Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Ekonomen och ballerinan

Av Sten Niklasson | 29 januari 2016

John Maynard Keynes var en av de som lade grunden till modern makroekonomisk teoribildning. Som person var Keynes motsägelsefull och 1921 blev han förälskad i en märklig kvinna som skulle bli hans livskamrat ända tills hans död.

Begreppet Bloomsburygruppen dök upp runt 1910 och betecknade ett kollektiv av vänner och släktingar, som präglades av en djup idealism och hölls samman av gemensamma övertygelser rörande liv och död, kärlek och skönhet, konst och materialism. Medlemmarna var eniga i sin kritik av det etablerade samhällets repressiva och ojämlika natur och levde i minst sagt fördomsfria inbördes relationer.

Till kollektivet hörde Virginia Woolf och hennes man Leonard, hennes syster Vanessa, gift med litteraturkritikern Clive Bell, målarna Duncan Grant, Roger Fry och Dora Carrington, författarna E.M. Forster och Lytton Strachey m.fl. Många i gruppen skulle nå berömmelse på grund av sina för tiden revolutionerande social- och kulturpolitiska idéer.

En av Bloomsburygruppens mest kända medlemmar var den mångsidigt begåvade ekonomen John Maynard Keynes, vars magnum opus var ”The General Theory of Employment, Interest and Money” (1936). Boken blev en av grunderna för modern makroekonomisk teoribildning och byggde på argumentet att ekonomisk politik i tider av nedgång och arbetslöshet måste fokusera på stimulans av efterfrågan genom t.ex. offentliga arbeten. Eftersom låg efterfrågan enligt Keynes berodde på ett finansiellt underskott på marknaden, måste staten eliminera underskottet genom ökad upplåning.

1942 hade Keynes blivit en berömdhet. Han adlades som baron Keynes of Tilton och intog en plats i House of Lords på den liberala bänken. Efter andra världskrigets slut blev han ordförande i den kommission som förhandlade fram ett nytt världsekonomiskt system i Bretton Woods. Detta system innefattade skapandet av Världsbanken och Internationella Valutafonden. Keynes förslag om en världsvaluta, kallad ”bancor”, vann dock inget gehör.

Under 1950- och 1960-talen fick Keynes teorier stort genomslag i Europa och USA, men möttes efterhand av allt starkare kritik från ekonomer, vilka företrädde doktrinen om den fria marknaden som utan statlig intervention skulle lösa nationalekonomiska problem.

Senare års finanskriser medförde starka tvivel på den fria marknadens självläkande förmåga. Keynes kom plötsligt i ropet igen. Tidigare marknadsliberala ekonomer lade förslag till politikerna om massiva statliga stödinsatser i linje med hans tankar. När i slutet av 2008 USD 700 mdr avsattes till det s.k. ”Troubled Assets Relief Program” (TARP) för att hjälpa nödlidande företag i USA, blev kommentaren från president Bush:

”To make sure the economy doesn´t collapse, I have abandoned the free market principles to save the free market system.”
Keynes skulle ha applåderat.

Som person var Keynes motsägelsefull. Han förde sig med den självklara säkerhet som en förnäm utbildning och ett överlägset intellekt medför men var som ung ofta utsatt för kamraternas löje. Han ansåg sig själv vara klumpig och ful, vilket inte motsägs av porträtten som visar en grovhuggen man med buskiga ögonbryn, stor näsa och utstående tänder. Samtida vittnesmål beskriver hans charm men talar också om hans oförsonligt dräpande attacker på meningsmotståndare.

Keynes var privat en framgångsrik investerare, som trots att han var nära att bli utblottad i samband med 1929 års börskrasch snabbt lyckades bygga upp en ny förmögenhet. Hans finansiella generositet utsträckte sig till såväl behövande vänner, som teatrar, bibliotek och konstmuseer. För egen del investerade han stora belopp i lantegendomen Tilton i Sussex.

I yngre år begränsades Keynes amorösa relationer till män. Hans stora kärlek var Duncan Grant, men han hade också en affär med Lytton Strachey, båda från Bloomsburygruppen. Men 1921 blev han förälskad i en märklig kvinna som skulle bli hans livskamrat ända tills hans död.

Lydia Lopokova hade växt upp under små omständigheter i St Petersburg. Hennes far var vaktmästare vid Alexandrinskyteatern och lyckades få sin dotter antagen som elev vid den krävande kejserliga teaterskolan, där hon snart utmärkte sig som en av dansklassens mest lysande elever. Redan som tonåring uppträdde hon vid tsarens hov.

Lydias stora chans kom, när hon värvades av Diaghilev till Ryska Balettens europeiska turné som inleddes i Paris 1910. I motsats till den strama klassicismen hos de berömda ballerinorna Anna Pavlova och Tamara Karsavina, var den späda flickans livliga temperament perfekt anpassat till Ryska Balettens rebelliska koreografi. Diaghilev, som snabbt registrerade publikens förtjusning över den nya stilen, lanserade henne som stjärna i Fokines ”Carnaval” och i Stravinskys ”Eldfågeln”, där hon dock enligt en kritiker framstod mera som en ömtålig kolibri än en flammande Fenix. Succén i Paris blev formidabel.

Efter sex år på egen hand i USA, där Lydia flirtade med publiken på vaudevilleteatrarna och liknades vid en dansens Mary Pickford, återvände hon till Europa, ekonomiskt välsituerad men trött på den okunniga amerikanska publiken. Hon fortsatte en serie tumultartade kärleksaffärer, bl.a. med Stravinsky, och var under en tid gift med Diaghilevs turnéledare Randolfo Barochi, en slickad figur som stal hennes smycken och visade sig sedan flera år vara gift med en annan kvinna.

1918 hade Ryska Baletten en triumfartad premiär i London med ”Les femmes de bonne humeur”. Truppens dåvarande koreograf, Leonid Massine, var än mer experimentell än sina föregångare och hade samarbetat med Cocteau, Picasso och Satie i den skandalartade föreställningen av världens första kubistiska balett ”Parade” i Paris.

Horder av radikala intellektuella från hela England lockades till teatern i London. De blev inte besvikna.

Ryska Baletten kom att stanna elva månader i London. Det berodde inte minst på ”säsongens uppenbarelse”, Lydia Lopokova, vars fjäderlätta luftsprång var lika höga och eleganta som hennes berömde manlige kollega Nijinskys.

Den tjugosjuåriga Lopokova blev med sin teknik, scennärvaro och charm snabbt en kultfigur. I ”La Boutique Fantastique” spelade hon en cancandocka som rymt från en leksaksaffär. När hennes dans i sista akten förvandlade henne från en orörlig docka till en rusig backantinna, ställde sig publiken på stolarna och skrek hennes namn om och om igen. Hon blev också Bloomsburygruppens gunstling och blev exotisk hedersgäst på många av medlemmarnas fester.

Plötsligt försvann emellertid Lopokova. Det talades om ett nervöst sammanbrott, men troligen handlade det om ett försök att undslippa maken Barochi. I bilden förekom också en ny älskare, en mystisk rysk general som påstods ha enleverat henne till Ryssland, men omständigheterna var och förblev dunkla.

Lydia Lopokova dök snart upp i London igen. Pressen översåg med hennes försvinnande och hälsade henne, inte som en främmande rysk ballerina, utan som en ”London sparrow” med ”utsökt folklig skönhet”. Och nog var hon folklig, på gränsen till det vulgära. När hon hade huvudrollen i ”Sylfiderna”, som är en ljuvt poetisk balett, ”råkade” hon tappa sina underbyxor och slängde dem med en dramatisk gest ut i kulisserna till publikens chockartade förtjusning.

1921 beslöt Diaghilev att sätta upp Tjajkovskijs ”Törnrosa” i London i förhoppning om att genom denna klassiska balett locka en än bredare publik. Kritikerna var emellertid negativa och föreställningen blev ett fiasko. För Bloomsburygruppen framstod uppsättningen som ett oförlåtligt svek mot den Ryska Balettens modernistiska ideal. Men en av gruppens medlemmar deltog inte i fördömandet.

Den trettioåttaårige Keynes satt i salongen kväll efter kväll, trollbunden av Lydia Lopokova. Det var inte bara hennes dans som fascinerade honom. Han hade blivit upp över öronen förälskad i hennes egensinniga humor och hennes improviserade rysk-engelska vokabulär – ”Lydian English”, som han kallade den. Hon hade för sin del redan vid deras första möte beundrat Keynes intellekt, uppriktighet och förståelse för de sköna konsterna. Två veckor efter sitt första möte inledde de en intim förbindelse.

Korrespondensen mellan Keynes och Lydia under denna tid präglas av rörande erotiska anspelningar, som i sin humoristiska naivitet saknar varje spår av slipprighet. Lydia talar om att sluka honom, att för evigt bevara smaken av hans varma, våta kyssar, att värma honom med sina ”foxy lips” och smaka på hans ”buttons” etc. Hon verkar oberörd av hans tidigare homosexuella affärer. Han å sin sida, något mera engelskt försagd, sänder ”many touchings” till sin ”pupsik”.

Bara några veckor efter det att Keynes och Lopokova blivit ett par, installerades hon i en våning intill Keynes egen bostad i hjärtat av Bloomsbury. I huset var också Vanessa Bell och Duncan Grant hyresgäster. Keynes vänner i Bloomsburygruppen var chockade över utsikterna att förlora gruppens mest prominente medlem till en ”enfaldig kanariefågel”, som Strachey kallade Lydia. De försökte med elaka kommentarer stänga henne ute från umgänget inom gruppen. Clive Bell hävdade att Lydias ”andliga hemvist var Woolworths”, och Virginia Woolf sade sig inte kunna föra en solid diskussion i hennes närvaro, eftersom ”hon saknade huvud på kroppen”. Stämningen blev inte bättre när Lydia lät måla över Vanessa Bells och Duncan Grants väggdekorationer i Keynes bostad.

Kommentarerna vittnar inte bara om Bloomsburygruppens ängsliga snobberi utan också om en förvånande småsinthet gentemot en internationellt berömd kvinna, vars erfarenheter omfattat såväl den extravaganta lyxen vid tsarhovet som stanken från liken på palatstorget i St Petersburg, en artist som turnerat såväl i USA som i första världskrigets Europa innan hon fyllt tjugo, och vars konstnärskap gjort henne till nära vän med både Picasso och Stravinsky. För Bloomsburygruppen framstod Lydia Lopokovas dramatiska liv närmast som en slags simpel zigenar-tillvaro.

Även om Lydia märkte de andras avoghet, tycks hon ha haft tillräckligt stor självtillit för att ignorera förolämpningarna. Och när äktenskapet med Keynes visade sig bli lyckligare än någon förutsagt, blev hon gradvis accepterad i den inre cirkeln. E.M. Forster medgav i efterhand att alla underskattat Lydias intelligens. Till och med Virginia Woolf, som visat Lydia kyligt ointresse, frågade sig, kanske med ett mått av avund, i sin dagbok: ”How does her mind work – soaring like a lark?”
Lydia gjorde inget anspråk på att begripa Keynes ekonomiska teorier. Men hennes känslighet och spontana omdömen tycks faktiskt ha påverkat hans skrivande. Visserligen ansåg hon ekonomer i allmänhet vara trista figurer, ”tiresome, no wide outlooks, no touch with life, inferiority complexes and no great ideas” , men hennes recension av makens General Theory löd: “Beautiful like Bach!”

Keynes var storrökare och drabbades ofta av luftvägsproblem. 1937 föll han ihop efter en lungsäcksinflammation men lyckades tillfriskna trots den bisarra behandling han utsattes för av läkaren Janos Plesch. Denne societetsläkare behandlade berömdheter som Einstein och Shaw men ansågs av det medicinska etablissemanget vara en charlatan. Behandlingen bestod bl.a. av en diet med kaffe, kål och sura apelsiner, påsar med is i timtal på bröstet och en slags chockbehandling, då Plesch hoppade på den sängliggande Keynes madrass.

Lydia förde en noggrann journal över den hårt arbetande makens hälsotillstånd. Hon övervakade hans diet och försökte se till att han fick tillräckligt med sömn. Under alla hans resor över Atlanten under 1940-talets första hälft som representant för det brittiska finansministeriet ledsagade hon honom och muntrade upp honom med sina spontana skämt och sin livslust.

I april 1946 dog Keynes. Lydia var då 54 år gammal. Mot alla dystra förutsägelser från vänner och bekanta hade paret fått många lyckliga år tillsammans. Det tog Lydia flera år att komma över sin sorg över Keynes bortgång. Hon isolerade sig alltmer på makarnas lantegendom i Sussex. Ögonvittnen talar om en skrynklig gumma, som överlevde den fuktkalla engelska vintern inlindad i gamla sjalar, och som sommartid av förbipasserande cyklister sågs solbada naken i trädgården.

Hennes sista år förgylldes av relationen med den sexton år yngre lantmästaren på Tilton som flyttade in i det alltmer förfallna huset och blev hennes dagliga sällskap i högar av gamla tidningar, halvätna måltider och kringslängda kläder.
Lydia Lopokova dog 1981, åttioåtta år gammal. Det tog ytterligare tjugofem år innan hennes och Keynes märkliga relation skulle uppmärksammas.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Lästips:
Barnett: John Maynard Keynes, (2013)
Bateman: The Return to Keynes, (2010)
Mackrell: Bloomsbury Ballerina, (2008)
Rosenbaum, Stanford: The Bloomsbury Group: A Collection of Memoirs and Commentary, (1995).

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism