Print Friendly

Ekonomiskt utvecklingsprogram i Italien

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EKONOMISKT UTVECKLINGsPROGRAM I ITALIEN
Av fil. mag. BO CHRISTENSON
UNDER de sista åren har den italienska nationalinkomsten ökat
med 5 % per år, vilket är enastäende i landets historia. För att även
under de följande åren fram till 1964 denna ökningskvot skall
kunna bibehållas, kommer det att bli nödvändigt, inte bara att fortsätta den hittills följda politiken utan även intensifiera den och
finna nya vägar. Det gäller särskilt att driva investeringarna i höjden på ett långt effektivare sätt än förut. Detta måste med nödvändighet ske, så att den onormalt höga marginal outnyttjad arbetskraft som hittills kännetecknat landets ekonomi, i framtiden skall
kunna bli helt utnyttjad. Vidare måste en utjämning av permanent
deficit i betalningsbalansen uppnås. Man kan dock inte på lång
sikt räkna med jordbrukets kapacitet för att nå detta resultat. Den
hastiga utvecklingen de senaste åren på detta område beror på en
höggradig mekanisering och rationalisering som framtvingats under
och efter kriget.
Om man antar att denna ekonomiska jämvikt skall förverkligas
under en tioårsperiod, kommer enligt projektet den arbetskraft,
som måste absorberas av produktionsapparaten att se ut enl. denna
tabell.
Arbetskraftstillgång i Italien 1955-64.
Under tiden nytillkommen arbetskraft 2 000 000
Annan arbetskraft:
1954 arbetslösa . . . . . . . . . 1 800 000
1955-64 undersysselsatta 900 000
arbetslöshet p. g. a. av tekniskt framskridande 1955-64 . 800 000
minus:
arbetslöshet p. g. a friktion 1964
Summa . . . . .
Total tillgång …
minus:
1955-64 emigrerade .
Total arbetskraftstillgång .
27*- 553447
Summa 3 500 000
700 000
2 800 000
4 800 000
800 000
4 000 000
395
Bo Christenson
Det är således 4 milj. nya arbetstillfällen som skall skapas. Den
verkliga ökningen av arbetspersonal uppgår blott till 2,3 milj. och
1,7 milj. arbetstillfällen reserveras således för dem som nu är undersysselsatta eller nu fullt sysselsatta men under perioden p. g. a.
produktionsprocessens expansion blir arbetslösa.
Med hänsyn till den nuvarande pro-capitainkomsten för jordbruk
och övriga näringsgrenar samt med hänsyn till att under perioden
de senares kommer att öka mycket mer än de förra, är det naturligt att största delen av dessa nya arbetsmöjligheter kommer att
bjudas utanför jordbrukets ram.
Vad blir då resultatet av en sådan enorm nyanställningskvot i
produktionssystemet med avseende på sysselsättning och produktionsnivå? En analys visar, att av den totala ökningen av nationalinkomsten under tiden 45 procent kommer att tillföras av de nyanställda, under det att resten skulle erhållas genom totala arbetskraften, genom den produktionsökning som hela systemet skulle
medföra. Produktionsökningen kommer att uppgå till 3 procent per
år. Man skulle följaktligen med bibehållande av en årlig nationalinkomstökning på 5 procent, inte bara kunna absorbera den icke
utnyttjade arbetskraften, men även samtidigt öka produktionskapaciteten högst avsevärt. Denna ökning utgör dock ett maximum som
ej kan överskridas genom ytterligare mekanisering, utan att förmågan att assimilera nämnda kategorier påverkas i motsatt riktning. Det krävs således en noggrann jämvikt mellan kapital och
arbetskraft i ett land som detta. Emellertid kommer den naturliga
ökningen av arbetskraften efter 1964 att sjunka under 100 000 per
år, vilket då kommer att underlätta upptagandet i produktionsapparaten, i synnerhet som man dessutom måste räkna med en
ganska stor emigration.
För att nå dessa resultat med avseende på produktionsökning
med åtföljande konsekvenser för arbetskraften, har man tänkt sig
olika vägar. A. Direkt ingripande för ökad investering på områden,
där staten spelar en traditionell roll och där det redan finns en
utbildad organisation. Dessa områden är l) jordbruk 2) allmännyttig service 3) offentliga arbeten 4) byggnadsarbete. B. Direkta
investeringar för lokalisering av kompletteringsindustrirer i vissa
områden; för stöd åt basindustrier och annan ekonomisk verksamhet ägnad att göra privatinvesteringar mera lönande; för vidareutveckling av vissa industriområden, som redan är under statlig
kontroll. C. Direkt understödjande av privatinvesteringar. Investeringarna i bassektorer är ingalunda reserverade åt offentliga före- 396
Ekonomiskt utvecklingsprogram i Italien
tag. De har valts därför att de snabbast leder till resultat samt
lämnar ett maximum av frihet åt företagen i de övriga sektorerna.
Av dessa sektorer är speciellt tre intimt förbundna med den planerade expansionen av produktionen. De har kallats »propulsiva»
sektorer emedan de utgör grunden för andra sektorers utveckling.
De är: jordbruk, allmännyttig service samt offentliga företag. Dessa
tre sektorers investeringsprogram kan utformas direkt med hänsyn till utvecklingsprocessen av produktion och inkomster i allmänhet. Vad byggnadsarbeten beträffar, motiveras däremot statsingripande upp till en viss nivå för att tillgodose de sociala krav, som
med nödvändighet måste beaktas. Med andra ord, i den mån byggnadsindustrien inte skapar ny produktionskapacitet utan blott resulterar i större tillgång på konsumtionsvara, får den – i den utsträckning det rör sig om mindre brådskande sociala krav – större
elasticitet jämfört med de tre andra sektorerna.
Med avseende på agrarsektorn anses det nödvändigt och möjligt
att: a) utveckla livsmedelsproduktionen, emedan konsumtionen av
livsmedel kommer att öka i takt med de lägsta socialgruppernas
ökade inkomster; b) skapa högvärdiga lantbruksprodukter, som
kan exporteras till Mellan- och Nordeuropa inom ramen av ett allt
friare europeiskt handelsutbyte; c) öka den inre konsumtionen av
jordbrukets industriprodukter; d) åstadkomma en ökad migration
från landsbygden till städerna, under det att samtidigt levnadsstandarden höjs för den kvarblivande jordbruksbefolkningen. Man räknar med att under perioden, genom landreklamation och rationalisering, kunna uppnå en ökning av den samlade nettoinkomsten för
jordbruket med 20 %. Nettoproduktionen per person skulle däremot under samma tid öka med 35 %. För att nå detta resultat
fordras det emellertid investeringar på ca 3 500 miljarder lire, varav
mindre än 60 % skall finansieras med allmänna medel.
Vad allmännyttiga företag beträffar, finner vi under denna rubrik
eLanläggningar, naturgas, järnvägar, tele-service, vatten och avlopp
m. m. För dessa företag finns redan en organisation utbildad. Investeringsprogrammet ser ut som tabellen visar:
ELanläggningar
Naturgas .
Järnvägar . . .
Tele-service . .
Vattenförsörjning m. m..
Summa . . . . . . . .
3 21 O miljarder lire
300
700
300
450
4 960
397
Bo Christenson
Investeringarna för offentliga arbeten uppnår en jämförelsevis
hög nivå i Italien, dels på grund av nödvändigheten att anskaffa
grundläggande utrustning och redskap, spec. i södra delen av landet samt i bergstrakterna, dels på grund av lämpligheten att sysselsätta en stor mängd människor som annars skulle varit arbetslösa,
i synnerhet i början av planens verkställande, innan de direkt produktiva sektorerna nått den nivå, att de kan uppta en stor arbetsstyrka. Investeringarna för dessa arbeten beräknas som framgår av
tabellen nedan:
Systematisering av dränering och irrigation samt
bergstrakternas systematisering (skogsplantering,
terassering m. m.) . .
Vägnätets förbättring . .
skolbyggnader . . . . .
Andra offentliga arbeten
Summa . . . . . . . .
790 miljarder lire
1150
220
650
2 810
I dessa summor är dock inkluderade arbetsprogram som redan är
igång.
Den årliga summan av investeringar inom de nu nämnda sektorerna skulle således öka från 630 miljarder lire år 1952 till ungefär
l 400 miljarder lire 1964, dvs. en ökning på mer än 120 %. För
verkställandel av detta arbete måste arbetskraften stegras från
340 000 till 410 000. Den direkta sysselsättningen till följd av dessa
investeringar blir alltså ganska modest jämfört med den indirekta
ökning de kommer att leda till genom produktionsapparatens utbyggnad. Det rör sig dessutom om sysselsättning i arbeten, som kommer att finansieras av andra, icke propulsiva sektorer. A andra sidan beräknas den permanenta arbetsstyrkan som kommer att sysselsättas i dessa nya anläggningar blott till några få tiotusental,
vilket kan negligeras, jämfört med den ökning andra sektorer kommer att leda till.
De projekt som direkt är ägnade att åstadkomma en full sysselsättning åligger således de andra sektorerna. At de propulsiva sektorerna lämnas blott uppgiften att intensifiera användningen av naturresurserna (jordbruks- och. kraftresurser), att skapa förutsättningarna för en produktiv progress samt att stimulera genom ökad
efterfrågan på den redan nu existerande produktionsapparatens
expansion.
Det skisserade programmet är emellertid beroende av möjligheterna att stimulera sparandel under upprätthållandet av penning- 398
Ekonomiskt utvecklingsprogram i Italien
värdets stabilitet. I den mån utvecklingen skulle gå för fort eller
för långsamt, har man möjligheten att reglera den medelst byggnadsverksamheten. Man har, som regel, tänkt sig en årlig nybyggnadskvot på 4 %, men denna kan sänkas i händelse av inflationistiska tendenser och pressas upp i motsatt fall. Med den beräknade
ekonomiska utvecklingen som grund tror man sig kunna få fram
10 200 000 nya rum, vilket skulle kräva en investering av 5 100 miljarder lire under tioårsperioden. Men om det skulle visa sig nödvändigt skulle en intensifiering av byggnadsprogrammet kunna genomföras, så att det skulle bli möjligt att möta det totala behovet,
som beräknas uppgå till 13 000 000 rum, som fördelar sig efter olika
önskemål enligt följande:
För avskaffandet av olämplig bebyggelse
För avskaffandet av gemensamhetsbostäder för flera familjer
För att tillgodose befolkningsökningen . . . . . . . . . .
För att avskaffa hälsovådliga bostäder samt för renovering av redan
l 200 000 rum
2 400 000 >)
1 500 000 l)
existerande . . . . . . . . . . . . . . 5 100 000 >>
För att eliminera alltför täta agglomerationer . . o o • • o o • o 3 000 000 >>
De investeringar, som behövs för att skapa nya arbetsmöjligheter
inom industrien och tertiära näringsgrenar, för att höja produktionsförmågan och öka reserverna, skulle under perioden belöpa
sig till 8 600 miljarder lire. Investeringarna 1964 kommer då att
vara tre gånger så stora som 1954. Totalt skulle alla investeringar
under de tio åren gå upp till 35 000 miljarder lire, varav 24 000
miljarder kommer på de propulsiva sektorerna, byggnadsindustri,
industri och tertiär aktivitet, medan bruttoinvesteringarna inkl.
renoveringsinvesteringar kommer att belöpa sig till 35 000 miljarder. Det faktum att investeringarna för materialförnyelse uppgår
till nästan en tredjedel, 11 000 miljarder, visar att man lagt stor
vikt vid att kunna upprätthålla en tekniskt hög nivå.
En jämförelse mellan behovet av kapital och inkomstökning leder
till slutsatsen, att fullföljandet av programmet inom önskad tid i
hög grad betingas av möjligheten till ett intensifierat sparande. Om
hypotes och data är korrekta, skulle sparprocenten kunna ökas
från för närvarande 20-21 % av nationalinkomsten till 25 % under
de sista åren i programmet. Om ökningen blir mindre, kommer
målet att nås först på längre sikt.
Finansieringen av detta enorma företag måste ske genom privatpersoners, företags och statens besparingar. Med tvåårsperioden
399
\
Bo Christenson
1952-54 som bakgrund kan man bestämma olika gruppers intressen i gjorda investeringar enligt följande tablå:
Enskilda personer
Företag …. .
staten …. .
Utländska intressen
Amorteringar
31%
18,5%
7 %
7,2%
36,2%
Det är emellertid inte möjligt att för en längre tid förutse den
utveckling och de former sparandet kommer att ta. Härvidlag
spelar den ekonomiska politiken under perioden en betydelsefull
roll. Man har därför med avseende på kalkylerna beträffande sparandet begränsat sig till en kortare period, 1955-58, vilken samtidigt utgör livslängden för det sittande parlamentet.
Resultatet av utvecklingsprocessen blir, att under antagandet att
den årliga medelinkomsten ökar med 5 % och den årliga medelinvesteringen med 7 %, konsumtionen skulle kunna öka med i
medeltal 4,3 %. Förhållandet kan också uttryckas så, att planen
på 4 miljoner nya arbetstillfällen kan genomföras, förutsatt att inkomsten ökar med 5 % per år och likaså att ej mer än 2/3 därav
används till ökad konsumtion. Programmet kan sålunda genomföras utan sänkning av levnadsstandarden, det möjliggör t. o. m.
tvärtom en höjning därav. Det är dock naturligt, att denna höjning
framför allt kommer dem tillgodo, som lever på gränsen eller under
existensminimum, dvs. dem som för tillfället är arbetslösa eller
undersysselsatta. Realiseringen av de mål som man föresatt sig
förutsätter, att alla italienare deltar aktivt och självuppoffrande för
att förverkliga planerna. Måhända blir detta den stora stötestenen.
Jämvikt i betalningsbalansen måste med nödvändighet vara en
av förutsättningarna i programmet. Därför måste sparandet uppnå
en sådan grad, att Italien så småningom kan frigöra sig från beroendet av utländskt kapital. Detta, menar man, kan ske på en låg nivå
i form av autarki eller på en hög nivå i form av ett allt friare handelsutbyte. Man har till skillnad från fascismens Italien valt det
senare alternativet och hoppas att på den europeiska marknaden
kunna utföra stora mängder jordbruksprodukter samt på den internationella marknaden kunna utföra industriprodukter, speciellt från
den mekaniska och kemiska industrien. Man räknar därvid framför
allt med ett livligt handelsutbyte med underutvecklade länder utanför Europa, vilka till eget gagn skall uppmuntras till ett större
internationellt ekonomiskt samarbete. Den ökade importen för Ita- 400
..
Ekonomiskt utveck.Ungsprogram i Italien
liens del kommer i huvudsak att omfatta stålprodukter. Importen
kan ökas med 43% och exporten med 60 %. Möjligheten anser man
finns med hänsyn till den stigande efterfrågan på italienska exportvaror. Att importvolymen ökar i långt mindre grad rättfärdigas
genom att jordbruksreformen kommer att göra det möjligt för det
inhemska jordbruket att tillgodose den egna marknadens ökade
krav på livsmedel, medan kolimporten skulle kunna bibehållas
oförändrad genom ett mera intensivt utnyttjande av landets naturgasförekomster. Även turismen ämnar man intensifiera och understödja för att på så sätt dra utländskt kapital till landet.
Eventualiteten att planerna ej skulle gå i lås till fullo kompenseras med att kalkylerna inte räknat med de ganska stora möjligheterna till utvinning av olja inom landet, till ökad inhemsk stålproduktion, till större inkomster av turismen och ännu större expansion på jordbruksområdet. Därför har man gott hopp om att
tekniskt kunna genomföra planen även om man hoppas på att ett
friare internationellt ekonomiskt samarbete med friare handelsoch kreditpolitik skall underlätta den italienska exporten samt
hjälpa upp den temporära brist i balansen, som kan tänkas uppstå.
Långtidslån från andra länder, särskilt från USA, samt utländska
investeringar skulle sålunda vara välkomna för att underlätta det
inhemska trycket, åtminstone temporärt.
Med avseende på avkastningen beräknas den årliga medelökningen av 5 % fördela sig på de olika sektorerna enligt följande:
jordbruket . . . . . .
industri . . . . . . .
transport, handel m. m.
1,8% per år
6,2% )) ))
5,7% l) ))
Av de 4 miljoner nya arbetstillfällena skulle hälften falla på industrien och hälften på tertiär verksamhet. Som en konsekvens
därav skulle den italienska yrkesverksamma befolkningens sammansättning väsentligen ändra karaktär och bli mera lik andra
mera industrialiserade västeuropeiska länders:
Jordbruk ….
Industri . . . .
Tertiär aktivitet
1954 1964
41%
29%
30%
33%
33%
33%
Med avseende på de propulsiva sektorerna och byggnadssektorn
faller följande kvoter på Syditalien: jordbruk 54 %, offentlig service 36 %, offentliga arbeten 50 % samt byggnadsarbeten 53 %.
401
Bo Christenson
Denna fördelning hänger givetvis samman med lokaliseringen av
näringslivets olika grenar. Jordbruket har sålunda sin tyngdpunkt i
Syditalien, medan allmän service har sin tyngdpunkt i norr. Bortsett från denna fördelning lägger man dock märke till, hur man
betonat nödvändigheten av Syditaliens ekonomiska utveckling. Av
de totala investeringarna kommer således mer än 50 % på denna
landsända. Detta betyder en investering av 410 000 lire per person
mot 270 000 lire i Nord- och J\fellanitalien. I Norditalien räknar man
med en inkomstökning av 4 % per år, vilket måste anses mycket
i ett så högt industrialiserat område. Industrien skulle här öka
57%, medan jordbruket blott 18 %, och i medeltal skulle den totala inkomstökningen röra sig omkring 50 % för tioårsperioden.
1964 skulle Norditalien vara industrialiserat i synnerligen hög grad,
och jordbruket skulle blott räkna 1/5 av totalinkomsten. Detta resultat understödjer en politik ägnad att uppmuntra lokaliseringen
av en väsentlig del av den planerade industrien.
Vad Södern beträffar, blir den årliga inkomstökningen 8 % jämfört med Mellan- och Norditaliens 4 %, som resultat av 2,1 % inom
jordbruket och 10% inom industri och service. 1964 skulle därför
Södern svara för 28 % av nationalinkomsten i stället för 21 % för
närvarande. Samma år skulle dess befolkning utgöra ungefär 38 %
av landets. På grund av den planerade ekonomiska utvecklingen
måste nämligen ca 600 000 arbetare förflyttas från södra till norra
delen av landet. Även yrkesutbildningen kommer att inriktas på
denna omvandling av näringslivet och taga sikte på den ungdom,
som under perioden träder ut i förvärvsarbetet samt den kategori,
som nu är arbetslös eller undersysselsatt. Den förra kategorien
beräknas uppgå till ca 3 miljoner, den senare till mellan 3 och
4 miljoner.
Av vad som ovan sagts framgår således, att under vissa betingelser och inom ramen för ett aktivt internationellt samarbete, Italien
har förutsättningar, att genom en enorm produktionsexpansion
finna arbetsmöjligheter för dem som helt eller delvis saknar arbete
samt därigenom nå en tillfredsställande social och ekonomisk balans. Det har redogjorts för de medel, möjligheter och förutsättningar, som man därvid måste utnyttja. Det rör sig i själva verket
om en enorm kraftansträngning, som aldrig förr skådats i landets
historia. En tredjedel av nationalinkomstökningen måste användas
för att bygga ut näringslivet. Programmet ger möjlighet för en
konsumtionsökning, som inte är betydelselös, och som framför allt
kommer de vanlottade befolkningsgrupperna till godo. Denna åter- 402
Ekonomiskt utveck.Ungsprogram i Italien
hållsamhet i fråga om konsumtionsökning skapar många svårigheter. För att hindra alla inflationistiska tendenser, som skulle
förstöra hela uppbyggnadsprogrammet, måste regeringen föra en
skatte-, löne- och allmän ekonomisk politik, som är direkt ägnad
att underlätta genomförandet av planerna, dvs. en löne- och prisstoppspolitik kombinerad med tvångssparande och tvångsinvesteringar. Detta skulle vara enda möjligheten att undvika ett eventuellt statsmonopol eller halvmonopol av vissa sektorer inom produktions- och distributionsapparaten, för att på så sätt garantera
en stabil prisnivå och önskad prisutveckling.
Naturligtvis skulle andra möjligheter kunna yppa sig med avseende på saneringen av landets ekonomi. Detta erkänner man, men
betonar samtidigt att den föreslagna lösningen, som visserligen är
den svåraste och kräver en anspänning av alla landets krafter, är
den enda säkra, som har möjlighet att nå avsett resultat. Men även
om ansträngningarna blir stora och kommer att kosta enorma uppoffringar, är målet – eliminering av den så förödande arbetslösheten, reformering av hela Syditalien, bergsområdena och de särskilt efterblivna zonerna, expansion av landets industri och ökad
styrka för hela näringslivet samt jämvikt i betalningsbalans- värt
även de största offer.
Emellertid kan brister och svagheter vid utförandet av den ekonomiska politiken samt defekter i skattesystemet, förekomsten av
inkomsttyper som är svåra att skattetekniskt komma åt, inkomstgrupper med så låg inkomst att de med nödvändighet måste räkna
med en kraftig inkomstökning, samt allmänna svårigheter vid övergången från teori till praktik, allt detta kan göra, att man måste
gå försiktigt fram. Men effektiv hjälp från utlandet i form av lån,
investeringar m. m. skulle göra det möjligt att övervinna dessa
svårigheter i början av programmets realiserande. Lyckas man därmed, så kommer Italiens kräftskada – den enorma arbetslösheten
– att hävas, och den italienska kommunismen att förlora sin livskraft.
403

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner