velat (och många ville det), men
den totala samhällsomvandling som ägde rum inför
deras ögon mer eller mindre tvingade dem att reflektera över de stora politiska frågorna. Och alla som jag
talade med hade en uppfattning. Även om den var
obalanserad var den grundad pä erfarenheten hos den
som varit med och sett politikens extremer. Ibland
önskade jag faktiskt att svenskarna fått smaka lite
DDR: kanske vi dä genomgått samma ofrivilliga politiska mognad.
(/’)
Q)
3
~
Q):
([)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 lfl
FOTO: Ingvar Andersson, Pressens bild
I början av 90-talet hade studentbostäderna kvar
sina namn. De var uppkallade efter Anna Seghers, Johannes Becher och andra antifascister. Vi hade seminarier i den nergångna arbetare- och bondefakulteten,
där DDR utbildat sina, enligt egen utsago, härskande
klasser. De gamla Ikarus-bussarna från Ungern skötte
stadens busstransport. Detta stod i kontrast till den ulDet höga tornet stårpå
ett torg mitt i ]ena
och när det byggdes
på 1970-talet anknöt
det till stadens långa
optiktradition med
kombinatet (DDR-ord
för företaget) Carl
Zeiss ]ena. Idag står
tornet till stora delar
tomt. ]ena vet inte hur
resterna från DDR
skall användas.
Historien måste få gå sin gång. Men genom detta unika experiment, när ett system på kort tid omvandlades till
ett annat inför ögonen på ömsom entusiastiska, ömsom
vilsna studenter och andra Jena-bor, började ostalgin, nostalgin för öst, frodas. När universitetskören, där jag sjöng
med, hade fester sjöng man ofta gamla DDR-sånger. Bau
auf, bau auf1 kan jag från denna tid, liksom en och annan
tramoderna stad som samtidigt växte
upp. JenOptik, före detta Carl Zeiss
Jena, byggde ett nytt högkvarter som
fick västtyska byggnader att verka
gammalmodiga. Ur de nergångna husen i innerstaden uppstod fräscha
bostäder med inte bara vattentoalett
rysk sång. Man upprördes över arroganta
”När universitetskören västtyska universitetslärare, och studenter
också, för den delen.
hade fester sjöng man
ofta gamla DDR-sånger”
Som Harvard-professorn Samuel
Huntington säger: evolution är inte en
ersättning för revolution; den leder i
stället ofta till den. Nu tillhör univerutan vattentoalett med två spolningsmöjligheter. När
universitetet flyttade ut ur den så kallade kexrullen,
det 27 våningar höga universitetstornet, bytte det ut
”läsesalar” med sovjetiska sångböcker och handskrivna
lånekort mot heldatoriserade bibliotek. Men i höghusområdena, som under DDR-tiden erbjudit de allra
mest eftersökta lägenheterna- med centralvärme och
varmvatten! – uppstod ghetton för låginkomsttagare
och arbetslösa när de som hoppat på återföreningståget flyttade till de renoverade innerstadshusen eller
byggde eget. Nynazismen frodades bland förlorarnas
barn.
E!J lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
sitetet i Jena Tysklands mest moderna och skulle jag studera där nu skulle jag nog få bättre undervisning. Min
skola i samhällsomvandling skulle jag bli utan, för den
verkliga revolutionen ägde inte rum 1968, och inte heller 1989, utan åren närmast därefter, när folk- en del
med stor iver, andra mycket motvilligt – fundamentalt
förändrade sina liv. Det verkade som evolution, men från
gräsrotsperspektivet var det en revolution, även om folk
var för upptagna för slagord och demonstrationer.
Elisabeth Braw (ehbraw@aol.com) är frilansskribent och
bosatt i USA.