Print Friendly

Elisabeth Braw Riccini; Det nya Europa – i en amerikans ögon

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HISTORIA
Det nya Europa –
i en ameril<ans ögon
Av Elisabeth Braw Riccini
D
ET ÄR SÄKERLIGEN
ingen tillfällighet att
den amerikanska journalisten Elizabeth
Ponds nya bok The
rebirth ofEurope kom ut tio år efter
Berlinmurens fall och samtidigt som
Tyskland flyttade sin huvudstad från
Bonn. Det var en flytt full av symbolik – från en stad som stått för det
kalla krigets konstgjorda uppdelning
av Europa, till huvudstaden före
världskrigens slut, Berlin.
Flytten markerar inte bara en
förändring inom Tyskland, ett germanskt korrektiv, utan också det nya
Europa. Ponds allt annat än stillsamma utgångspunkt är också, vilket titeln avslöjar, att Europa nu föds
på nytt, tusen år efter sin födelse vid
toppmötet mellan kejsaren av Det
Heliga Romerska Riket, Otto III, och
Polens kung Boleslav den Modige.
Elizabeth Ponds bakgrund som
Tysklandsbaserad korrespondent för
Christian Science Monitor blir tydlig
i hennes analys, en slags fortsättning
på hennes tidigare bok, Beyond the
wall, som publicerades 1993 och som
handlade om just Tyskland. Ty för
Pond är Tyskland- hittills i tandem
med Frankrike, trots dess tidvisa primadonnemaner- motorn i EU. Och
kan egentligen inte vara något annat.
Tyskland driver Europa framåt,
både på grund av sin geografi och
den historia som gjort fredligt
samarbete med andra europeiska
länder ofrånkomligt. Betoningen av
Tysklands roll är alltså inte bara ett
resultat av författarens eventuella
förkärlek för detta land, även om
andra västeuropeiska stater tyvärr
kommer i skymundan, utan speglar
lnJ lSvensk Tidskrift 11999, nr si
naturligtvis det faktum att den politiska tyngdpunkten sedan 1989 förskjutits till Tysklands fördel.
Tysklands särställning i Ponds
analys motsvaras på det institutionella planet av EU och Nato, som för
henne representerar det Europa som
till skillnad från det kalla krigets
dagar sträcker sig bortanför Oder,
men som samtidigt genom Nato är
fast förankrat i samarbetet med
USA. De två kapitlen om dessa organisationer har överskriften ”Present
at the Second Creation”, en tydlig
anspelning på Dean Achesons
memoarer, Present at the Creation,
när hans skapelse Nato och dess
världsordning kom till.
Den andra skapelsen är således
EU och det nya Nato, vilka nu formar den nya världsordningen. Pond
menar att båda allianserna är nya
skapelser just därför att de inte upplöstes i samband med Warszawapaktens fall- särskilt Nato antogs behö-
va möta detta öde efter att dess raison d’etre bortfallit- utan i stället
blev än mer djärva projekt. Liksom
EG och det gamla Nato kommer de
att forma sina medlemmar och sin
omvärld.
STARKA PERSONLIGHETER
FORMAR HISTORIEN
Pond har inte skrivit en bok om
institutionella frågor och tendenser;
det är snarare en bok om visioner
och svepande förändringar. Europas
visionärer är därför viktiga komponenter, och inte helt överraskande är
det Helmut Kohl som får det bästa
betyget bland de politiker som varit
inblandade i Europas pånyttfödelse.
Det var han som på egen hand och
utan att se sig om drev EU framåt
och fick det ut ur 80-talets kris. När
EU:s genesis för andra betraktare är
historien om dess fördrag och institutioner är ursprunget för Pond ett
resultat av några få mäns långsiktiga
tänkande och handlingskraft. Det
handlar således inte bara om Helmut
Kohls statsmannaskap, utan om hur
man betraktar politik överhuvudtaget: som ett resultat av starka personligheter, eller som ett förutsägbart svar på givna omständigheter?
Liksom diskriminering av minoriteter och aggressivitet mot grannländer upphörde i Tyskland när det
demokratiserades efter 1945, har den
morot som EU och det nya Nato
utgör för Centraleuropa fått också
dessa stater att inte bara bli liberala
marknadsekonomier, utan också att
avsäga sig territoriala anspråk och
skydda sina minoriteter. Det är just
avsaknaden av dessa strävanden och
tillstånd som fram till vår tid har
präglat Europa och lett det – vilket
fortfarande sker på Balkan – till ett
destruktivt nollsummetänkande. För
Pond är avsaknaden av sådant tänkande i det moderna Europa ett
bevis på dess pånyttfödelse, men frå-
gan är huruvida vi verkligen har att
göra med ett helt nytt slags tänkande, eller om den nuvarande situationen inte är ett undantag, ett svar
på gynnsamma omständigheter.
Även om vi efterkrigsgenerationer tar västeuropeiskt samarbete för
givet får vi inte glömma att det före
1945 inte fanns något samarbete att
tala om i Europa, och att ständiga
konflikter mellan Tyskland och
Frankrike präglade kontinenten.
Västeuropa blev under det kalla kriget därför för första gången inte bara
ett geografiskt begrepp, utan också
ett kvalitativt. För Pond har väst blivit ett uteslutande kvalitativt
begrepp, och på sin fråga om hur
långt österut Västeuropa kan sträcka
sig svarar hon att även om Ukraina
och Vitryssland geografiskt tillhör
Europa kommer det nya Europa i
minst en generation till att sluta intill
Bug-floden vid Polens östra gräns.
Det är väl ingen utmanande
tanke, men säkert ändå riktig. Pond
avslutar dock inte analysen av det
nya Europas gränser där, utan vänder också på myntet och ser den
pådrivande kraft som detta Europa,
det pånyttfödda, har varit för öst. De
centraleuropeiska staterna ser sin
framtid också just inom detta Europa med dess samarbetsorgan – EU
och Nato.
Men även i denna del finns problem. I stället för järnridån längs
Oder har det kommit en ny gräns
som delar Europa; den demokrati,
energi och det framtidshopp som
präglar det nu relativt välmående
Centraleuropa har ännu inte infunnit sig i de ostslaviska staterna. Ostslaverna hade alltså inte behövt stå
utanför Europas nya geografi, utan
hade kunnat tillvarata en enastående
chans att få draghjälp i arbetet att gå
från auktoritärt styre till att bli liberaldemokratiska stater.
VISIONÄR HISTORIESKRIVNING
Ponds syn på Europa bygger på stora
drag: ledande stater, visionärer, organisationers dynamiska utveckling.
Till denna uppfattning kommer hon
tvivelsutan just därför att hon
betraktar Europa utifrån, och en
sådan syn är naturligtvis uppfriskande för byråkratitrötta väst- och
centraleuropeer. Historiska projekt
upplevs ganska sällan som historiska
av dem som genomlever dem, och
detta gäller inte minst för efterkrigstidens europeer. Ponds entusiasm
gäller därför snarare det europeiska
projektets plats i historieböckerna.
Hon medger också att det är ett elitprojekt, men att det nödvändigtvis
måste vara det just därför att den allmänna opinionen aldrig skulle tillå-
ta de djärva steg det innebär, vare sig
nu eller för 50 år sedan.
Men det finns grundläggande
problem i Ponds bok: Den utelämnar rätt många skeenden och aspekter. Hon eftersträvar visserligen inte
en fullständig analys av det moderna
Europa, utan vill just kontra alla
småsinta böcker med visioner och
stora penseldrag. Trots detta blir
hennes bok något mindre relevant
när den utesluter viktiga faktorer
som exempelvis Rysslands förhållande till det pånyttfödda Europa
och följderna av EU:s demokratiska
tillkortakommanden.
Hennes tänkande i stora termer
går dock kanske ett steg för långt när
hon väljer att kalla tiden efter det
kalla kriget för Europas pånyttfödelse. Det kanske är lite typiskt för amerikanare, vana som de är av federalt
samarbete, att tala med stora ord.
Den tid vi genomlever är historisk,
visst. Men om vi förtjänar en sådan
plats i världshistorien återstår att se;
varje tid har en fallenhet för att överskatta sin betydelse. Och högmod
går före fall.
Det andra problemet ger sig snarare av hennes historiesyn. Trots
henne amerikanska bakgrund ser
hon inte de integrerande processer
som pågår utanför politiken. Visst,
politiska visionärer kan göra skillnad och sätta avtryck i ett specifikt
skede, men dessa avtryck överlever
sällan om de inte backas upp av
exempelvis handel och migration.
Och att Europa blivit pånyttfött, för
att använda Ponds språk, beror inte
bara på kommunismens kollaps,
utan också på att människors dagliga dagliga handel och utbyte med
andra europeiska länder ökade och
förde staterna närmare varandra.
Kanske kommer flytten från
Bonn till Berlin verkligen att ihågkommas som symbolen för Europas
pånyttfödelse. I så fall har Elizabeth
Pond rätt: Det var ett projekt för
framtiden och vi genomlevde Europas renässans utan att märka det
därför att vi var för upptagna med
att klaga på dess brister.
Elisabeth Braw Riccini (ericcini
@mail.com) är frilansjournalist i USA.
Författare: Elizabeth Pond
Titel: The rebrth of Europe
Förlag: The Broakings Institution, 1999
Ӂrets intressantaste
kvinnliga debutant”
D ECKARMAGASINET DAST
Helena Sigander har skapat en ny svensk hjältinna,
Eva S:t Clair. ”Döda män vittnar inte” är en klassisk
pusseldeckare för den som har trötnar på pojkvåldet.
”Hon lyckas bra med både person- och miljöbeskrivningen.
Boken är en skojig blandning av brott, kärlek, passion, olyckor
och två underbara katter på den sörmländska herrgården”,
skrev Bibliotekstjänst.
Nu 1 BOKHANDELN
lSvenskTidskrift 11999, nr si IPJ

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner