Print Friendly

Ekonomisk demokrati

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EKONOMISK
DEMOKRATI
Av civilingenjör GÖSTA LUTHMAN, Filipstad
l DEN artikel i nr l av »Tiden» 1945, där Landsorganisationens
ordförande, hr Aug. Lindberg, framlägger arbetarerörelsens syn
på s. k. ekonomisk demokrati, omtalas en diskussion, som anordnats angående tänkbara åtgärder för att få arbetarna mer intresserade av sitt arbete och få dem beredda att släppa till sig i arbetet, d. v. s. upprätthålla hög produktionsintensitet. Inledningstalaren – en industrichef – hade framhållit, att inom stora delar
av industrien trots tids- och arbetsstudier samt förbättrade arbetsförhållanden arbetsintensiteten befunne sig i sjunkande. Något
förslag till åtgärder för att få upp arbetseffekten kunde han dock
icke framlägga.
Även om talet om sjunkande arbetsintensitet förefaller överdrivet, måste däremot erkännas, att det ofta i samband med rationaliseringsåtgärder är svårt att få med arbetarna och få dem att
utföra den produktion, som arbetsledningen påräknar. Här föreligger ett problem av största betydelse för näringslivet i dess helhet. Det är därför angeläget att fördomsfritt pröva varje än så
radikalt förslag till frågans lösande. Man noterar då också, att
hr Lindberg förklarar, att arbetareparten icke sitter inne med
några patentlösningar. Vad man likväl från det hållet föreslår
och påyrkar, är som bekant ökat inflytande i företagen för arbetarna, varigenom dels deras samhörighetskänsla med företaget
borde stegras och dels deras trygghet mot arbetslöshet förbättras.
Jämsides med kravet på ökat inflytande framföres emellertid
också i annat sammanhang från LO krav på konfiskatoriska skatter i syfte att än kraftigare än hittills beskära de medelhöga och
höga inkomsterna. Arbetarnas begränsade arbetsvillighet skulle
sålunda även bero på förmenta orättvisor i förhållandet mellan
deras och andra befattningshavares löner.
Obetingat måste man erkänna, att arbetarna, såsom hr Lindberg framhåller, hitintills i hög grad ställts utanför företagen.
660
Ekonomisk demokrati
Till någon del kan detta förhållande sannolikt förklaras med arbetarnas egen inställning härvidlag. Det är nämligen icke så
länge sedan man från arbetarehåll deklarerade, att arbetarna över
huvudtaget icke skulle befatta sig med de privata företagen. Med
desto större tillfredsställelse har man nu anledning att hälsa dessa
nya signaler från arbetarna, att de i fortsättningen äro beredda
att på ett helt annat sätt än hittills följa med och taga del av
resp. företags och kanske hela näringslivets svårigheter och problem. Man måste emellertid också erkänna, att det framstått och
säkerligen alltjämt framstår för många företagsledare och företagsägare som motbjudande att låta de anställda få någon närmare kännedom om företaget och få tillfälle att diskutera dess
angelägenheter. Denna hållning är, där den förekommer, beklaglig. Den bör så småningom kunna förbytas i en mer vidsynt inställning. Men man kan också f. n. peka på en hel rad företagsledare, som stå öppna även för mycket ingående diskussioner med
de anställda. De principiella förutsättningarna för ett rimligt
medinflytande från de anställdas sida i dessa fall finnas redan.
Problemet är där begränsat till den i och för sig besvärliga frå-
gan att finna de praktiska former, under vilka sådan medverkan
kan utövas.
En nödvändig förutsättning för att de anställda över huvudtaget
med framgång skola kunna utöva något medinflytande, är att de
besitta erforderliga kunskaper såväl om det egna företaget som
om näringslivet i dess helhet. I bägge dessa avseenden brister det
f. n. obetingat i hög grad hos det övervägande flertalet arbetare
och lägre befattningshavare. Den grundläggande frågan för en
utveckling i riktning mot ekonomisk demokrati är därför, hur
den nödvändiga kunskapsnivån skall kunna åvägabringas. Säkerligen räcka de vanliga folkbildningsorganen icke till. De ha alldeles för små möjligheter, inte minst ifråga om att förvärva tillräckligt kvalificerade föreläsare. Andra vägar måste beträdas. En
tänkbar lösning vore, som i annat sammanhang föreslagits av
förf., att Industriförbundet animerade sina medlemmar att inom
resp. företag igångsätta studiecirklar för allsidig studieverksamhet rörande allmänna ekonomiska frågor samt i synnerhet det
egna företagets problem. Dessa cirklar skulle icke endast tjäna
syftet att förmedla kunskapsstoff utan de skulle också bereda tillfälle för allmänt tankeutbyte rörande sådana förhållanden inom
företaget, som cirkeldeltagarna önskade få närmare belysta. Cirklarna borde vidare stå under ledning av en person med så hög
661
Gösta Luthman
tjänsteställning inom företaget, att han tämligen på rak arm
kunde besvara frågor, som kunde uppkomma. Detta förslag har
av Industriförbundets ledning upptagits välvilligt och det är bekant, att åtminstone ett företag gjort förberedelser för att igångsätta en verksamhet av detta slag. Som exempel på underlag
för studieverksamheten kring det egna företaget må anföras den
instruktiva »Verkställande direktörens berättelse», som i år för
första gången framlagts vid Uddeholms A/B av disponent N. Danielsen.
Tydligt är att dylika studiecirklar icke i och för sig motsvara
de önskemål om medinflytande, som f. n. framföras från arbetarehåll. Icke dess mindre är det dock troligt, att redan dessa cirklar
skulle kunna göra en hel del nytta, därigenom att missförstånd,
som ev. uppkommit mellan företagsledningen och anställda smidigt skulle kunna klaras av och följaktligen icke ge upphov till
undertryckt missnöje. Säkerligen skulle cirklarna också, om de
skötas på rätt sätt, kunna tjäna som uppsamlingscentra för många
värdefulla ideer hos de anställda.
I detta sammanhang förtjänar erinras om, att en del företag
giva ut interna tidningar för att genom dem lämna informationer
till de anställda. Tyvärr distribueras emellertid tidningarna i
många fall endast till de kontorsanställda, medan arbetarna ställas helt utanför denna form av kontakt med företagsledningen.
En sådan kategoriklyvning är ej lycklig, men det är kanske ej
så lätt att finna en lämplig form för ett organ, som skall nå över
alla arbetarna. Hur välskötta och allsidigt distribuerade tidningarna än må vara, kunna de dock icke ersätta de här avsedda
studiecirklarna. Eftersom innehållet i tidningarna icke kan hemlighållas, är det naturligt om där icke beröras andra frågor än
sådana som fullt officiellt kunna läggas fram. I studiecirklarna
borde det däremot vara möjligt att behandla även en del rent
interna angelägenheter, som icke böra komma till kännedom för
utomstående. Firmatidningarna äro ju också så till vida ensidiga,
som där endast kan framföras sådant, som av vederbörande redaktör godkännes och någon diskussion av vitala frågor för de
anställda eller polemik kan icke gärna förekomma. Firmatidningarna utgöra därför ur de anställdas synvinkel ett alltför passivt
uttryck för kontakt med företagsledningen.
Omfattningen och karaktären på det medinflytande, som från
arbetarehåll påyrkas, synes ännu icke ha blivit klart definierade,
utan man rör sig än så länge med allmänna talesätt. Med bekla- 662
Ekonomisk demokrati
gande måste man emellertid konstatera, att det i den enklare propagandan, som förekommer kring kravet på ekonomisk demokrati,
mången gång göres gällande, att bara arbetarna finge det medinflytande de önska, skulle alla svårigheter automatiskt bliva
tillrättalagda och företagen skulle bliva underverk av effektivitet
och rationella arbetsförhållanden. Men man har knappast anledning antaga, att arbetarna bättre skulle begripa sig på kontorsarbete än de kontorsanställda, eller omvänt att de kontorsanställda
skulle bättre förstå fabriksproblem än arbetarna. Än mer markerad blir begränsningen i det möjliga medinflytandet, om man
kommer in på sådana specialiteter som matematiskt kalkylerande
av maskinkonstruktioner, kemiska analyser, försäljningsverksamhet på främmande marknader, finansfrågor m. m. dylikt. På alla
dessa områden torde även en med vittgående befogenheter utrustad arbetare stå sig tämligen slätt. Det medinflytande, som det
gäller att försöka ordna för arbetarna eller vilka anställda som
helst, måste därför väsentligen gälla det egna arbetsområdet på
sådant sätt, att verkstadsarbetarna få lämpligt medinflytande
över förhållandena i fabrikerna, de kontorsanställda över förhållandena på kontoret o. s. v. Endast härigenom kan man antaga,
att medinflytandet skall kunna medföra den förbättrade effektivitet och den ökade trivsel, som framstår som argument för denna
sida av den ekonomiska demokratien.
Rent kvantitativt sett är det självfallet svårast att ordna medinflytandet för den stora kategorin arbetare. J u längre upp på
skalan över befattningshavare man kommer, desto färre blir ju
antalet och desto enklare kan därigenom medinflytandet ordnas.
På arbetarehåll förefaller det, som man närmast vore inne på
tanken, att det önskade medinflytandet skulle utövas av fackföreningsrepresentanter eller andra delegater från arbetarnas sida.
Enligt förf:s mening vore det emellertid synnerligen olyckligt, om
ett sådant system med delegater skulle bliva den enda form, varunder de anställdas medinflytande skulle utövas. Dels skulle detsamma lätt kunna medföra, att en hel del arbetare, som i och för
sig vore fullt kvalificerade för uppgiften, skulle bliva ställda
utanför och dels kan det ifrågasättas, vilket också hr Lindberg
antyder i sin artikel, om icke delegaterna, när det gäller mer ömtåliga ärenden som exempelvis driftsinskränkningar skulle ställas
inför uppgifter, som övergå deras möjligheter att lösa på ett
tillfredsställande sätt. Objektiva och ansvarskännande delegater
måste i dylika fall komma att tvingas taga ståndpunkt i intresse- 663
Gösta Luthman
motsättningar, vilket skulle kunna medföra att såväl arbetare som
företagsledning förlorade tilltron till dem. Härigenom bleve en
positiv utveckling av medinflytandet säkerligen väsentligt försvårat.
Det samarbete, som skall etableras mellan företagsledningen och
de anställda bör därför vara anordnat så, att alla anställda beredas tillfälle att deltaga i det direkt. För att finna ytterligare
belägg för detta behöver man endast betrakta det fall, att arbetsledningen önskar diskutera en driftsomläggning med de anställda,
vilken kanske innebär en hel del tekniska nyheter. Om då först
arbetarnas representanter skulle informeras och dessa sedan i sin
tur förmedlade kännedom om planerna till övriga arbetare, torde
betydande risk föreligga för att dessa senare skulle få en ofullständig eller kanske rentav mer eller mindre snedvriden bild av
avsikterna. I varje fall vore det tydligen uteslutet för arbetsledningen att på detta sätt kunna besvara och klarlägga de frågor,
som kunde tänkas framkomma från arbetarnas sida.
Vid sidan om den direkta kontakten mellan företagsledning och
anställda kan det naturligtvis vara på sin plats att inom smärre
delegationer av typen produktionsråd handlägga löpande småfrå-
gor eller vidarebehandla problem, som uppkommit i anslutning
till de direkta sammanträffandena mellan arbetare och företagsledning.
Som ett konkret uttryck för det slag av samverkan mellan arbetare och arbetsledning,·som här åsyftas, må i korthet relateras
ett försök som efter noggrann förberedelse gjorts inom det värmländska skogsbruket under sommaren och hösten och som letts
av förf.
Inom det värmländska skogsbruket ha sedan 1939 pågått omfattande rationaliseringsundersökningar, vilka för ett år sedan
ansågos så färdiga, att resultaten av desamma borde börja omsättas i praktisk drift. I flera avseenden voro de framkomna förslagen av ganska genomgripande natur och skulle för den händelse
de blevo realiserade, intimt ingripa såväl i arbetsbefälets som arbetarnas förhållanden. Enligt äldre metoder vid genomförandet
av driftstekniska omläggningar skulle man sannolikt från företagsledningens sida helt enkelt ha utfärdat order till alla berörda
parter om att de nya ideerna skulle genomföras från något visst
datum. I föreliggande fall ansågs det emellertid, att ett sådant
tillvägagångssätt vore olämpligt icke minst med hänsyn till att
man då kunde befara, att verkställarrdet icke skulle ske med ön- 664
Ekonomisk demokrati
skad kraft och effektivitet. Det beslöts därför, att såväl arbetsledning som arbetare skulle beredas tillfälle att i förväg noggrant
informeras om planerna samtidigt som de skulle få möjlighet att
framföra sina ev. invändningar eller kompletterande önskemål.
Sålunda anordnades under sommarens lopp en 3 veckors lång kurs
för skogvaktarna (verkmästarna), varvid såväl den sakliga sidan
av rationaliseringsprogrammet detaljerat genomgicks som även
psykologiska och arbetstekniska frågor i samband med programmets verkställande ventilerades genom föredrag och diskussioner.
Vid ett tillfälle var också en ombudsman från Skogs & Flottningsarbetareförbundet närvarande och höll föredrag om vad som enligt arbetarepartens mening kunde göras för att öka trivseln i
skogsarbetet.
För arbetarnas vidkommande kunde man icke gärna tänka sig
att anordna en större central sammankomst, enär bl. a. resesvårigheterna skulle ha lagt hinder i vägen härför. Det befanns istället
nödvändigt att lokalt ute i skogsbygden hålla möten med arbetarna. Dessa möten torde i många avseenden kunna betecknas
som en nyhet. Dels ägde de nämligen rum under arbetstid med
full ersättning åt arbetarna (de pågingo som regel i 5 tim.) och
dels voro arbetarna uttryckligen uppmanade att framföra alla de
synpunkter, både på arbetet och arbetsförhållandena som de önskade. Programmet i stort utgjordes av föredrag om rationaliseringsplanerna, filmvisning, praktiska demonstrationer i skogen
samt fri diskussion på sätt, som redan antytts. Inom parentes kan
omnämnas, att den film (-ljud) som visades, var speciellt inspelad
för ändamålet, vilket torde vara första gången här i landet, som
en film särskilt iordningställts för att tjäna som demonstrationsmaterial för interna företagsangelägenheter. Det förtjänar nämnas, att arbetareförbundets ledning beretts tillfälle att uttala sig
om filmens uppläggning och text.
Diskussionerna vid dessa arbetaremöten blevo icke särskilt omfattande, vilket bl. a. kan bero på, att arbetarna voro ovana vid
sammankomster av detta slag och därför icke voro beredda att
framlägga sina synpunkter. Under hand påtalades dock under de
praktiska demonstrationerna en hel del intressanta detaljer rö-
rande redskap, arbetsmetoder o. dyl., vilket i den utsträckning
så är möjligt kommer att beaktas i fortsättningen. Hur arbetarna å sin sida uppskattade sammankomsterna törs förf. icke
yttra sig om, men av den positiva stämning, som genomgående
var förhanden, torde man likväl ha anledning antaga att de voro
665
Gösta Luthman
tillfredsställda med detta initiativ. I varje fall är det företagens
mening att fortsätta på den inslagna vägen och dels hålla möten
på de platser, som ännu icke berörts, och dels återkomma med
möten på de redan besökta platserna. Arbetarna på dessa senare
ställen uppmanades f. ö. uttryckligen att till ett kommande tillfälle närmare genomtänka sin ståndpunkt.
Klart är, att ovan skisserade form av samverkan mellan arbetsledning och arbetare för mången ter sig alltför dyrbar för att
kunna vinna allmän tillämpning. När det gäller större ingripanden i arbetsförhållandena torde det dock kunna ifrågasättas, om
icke möten av detta slag ha en stor mission att fylla. Missförstånd undvikas och arbetarna få från början en klar och preciserad uppfattning om vad, som åsyftas och vad resultaten kunna
bliva för deras eget vidkommande. Det ligger också en uppenbar
fördel i att hålla mötena på arbetstid mot ersättning, varigenom
arbetarna icke gärna kunna utebliva. Av vikt torde vara, att mö-
tena icke göras alltför stora, enär en intim kontakt mellan mötesledning och mötesdeltagare kan försvåras.
De radikalaste förfäktarna av ekonomisk demokrati torde sannolikt icke vara tillfredsställda med denna form av medinflytande,
enär dessa kretsar nog närmast tänkt .sig att via den ekonomiska
demokratien få möjlighet att påverka företagens ekonomiska politik, exempelvis i syfte att. till arbetarnas förmån disponera över
företagens inkomster och kapitalresurser. Vart en sådan form av
medinflytande med all sannolikhet skulle föra, har under vårens
lopp med all önskvärd skärpa analyserats av generaldirektör Örne
i hans uppmärksammade artiklar i Göteborgs Handels- och Sjö-
fartstidning. Örne påvisar där, att om de anställda skulle erhålla
sådant direkt ekonomiskt inflytande över företagen, skulle detta
med största sannolikhet leda fram till att företagens kunder,
d. v. s. konsumenterna, finge sitta emellan, enär det alltid skulle
vara angeläget för de anställda att försöka få ut högsta möjliga
priser och löner. Det kan naturligtvis icke förnekas, att även de
privata företagen eftersträva att få ut bästa möjliga priser, men
å andra sidan sett ha de enskilda företagen med sin nuvarande
byggnad lättare att anpassa sig efter förändrade prislägen och
framförallt behöver prispolitiken icke bestämmas genom omständiga överläggningar med de anställda.
Om de anställda skulle få tillfälle att öva direkt inflytande över
prissättning och löner skulle, såsom också erkännes av arbetarerepresentanterna, hela den solidariska lönepolitiken äventyras, ty
666
Ekonomisk demokrati
det kan ju aldrig frånkommas, att företagen ha olika möjligheter
att utbetala höga löner. En sådan utveckling skulle därför leda
till att anställda i välgynnade företag skulle kunna få väsentligt
bättre ekonomiska förmåner än anställda i företag med mindre
ekonomiska resurser eller företag, som äro utsatta för hård utländsk konkurrens. Det ter sig därför svårt att förstå, hur ett
medinflytande över de specifika ekonomiska frågorna skulle kunna
ordnas utan allvarligare konsekvenser. Till dess den stora massan
av vårt folk bibringats väsentligt djupare insikter i ekonomiska
ting än f. n. torde i varje fall avgöranden om löner o. dyl. liksom
nu träffas mellan företagens och de anställdas organisationer. På
alla andra områden bör det däremot vara möjligt, såsom denna
artikel velat antyda, att genomföra ett ganska långt gående medinflytande för de anställda under förutsättning, att detta medinflytande begränsas till de avsnitt i företaget, som respektive kategorier anställda beröras av och kunna bedöma.
Men LO reser såsom ett ytterligare led i den eftersträvade ekonomiska demokratien krav på väsentligt skärpta skatter på de
medelstora och stora inkomsterna. Frågan är rent av, om icke
detta yrkande för vida arbetarekretsar framstår som den väsentligaste delen av samhällets ekonomiska demokratisering. För den
som endast ytligt jämför en arbetarelön med en direktörslön i
något större företag, framstår måhända den senares väsentligt
högre lön som ett markant utslag av social orättvisa. Förutom att
man vid ett sådant betraktande bortser från de större fordringar,
som ställas på direktören, glömmer man också, att mellan arbetaren och direktören finnes en mångfald befattningar av olika
slag och ansvarighetsgrad. Alla dessa befattningshavare ha var
och en på sin plats bestämda uppfattningar om vilken lön han
eller hon bör ha. Om man börjar nedifrån och tänker sig, att man
vill utse en förman bland några arbetare, som äro kvalificerade
för detta, kommer säkerligen i 9 fall av 10 den, som blir utsedd,
att yrka på en bättre lön än vad han tidigare haft och en bättre
lön än vad de högst betalda arbetarna, som skola underställas
honom, ha. Som argument härför anföres då, att förmanstjänsten
är mer ansvarsfylld och framförallt behäftad med en hel del obehagliga sidor i förhållande till arbetarebefattningen. (Förmännen
måste ju exempelvis ibland företaga disciplinära åtgärder, vilket
för många är minst lika obehagligt som för dem, som bliva föremål för dem.) Analogt är förhållandet med kontorstjänstemännen.
Befordras exempelvis en kontorist till kassör anser han ofelbart
667
Gösta Luthman
ett sådant arbete så ansvarsfyllt och krävande, att ekonomisk
kompensation är nödvändig. Den, som vill se realistiskt på människorna, måste obetingat erkänna de ekonomiska faktorernas
utomordentliga betydelse för handlandet. Det skulle exempelvis
vara intressant att veta, hur många av alla unga arbetare och
kontorsanställda, som offra fritid på korrespondenskurser, kvällsskolor o. dyl. för att skaffa sig ökad utbildning, göra detta enbart
för bildningens skull och icke främst i mer eller mindre omedveten förhoppning om att senare nå fram till förbättrade inkomster. Skulle inkomstförbättringen utebliva, uppfattas med all
säkerhet studierna av de flesta som en felslagen spekulation.
I ett diktatursamhälle eller i ett fullständigt statiskt samhälle
kan man naturligtvis genom lagar och förordningar eller starkt
progressiva skatter begränsa möjligheterna för den enskilda människan att genom befordran eller över huvudtaget visade kvalifikationer nå högre levnadsstandard än andra. Man kan t. o. m.
tänka sig att tvinga en för visst arbete lämplig person att utföra
det- till vilket resultat ur effektivitetssynpunkt må dock lämnas
därhän. I många fall försöka ju f. ö. företagare att göra löne~
skalan så snäv som möjligt och under dåliga konjunkturer ha åtminstone tidigare de anställda i hög grad fått finna sig i detta.
Men under goda tider eller tider med stark efterfrågan på arbetskraft och under förutsättning att individerna ha full rätt att
byta anställning, kommer dock ett sådant företag obetingat att
avfolkas. En av de viktigaste lönedrivande faktorerna ligger i
själva verket i den konkurrens om arbetskraften, som utövas företagen emellan. Man skulle önska, att de som med sådan oförskräckthet går in för nivellerad löneskala någon gång hade haft
anledning att som representanter för ett enskilt företag ledigförklara en tjänst och utannonsera den i dagspressen. De skulle då
få vara med om att kanske taga emot ett stort antal ansökningar
från personer med ofta mycket varierande kvalifikationer och
varierande löneanspråk. Efter ingående övervägande skulle de
med hänsyn till meriterna stanna inför någon eller några aspiranter och gå i detaljresonemang med dem om ev. engagement. Tämligen snart under ett sådant resonemang komme då lönevillkoren
på tal och de skulle finna, att det praktiskt taget aldrig skulle gå
att från ett annat företag ta vare sig en arbetare, kontorist eller
chefstjänsteman, om vederbörande icke kunde erbjudas tillräckliga omedelbara eller framtida materiella förmåner utöver dem.
han tidigare haft.
668
Ekonomisk demokrati
Sociologiskt sett skulle det vara intressant att söka utreda vid
vilken löneförbättring folk i allmänhet anser det lönande att byta
anställning. På denna liksom på andra sidor av det mänskliga
psyket är det sannolikt, att reaktionströsklar förefinnas, vilket så-
lunda innebär, att den psykiska retningen, i detta fall åstadkommen genom ekonomiskt incitament, måste uppnå ett visst gränsvärde, innan reaktion inträder. En utredning av detta slag kanske
skulle kunna göras genom brett upplagda enqueter, givetvis utförda under strängt beaktande av den statistiska reproducerbarheten. I avsaknad av en sådan utredning skulle förf. enligt sin
om än blygsamma erfarenhet vilja hävda, att en löneförhöjning
om c:a 20% eller andra häremot svarande materiella förmåner
fordras för att förmå en person att byta anställning.
Kravet på standardförbättringens storlek vid befordran från en
befattning till en annan beror givetvis på graden av befordran.
Som regel torde exempelvis en förman betinga sig 20% mer än
högsta arbetarelön, en verkmästare 20 % mer än förmanslönen
o. s. v. Fullföljer man detta betraktelsesätt och tänker sig, vilket
förefaller rimligt, att även andra befattningshavare graderas efter
20-procentnormen, erhållas de successiva lönerna genom vanlig
ränta-på-räntaberäkning. För ett större företag där åtminstone ett
15-tal huvudgrupper befattningshavare kunna urskiljas, kommer
man på så sätt upp till en högsta löneförhöjningsfaktor om c:a 13.
För att omräkna siffrorna för standardförbättringen till bruttolöner måste hänsyn tagas till skatterna, d. v. s. till den provision
staten tillgodoräknar sig på arbetskraften. Härvid är det lämpligt att utgå från nettolönerna och ange häremot svarande skattetillägg, vilket dock ligger utom ramen för denna artikel.
Det föregående resonemanget visar, att de differentierade lö-
nerna icke få betraktas som isolerade företeelser utan måste ses
dels i sitt sammanhang som element i en kontinuerlig skala över
olika slags befattningshavare och dels som uttryck för att den
mänskliga arbetskraften i ett fritt samhälle icke kan godtyckligt
omflyttas, utan att arbetskraftens rörlighet och vilja till ökade
insatser endast kan upprätthållas genom lämplig ekonomisk ersättning. En tillräcklig differentiering av lönerna är med visshet
nödvändig för att stimulera människorna till meriterande utbildning och vilja att utföra fullgoda prestationer i förhoppning att
därigenom vinna befordran. Här har icke varit meningen att
draga en lans för orättvist höga löner (ty sådana förekomma) men
när man nu går till storms mot den differentierade löneskala, som
669
Gösta Luthman
utvecklat sig inom näringslivet, förefaller fara vara å färde för
att väsentliga delar av samhällets utvecklingsmöjligheter skola
gå om intet.
Jämsides med frågan om lönernas differentiering föreligger
också spörsmålet om individens förfoganderätt över sina nettoinkomster. Enligt den uppfattning, som företrädes av de socialistiska partierna, anses förfoganderätten åtminstone så tillvida böra
vara inskränkt, att individerna icke äga rätt att spara utan avgifter till staten (kapitalskatt). I den mån detta kan motiveras
av att spararrdet har för stor omfattning, d. v. s. i sin helhet icke
kan omsättas i produktiva investeringar, äro statliga åtgärder
givetvis berättigade. Att däremot endast på grund av att en
människa är sparsam och därigenom lyckas samla ett större eller
mindre kapital dekretera, att vederbörande har »stor bärkraft» och
därför skall skatta för sitt sparande, synes icke rimma med en
konsekvent uppfattning av begreppet ekonomisk demokrati.
Det antydda villkoret, att spararrdet i dess helhet måste göras
produktivt och sålunda antingen användas för investeringar eller
för finansierande av annan persons konsumtion, leder automatiskt
till att det bör ligga i samhällets intresse att uppmuntra dem, som
äga förmåga att i denna anda förvalta tillgängligt kapital. Inom
det fria samhället har denna uppgift särskilt ankommit på företagarna. Den som varit istånd att starta och utveckla en industri
eller handelsrörelse har i den förutom upplånade medel som regel
satt in en betydande del av såväl rörelsevinsten som sin egen förtjänst. På så sätt ha framgångsrika företagare kunnat samla sig
betydande kapital. Denna ansamling av kapital hos företagarna
har städse framkallat protester från de socialistiska ideriktningarnas sida och nu förts fram med förnyad styrka i samband med
kravet på ekonomisk demokrati. Här ställes man inför den främsta skiljelinjen mellan förespråkarna för fri och statligt dirigerad
företagsamhet. Fri företagsamhet kan icke existera utan rätt för
företagen att expandera i den mån de ha möjlighet därtill, men
expansion kan omvänt icke äga rum utan rätt för företagen att
av rörelseinkomsterna finansiera sin utbyggnad- ett privat företag kan ju normalt icke räkna med att erhålla statsbidrag. I ett
samhälle, där man anser att fri företagsamhet ger den smidigaste
anpassningen till konsumenternas önskemål samt framförallt gör
det möjligt för den enskilde medborgaren att utan hinder av statliga bestämmelser starta nya företag och där efter förmåga utveckla sina ideer, måste alltså enskild kapitalbildning accepteras.
670
Ekonomisk demokrati
Frågeställningen får därför icke i första hand vara enskild kapitalbildning eller icke utan enskilt eller statligt dirigerat näringsliv. Så länge organisationstekniken icke kommit längre än vad
den har f. n. – man rör sig ju här med en mycket ung vetenskap
– framstår fri företagsamhet i flertalet fall som avgjort överlägsen statsdrift och i förhållande härtill väger den förmenta sociala orättvisan i att vissa personer kunna komma i besittning
av t. o. m. ganska betydande kapital lätt. Detta innebär dock icke,
att man inom yngre högerkretsar ej vill medverka till att från
fall till fall undersöka, vilket system som är bäst. Förutsättningen
härför är dock, att undersökningen sker fullt objektivt och sakligt och det må särskilt understrykas, att jämförande kostnadskalkyler måste utföras efter enhetliga normer. Den uppfattningen
kan ej godtagas, att det må vara staten obetaget att genom egna
företag, som icke själva behöva svara för erforderlig kapitalbildning för driftens upprätthållande och utveckling, konkurrera ihjäl
privata företag. En efter lika grunder bedriven konkurrens mellan statliga och fria företag har man däremot ingen anledning
att invända emot under förutsättning, att de statliga företagen
icke kunna växa fram till monopolställning.
Sammanfattning:
Syftemålet med ekonomisk demokrati, som detta begrepp här
uppfattats, skall vara att nå fram till ökad effektivitet inom nä-
ringslivet i dess helhet och samtidigt skapa ökad trivsel för människorna. Med utgångspunkt från denna förutsättning skulle följande program för ekonomisk demokrati kunna angivas:
l. A priori får man icke ensidigt binda sig för statlig eller fri
företagsamhet utan det bör efter objektiva riktlinjer från fall
till fall avgöras, vilken företagsform, som är mest effektiv och
som på bästa sätt kan tjäna konsumenternas och de anställdas
intressen.
2. En tillräckligt differentierad löneskala tillämpas för att upprätthålla de anställdas framåtanda samt arbetskraftens rörlighet. Särskilt i tider, då full sysselsättning eftersträvas, är det
viktigt att arbetskraften genom ekonomiska lockmedel kan förmås att söka sig dit, där den bäst behövs.
3. Inom företagen, såväl statliga som enskilda, anordnas studiecirklar, som stå öppna för alla de arbetare och tjänstemän som
671
Gösta Luthman
så önska, och vilka cirklar skola ha till uppgift att förmedla
såväl allmänna tekniskt-ekonomiska kunskaper som även informationer rörande de särskilda företagens förhållanden i olika
avseenden och särskilt med hänsyn till framtidsutsikterna.
Cirklarna skola även tjäna som diskussionsforum för alla de
problem rörande arbetet och arbetsförhållandena, som cirkeldeltagarna önska framföra.
4. För varje planerad större driftsomläggning eller rationaliseringsåtgärd böra alla därav berörda tjänstemän och arbetare
noggrant informeras på möten, som anordnas under arbetstid
och utan inkomstminskning för deltagarna. Förutom de rent
sakliga informationerna, som härvid kunna förekomma, böra
deltagarna också beredas tillfälle att liksom i studiecirklarna
upptaga till diskussion alla de problem rörande arbetet och
arbetsförhållandena som påfordras. Det är då angeläget att
mötesledningen har sinne för att taga vara på förekommande
värdefulla ideer pch önskemål.
Utöver de tillfällen, då planerade driftsomläggningar ge
anledning till möten, bör förslagsvis obligatoriskt ett möte
per år hållas med varje grupp av anställda för att med dem
noggrant gå igenom arbetsförhållandena i syfte att tillrättalägga missförstånd och missnöjesanledningar samt tillvarataga de allmänna önskemål om förbättringar, som de anställda
kunna framföra.
:5. I begränsad utsträckning är det lämpligt att mellan mötena
enligt föregående moment hålla konferenser med smärre delegationer för de anställda. Sådana delegationer kunna ock ha
till uppgift att handlägga löpande småfrågor.
672

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner