Print Friendly

Elfenbenskustan – en intressant ny stat i dagens Västafrika

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ELFENBENSKUSTEN – EN INTRESSANT
NY STAT I DAGENS VÄSTAFRIKA
Av CLAES NYMAN och CARL-JOHAN BOUVIN
SoM BEKANT utgjorde Elfenbenskusten till för blott två år sedan
en del av Frankrikes betydande
besittningar i Afrika. I jämförelse
med vissa andra beståndsdelar i
det forna franska kolonialväldet,
som t. ex. Guinea, har Elfenbenskusten i världspressen åtminstone
hittills spelat en relativt undanskymd roll. Förklaringen härtill är
väl närmast att söka i de lugna
former, under vilka landet kunnat
utvecklas, dvs. omvandlingen från
koloni till självständig stat har i
motsats till på andra håll i Afrika
icke kännetecknats av några mera
allvarliga störningar. En bidragande orsak har utan tvivel också
varit en efter afrikansk måttstock
förhållandevis god ekonomisk bakgrund, vilken bl. a. lett till att Elfenbenskusten sedan ett tiotal år
har en positiv handelsbalans, nå-
got som få afrikanska stater idag
torde kunna skryta med. Det är
inte avsikten att i denna artikel
söka ge en uttömmande beskrivning av Elfenbenskustens ekonomiska och politiska struktur, utan
blott att söka belysa några faktorer som kan äga ett visst intresse
dels ur europeisk handelssynpunkt
dels mot bakgrunden av de politiska motsättningar, som idag gör
sig gällande i Västafrika. Det torde
emellertid vara på sin plats att
först ge en orientering om Elfenbenskustens ekonomiska förutsättningar.
Geografiska förhållanden
Elfenbenskusten, vars yta är
nära tre fjärdedelar av Sveriges,
är beläget vid Guineabuktens nordkust. Landgränsen löper i väster
mot Liberia och Guinea, i norr mot
Mali och övre Volta samt i öster
mot Ghana.
Landet är föga kuperat och kan
växtgeografiskt indelas i tre zoner;
i söder längs kusten finns ett bälte
av tropisk regnskog, norr därom
trädbevuxen savann samt i de
mellersta och nordligaste delarna
av landet gräsbevuxen savann. Vid
den västra gränsen är landet mera
höglänt, och bergstoppar på upp
till l 500 meter finnes. Klimatet
är tropiskt med små variationer
i temperaturen och en hög årsnederbörd som sjunker med stigande
avstånd till kusten. Befolkningen
uppgår till blott drygt 3 miljoner
människor, varav ungefär två
tredjedelar lever i kustområdet. I
Elfenbenskusten finns ca 15 000
icke afrikaner, huvudsakligen
fransmän. Den afrikanska befolkningen består dels av en ej obetydlig mängd invandrare från de
kringliggande staterna dels av ett
sextiotal inhemska stammar. Det
officiella språket är franska, vilket ger en god bild av språkförbistringen.
Undervisningsväsendet
Eftersläpningen på undervisningens område är stor trots de
betydande framsteg, som gjorts
under femtiotalet. Sålunda uppskattas en femtedel av befolkningen vara läs- och skrivkunnig,
men man beräknar, att blott ca 25
procent av barnen i skolåldern,
dvs. omkring 150 000 elever, för
närvarande går i skola. Det procentuella antalet barn, som följer
undervisningen, varierar avsevärt
med avståndet till kusten, och siffran kan skifta från ca 85 procent
i huvudstaden Abidjan och dess
närmaste omgivningar till 10 procent i landets inre delar. År 1958
utexaminerades enligt uppgift 66
studenter inom landet.
Utgifterna för undervisningsändamål har en hög prioritet i
statsbudgeten och utgör i 1961 års
budget den näst största posten med
12 procent av de totala statsutgifterna, blott överträffad i storlek
av investeringarna, vilka upptar 17
359
procent. Det bör observeras, att ej
hela undervisningsväsendet finansieras av staten via budgeten; en
icke oväsentlig del av byskolorna
bekostas av byinvånarna själva.
Jordbruksekonomi med goda expansionsmöjligheter
Elfenbenskusten är ett av naturen rikt gynnat jordbruksland, och
nationalinkomsten per capita torde
vara den högsta i Västafrika. Ett
utmärkande drag för Elfenbenskustens jordbrukssektor är att såväl
odlingen för inhemska behov som
plantagedriften av exportprodukter
sker i enskild afrikansk regi, vanligen i små enheter. över 90 procent av kaffe- och kakaoplantagerna äges sålunda av afrikaner.
Elfenbenskustens karaktär av
jordbruksland understrykes av att
90 å 95 procent av befolkningen
finner sin utkomst inom jordbruket, samtidigt som denna näringsgren svarar för drygt tre fjärdedelar av landets exportintäkter. Jordbrukets främsta uppgift är givetvis att söka täcka den inhemska
befolkningens födoämnesbehov, och
detta krav uppfylles i det närmaste; en viss import av främst
ris och vete måste sålunda äga
rum. Födoämnesodlingen för hemmakonsumtion upptar produkter
såsom arrowrot, maniok, ris, hirs,,
durra, jams, majs och jordnötter.
Detta jordbruk bedrives i primitiva former; någon yttre eller inre
rationalisering har ej bedrivits, då
de goda jord- och klimatförhållan- 360
dena givit ägarna en tillräcklig inkomst därförutan.
Jordbrukssektorns viktigaste exportprodukt är kaffet. Produktionen härav har tack vare gynnsamma yttre betingelser stigit mycket snabbt, så att Elfenbenskusten
nu är Afrikas främsta och världens
tredje kaffeproducent-blott överträffad av Brasilien och Colombia.
Produktionen var 1960 ca 8 gånger
större än 1930, då den igångsattes,
men denna utveckling är emellertid ej odelat gynnsam. Den starkaste drivkraften för produktionsökningen har nämligen varit de
överpriser – tidvis ända upp till
de dubbla världsmarknadspriserna
– till vilka kaffet kunnat avsättas
i Frankrike, varvid Elfenbenskusten som motprestation beviljat särskilt franska exportvaror gynnsamma villkor i form av frilistning, tullfrihet o. d. Vid dylika avsättningsförhållanden har incitamenten att rationalisera produktionen, vilken främst härrör från
mindre odlingar på upp till fem
hektar, blivit alltför svaga, och avkastningen är i stor utsträckning
alltför låg, blott 150 kilo per hektar, medan räntabel drift vid försäljning till världsmarknadspriser
kräver en avkastning på kanske
4-500 kilo. Elfenbenskustens kaffeindustri vilar därför på en relativt
osäker grund och kan i sin nuvarande utformning komma att
vålla svårigheter för ekonomin på
lång sikt. Fransmännen kan nämligen knappast förväntas vilja betala överpriser i all oändlighet, nå-
got som insetts av landets myndigheter, vilka också är medvetna om
nödvändigheten att på längre sikt
rationalisera driften och t. o. m. reducera produktionen, varigenom
priserna efter hand skall bringas
till bättre överensstämmelse med
världsmarknadsnivån.
Elfenbenskustens andra stora
exportprodukt är kakao, vilket odlas i så stora mängder, att landet
blivit världens fjärde producent
därav. Bland övriga produkter från
jordbruket förtjänar nämnas bananer, palmolja och -kärnor, ananas
och bomull. Produktionsförutsättningarna för dessa senare produkter är utomordentliga, ehuru de
ännu blott odlas i mindre omfattning, och från myndigheternas sida
göres mycket stora ansträngningar,
kanske större än på något annat
håll i Afrika, att utvidga produktionen och exporten av ·dessa varor, i första hand på kaffets bekostnad. Avsikten är att differentiera exporten så att landets ekonomiska stabilitet ej skall behöva
äventyras av snabba förändringar
i världsmarknadspriset på någon
enstaka råvara.
Ytterligare ett exempel på nyodlings- och differentieringspolitiken
är de nya gummiodlingarna, vilka
förefaller komma att ge goda resultat. De franska specialisterna
flyttade 1957 sina plantager från
Indokina till Elfenbenskusten, där
de anser produktionsbetingelserna
lika goda som i Asien, och de beräknar att få sina första skördar
1962-63. Årsproduktionen planeras
1965 vara 5 000 ton för att under
de närmast därpå följande åren
fördubblas.
Rika skogstillgångar men brist på
mineral
Hela två tredjedelar av landets
yta täckes av skog, men den ekonomiskt värdefulla delen av denna
areal säges utgöra 70 000 kvadratkilometer. Den outnyttjade reserven av dessa tillgångar är hög, i
det blott halva arealen ännu kunnat exploateras i någon form.
Efterfrågan på tropiskt trä är
emellertid i stigande, och man anser, att det enda som hindrar en
fördubbling av den nuvarande produktionen är transportsvårigheterna.
Mineralfyndigheterna är hittills
icke av mera betydande omfattning, trots att prospekteringarna
under senare år intensifierats. Speciellt har stora ansträngningar nedlagts på att finna olja ehuru utan
resultat. Viktigast är alltjämt tillverkningen av industridiamanter,
vilka skeppas till Frankrike. Enligt vissa uppgifter skulle också
en del av diamantproduktionen
smugglas ut ur landet. Manganformationer har påträffats väster
om huvudstaden Abidjan, och produktionen igångsattes 1960. Utvinningen planeras stiga tilltOO 000
ton per år, vilket i främsta rummet skall gå till Frankrike och
Tyskland. Omfattande järnmalms- 361
prospekteringar har företagits ej
långt från de av Lamco exploaterade Nimbabergen i Liberia, men
då fyndigheternas järnhalt befunnits vara låg, kommer någon brytning ej att äga rum. Bauxit finnes
också i landet, ehuru någon utvinning, bl. a. på grund av brist på
elektrisk kraft, ännu ej kunnat ske.
Gryende industrialisering vid
kusten
Elfenbenskustens lilla men växande industri, vilken ej torde omfatta mycket mer än ett femtiotal
företag, är koncentrerad till Abidjans omgivningar och främst ägnad
vidareförädling av landets jordbruksprodukter. Landets inre är i
stort sett opåverkat av detta skeende.
En viktig förutsättning för en
industrialisering uppfylldes 1950,
då hamnen i Abidjan blev färdig,
och den till följd av stigande in..:
komster ökade efterfrågan på manufakturerade varor har därefter
varit en pådrivande kraft. Landets
myndigheter har understött denna
utveckling dels genom skattelättnader till i landet investerat främmande kapital dels genom att med
stöd av ekonomisk och teknisk
hjälp från Frankrike samt utländska lån bygga ut landets transportväsen. Bland de produktionsföretag, som nu finnas i landet,
kan nämnas bryggerier, tvålfabriker, en margarinfabrik, bomullsspinnerier, palmoljefabriker, en
ananaskonservfabrik samt några
362
mindre mekaniska verkstäder och
textilfabriker. Vidare finnes en
tändsticksfabrik samt en mindre
anläggning för framställning av
aluminiumvaror. Renault bygger en
sammansättningsfabrik för bilar
och traktorer, och en cellulosafabrik samt ert fabrik för tillverkning av pulverkaffe (Nesth~) är
under uppförande. Antalet i industrin anställda arbetare beräknades
år 1960 uppgå till ca 8 500. Denna
arbetskraft utgjordes i betydande
omfattning av invandrare från
grannstaterna, främst övre Volta,
Mali och Niger, medan landets
egen befolkning synes föredra att
stanna inom jordbrukssektorn eller
i administrativa befattningar. Den
lägre kontorspersonalen rekryteras
även i viss omfattning från Dahomey och Togo.
Stor utrikeshandel och positiv handelsbalans
Elfenbenskusten svarar för närmare hälften av hela f. d. Franska
Västafrikas export och för ungefär
en fjärdedel av dess import. Det
har som nämnts under de senaste
10 åren kunnat redovisa en positiv
handelsbalans, vars saldo 1957-60
varierat mellan 8,7 och 5,5 miljarder FCFA. Det största handelsutbytet sker ej oväntat med länderna
inom franczonen, som fortfarande
svarar för mer än två tredjedelar
av handeln, ehuru vissa tendenser
till en minskning synas framträda.
Även förbindelserna med USA är
av betydelse (15 procent av exporten och 3,5 procent av importen),
medan handeln med sterlingområ-
det är obetydlig. Handeln med EEC
exklusive Frankrike uppvisar en
egendomlig utveckling, i det att
importen därifrån, speciellt från
Italien, sjunkit, trots den förmånsställning dessa länder åtnjuter i
form av bl. a. särskilda globalkvoter, medan Elfenbenskusten ökat
sin export dit. Landets export till
övriga afrikanska länder utgör ca
10 procent av totalvärdet – en
högre siffra än som i allmänhet
gäller för handeln de afrikanska
staterna emellan.
De främsta exportvarorna utgö-
ras av kaffe (drygt hälften av exportvärdet), kakao (en fjärdedel)
och trä (omkring 15 procent). Den
fjärdedel av kaffeexporten som ej
köpes av Frankrike, försäljes till
världsmarknadspriser genom subventionering med medel från en s. k.
prisutjämningskassa för kaffe. Trä-
exporten går främst till EEC och
Danmark. Därtill exporteras något
bananer, palmolja, fruktkonserver
och diamanter. De tre största importposterna utgöras av textilier,
metallprodukter och petroleumprodukter, vartill kommer fordon och
födoämnen.
Sveriges handel med Elfenbenskusten har aldrig haft någon större
omfattning och har dessutom på
senare år ytterligare avtagit beroende bl. a. på importförbud för
tändstickor samt vissa avsättningssvårigheter för våra byggnadsvaror,
främst cement. Den svenska exporten uppgick till l miljon kronor 1961 och utgjordes i huvudsak av kylskåp, kontorsmaskiner,
jordbruksredskap och skogsprodukter. Sveriges import var knappt
3 miljoner och bestod av trävaror
och kakao. Nya förhållanden för
den svenska handeln kan emellertid komma att inträda, ty enllgt
uppgifter har myndigheterna nyligen beslutat att med åsidosättande
av Paris inleda direkta förhandlingar med Stockholm- uppenbarligen i syfte att med Sverige ingå
ett avtal på bilateral basis. Ett dylikt avtal vore dock ett principiellt
avsteg från vår nuvarande handelspolitik.
Det finns emellertid också andra
tecken som tyder på att det kan
bli lättare för stater utanför EEC
att vinna insteg på marknaden
i Elfenbenskusten. Sålunda gör
schweizarna, som redan delvis är
inne på marknaden, stora ansträngningar att vinna ytterligare
terräng, något som de säkert ej
skulle göra om de ej var säkra
på att det fanns expansionsmöjligheter; sak samma gäller israeliterna som är engagerade bl. a.
inom byggnads- och entreprenadverksamhet. staterna bakom järnridån har också börjat intressera
sig för avsättningsförhållandena i
Elfenbenskusten. Sålunda har cement kunnat avyttras i hård konkurrens med bl. a. israelisk och
svensk cement, vilket också varit
möjligt i Nigeria, Liberia och
Sierra Leone. Det kan vidare an- 363
tecknas att israeliterna söker underbygga sina handelspolitiska strä-
vanden bl. a. genom utdelning av
stipendier för studier i Israel. Från
japansk sida har intresset för
marknaden främst koncentrerats
till fiskemöjligheterna utanför landets kust.
Gynnsam t investeringsklimat
I likhet med president Tubman
i Liberia har Elfenbenskustens president och tillika premiärminister
Felix Houphouet-Boigny insett, att
det för Elfenbenskustens ekonomiska och politiska utveckling är
viktigt att driva en »open door
policy» beträffande utländska investeringar. Sålunda kommer utländska investerare i åtnjutande av
en rätt omfattande tull- och skattebefrielse. Enligt brittiska pressuppgifter lär emellertid även Elfenbenskusten överväga att införa
vissa restriktioner för de utländska
företagens ekonomiska handlingsfrihet. Sålunda planerar man att
ålägga företagen att reinvestera en
viss del av vinsterna inom landet.
Myndigheterna har också visat tecken på att vilja spela en aktivare
roll ifråga om inriktningen av ekonomins resurser. Några planer på
att nationalisera utländsk egendom
finns förvisso icke, men man synes
t. ex. vilja göra gällande, att all
jord, som för närvarande inte odlas eller på annat sätt utnyttjas
produktivt, skall betraktas som
statens egendom.
Det säger sig självt, att i första
364
hand de franska intressena dragit
fördel av de gynnsamma investeringsvillkoren, men under de seJ}are åren har även länder såsom
USA, Västtyskland, Schweiz samt
Israel fått upp ögonen härför.
Felix Houphouet-Boigny, dominerande gestalt i inrikes- och utrikespolitiska frågor
Vilken politisk roll spelar idag
Elfenbenskusten i Västafrika? Av
flera skäl torde landets politiska
inflytande i denna del av Afrika
vara ganska vittgående, vilket nästan helt kan tillskrivas Felix Houphouet-Boigny, en afrikansk ledare,
vars verksamhet hittills tycks ha
behandlats ganska flyktigt i den
svenska pressen. Några få ord om
Houphouet-Boignys bakgrund torde
därför vara på sin plats. Redan
på ett tidigt stadium blev han en
förgrundsgestalt i de inhemska
politiska sammanslutningar, som
uppstod strax efter andra världskriget i Frankrikes afrikanska besittningar. Han var sålunda med
om att bilda, bl. a. tillsammans
med Sekou Toure, Rassemblement Demoeratic Africain (RDA),
ett parti som idag dominerar det
politiska livet i Elfenbenskusten
men som även har betydelsefulla
avläggare i andra delar av det
f. d. franska kolonialväldet. Från
början utövade kommunisterna
ett visst inflytande inom partiet,
men i början på 50-talet blev de
utkastade, inte minst tack vare
Houphouet-Boignys insatser. Detta
ledde till att partiet försvagades
men genom ett intensivt organisationsarbete, bl. a. från HouphouetBoignys sida, har partiet ånyo kunnat återvinna något av sitt tidigare vittförgrenade inflytande, dock
med undantag för Guinea varom
mera nedan.
När Elfenbenskusten år 1956 liksom de andra franska kolonierna
fick rätt att skicka representanter
till generalförsamlingen i Paris,
valdes Houphouet-Boigny till representant för sitt land. De då ledande franska politikerna fick
snart upp ögonen för den energiske och intelligente HouphouetBoigny, som inom kort blev medlem av en rad franska regeringar
i egenskap av konsultativt råd.
Houphouet-Boigny hävdade vid
denna tid, att de kolonier, som
tillhörde det franska samväldet i
Afrika, borde frigöras från Frankrike etappvis. Varje stat borde
emellertid tillåtas att utveckla sig
individuellt och den enda gemensamma nämnaren skulle utgöras
av anknytningen till Frankrike.
Dessa Houphouet-Boignys ideer
stötte emellertid på starkt motstånd från Sekou Toure, som
önskade kasta loss från det franska kolonialväldet snarast möjligt
och som dessutom ivrade för att
Guinea tillsammans med de övriga
franska såväl som engelska områdena skulle bilda en västafrikansk federation. Dessa motsättningar ledde till att Sekou Toure
och Houphouet-Boigny gick skilda
vägar; Guinea lämnade det franska
samväldet redan 1958, medan Elfenbenskusten blev helt självständigt något år senare.
Houphouet-Boigny upprätthåller
i motsats till Sekou Toure alltjämt
mycket intima kontakter med Paris särskilt med de Gaulle och han
torde därför idag nog kunna betraktas som Frankrikes pålitligaste
bundsförvant i Västafrika. Detta
har lett till att man på flera håll,
icke minst i den kommunistiska
världen, vill göra gällande att Houphouet-Boigny helt går i fransmännens ledband. Dessa anklagelser
saknar emellertid i stort sett
grund. Vid flera tillfällen har så-
lunda Houphouet-Boigny, bl. a. redan innan Elfenbenskusten blev
självständigt, visat prov på att han
ingalunda följer Paris i vått och
torrt.
Såsom tidigare antytts intar
Houphouet-Boigny inrikespolitiskt
sett en mycket stark ställning
och hans parti, RDA, dominerar
det politiska livet. Tidvis har det
funnits en viss opposition inom
landet mot Houphouet-Boignys
ibland ganska egenmäktiga förfarande, men med lock och pock
har han lyckats inlemma de oppositionella elementen inom det egna
partiet. Denna åtgärd har otvivelaktigt lett till att Elfenbenskusten
idag saknar en opposition i strikt
demokratisk mening.
På det utrikespolitiska fältet har
Houphouet-Boigny övergivit sin tidigare isolationistiska inställning i
365
vad gäller harmonisering av de afrikanska staternas ekonomiska och
politiska liv och propagerar för ett
visst samarbete. Hans insatser härvidlag har utan tvekan givit vissa
resultat. Den s. k. Ententen (Conseil de l’Entente), en sammanslutning bestående av Elfenbenskusten,
Dahomey, övre Volta och Niger
samt som ett slags associerade stater Mauretanien och Mali, har så-
ledes tillkommit på hans initiativ.
Samarbetet mellan dessa stater tar
främst sikte på ekonomiska frågor
men har dock hittills inte fått några
fastare former. Houphouet-Boigny
har också medverkat vid bildandet
av den s. k. Monrovia-gruppen, vilken som bekant utgöres dels av de
s. k. Brazzaville-staterna, dvs. flertalet av de f. d. franska kolonierna
i Afrika, dels Etiopien, Nigeria, Liberia, Sierra Leone, Somaliland
samt Tunisien. Houphouet-Boignys
moderata och koncilianta hållning
har utan tvekan bidragit till att
främja en viss samarbetsanda dessa
stater emellan, och han har ivrigt
verkat för att söka överbrygga de
stora geografiska och etnografiska
olikheter, som råder inom gruppen. Monroviagruppens målsättning är att söka upprätta en gemensam afrikansk marknad och
att skapa en gemensam investeringsbank och en betalningsunion.
Trots de gamla motsättningarna
till Sekou Toure har HouphouetBoigny sökt återknyta kontakterna
med denne. Avsikten härmed har
varit att försöka förmå Sekou
.··-.·:
366
Toure att icke alltför mycket lita
på hjälpen från länderna bakom
järnridån utan istället söka återknyta banden med Frankrike. Det
är emellertid ännu för tidigt att
avgöra om dessa ansträngningar
kommer att krönas med framgång.
Houphouet-Boigny har inte sökt
dölja att han anser att kommunismen inte lämpar sig för afrikanskt psyke och afrikanska förhållanden. Enligt hans uppfattning
bör Afrika snarare utvecklas i västeuropeisk anda och med stöd av
den västliga världens resurser. Han
har därför inga sympatier förNassers och Nkrumahs tidvis prokommunistiska kurs, något som givetvis lett till att Houphouet-Boigny
kommit på kant med Nkrumah.
Ä ven den senares ideer om ett panafrikanskt samarbete har förkastats av Houphouet-Boigny. Liksom
Nigerias ledare anser han sålunda
att Nkrumahs förslag är alltför
vittgående och därför icke är realistiska i dagens läge.
Som framgår av ovanstående är
Houphouet-Boignys kungstanke numera ett lösligt samarbete de afrikanska staterna emellan, vilket bör
fördjupas först vid en senare tidpunkt. Det återstår att se om dessa
hans strävanden kommer att kunna
förverkligas eller om de som idag
ivrar för en snabb integration kommer att hemföra segern.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner