Print Friendly

Elisabeth Braw Riccini; Rysslan – alltid missförstått

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Det finns också en liberal strategi, som bygger på insikten att risktagande är en förutsättning för
säkerhet. I ett sådant samhälle minskar man riskerna genom att ta risker. Där är det i första hand upp till
individer och små grupper att ta risker; att ägna sig åt ekonomiska, politiska och kulturella experiment.
Oroväckande? Javisst. Men i ett
öppet samhälle kan politikens främsta
syfte aldrig vara att befria medborgarna från oro. Att leva i frihet och med fri
vilja är inte detsamma som att leva fri
från rädsla, ångest- eller ansvar.
”Säkerhet är inte en växhusplanta som bara kan överleva i en noga
kontrollerad miljö. Inte heller är
säkerhet en mogen frukt som väntar
på att plockas,” skriver statsvetaren
Aaron Wildavsky i Searchingfor safety
(1988). ”Säkerhet är ett resultat av
en process av upptäckt. Försök att
kortsluta denna tävlingsinriktade,
evolutionära, trial-and-error-process
genom att önska sig målet – säkerhet – utan att tillhandahålla medlet
– decentraliserat sökande – är och
måste vara kontraproduktiva. Att
tänka sig säkerhet utan risk är som
att söka kärleken utan att utsätta sig
för faran att bli bortstött.”
Risk är ett mynt med två sidor.
Hot och fara är bara den ena sidan.
Hopp och möjlighet är den andra.
Ett gott samhälle ägnar inte all sin
politiska kraft åt att minimera medborgarnas psykologiska oro inför
världens alla faror. Det är att odla en
offermentalitet.
HISTORIA
Ryssland- alltid missförstått
Av Elisabeth Braw Riccini
R 1911 GAV POLACKEN
Joseph Conrad ut
romanen Under western
eyes, i vilken han gjorde upp med det Ryssland – på den tiden fortfarande
under tsarens välde – som brutalt
hade krossat en folkets revolt i Polen.
Conrad menade att det fanns föga
hopp för en civiliserad granne till
Ryssland; en skräckinjagande tanke
för en polack.
När Martin Malia kallar sin nyutkomna bok Russia under western eyes
är det med tydlig anspelning på
Conrad. Men inte bara genom titeln;
Malias bok är också den en uppgö-
relse med Ryssland. Dock inte så
mycket med landet självt, som med
de oftast felaktiga föreställningar
dess grannar i väst haft om landet,
föreställningar som haft ett ödesdiEIJ lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 l
gert inflytande på västs förhållningssätt gentemot den gåtfulla jätten.
Martin Malia, professor emeritus i historia vid Stanford-universitetet, har med denna bok slutfört sitt
livsverk. Hans frågor är stora: vad
Ryssland egentligen är och hur dess
ställning i världen i historiens olika
skeden har förhållit sig till Rysslands
verkliga makt och avsikter. Redan
titeln avslöjar utgångspunkten; Ryssland är på den internationella arenan en produkt av västvärldens föreställningar. Vårt förhållningssätt
gentemot landet har oftast varit
präglat av ett närmast instinktliknande drag att alltid inordna det i
av oss fastställda, enkla kategorier:
vän/fiende, demokrati/diktatur, upplyst/reaktionärt etc. Ryssland är för
oss omväxlande Dr Jekyll och Mr
Politikens främsta syfte måste
vara att skänka medborgarna hopp
och möjligheter. Det betyder att
politiken bör uppmuntra decentraliserat risktagande. Sådan är paradoxen: ju fler individuella risker
människorna i ett samhälle tar, desto
säkrare blir samhället för alla. Det är
bättre att ta många och därmed små
risker, än att ta få och stora.
Kollektivistiska projekt är förknippade med de största farorna för
individ såväl som för kollektiv- även
när de genomförs i trygghetens
namn.
Tomas Larsson (tomas@loxinfo.co.th)
är frilansjournalist bosatt i Thailand och författare till Världens klassresa (Timbro, 1999).
Hyde – men aldrig en och samma
varelse.
EUROPEISK GEMENSKAP
Malia har gått grundligt tillväga med
sin uppgift och producerat en bok
på 450 sidor. Det är välanvänd tid,
för honom och för läsaren, för han
befattar sig inte bara med historien
om västs föreställningar av Ryssland,
utan reder också ut varifrån de kommer och blir vår ciceron genom
europeisk intellektuell historia från
början av 1700-talet till vår tid. Det
är således en bok inte bara om Katarina den Stora utan också om hennes mentor Fredrik den Store; det är
en bok om Katarinas protege Voltaire, de franska encyklopedisterna,
Marx, Thomas Mann – alla som har
bidragit till Europas intellektuella
utveckling, i och utanför Ryssland.
Det har anammat europeiska trender, med tio års fördröjning, men
också påverkat oss, inte bara genom
militär styrka utan också genom
andlig.
Den första illusionen Malia vill
spräcka är att Sovjetunionen hade
något att göra med Ryssland. Inte
alls, hävdar han: det var en avvikelse, ett för Ryssland väsensfrämmande system. Att den kommunistiska
revolutionen ägde rum just där, fast
Marx påstod att den inte kunde göra
det, hängde mindre samman med
arbetare och bönders vilja än medjust det – europeiskt inflytande.
Hade inte dess ledande figurer tillbringat sin tid med intellektuella
samtal på kafeer i Berlin och Wien?
Malias huvudargument är att vår
schablonmässiga klassificering av
ryska ledare och deras politik är fatal
för oss själva och har varit så sedan
vi lät oss charmas av Katarina den
Stora, som förstod sig på PR. Hon
hämtade den då mecenatlöse Voltaire till sitt hov och gjorde sig själv till
en upplysningens mönsterelev, alltmedan hon förde en expansiv utrikespolitik som hotade att grundläggande rubba Europas geografi. Var
det inte hennes verk att Polen för en
tid helt försvann frän kartan? Men
inte ens (den tyskfödda) Katarina
var ett sådant stort hot mot sin
omvärld som Sovjetunionen.
STAT, MEN INTE NATION
Malia påpekar att Peter den Store,
som öppnade det berömda fönstret
mot Europa, faktiskt var ledande i
Europas enande första gängen det
begav sig i vad som började med
Wien-kongressen 1815. Trots hans
geopolitiskt expansiva politik- som
ju var ödesdiger inte minst för Sverige- uppfattades han av sina europeiska grannar inte som något fundamentalt hot, inte som väsensskild
frän sina härskarkollegor. Den transnationella adel som regerade i Europa hade mer gemensamt än respektive härskare och hans undersåtar,
och krig var norm snarare än undantag. Ryssland skiljde sig inte frän
andra europeiska makter. Krig fördes alltså inte i nationalismens
namn, eftersom den ännu inte fanns
och ”nation” var i varje fall inte
identiskt med ”land” eller ”stat”.
Rysslands styrande skikt var inte mer
efterblivet än sina europeiska grannars.
Men mellanstatliga relationer
omfattar inte bara härskare, som tillhör samma exklusiva kast och alltid
har någon slags likhet även om de
hyser motsägande geopolitiska mäl
(även Jefferson beundrade tsar Alexander). Trendbrottet inträder enligt
Malia på en annan nivå: intellektuellt
har Ryssland alltid släpat efter sina
västliga grannar med minst ett par årtionden, i de fall det över huvud taget
har utvecklat en intellektuell tradition.
Katarina den Stora hade i sin version av Rysslands konstitution
bekräftat att Ryssland var en europeisk stat (inte nation, som var ett
senare koncept), men ledarens ställning suverän. Länge hade Ryssland
inte något litterärt språk utom den
föga passande kyrkoslavoniskan –
och följaktligen ingen egen litterär
tradition. Detta ändrades först med
Pusjkin och Dostojevskij. Till skillnad frän resten av Europa dröjde det
till slutet av 1800-talet innan en egen
musikalisk tradition utvecklades
under Tjajkovskijs ledning.
Detta icke-existerande civila
samhälle utanför hovets hägn har
varit fatalt för Ryssland, och efter att
monarkin hade avskaffats uppstod
följaktligen ett vakuum. Som det
modernt heter kunde omvärlden
inte relatera till ryssarna själva –
eftersom de aldrig tidigare beaktats.
Det som maskroslikt hade lyckats
växa under dåliga förhällanden blev
på mänga sätt extremt: extremt reaktionärt, extremt progressivt.
Och statsmän säg kaos. Efter
ryska revolutionen som, påpekar
Malia, inte skedde enligt Marx profetia utan var ett resultat av just
denna lilla skaras (”intelligentians”)
behov av revolutionsteorier, följde
väst likt Pavlovs hundar sina inlärda instinkter och satte likhetstecken
mellan Rysslands ledare och det
ryska samhället. Aldrig har väl
inställningen till ett visst land så fullständigt varit ett resultat av observatörens inställning till en viss ideologi; begreppen stat och nation (eller
samhälle) blandades ihop.
VISA ORD
Även om tvivel om Rysslands plats i
Europa naturligtvis inte helt kan förträngas av en enskild bok – särskilt
när man beaktar det samtida Ryssland -lyckas Malia med att övertyga
läsaren om att Ryssland i grunden
inte är främmande, och att behandla det som sådant är kontraproduktivt. Malia när dit på krokiga vägar,
och ibland leder hans försök att ha
fullständig täckning för sina påstå-
enden till att han råkar in i för temat
avlägnsa områden. Hans jämförelse
mellan de två totalitära ideologierna fascism och kommunism är inte
av direkt betydelse för frågeställningen. Men den är intressant just i
det nationsperspektiv som hos Malia
intar en sådan prominent plats. Sä
hävdar han att både Tredje Riket och
Sovjetunionen under Stalin följde en
Lebensraum-politik, inklusive utrotandet av dem som bebodde sagda
livsutrymme. I Hitlers Tyskland var
det andra nationer som skulle bort
– i Stalins rike medlemmar av den
egna nationen, så att livsutrymme
kunde skapas åt partiet.
Bokens exkurser är dock så
intressanta att de gör det värt mödan
att ta sig igenom vad som förhoppningsvis kommer att bli ett standardverk. Eller som Jack Matlock
skrev i New York Times: ”Malia har
satt en norm som kommer att bli allt
svärare för hans kritiker att nä upp
till.” Sista ordet om Ryssland är inte
sagt, men troligen det visaste.
Elisabeth Braw Riccini (ericcini
@mail.com) är frilansjournalist bosatt i Rom.
BOKFAKTA
Författare: Martin Malia
Titel: Russia under western eyes
Förlag: Harvard University
Press, 1999
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 lLiJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner